Målnäsan och den entreprenöriella jobbigheten avgjorde

Passa på att vara tacksamma nu. Man vet aldrig när man får vara tacksam nästa gång. 

Det vore en överdrift att säga att det Joel Cedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås vid förlusterna mot Elfsborg och Kalmar och under stora delar av den till slut snöpligt oavgjorda matchen mot Helsingborg senast.

Men tendensen tycker jag har varit sådan att om det inte lossnat, om det så unisont hyllade kortpassningsspelet från ifjol inte börjat ge mer konkret och bättre utdelning, så hade det kunnat börja sås ett litet orosfrö i GIF-spelarnas huvuden: »vi rullar och vi rullar och vi rullar, men vi kommer ju ingenstans.«

När det såg som sämst ut mot Helsingborg, när laget blev fastlåst redan från egen straffområdeslinje under den knappa halvtimme som verkligen får kategoriseras som en taktisk baklåsning, så såg Giffarna ut som ett sånt P13-lag som nyss börjat spela elvamanna och hade en spelare (David Batanero) som just lärt sig att lyfta bollen över halva planen, vilket skulle utnyttjas precis varenda gång.

Därför kändes matchen mot nykomlingen Falkenberg så oerhört viktig, redan i den sjätte omgången. Att själva grunden till framgången, det som är tänkt att i bästa fall kunna leda upp till en topp-sex-sju-åtta-placering, fanns att känna igen: att Giffarnas kortpassningsspel kunde leda till den typ av numret-större-segrar som man faktiskt radade upp på hemmaplan mot seriens bottenskikt under fjolåret.

Och till sist så. Men det satt hårt inne – och jag tycker att vi ska passa på att vara tacksamma över två saker:

Att Eric Björkander och Linus Hallenius valt att stanna i GIF Sundsvall, trots utgående kontrakt och trots såväl inhemskt som utländskt intresse.

Den här portalen uttryckte en oerhörd tacksamhet redan när det blev klart, men efter en till slut stabil 3–1-seger hemma mot Falkenberg är det dags att för första gången den här säsongen påminna om att man bör passa på att vara tacksam.

Efter en pauspetning, fyra bänkningar och tusenhövdad bedrövelse från landets alla GIF-supportrar var Eric Björkander äntligen tillbaka där han är som bäst: mitt emellan två andra mittbackar i det som synnerligen smidigt växlar från en trebackslinje (Jonathan Tamimi ligger nästan alltid i Linus Hallenius-linje och hugger i djupled när det passats runt en stund) till en ibland låg och nästan Pelle Olsson-rak femma.

Och nye Alexander Blomqvist har inte varit dålig, inte alls, men om den som har tillgång till ett modernt och effektivt scoutverktyg skulle ställa en ruta över Eric Björkanders samlade bollberöringar jämte en med Blomqvists dito så tror jag skillnaden däremellan skulle vara svår att förneka.

Jag tror ingen mittback i serien ser ut att vara så på tå som Eric Björkander. Som nischat hälstående mittback tyckte jag alltid att uttrycket »vara på tå« var en svårbegriplig. Man fick alltid höra det, du måste vara »på tå!«, och försökte väl rycka upp sin trögrörliga uppenbarelse i ett par kostlade minuter innan man ganska snart rullade över på de bekväma hälkuddarna igen.

Alla tränare som någonsin uppmanar en mittback att »vara på tå!« borde skicka några minuters video på Eric Björkander. Klipp ut bilder från när som helst, bara: han kommer att uttrycka sin på-tå-ighet så att det inte finns några tvivel kring vad som åsyftas.

Hela hans kroppsspråk säger att han alltid vill ha bollen, alltid vill röra sig för att hjälpa till och att han alltid – oavsett hur han står, vartåt han har trynet vänt – är redo att plocka upp eventuella djupledslöpningar.

Han är på tå. Han är nästan irriterande sugen på att spela fotboll, på det sätt som en entreprenöriell sån livsstilsinfluencer är sugen på att starta dagen med en milslång joggingrunda vid 04.30-snåret.

Blomqvist snoozar på vissa bollar, Carlos med – men Björkander behandlar nästan varenda bollberöring som en »Carpe Diem«-väggordsmänniska som tänker att det kan vara hans sista.

Bollmottag, tå-tripp, tå-tripp, pang iväg. Hela tiden.

Okej: det kanske till och med är lite irriterande – speciellt för oss som gillar att göra saker halvdana – men för att tempot i GIF Sundsvalls bollrullande ska bli nog högt för att rulla ut motståndare så tycker jag att det är helt centralt.

Nu ska det erkännas att Giffarna inte rullade ut Falkenberg från första minut. Alls inte. Det såg stundtals lite krampaktigt ut offensivt, det defensiva presspelet haltar fortfarande betänkligt – men så plötsligt en bollvinst, ett par halvdana passningar, ett Batanero-skott i stolpen och så studsade bollen på ledig yta i straffområdet.

Och då, mina damer och herrar, är det Linus Hallenius-mål. Det kan man skriva upp.

Jag pratade med honom inför säsongen om hur han aktivt tränat på att bli bättre att ta sig till ytor i straffområdet och även om det toffliga 1–0-målet skulle kunna avskrivas som slump så är det svårt att prata bort att Linus Hallenius nu är uppe i ensam skytteligaledning på sex gjorda mål efter sex matcher.

Det är mycket svårt att spela fotboll på det sätt GIF Sundsvall vill. I första halvlek hade Falkenberg nästan alltid elva spelare på rätt sida bollen och att vid 0–0-läge och höga förväntningar på seger kan te sig som en väldigt lång och seg uppförsbacke att varenda passning i tjugo-tjugofem kombinationer måste sitta på snöret för att målchans ska kunna skapas.

Det gäller att ha en spelare som kan få in det viktiga förstamålet, som sedan luckrar upp motståndarnas matchplan och öppnar upp ytor för Juanjo och Bataneros fötter.

Vi har just nu seriens allra bäste. Vi ska passa på att vara väldigt tacksamma för det.

För efter 1–0-målet kunde man verkligen känna igen det GIF-lag som ifjol – för nästan första gången i klubbens historia – helt sonika var numret större än sina motståndare och vann lika komfortabelt som förväntat.

När Hasse Eklunds lag var tvungen att pressa högre och jaga boll mer aktivt så syntes det att GIF Sundsvall var ett i grunden mycket bättre fotbollslag. Det syntes – efter en halvlek där det dolts skickligt av bortalaget – att det primära som verkar hänt i Falkenberg sedan senaste sejouren i Falkenberg är att Tibor Joza gift sig med en Brink.

Den så otroligt nyttige löparen Oliver Berg smekte fram Linus Hallenius till 2–0 (har en GIF-anfallare någonsin avslutat med en så självklar pondus?) och även om yvige Kaspar Sjöberg lyckades luppleta fram en armbågsstraff, vilket orsakade visst darr, så var segern helt odiskutabel över nittio minuter. Och i slutskedet fick Peter Wilson, för andra hemmamatchen i rad, visa på vad han bringar med sig till Joel Cedergrens taktikbord: en mycket fin fart i djupled.

Den första av alla förväntade hemmasegrar mot tippade bottenlag är tagen. Fler lag kommer stå med elva spelare på rätt sida, fler kommer förstås försöka skärma av David Batanero och det kommer inte alltid bli enkelt.

Men vi har svensk fotbolls just nu främsta målgörare som med ett enda sniff med målnäsan kan avgöra såväl framtida matchbild som match och längst bak räknar jag med att den närmast jobbigt peppige Eric Björjanders på-tå-ighet kommer ges ansvaret att driva upp tempot till den nivå som krävs för att ta segrar.

De hade kunnat vara vart som helst, men dessa matchavgörande allsvenska spelare har valt att vara här i Sundsvall.

Vi kan passa på att vara väldigt tacksamma för det.

9 reaktion på “Målnäsan och den entreprenöriella jobbigheten avgjorde

  1. Och vi alla är tackasamma för dina sköna texter!

    Just frasen ”Efter en pauspetning, fyra bänkningar och tusenhövdad bedrövelse från landets alla GIF-supportrar” måste du känna dig nöjd över…! ;) :)

    Tack Erik för att du tar dig tiden att skapa läsvärda inlägg som medför nickanden, leenden och mumlande jackanden!

    • Stora tack för berömmet, Jonas! Att få betalt i leende nickar och mumlande jakanden är en valuta så god som någon.

    • Det var det. Det var ju ren tur som hindrade Björkengrens avslut att smita över ribban, men det hade varit i det närmaste objektivt mycket oförtjänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *