Under detta mitt första läsår på gymnasiet har jag bland annat haft ansvar för en kurs i internationell ekonomi, där jag slitit mina tunt vegeterade hårsäckar över svårigheterna att levandegöra begrepp som bland annat inflation.
Det finns säkert en massa roliga sätt att gestalta inflationsproblematiken för ett gäng tonåringar (är det någon gång man får slajda in i mina DM:s är det om man sitter på pedagogiska tips!!!), men jag tror att det är svårt att verkligen få det att kännas om de man talar med inte ännu har flyttat hemifrån och fått ansvar för sin hushållsekonomi själva.
För hur ska dessa ungdomar någonsin kunna sätta sig in i hur det är att kliva in på sin lokala Coop-butik i början av maj månad 2022, efter att en längre period ha stått utanför kaffemarknaden då ens förråd varit välfyllda av klokt utnyttjade tre-för-två-erbjudanden, och plötsligt mötas av denna prischockartade trynstöt?
När jag bodde i Huvudsta uttryckte jag väldigt ofta att det allra bästa med närområdet var när vinden låg på åt precis rätt håll så att dofterna från Arvid Nordqvists kafferosteri i Sundbyberg svepte ut över vidderna. Att bli insvept i de smäckra tonerna från nyrostade kaffebönor fick mig nästan att snusa iväg så hårt med snoken att det kändes som att fötterna lyfte från marken i en Scooby Doo-tecknad scen:
Det var det finaste kaffelivet hade att giva.
Att däremot möta Coops kaffevägg och se att en vanlig Gran Dia-klassiker skenat iväg uppemot smärtgränsen på 65 kronor är den direkta Scooby Doo-antitesen: något som fått den räddhågsne hussen Shaggy att rygga tillbaka så hårt att han varit tvungen att uppsöka kiropraktor.
Jag tror att det är omöjligt att få en hemmaboende artonåring att känna inflationen ända in i märgen, så som man gör när man med gråten i halsen greppar ett 65-kronorspaket kaffe och går mot kassan med en portmonnä som för nästan varje steg blir allt tunnare på realt penningvärde.
Och när jag personligen dessutom möts av den prischocken på just min lediga fredag, eftersom jag bara lönearbetar till en tjänstgöringsgrad på 75 procent, smärtar det ännu mer, då jag känner att mina surt förvärvade pengar tappar ännu mer av sitt värde. För samtidigt som jag plockar på mig ett 65-kronors-paket (som nästan fysiskt sved mot min fyndgiriga handflata) vet jag att det som kanske var tänkt att bli en tjugofemprocentig lucka för avlönade frilansuppdrag sakta men säkert har utvecklats till att jag ska gå hem och ägna fredagsförmiddagen åt att försöka stilla GVFÖ-analysbehovet från det yttersta fåtal av mina vänner som inte redan samtittar på programmet tillsammans med mig på min flickväns storbildsteve.
Jag har ju redan redogjort för det kulturjournalistiska mellanförskap jag känt att jag befunnit mig i sedan jag plötsligt ystades upp i Aftonbladet Kultur-smöret förra våren, och jag har ju öppenhjärtligt bjudit på de artiga men bestämda nej-tack-svar jag fått när jag erbjudit mina tjänster till andra kulturchefer runtom i världen:
Och jag vet att jag egentligen har annat att göra denna fredagsmorgon (jag vill skriva om den finländska lärarstrejken och jag har ett utkast till ett reportage om slukhålet i Sundsvalls kommuns skolbudget bland utkasten!!!), men allt jag vill göra är att sammanställa de minst svaga spaningarna från de två senaste (och i ärlighetens namn ganska innehållsfattiga?) avsnitten av Gift vid första ögonkastet.
Då får det bli så, samtidigt som kaffepriset fortsätter ticka uppåt.
Den kokgubbsskrattande radbrytaren slängs in på måfå ibland, bland alla gråtskrattare, men sällan har den haft en tydligare plats i flödet än just när man ska till att beskriva scenerna från det senaste GVFÖ-avsnittet, där någon SVT-producent måste ha tvingat stackars Märtha att åka på bröllopsresa tillsammans med den man som hon har så ofantligt svårt att känna någon som helst attraktion till.
För herregud, vilket kokgubbeansikte man satt och väntade på efter det att Märtha byggt upp en faktisk mur av soffkuddar i sängen, som skulle skydda henne från inte bara närhet utan dessutom själva åsynen av stackars Axel. Det byggdes och det byggdes och till slut, när Märtha kände att muren av tyg och kuddstoppning var tryggt oöverstiglig, så ropades stackars Axel in för beskådan av byggnadsverket.
Av alla lägen där man tvingas koppla på den så kallade kokgubbe-minen, där allting rämnar inom en men den :)-gubbe-glada fasaden måste upprätthållas, så måste det här varit ett av de allra svåraste jag någonsin skådat. Och mycket riktigt:
Det var svårt för Axel att klistra på en bra kokgubbe över näbben när han kliver in i en scen som han vet att SVT kommer att klippa med i sin teaser inför hela säsongen. Jag kan inte tänka mig en svårare social situation än när ett teve-team filmar ens minsta ansiktsmuskelryckning samtidigt som ens nyblivna partner – via något så unikt som en Berlin-mur av soffkuddar – låter en veta att hon är fortsatt fullkomligt icke-attraherad, men samtidigt rädd att man ska begå något sorts övergrepp.
Har ett ”perfekt” någonsin uttalats mindre trovärdigt i svensk teve? Det här är ganska precis så långt ifrån perfekt man kommer i ett dejtingprogram som går ut på att två människor gifter sig vid första ögonkastet och nu är iväg på sin bröllopsresa.
Den här scenen är ju så bisarrt jobbig att den talar för sig själv, men jag tänkte att vi skulle stanna lite vid just det här som sägs om det symboliska. För ganska snabbt, efter att SVT hängt kvar och givetvis visast hur de två anti-turturduvorna ligger och läser varsin bok på varsin sida om järnridån…
… så kopplas experten in på ämnet för att prata om just symboliken i att bygga en kuddmur runt sig och sin integritet (som ska vara otroligt stark hos Märtha, i alla andra sekunder i hennes liv än just precis då hon klickade på ”Skicka in”-knappen i ansökningsformuläret till ett program som går ut på att en teve-produktion följer dig in i sovrummet efter att du gift dig med en fullkomlig främling).
Den här portalen har tidigare gått i god för trevligheten hos Sexolog-Kalle (som jag under förra våren jagade lite misstänksamt mycket för att få till stånd en videohälsning till en 30-årsfirande vän), men när det gäller just symboliken i en kuddmur så tyckte jag att han var ute och cyklade i ogjort samtyckes-väder i sin roll som sexolog.
För där precis alla andra som ser årets säsong av Gift vid första ögonkastet såg en stackars kvinna som inte verkar ha mandat att dra sig ur produktionen helt, trots fullskalig brist på attraktion till sin oönskade make, och därmed tvingades söka skydd bakom en helt bisarrt märklig lösning så såg Sexolog-Kalle att…
… kuddmurens insyns-, närhets- och övergreppsskydd var ett sätt att ”hitta samtycke till varandra”.
Och ännu skevare blev det när Sexolog-Kalle började blanda in trafikljusen i sin utsvävning om samtyckes-symbolik:
Hmmm, vänta nu: har inte ett trafikljus en luddigt gul signal där man får börja varmköra men inte riktigt köra, men där man kanske kan brassa på om man exempelvis behöver byta fil? Ett sånt där mellanlyse där ingen riktigt vet vad som gäller, några veckor efter att körkortet är kirrat?
Jodå:
Det finns ett diffust gult lyse även inom det sexuella samtycket, förklarar Sexolog-Kalle, efter att ha förklarat att det först fanns ett grönt ljus där båda var helhjärtat med på det hela.
Så vi har alltså tre signaler, enligt SVT:s och hela Sveriges ansikte utåt för sexolog-skrået: ett grönt, ett gult, och ett rött. Rött är enligt Sexolog-Kalle de ”absoluta nejen”; stoppsignalen som man aldrig får köra förbi. Och ibland behöver ett nej inte uttryckas med ett muntligt ”nej”, enligt Sexolog-Kalle, utan det går precis lika bra att bygga en barriär i form av en mur av soffkuddar:
Problemet som låg bakom kuddmuren, enligt Märtha, var att Axel fortsatt visa att han ville ha intimitet och närhet under själva bröllopsnatten – trots att hon signalerat att hon inte hade minsta intresse av att låta sina Catherine Zeta Jones-kompatibla drag rivas till stycken av ett orangefärgat helskägg.
Vad skulle då, bäste Sexolog-Kalle, ett framtida rivande av kuddmuren signalera? En plötsligt gul signal där Axel – som skickade in ett par icke-uppskattade trevare senast – borde lägga fossingen på gaspedalen igen för att åter göra en liten framstöt?
Jag är verkligen ingen expert på samtycke, och jag vet att det är ett otroligt komplicerat ämne, men var inte en av tankarna med att få en lag på plats att allt som inte var ett uppenbart jakande till sex skulle tolkas som ett nej? Att vi har en grön signal, som betyder ”ja, jag vill” och som kan kommuniceras på olika sätt, och att allt annat än att den signalen har skickats ut ska tolkas som ett rött ljus?
Varför skulle man någonsin som sexolog, när den lagstiftningen och diskursen finns på plats, vilja kasta in ett litet gult ”kanske”-ljus i sin märkliga trafikljus-symbolik?
Och har något par någonsin börjat en framgångsrik relation med att den ena parten känt sig så otrygg av den andres närhet att den känt sig nödgad att bygga ett litet ointagligt fort åt sig själv i sängen? Antingen har Axel gjort något så fel att hela projektet borde avslutats där och då (kört mot rött, med min enkla rött-eller-grönt-symbolik), eller så har Märtha med all önskvärd tydlighet markerat att hon inte vill ha någonting närgånget med Axel att göra någonsin (herregud: någon kan ligga på soffan???) och att projektet är lönlöst och borde läggas ner av den anledningen.
En fysisk kuddmur genom en säng kan inte tolkas som att kuddmuren är ett led i att de, citat, ”jobbar på att hitta samtycke till varandra”. Ska det vara på det här sättet så förstår jag att sexolog ännu inte är en skyddad titel, utan något alla med grundläggande kunskap om trafikljus kan kalla sig.
I slutet av avsnittet började dessutom Märtha, som alltså byggt en fysisk kuddmur i sängen kvällen innan, klaga på att Axel hela tiden bad om ursäkt för sig och gjorde sig liten och inte ville vara i vägen för henne. Det är, för även den mest lekmannamässiga hobbypsykologen, inte så svårt att tänka sig varför man vill dra sig tillbaka och undvika att störa den andra människan, när man nyligen åkt på den fysiska sängbarriären och inte ens med en maximal ansträngning av nackmuskulaturen kunnat unna sig en skymt av sin nyblivna fru över Die Kuddmauer.
Det var helt rätt att han till slut sa ifrån och förklarade att man inte både kan kritisera någon för att vara för närgången (under en bröllopsnatt i ett program som går ut på att man gifter sig) och inför tv-tittarna insinuera övergreppsrisk via kuddmursbyggande – och samtidigt klaga på att han sedan är lite tillbakadragen och försiktig och inte lyser av uppbröstat självförtroende.
Det är väl så, antar jag: att när man analyserar Gift vid första ögonkastet så landar man till slut – när man överanalyserat varje situation – vid att man blivit psykologen med den tajta skjortan och det märkligt omstöpta hårfästet, vars analys av relationer inte sällan går ut på hur jävla svårt det är att vara man idag, när man både ska vara snäll och hård samtidigt!!!
Det var just snyggt.
Annars då? Man misstänker ju att Märtha och Axel är ett par som snabbslungats in i mixen i samma stund som Hans tycktes ha fått se sitt giftermål med Bodil gå om intet, och att Märtha-Axel-fiaskot borde ha lagts ner i ganska precis samma stund som hon såg honom stå där vid altaret och Shaggy-ryggade bakåt av ”nämen vänta nu är inte jag en sjua, där har du ju ställt en fyra???”-panik.
Nu har Hans, 45, dock äntligen fått sin Bodil och jag har inte många andra spaningar om paret än att de båda verkar härliga, att Hans har en superkropp för ett så pass åldrat ansikte (han ser äldre ut en 45???) och framför allt: att Hans har så otroligt unga vänner för att se ut som en så gammal och gullig farbror i ansiktet. På vigseln slogs man av att den gullige farbrorns närmsta vänner nästan uteslutande såg ut som trendiga 20-nånting-åringarna man ser på Trädgården på sommarn:
Det bara måste vara jobbkompisar från Hans yrke som personlig tränare? Så där föreställer jag mig att alla personliga tränare ser ut på ställen som inte är Friskis & Svettis.
Så när hästgårdskvinnan Bodil uttryckte att hon nog var mer ”stationerad”, när de båda satt och spånade inför den närmsta framtiden…
… så tyckte jag att man nästan kunde se vad som försiggick i Hans ungdomliga sinne, innanför den där åldrade gulliga-gubbe-fasaden. Det var som att man kunde se hans hängande med de 25-åriga PT-jobbkompisarna passera i revy bakom skallbenet på hans lika grubblande som gulliga gubbansikte; som om han i en snabb diabilds-visning kunde se hur hans 25-åriga PT-livsstil försvann iväg vid flyttandet till en hästgård med en solid och varm och trygg hundtränare i hans egen ålder:
Till sist: det snygga paret. Det finns förstås uppenbara fnurror på tråden hos gayparet*, men jag tycker att det finns en spricka i fasaden hos det snygga paret Jonas och Louise som få har lyft hittills.
*= Hur tråkig är man inte om man bestämt att man inte badar i Sverige??? Och vem gråter inte över hur ensam man som inflyttad kusin från landet känner sig i Stockholm när man har en partner som kommer från stan??? Sånt gör man i lönndom!!! Ryck upp dig, Jonas!!!
Jag pratar förstås om deras otroligt störiga managementkonsult-sätt att prata om sin relation. Redan under deras superduperlyckade vigsel noterade jag förstås hur de klev iväg från festligheten och allt stoj och stim för att prata tillsammans som två projektledare som står inför en nyprojektering av en fastighetsaffär:
Ingenting hade fått mig att bygga kuddmurar som om min nya maka direkt tagit mig åt sidan och frågat huruvida jag blir ”ledaren” i ett nytt giftermål eller ej. Nu var det Jonas som gjorde det till Louise, i något märkligt försök att projektera deras framtid ihop, och överlag så verkar han älska att prata om relationen på det sätt som en bluffmakare från Boston Consulting Group diskuterar projektet Nya Karolinska:
Ett samtal heter det på icke-management-svenska, vilket är det språk man brukar använda i en relation!!! En debrief har man med en holländsk konsult när man som offentlig upphandlare vill ha svar på varför det plötsligt rinner fekalier längsmed väggarna på ens nya lyxsjukhus.
Men Jonas vägrar säga någonting annat än debrief när han berättar om kommunikationen mellan honom och Louise:
Sällan har jag sett någon älska att använda ordet debrief i relationssammanhang tidigare:
Ingenting hade urlakat mig på energi som en partner som hela tiden pratar om att debriefa.
Jag spår att managementkonsult-lingot kan bli Snygg-Jonas fall. Det är ju nästan alltid så, med de moderna projektledarna: att innan man vet ordet av så är väggarna på det man trodde var ett solitt och luxuöst relationsbygge fyllt av exkrementer.
Bli först att kommentera