Stockholm blir med ens väldigt mycket, när man flyttar hit, men det blir knappast så att den per automatik känns som ens stad. Om exempelvis någon uppenbar turist stannar mig på gatan och frågar efter vägen så förklarar jag mig ju fortfarande, efter drygt två och ett halvt år i staden, som en turistlike och hänvisar vidare till någon riktig stockholmare. I Sundsvall hade jag alla gånger gett det ett försök, även om min gatunamnskännedom även där är direkt pinsam, ja, kanske hade jag höjt högernäven för att mjuggpeka felaktigt även i Umeå, men här viftar jag med självklarhet iväg mitt eventuella guide-ansvar och lämpar över det på infödingarna att vara behjälpliga i deras stad.
En som insett svårigheterna i att göra Stockholm till sin är min gode vän Rikard, som nyligen köpt sig en lägenhet i Sundbyberg. Hemma hos mig hade jag ett matbord över som han skulle få nypa, och en lösning hade ju varit att hyra sig en liten Statoil-bil för att köra bordet den kilometerlånga sträckan.
En annan lösning, en som har potential att skapa ett Stockholmsknutet minne kring en trist logistikfråga, var att helt sonika–
–bara bära bordet mellan Huvudsta och Sundbyberg.
Det krävde sina underarmar, sin växelvisa turordning mellan oss tre och – inte minst – sina chokladbelupna kex i glykogendepåerna.
Ja, till saken: för kanske första gången i mitt 26-åriga liv fick jag uppleva ett genuint Kramer-ögonblick i vardagen, då min vän Rikard–
–hade fyllt sin fina, proffsiga läderportfölj – smidd för att innehålla viktiga pärmar och dyrbara värdepapper – med kex.
Jag kan se de argt formerade rynkorna i de GIF-intresserades pannlobar nu. En liten kexanekdot efter en hel vecka, där Peter Wilson kanske säkrat kontraktet för hela seriens just nu kanske sämsta fotbollslag???
Men ja: lördagseftermiddagen var för deppig för att ens orka påbörja en text om. När matchen var slut blev jag konkret nedstämd, den turligt oförtjänta poängen till trots, över vad jag valt att tillbringa min lördag åt.
(Jag har märkt att Gunde Svan är en av Sveriges absolut mest gif-vänliga individer; perfekt att slänga in när man vill uttrycka exempelvis känslan »när man försöker tänka positivt kring en pinne borta mot Falkarna«.)
Jag tror att jag ska försöka att sammanfatta den här höstens GIF-känslor under veckan, om tid och motivation finns.
Vi får se. Kanske har det här blivit en portal för plötsliga och ouppskattade kexanekdoter.