Det har varit ett år. Det är vad vi vet.
Vissa saker har hänt. Andra har det inte.
Här är några av de saker jag egentligen absolut inte tycker att man ska ta med sig från året 2022, men som i bästa fall kanske varit lite roliga för mig att skriva om.
Årets…
… ansikte utåt:
Alexander ”Framgångspodden-mannen” Pärleros tänkte till och kunde plötsligt sätta sig in i hur det skulle vara om han blivit sänd till den ukrainska fronten för att möta ryska pansarvagnar:
Och om det är en nuna jag kommer att bära med mig från året 2022 så är det – tyvärr, och jag kan inte betonings-kursivera detta tyvärr nog – denne influencerintervjuares nylle, som publicerades i anslutning till inlägget ovan:
För 2022 var inte bara oroligheternas, krigets och våldets år – det var också den urbota dumhetens. Här får vi se dessa två faktum i en snorig LinkedIn-symbios.
… leggings:
De nya leggins som influencern Sanne Alexandra valde att lansera just den 24 februari, när Ryssland klivit in militärt i Ukraina. Det må vara hur sorgligt och omskakande som helst (plötsligt utbrott av krig i vårt närområde!), men lanseringen av ett par nya leggings låter inte vänta på sig:
Jag hoppas innerligt att folket i Ukraina, och Framgångspodden-mannen i sin snörvliga webcam-gråt, kunde nås av detta budskap och glädjas åt de samtidigt goda nyheterna.
… bevisföring:
Jag har tidigare försökt memeifiera faktumet att begreppet ”högre studier”, som i princip alla icke-händiga unga människor nu för tiden måste ägna sig åt för att kunna göra annat än att servera korv nattetid på Pressbyrån, har blivit tämligen urvattnat och att den enda riktiga skillnaden mellan någon som läst noll högskolepoäng och någon som har en masterexamen inom humaniorafältet är denna:
Men det finns också en annan sak som en universitetsutbildning faktiskt lär dagens ungdom och det är att se ner på ”anekdotisk bevisföring”. Är det något som är positivt med att snart sagt alla ungdomar pressas in på universitet och att universiteten i sin tur pressar igenom nästan samtliga studenter med godkänt på grund av finansieringsmodellernas dumhet (jag har under min tid på svensklärarprogrammet mött lärarstudenter som aktivt hatat att läsa skönlitteratur och helt sonika inte gjort det under litteraturkurserna) så är det väl det: vi har alla lärt oss att se ner på när någon försöker bevisa något med hjälp av en liten personlig anekdot kring något som hen själv varit med om.
Därför kan vi alla, som vore vi ett enda skrattcentra i en enda gemensam hjärna, brista ut i ett gapflabb när någon försöker bemöta ett empiriskt underbyggt faktum med hjälp av en personlig liten anekdot.
Som när Liberalernas utbildningspolitiske talesperson Fredrik Malm – han som alltså vill ha ansvar för hur vi ska utforma utbildningen av kommande generationer i det här landet – deltog i en SVT-debatt som för en gångs skull var till bredden fylld av forskare som fick sammanfatta forskningsläget om ämnet: betyg på barn i låga åldrar. Malm höll inte med om det som forskarna kommit fram till (att betyg inte motiverar genomsnittliga svenska barn till att plugga hårdare), utan la fram följande bevingade citat för att ta fånga tag hela den svenska utbildningsforskningens samlade rön med hjälp av en anekdotiskt understödd halvnelson:
Fredrik Malm har två barn hemma. Han vet att förslag om tidigare betyg för elever skulle få sporrande effekter. Det spelar ingen roll vad forskningen, som tittat på just tidiga betygs effekter på en större skala, säger till honom. Vetenskap och forskning slår sig slätt när Fredde Malm får se Mellgott och Mullvin Malm skynda iväg upp för trappen för att läsa läxor efter att ha mulat i sig sina makaroner och sin falukorv vid det malmska middagsbordet om kvällarna. Han vet att ingenting sporrar lille Mullvin som att försöka höja sig från ett B till ett A i SO-ämnet redan i fjärde klass; hans ögon kan kanske ibland till och med tåras av glädje och stolthet när han ser hur Mellgott med kaninpuls sträckläser sig igenom sina anteckningar kvällen innan ett NO-prov, av rädsla för att ett enda C ska sänka hans slutbetyg i sexan.
… regeringsspaning:
Det blev ingen regeringspost för Fredrik Malm, utan istället handplockade Liberalerna tillbaka Lotta Edholm direkt från en aktiebolagsdriven skolkoncerns styrelse för att bli utbildningsm. Den som ska styra över den offentligt finansierade skolverksamheten i Sverige är alltså handplockad från en aktiebolagskoncern som har som affärsidé att bita sig fast i den offentligt finansierade skol-spenen för att mjölka den på så mycket spentygen håller.
Regeringschef Ulf Kristersson, som är den som samlat ihop detta korruptions-Avengers-gäng, har dessutom en fru som sitter i en skolkoncernstyrelse och han delar också sommarstuga ihop med en annan styrelseledamot i en annan aktiebolagskoncern.
Det blev inget jätterabalder om detta, jämfört med hur det brukar se ut om någon minister glömt betalat sin tv-avgift för några år sedan. Ingen avgick. Allt bara fortsatte.
Och jag tyckte att det här inlägget på Twitter, från kvalitetskontot gömda kärnor av sås, sammanfattade medias bevakning av tillsättandet av nya ministrar på ett mycket bra sätt:
… samtidsmontage:
Under året presenterade Foodora nyheten att kunder inom kort skulle kunna beställa hem även sjukvårdspersonal via deras gigföretag:
Och det är klart att vi som samhälle måste applådera alla initiativ som tas från de moderna plattformsbolagen (vilka andra har haft framsynt skarpsinne nog att återinföra det timme-för-timme-prekära daglöneriet i Sverige???), men det fanns en viss deppighet i att tänka sig att en 2022 års nyinspelning av Skärgårdsdoktorn hade kunnat utspela sig på slaskiga vintergator i Stockholm och sett ut ungefär så här:
… igenkänning:
Det här – som gaykillen Jonas i Gift vid första ögonkastet uttrycker – är precis så det känns att vara inflyttad till Stockholm och ha skaffat sig en flickvän som växt upp mitt på Södermalm:
Nu blev det ju inte någon permanent Stockholmsflytt för Jonas, till den dygnet-runt-partajande stockholmaren Martin, men om det hade blivit av så hade jag bara velat flika in med en liten varning till Jonas om att han kanske också – simultant med att ha flyttat till Stockholm för att bo med en stockholmare – kommer att kliva in i en epok där hans förhållandevis fåtaliga vänner dessutom skaffar familj och försvinner iväg in i respektive småbarnsbubblor.
… minst finkänsligt kalibrerade AI:
I ett försök att hänga med i den nya svep- och scrollfria internet-tillvaron på det TikTok-dominerade 2020-talet har även Facebook lanserat en tjänst med korta filmsnuttar som säkerligen är tänkta att vara helt perfekt måttsydda för var och en.
Men sällan har jag sett en rörlig samling pixlar som jag varit mindre benägen att klicka på än de som Facebook saluförde som lockbeten i sin nya ”Reels”-funktion. Det började tidigt under året med att deras AI-algoritm verkade ta mig för en aspirerande gycklare, då jag fullkomligen matades med tips och tricks från bland annat Tobbe Trollkarls malätna narr- och gyckelpåse:
När jag – mot all AI-logik – vägrade klicka mig till nya kunskaper om hur man hittar enkronor bakom barnaöron så bytte Reels taktik och verkade tänka att om inte det universellt älskade innehållet (Tobbe Trollkarl vid sitt köksbord) gick hem i min stuga så kanske något av internets allra minst älskade innehåll kunde vara det som fick det att rycka i mitt klickfinger.
För plötsligt hade den algoritmstyrda positivhalaren vevat fram ett innehåll som ingen människa på hela planeten valt att ägna en enda sekund åt: som vore jag – som förvägrade Tobbe Trollkarls korttrick ett tryck – en människa med hela världens allra mest nischade smak vad gäller kortfilmer.
De filmer som inte en själ på hela den vida webben förbarmat sig över kanske kunde vara något för mig, tänkte Facebooks algoritm och skickade på mig taffligt synkoperade danser från norrbottniska Coop-butiker och vad som helt säkert måste vara riktigt yviga skändningar av klassiska rockstycken:
Tittar man på visningsantalet vid den lilla play-ikonen lägger man snabbt märke till att ingen annan människa på denna planet hade valt att titta på när en mellanchef i Luleå Hockey-tröja, säkerligen nyss hemkommen från en företagskurs i sociala medier, utsett sig själv till orkesterledare för ett gäng grönklädda Coop-pryoelever. Inte en enda själ hade heller valt att Facebook-förlora sig i Ulf ”The Wolf” Nilssons säkerligen mullrande stämma i ett musikstycke som av Ulfs yttre att döma ser ut att kunna tillhöra genren fornnordiskt inspirerad vikingarock.
Men kanske, tänkte Facebooks nya algoritm, kunde jag tänka mig att bli den första? Under en höst där lanseringen av AI-textroboten ChatGPT fått mig som svensklärare att stundtals krisa över värdet i att kunna lära elever att skriva exempelvis utredande texter så har det samtidigt varit glädjande att viss AI, som Facebooks ”Reels”-funktion, fortfarande är riktigt Ulf ”The Wolf” Nilsson-ute och cyklar.
… mest urvattnade samarbete:
Under det här året gjordes få portalpublicistiska arbeten av något djupare slag, men något som med god vilja skulle kunna ses som en djupdykning var när jag gottade ner mig i hamburgerkedjan Jack’s Burgers marknadsföring. Jag hade redan tidigare noterat hur Jack’s-koncernen lanserat burgare av absolut tröttaste samarbetsmärke (om någon undrat vad den förre Hammarby- och Elfsborgs-målvakten Johan Wiland gillar för typ av dressing på en hamburgare så har det varit till Jack’s Burger man ska ha styrt sin kos), men när jag såg den här skylten med någon som kallade sig för Tunnelbane-Nettan så kände jag att här finns något som en annan och mycket skickligare skribent kunnat skriva en skarp samhällskommentar kring:
VID DIN SIDA
BURGAREN
Det är en liten Yahya Hassan-dikt för innerstads-Stockholm: en kort tvåradare om ett kargt och ensamt samhällsbygge, en stad byggd på allas konkurrens med alla, där det enda du riktigt kan lita på är att du har vid din sida är en lättillgänglig burgare i vart och vartannat kroghörn.
Jag skrev en mycket längre text om det, som man förstås gärna får läsa om man känner att man är skyldig mig något (man kanske glömde skicka julkort?), men i det här korta rappa nyhetssegmentet ska vi mest bara konstatera att Jack’s Burger sedan dess fortsatt att mata ut riktigt svaga specialburgare hela året ut. Det här är den senaste jag gått förbi:
Det är en sak att lyckas nästla åt sig riktigt okända kändisar (Max Lindblad verkar ha svart bälte i jujutsu, vilket låter som något var och varannan kampsportsintresserad kille i ett genomsnittligt svenskt kontorslandskap yrar om att han har), men det jag framför allt reagerar på är den totala bristen på specialiteter i det som lanseras som en specialdesignad hamburgare under detta postmodernistiska hamburgarsamhälle vi lever i. Jujutsu-Max har unnat sig en strong chilimajo istället för vanlig gammal Johan Wiland-majonäs, men framtidens arkeologer lär behöva träta om exakt vad i denna burgare som har gjort att den av sin samtid setts som annorlunda än en helt vanlig pappa-flippad burgare på en fotbollscup för barn.
Det skulle inte förvåna mig om den dressing som en Jack’s-burgare dressas med (oavsett om den är strong eller Johan Wiland-mjäll i smaken) appliceras med hjälp av den specialdesignade dressing-slev som alla skolmatsalar har en uppsättning av: den som har ett plasthandtag och sedan en liten böj i metallen ner till en liten, liten skopa som är avsedd att kunna förse det fnösketorra brödet med en perfekt kommunalt avsedd klick av den orangefärgade gyttjan med sina små, små bitar av bostongurka.
… Michael Scott-prioritering:
Det finns ett The Office-avsnitt där chefen Michael Scott ska arrangera ett välgörenhetslopp för forskningen kring rabies och där han verkligen – trots att insamlingen går så trögt – vill få till en överlämning av en stor check som kan överlämnas till vetenskapens företrädare. Det blir till slut så att en ansenlig summa av det insamlade beloppet (omkring fem tusen kronor, om jag minns rätt) läggs på att framkalla den stora checken och på att hyra in någon för att motta den å vetenskapens vägnar.
Till slut blir det bara 340 dollar kvar att överlämna till ”SCIENCE”, genom att ge den dyra jättechecken till en sjuksköterskeklädd kvinna inhyrd från den lokala strippklubben:
Det är en ganska rolig scen, i all sin befängdhet, men så kommer verkligheten och närmast överträffar den – i Bruksvallarna, av alla ställen:
Det bara måste ha varit så att en majoritet av prispengskassan gått åt till att låta trycka upp tre jätteprischeckar i hårdpapp till alla på prispallen, om den största summan till segraren till slut landade på 1500 spänn.
Men det var väl någon i tävlingsledningen i Bruksvallarna som prioriterade på samma sätt som Michael Scott: att det ser ovärderligt bra ut att lämna över just en gigantisk pappcheck i tävlingssammanhang.
… afasi:
Bruce Willis tvingades lägga ner sin strålande skådespelarkarriär under året på grund av afasi, men när jag var på en mat- och dryck-mässa i Älvsjöhallen under försommaren så undrar jag ifall inte några kommunala kommunikatörer också åkt på en släng av afasisleven:
Future Good Food City verkar på fullaste allvar vara det som dåvarande finansborgarrådet Anna König Jerlmyr stoltserar med som namn på stadens satsning på hållbarhet:
”Stockholm tar nu krafttag för att förverkliga visionen om att bli en stad för hållbar matproduktion, en Future Good Food City”, säger König Jerlmyr i vad som måste få Bruce Willis att överväga en comeback, ifall det går att uttrycka sig sådär afasi-artat i offentligheten med det engelska språket.
… Obama-åldrande:
Jag minns det av någon anledning som igår när advokaten Tom Pripp kom in som en vårvind en kaotisk jämtländsk höstafton för att som ny styrelsemedlem försöka styra upp Östersunds FK:s havererande ekonomi:
Han hade en solkysst lyster över anletet, en ungdomlig skinnpaj över axlarna och en lurigt leende uppsyn som fick en att misstänka att han hade precis rätt antal rävar bakom öronen för att kunna siffertrixa en konkursmässig fotbollsklubb över elitlicensgränsen.
Tre år senare sitter Tompa Pripp och tittar igenom sina ÖFK-siffror med en uppsyn som kastats in i en tre år lång torktumlarprocess med elitlicensstrul, mångmiljonskulder och ett kroniskt konkurshot hängande över sig och kommit ut så här dyster och glåmig på andra sidan:
Sällan har man tydligare fått se vad tre år av ekonomiska trångmål kan göra med en uppsyn: från solig lurmin över snoken med blicken fäst på en ljusnande framtid, till att titta ner i pappren med den gråbleka uppsyn man vanligtvis bara ser hos människor som tvingats titta över sin egen nekrolog.
I samma veva som Tom Pripp klev in i ÖFK-styrelsen, senhösten 2019, konstaterade jag – i en annan årssammanfattande lista – att ÖFK:s pressansvarige Niclas Lidström hade haft ett tufft år av åldrande bakom sig, när det svajade som mest kring klubbens bulvanbelupna barackförsäljningar:
Men jag undrar om inte det mer utdragna Tom Pripp-åldrandet, från den skinnjackeprydda 2019-upplagan till den pappersexercis-trötte 2022-upplagan, slår nytt rekord i vad en jämtländsk fotbollsklubbs ekonomiska bryderier kan göra med en människas åldrande:
Man skulle kunna sitta ett par mandatperioder som amerikansk president på de där nytillkomna rynkorna, men så lyckades Tom Pripp också avvärja ett konkurshot i vad som i princip var den allra sista sekunden. Det är som att hans ÖFK-uppdrag varit en enda lång slutminut av ett Fångarna på Fortet-avsnitt där grinden börjat gå ner, där lejonen börjat slicka sig om sina giriga käkområden och där Gunde Svan skriker i den oktav som bara en riktigt TV4-uppjagad dalmas med rekordartad syresättningsförmåga kan komma upp i. Där har Tompa Pripp krälat runt för att försöka hålla sin jämtländska fotbollsklubb att hamna på rätt sida konkursgränsen innan den kastas åt fotbollsbyråkraterna på elitlicensnämnden.
Det är klart att han ska se snabbåldrad ut.
… skolpolitiska Pirkt.se-text:
Jag fick även under 2022 äran att skriva en text på Aftonbladets kultursida om utvecklingen inom svensk skola, där jag uppviglade till, om inte strejk, så åtminstone till att svenska lärare och lärarfackligt aktiva borde börja blicka åt Finlands då pågående lärarstrejk.
Men den skolpolitiska text som jag tyckte var roligast att skriva – och skriva ska vara roligt, tycker jag (och när det har varit det blir jag oftast som minst besviken på texten i efterhand) – var nog den om Raja Thoréns skolkoncern, som jag skrev efter att det kommit fram att en av hans skolor helt sonika struntat i att erbjuda eleverna geografiundervisning under två års tid.
Jag tycker att jag lyckades jämföra Raja Thoréns ganska rakt igenom kritiserade skolverksamhet med de bevingade ord som min gode vän Johan Martinsson fick höra av en västerbottnisk pizzabagare, när han i sin nattliga Vesuvio-beställar-hunger fick sig en ihoprullad foliestrut. När Martinsson i uppeldat tonläge ifrågasatte foliestruten eftersom han beställt en maträtt (pizzan ”Vesuvio”) som vanligtvis kommer platt i pappkartong så yppade pizzabagaren följande bevingade ordalydelse:
”Men det här är också gott.”
(Det var det inte. Det var en fryst Dafgårds-rackare han skickat in i microvågsugnen för att sedan snabbt rulla ihop den till en strut och applicera hackad isbergssallad och rhode island-dressing i det västerbottniskt unika hål som uppstått i dess mitt. Det var inte alls vad min vän betalat för då han på klingande tydlig pizzabeställningssvenska beställt ”en Vesuvio, tack”.)
Jag tyckte att den situationen, där Martinsson betalat för något och gjort en ganska konkret beställning på någonting men får något helt annat, inte var helt olik det vi pysslar med inom skolans värld sedan några decennium. Vi betalar de aktiebolagsdrivna skolorna en massa pengar för att de ska bistå våra svenska elever med tillräckligt stora klassrum, med skolböcker och med vettiga lärare – och så får vi i många fall något helt annat.
Vi får inga geografilektioner på två år. Vi får inget skolbibliotek. Vi får inga labbsalar. Vi får inte nog med behöriga lärare och inga rättssäkert satta betyg.
Det är inte vad vi skattebetalare beställt, nej.
Men det här är också undervisning.
Om ni ska läsa en text som jag skrev om skolpolitik i år (och det vete förvisso fan om ni ska) så är det kanske den texten, som jag tyckte skrevs med någon typ av kokande formuleringsglädje.
… minst barnlämpliga samling entreprenörer:
Utan tvekan går titeln även i år till de som är ansvariga för det nu nedlagda HVB-hemmet i Hagfors där femårige John-Walter dog under förra året. Detta då Platea, den del av den större Humana-koncernen som ansvarade för boendet, under det räkenskapsåret plockat ut en vinstmarginal på nätta 39 procent per skattefinansierad krona som tickat in för att ha hand om några av samhällets mest utsatta barn. HVB-hemmet lades som sagt ner, men den som varit ytterst ansvarig för det boendet har sedan dess befordrats till ny vd för hela den större Humana-koncernen – säkerligen mycket tack vare de otroligt fina vinstsiffror hon kunnat uppvisa i sin Platea-del av koncernen.
Det är något med just den där ekvationen, att underfinansiering av en verksamhet så till den grad att barn springer ut och dör på grund av bristande bevakning kan leda till ytterligare karriärsklättring, som verkar ha gjort avtryck på hela branschen när det gäller att hålla koll på barn.
För så vill ju väldigt få (nästan alla som inte är engagerade i den börsnoterade delen av omsorgsbranschen) ha det: att vi i Sverige har så pass passiv barnpassning att samhällets mest utsatta barn kan mista livet på hem som finansierats av skattepengar men underfinansierats av aktiebolags vinstkalkyler.
Och det verkar som att de helt privata initiativen, de som tillkommit för utanför det skattefinansierade barnpassnings-ramverket för att moderna föräldrars liv ska gå ihop rent logistiskt, har snappat upp dödsbringande skandaler som dessa – och därför valt att fokusera på att försöka tvätta bort den passiva stämpel som aktiebolagsdriven barnpassning har fått efter John Walters död.
För hur ska man annars tolka den här reklamen, som jag gång efter annan stött på i den stockholmska lokaltrafiken, från barnpassningsföretaget med det förtroendeingivande namnet Hey Kiddo?
Aktiv barnpassning, till skillnad – antar jag – från den passiva barnpassning som, i enlighet med företagets snålt tilltagna bemanningskalkyler, lämnar barnen ensamma och fria att göra vad som än faller dem in. Aktiv barnpassning är, antar jag, ett sätt att skriva att barnen inte dör medan Hey Kiddo!-medarbetare har ansvar för dem.
Det går nog trender i barnpassning som det gör med allt annat, men det är ju trist att trenderna ska behöva styras av att vi har fått in börsnoterade aktiebolag i välfärden som internt premierar vd-figurer som lyckats skapa riktigt stora överskott på de inkommande skattekronorna (39 procent av omsättningen) genom att underbemanna hemmen för samhällets allra mest utsatta barn. Nu verkar trenden i alla fall vara aktiv barnpassning – och vilka kan väl vara bättre på just aktivitet än några överblivna bicepscurlsmästare från Gladiatorerna på TV4?
Inga, tyckte entreprenörerna från Barnens Hinderbana som klappade upp tält över hela Gärdet och lät ett tjog blottade Gladiatorerna-torsos vara ansikten bålar utåt för ett etablissemang som man förväntas överlämna det mest älskade och sköra man äger till:
Det är talande för svensk välfärdspolitik av idag att även om vi har en barnpassningsverksamhet som frontas med den här mannen som sträcker sig efter dina surt förvärvade barn med den här uppsynen…
… så är de mest skrämmande etablissemangen i barnpassningsbranschen ändå inte en gammal brottare med manisk blick och hotande klåfingrar iförd någon typ av militärmönstrad sarong. Nej, de allra mest skrämmande verksamheterna inom barnpassningen är de som har tusentals anställda och fina kontor och stabila aktiekurser – eftersom deras affärsidé är att hålla passningen av barnen på en så pass låg nivå att man kan tjäna 39 kronor på varje hundralapp man fått av oss skattebetalare.
De som ansvarar för den Humana-koncern som nu styrs av den vd som hade ansvar för verksamheten som kostade femåriga John Walter livet år 2021, eftersom hon befordrades för sina fina vinstsiffrors skull, är förstås – trots tuff konkurrens – även 2022 års minst barnlämpliga samling entreprenörer.
… sägning:
Den här portalens inläggsfrekvens var än svagare än brukligt under kalenderåret 2022, men var det någonting som det trots allt lades fokus på så var det att försöka bena ut alla turer i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet. Jag tror att det blev ett utredande och skärmdumpsdrivet inlägg efter vart och ett av programmen, där jag bland annat dissikerade den märkliga sexologfunna symboliken i den kuddmur som Märta byggde upp mellan sig och Axel i dubbelsängen:
Men allra roligast tyckte jag det var att få gotta ner sig i 2022 års kanske mest bevingade sägning: när Hans skulle försöka uttrycka hur han såg på framtiden med Bodil, efter att hon visat honom en inspelad film där hon uttryckt självtvivel och andra svårigheter som kanske kan vara svårt att greppa för en PT-figur vars lösningsorientering ofta säkert fokuseras kring ett ordinerande av olika ”reps” och ”sets” av övningar i en lår- eller bröstcurlmaskin.
Så här lät det, när Hans skulle få henne att komma på rätt tankar igen:
Det blev ett helt långt inlägg som försökte psykoanalysera hela avsnittet (när jag läser igenom det nu så ser jag på formuleringsglädjen att det är ett av de jag tyckt varit roligast att skriva!), men för den som bara vill ta med sig en enda sak från GVFÖ-säsongen 2022 så tycker jag att det är det budskapet som man kan försöka bära med sig när det bär emot: att tankens kraft är stark i beachvolleyboll.
… jämtländska sägning:
Daniel Kindberg dömdes i juni till fängelse för mutbrott i den stora härva som tagit år att reda ut och domen var ett tungt besked som tog honom med djup chock – men inte förvåning:
… KD-valaffisch:
I augusti och september fullkomligt belamrades ju varenda yta med diverse valaffischer från olika partier och i ganska samma veva började jag få upp reklam från en relativt nystartad fotbollspodd om allsvenskan – men som otroligt lätt måste ha kunnat misstas för en lokal KD-valaffisch:
För den som inte har koll på att Alexander Axén (till vänster) är en gammal fotbollstränare och att Pär Hansson är gammal fotbollsmålvakt så har de exakt den typ av utstrålning som man finner hos Kristdemokraternas två toppnamn i kommunen. Det ser ut som att de två går till val på någon typ av Good KD-cop, Bad KD-cop-taktik, där Axéns nuna lovar att skicka hem varenda utländsk individ vid ringaste brottsmisstanke samtidigt som Pär Hanssons blonda och blåögda Erik Slottner-yttre lovar allt det som är positivt och snällt med Kristdemokraterna (typ lagstadgad utdelning av klappgröt på fredagar på de i övrigt fortsatt gravt underfinansierade ålderdomshemmen?).
… soligaste otrohetsskandal:
Det är mycket som är sorgligt och mörkt när det kommer till otrohet och svek i kärleksrelationer, men det finns ju också saker som är positiva, om vi får tro en av Sveriges allra soligaste individer: Arvingarnas frontman Casper Janebrink.
Janebrink har tydligen varit otrogen med sin fru när han träffat sin nya kärlek Therese och även om reaktionerna varit negativa så tycker han förstås – med sin klämkäcka blick på livet – att man också måste kunna se det positiva i en otrohetsskandal:
Ett och annat ”jag visste inte att du var sådan, fy…”-utlåtande får man nog räkna med (folk säger förresten ”fy” till någon som felat alldeles för sällan: en gammal gubbe kom fram och väste fram det i mitt ansikte efter en uppenbar oförrätt jag begått och det sitter fortfarande som en tagg i minnet). Men folk måste också, mitt i allt fy-sägande, kunna se det positiva i otrohetsaffären, tycker Kasper.
Kanske är det den typ av soliga inställning man bara kan tillskansa sig under perioder i livet då allt flyter på alldeles osannolikt bra, som det får sägas göra för Arvingarna-gänget efter succén i Melodifestivalen härom året. Kanske är det så att den positiva synen på otrohet är förbehållen den som varit frontman för ett svenskt dansband i ett par decennium och sedan plötsligt får ett folkligt genombrott så till den omilda grad att en annan (tidigare fullkomligt okänd?) bandmedlem får sig ett teveprogram i princip enkom på basis av att han äger en stor altan:
Jag såg ungefär tio minuter av ett av programmen när teven stod på i somras och det var exakt så konstigt innehållslöst som TV4:s trailer gör gällande:
Det må vara konstigt att försöka lyfta fram det positiva i sin egen otrohet, men den som kastar den första stenen bör först försöka sätta sig in i hur det skulle vara att se sin bandkollega i ett gammalt dansband få ett eget TV4-program på bästa sändningstid på grund av att han äger ett stort trädäck.
… mest feltänkta aktion:
Dyslektiker är som vilka som helst av oss. Många av mina bästa elever är dyslektiker. Dyslexidiagnosen är så vanlig att den i vissa fall knappast säger ett endaste dugg längre. Allt detta vet vi.
Att då i det läget – när var och varannan ung svensk sitter med en dyslexidiagnos – så känns det inte riktigt som läge att ge sig ut på den typ av turné som 73-årige Staffan gjorde i somras:
Om det är något som någonsin fått mig att tro att dyslektiker skulle kunna vara just lite tokiga så är det att en 73-årig dyslektiker valde att sätta sig i en åkgräsklippare för att köra genom landet i hopp om att bevisa att dyslektiker inte är tokiga.
… TV-shop-logik:
Det gick snabbt att svänga i Nato-frågan, får vi konstatera.
När jag i somras lyssnade på en intervju med Moderaternas utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark så lät det nästan inte ens som att det var den faktiska faran med att stå utanför Nato vid ett krig som var det primära skälet till att Sverige snabbt som attan borde krita på samma avtal som Finland stod i färd att göra. Nej, på Hans Wallmark lät det snarare som att det just då fanns en tidsbegränsad möjlighet att göra ett bra avtal – och att faran låg i att missa detta tidsbundna erbjudande.
Hans Wallmark höll i radioinslaget ett långt resonemang om att vi måste gå in just precis nu – långt innan svenska folket hunnit säga sitt i en eventuell folkomröstning – eftersom det annars kunde dröja flera år innan exakt samma chans till att skriva ett fördelaktigt avtal dök upp igen.
Jag vet väldigt lite om Hans Wallmark, men jag vet att om jag skulle försöka lansera mig som en utrikespolitisk röst att lita på i ett instabilt säkerhetsläge, då hade jag försökt att tona ner min lätt-att-trilla-dit-i-ett-pyramidspel-utstrålning. Som det lät i P1-intervjun skulle Hans Wallmark stå helt maktlös inför en jovialisk försäljare i kostym med en fot i dörrspringan och en dammsugare med våtsugseffekt bakom ryggen.
Han verkar helt tagen av faktumet att fönstret är öppet just nu – och skulle nog inte ha klarat en onsdagsförmiddag hemma från skolan framför TV-shop på det glada 90-talet. Jag tyckte att Hans Wallmarks resonemang var så pass TV-shop-torsk-kompatibelt att jag bad Pirkt.se:s videoredaktion klippa ihop ett litet Youtube-kollage:
Det blir inget milt body shampoo om man inte slår till inom tio minuter!!! Och inget försvarspolitiskt armkrokande med Erdoğan om man inte slår till medan Finland-fönstret är öppet!!! Det är exakt samma logik som gällde: det gällde att slå till nu. Man vet inte vad som händer ifall man inte hugger på ett bra erbjudande, medan fönstret är öppet. Kanske blir det svenska försvaret tre gånger så dyrt ifall vi ska stå utanför Nato, precis som hudprodukter tenderar att bli ifall man köper dem på en vanlig Åhléns?
Hans Wallmark tänkte inte låta Nato-frågan glida honom ur händerna. Fönstret var öppet nu. Det var öppet som i slutet av en AbCircle Pro-reklam, när de berättar om ett ring-inom-tio-minuter-så-får-du-en-gåva-erbjudande precis efter att de med hjälp av hypermodern teknik visat hur magmaskinen kombinerar det bästa av två träningsvärldar i ett enda maffigt animerat värmekamera-crescendo:
Jag vet ingenting om Hans Wallmark, men jag är rätt säker på att han har suttit och gungat sin jättekropp sidledes med knäna i ett plastigt skruvstäd.
… vetenskapligt framkallade ölsug:
Det har varit ett intressant år när det gäller vetenskapens möjlighet att mixtra med den mänskliga kroppen. Redan i början av januari fick en man ett grishjärta installerat i sig i en typ av operation som kanske går att ifrågasätta etiskt, men som var av godo för oss skalliga män mitt i livet som sett proportionellt snyggare ut med hjälp av närvaron av grismän ute på gatorna:
Men frågan är om inte den här vetenskapsnyheten var den som berörde mig starkast:
… längsta avstånd till Bondepraktikan:
Jag såg på gott och ont årets säsong av Bonde söker fru på TV4. Säsongen bjöd alls inte på samma mängd starka innehåll som jag trots allt tyckt att vissa tidigare säsonger har gjort: som när jag för ett par år sedan kunde skriva långa och utförliga redogörelser för avsnitt där bönderna fått visa upp sina bristande kulinariska kunskaper.
Nej, det i princip enda som jag snappade upp som innehåll från årets relativt svaga säsong var när den kvinnliga bonden uttryckte sig om hederligt svenskt och bondskt uteliv på det här sättet:
Svenska språkvårdare brukar ju ibland känna ett långsiktigt hot från engelskan, men aldrig tidigare har jag känt mig så orolig för det engelska överinflytandet på det svenska språket som när svenska fårbönder säger att hon ska vara utomhus på sin dejt genom att kalla det för ett outdoor-tema.
Mycket längre från ett klassiskt bondskt sätt att uttrycka sig kommer man inte.
… mest traumatiserande lansering:
Jag har sagt det förut, men en stor del av min personlighet under de senaste åren har bestått i att vara den som hela tiden rekommenderar mina medmänniskor att skaffa bibliotekets filmtjänst. I tider som präglas av en närmast förstoppande valfrihet när det gäller vad man ska underhålla sig med via ens smarta tv-apparat så har jag för alla som orkat lyssna (väldigt få, ska sägas) propagerat för att logga in på ditt lokala biblioteks filmtjänst för att helt gratis få dig en kvalitetsfilm till livs.
De har inte alla filmer, har jag klargjort, de har inte ens i närheten av lika många som Netflix har, men de har nästan bara kvalitetsfilm.
Så när jag fick höra om att Stockholms stad och dess trafikborgarråd Daniel Helldén skulle till att lansera en kommunal elcykel, som skulle vara i det närmaste gratis att nyttja för alla stadens invånare, så blev jag förstås eld och lågor. I egenskap av kollektivistiskt sinnad positivhalare skulle jag inte längre bara behöva sjunga biblioteksfilmernas lov och baktala streamingjättarnas monopolistiska strävanden efter en allsidigt accepterad +++-kultur – nej, jag skulle nu också kunna lägga till en vacker vals om hur det gemensamma ordnat med klimatsmarta och tillgängliga trafiklösningar för oss alla som vill bojkotta företag som Über, Bolt, Volt och Lime och allt vad de kan tänkas heta.
Så jag sjöng för full hals, hela försommaren. Snart kommer de, sa jag. Snart kommer Danne Helldéns cyklar. Snart kommer vi alla att kunna susa runt bäst vi vill, understödda av eldrift och fria att lämna cyklarna därhän när vi tröttnat på dem (inom markerade områden, förstås: vi vurmare av den fria och gemensamt ägda bibliotekstanken är inga Volt-barbarer).
Det skulle bli en underbar sommar, proklamerade jag. Frihet åt alla som tyckt det varit för jobbigt att veta med sig att man behöver cykla hem cykeln sent på kvällen. Eldrift åt alla som tenderar att svettas i uppförsbackar (alla som svettas skriver inte långa essäer om hur de tvingar fram sina gym att köpa in anticeptiska ismaskiner för att tvätta rent ytorna efter ett Jympa Medel-pass, men vissa gör det).
Snart skulle Dannes cyklar komma, mässade jag likt en miljöpartistisk profet.
Och sedan kom cyklarna. Och de kom i precis samma veva som jag fick problem med min egen vanliga och icke-eldrivna Crescent. Det borde ha varit en gudagiven gåva – men det blev precis tvärtom.
Jag hade inte kommit för sent en enda dag till jobbet fram till dess att jag blev utelämnad åt Daniel Helldéns offentligt upphandlade plastcyklar. Då var jag plötsligt försenad varenda dag, på grund av att cyklarna inte stod där de skulle eller inte fungerade eftersom den plastigt billiga kedjan gått av.
… mest föredömligt diskbänksrealistiska tv-program:
I våras tittade jag på den senaste säsongen av SVT:s ”Husdrömmar” och av allt sjukt i vårt sjuka nollräntesamhälle (som jag minns det har en familj suttit och ätit havregrynsgröt till middag i en ny lyxvilla de byggt för fyrtio miljoner, eftersom de råkat ”gå över budget” med tjugo lättlånade miljoner) så tyckte jag att avsnittet med det unga paret som renoverade ett radhus i Enskede var det allra mest vrickade.
Husklipparna hade redan, trots att de inte var mycket äldre än 30, hunnit med att köpa fem-sex bostäder, renoverat dem, och sålt dem vidare med god profit. Nu hade de superfyndat ett pyttelitet radhus i Enskede för bara åtta-nio miljoner: ett hus som de förstås skulle blåsa ut och göra om på väldigt kort tid.
Det blev till slut så stressigt att mannen i relationen, som verkade stå för det mesta av renoverandet, fick stora dåndimpen över en trasslande marmorskiva i badrummet:
Det finns dock tydligen en övre gräns för hur kompensatoriskt energidryck kan verka, för plötsligt låg husklipparen i sjuksängen efter någon form av semi-hjärtsnörp:
Huset blev trots allt färdigt och när programledarna kom på besök så hade husflipparen rest sig från den offentligt finansierade sjukhussängen för att glatt meddela alla teve-tittare ute i vårt välfärdsbygge att bygget faktiskt höll sig till budget! Eller, ja, nej: alltså inte egentligen. Egentligen gick de en hel del över budget, totalt sett, men:
De hade nämligen inte räknat med att man kunde dra av så mycket via det skattefinansierade ROT-avdraget som man tydligen kunde göra, vilket gjorde att budgeten till slut gick ihop alldeles perfekt.
”Vi gick över lite, men det svaldes då av det här med ROT”, sade den unge mannen som nyligen legat inlagd på sjukhus på grund av att hans överambitiösa byggprojekt drivit honom in i väggen.
Så själva bygget blev dyrare än det var tänkt, men tack vare våra gemensamma medel – som går in och finansierar delar av dessa husdrömmar – så blev kostnaderna för detta bostadsentreprenöriella par i Enskede inte större. Det är nästan så att man blir tårögd över vad vi som välfärdssamhälle kan göra när vi går samman och finansierar någonting gemensamt:
Man kan vara nöjd med denna verklighet, där vi kollektivt finansierar en gigantisk lånebubbla (vi svenskar är näst mest belånade i Europa), men om jag finge önska något inför framtiden så är det att vi låtit ett annat tv-program om husdrömmar få en mer framskjuten sändningstid under 2023.
Det finns förstås ett långt inlägg även om detta (om allt det lilla jag valt att skriva om under 2022 så finns det i regel väldigt långa och bångstyriga inlägg), men jag skulle verkligen vilja att vi kunde släppa fokus från de topplånsmaxade superduperprojekten som är tänkta att ge Gert Wingårdh en ljusinsläpps-halvbånge och istället ger mer utrymme åt den finansiellt diskbänksrealistiska serien ”En plats i solen”.
Speciellt nu när räntorna till slut stiger mot normala nivåer igen så skulle det kunna fungera rent sedelärande med fyrtio minuter av att ett brittiskt par som (nästan alltid) heter Fred och Susan…
… åker runt på den spanska solkusten för att stirra in i olika rum och ytor som aldrig någonsin skulle få plats i någon arkitekttidning:
Vän av finansiell samhällelig stabilitet vill inte se Mark Isitt-skrik i varenda vinkel och vrå; nej, ibland vill man se en rundlagd man vid namn Fred som hundraprocentigt icke-exalterad lufsar in i ett rum för att mumla om att ”det kan vara bra med lite extra frysutrymme” innan han lufsar ut ur detsamma.
Det bästa av allt är att Fred och Susan inte verkar leka med nollräntelånade Monopol-pengar, utan faktiskt existerande pund som de håller hårt i. För ganska ofta slutar programmet med att Fred och Susan inte gillar planlösningen eller altanen eller någon annan detalj, och helt sonika lämnar den spanska solkusten utan att ha köpt något av de fyra objekt de hunnit gå runt och glåma i.
De gör något så unikt i dessa tider som att inte köpa sig en fastighet.
… mest överilade folkpartistiska utspel:
Vi minns alla när dåvarande partiledaren Nyamko Sabuni – i vad som måste varit fullskalig panik över sina förtroendesiffror – gick ut och satte sin nuna på affischer som basunerade ut budskapet ”STARTA ALLSVENSKAN!” under våren 2020, i ett läge där en pandemi satt stopp för vår högstaliga i fotboll.
Det var, gissar jag, någon partistrateg som sett på Twitter att det finns en alldeles otrolig mängd män (allt från vanliga supportrar till upphöjda fotbollsjournalister) som har som allra tydligaste personlighetsdrag att lägga ut en status om att ”Nu är det 145 dagar kvar till allsvenskan börjar” under dagen efter att allsvenskan har spelats färdigt.
Den Sabuni-kampanjen verkar ha ansetts som en succé inom partiet, för efter att Ryssland klivit in militärt i Ukraina så tyckte Liberalernas gruppledare i Sundsvall, Ina Lindström Skandevall, att det var dags för ett än mer tillskruvat sportsligt utspel:
Det blev ingen Champions League-final på NP3 Arena inför 6 800 betalande åskådare, och kanske fick Ina Lindström Skandevall motta så mycket spott och spe för sitt hakutstickande affisch-utspel att hon vände 180 grader och helt bojkottade hela affischformen som politiskt verktyg:
… minst överilade folkpartistiska utspel:
Lindström Skandevalls kollega i Örebro, Patrik Jämtvall, tog det lugnare lite lugnare i sin affischering:
Eller gjorde han det? Jag förstår fortfarande ingenting.
… Max-broder:
Inför valet 2014 skickade de två flintifierade Max-bröderna ut ett brev till sina anställda om att inte rösta på de rödgröna, eftersom det oundvikligen skulle leda till att deras jobb försvann i och med att sossarna inte ville fortsätta subventionera ungdomars hamburgerflippande för stora franschisekoncerner.
Inför valet 2022 klev en ny aktör in och fyllde de två Max-brödernas roll: rektorn på Internationella Engelska Skolan i Sundsvall. En röst på de rödgröna var nu, enligt rektorn Pascal Brisson, en röst för att stänga Sundsvalls mest populära friskola:
Och det roliga är att Pascal Brisson inte bara verkar ha tagit en sida ur den gamla Max-broder-boken vad gäller att påverka folkviljan genom utskick via de kanaler han har tillgång till som arbetsgivare – utan att han också ser ut som en potentiellt tredje Max-broder:
Med det sagt så ser Max-bröderna inte så där ungdomligt krispiga ut längre, om jag får tro en bild jag såg under året i vad jag tror var Dagens Nyheter:
Som en flintifierad förkämpe var det med bestörtning jag tog emot den här bilden. Vad är det som sker med våra flintifierade ansikten utåt i Sverige? Jag minns hur jag frapperades över hur vi män utan fullgod skalpvegetation porträtterades i en SVT-serie härom året, där reportern (som själv höll på att tappa håret och som i panik övervägde diverse transplantationer) samlade in vad han tyckte var en rättvisande bild av skalliga män i Sverige på 2020-talet:
Jag minns att jag skrev att det här var ett hårresande (eller ja, ni förstår) övergrepp på den flintifierade rörelsen, men efter att ha sett den nya bilden på Max-bröderna så undrar jag ifall det inte är så att alla vi som saknar hår – Max-bröderna, Pascal Brisson, jag??? – är på väg åt samma håll?
Det verkar helt klart, av den nya bilden på Max-bröderna att döma, som att vi kollektivt rör oss mot att bli en enda ihop-morphad köttklump som landar i någon typ av ansiktsligt mellanting mellan ett par Rongedal-bröder och den gamle Gladiatorerna-profilen Roddy ”Hero” Benjaminsson?
… minst folkliga crowdfunding-kampanj:
Jag önskar honom all lycka, greven som lystrar till Johan Benzelstierna von Engeström…
… men jag har svårt att se att den folkliga crowdfunding-uppslutningen kommer att vara enorm, för att han i egenskap av markägande greve ska få tillbaka den meteoritsten som fallit på hans ägor.
… minst lyckade folklighetsprojekt:
Nästan lika svårt som greve Johan Benzelstierna von Engeström lär ha att samla in pengar till sin crowdfundingkampanj borde Ulf Kristersson ha att samla röster från svenska folket, kan man tycka. Men ändå lyckades han på något sätt ta makten efter valet i september och jag bara gissar att det har mer att göra med hans benägenhet att erbjuda ett tidigare nazistparti enormt inflytande över politiken och hans lögnaktiga löften om billigare diesel och bensin ”vid pump” (2022 års hetaste rumsadverbial) än det har att göra med hans framtoning:
För detta är sant. Det finns ingenting svårare än att ge Ulf Kristersson en folklig image, även om det må ha blivit folkligt att göra nästan precis vad som helst för att få bo i den lägenhet man vill ha (även om kanske få, som Ulf, är beredda att knycka dem från utsatta kvinnor) och att skrävla om att man tränar närmast ortorexiskt mycket.
… minst uppdaterade musiklyssnare:
Jag tittade till listan över P3:s mest spelade låtar nu i dagarna. Och aldrig förr har jag känt mer med Liam Gallagher, som för ett par år sedan ska ha gjort det här fullkomligt förståeliga misstaget:
Det är ju så. Man hänger inte med längre. Jag är i den åldern. Vilken ålder? Jo, den här åldern:
För första gången i historien har man möjligheten att ta del av all världens samlade musik och skräddarsy vad som ska ljuda genom ens enda hörselgångar i detta ens enda liv, och det jag har använt det till är att nästan helt sluta lyssna på skivor i sin helhet och istället på måfå slänga in massa låtar från helt olika genrer i ofärdigt ogenomtänkta listor döpta till typ ”2022”:
De få gånger jag lyckas överhöra någon musik som spelas på P3 så tycker jag att allt låter ganska precis exakt likadant, vilket förstås är ett oerhört ålderstecken.
Men med det sagt: de tre nya album jag lyssnat mest på under det här året är Kendrick Lamars ”Mr Morale & The Big Steppers” (superduperöverlägsen etta), Jonathan Johanssons ”Om vi får leva” och Big Thiefs ”Dragon New Warm Montain I Believe in You”.
Och vet ni vad? Alla dessa tre artister har jag dessutom sett live under året!!! Ibland, nästan uteslutande i november och december, när det känns som att ungefär 150 procent av den ljusa vardagen går åt till arbete och när man har känt sig tvingad att ge upp sitt cyklande för att trängas med snörvlande och stressade människor i kollektivtrafiken, så känner jag att jag borde bo någon annanstans än i Stockholm. Nästan var som helst, känner jag då, bara inte i Stockholm.
Men då ska jag försöka tänka på det: att jag har flyttat till den här staden för att det ger mig möjligheter att se saker jag vill se och göra saker jag vill göra. Och att jag ibland faktiskt gör det.
Det kanske inte är några coola EP-släpp-event från WhatsApp Ricky eller releasefester för yung desk lamps nya Soundcloud-mix som jag hänger på, men det räcker för mig.
… Pirkt.se-text:
Om ni ska läsa bara en enda text från det här året som gått så lade jag allra mest omsorg på den här texten, som jag till slut – efter mycket möda och stort skrivkrampsbesvär – smög ut till nästan ingens glädje i slutet av oktober:
2022 var när allt kommer kring ett mycket svårt år för världen och i nästan alla andra textsammanhang skrattade jag mig ut genom någon ironisk bakdörr, men i den här texten försökte jag i alla fall vara kvar i det svåra och säga någonting om det hela.
Det var det hela.
Stort tack för att du valt att ägna några scrollningar av din tid på den här portalen under 2022. Låt oss hoppas att 2023 kommer med piggare spaningar, betydligt kortare och mer strukturerade texter och mycket färre – ja, långt mycket färre – jobbigt inskjutna tilägg mellan bindestreck som gör texterna onödigt svåra att ta sig igenom.
Tack för det här året.
Stort tack själv, Bohmpe.
Årets Pirkt.se-läsare:
1) Mysman & Bohmpe.
2) Farmor.
3) Mor.
…
57) Jesper Caron (via Google Alerts-ping).