Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven: Sverige behöver mindre ”Husdrömmar” och mer ”En plats i solen”

För vän av kristlig husefrid och ordning vore det en ytterlig synd att på självaste långfredagen publicera en yvig samling spaningar i den form av gråtskrattsgubbe-drivna textform som är så kännetecknande för Pirkt.se. Jag har trots allt en synnerligen öm moder som suttit i kyrkofullmäktige och som en långfredag för länge sedan kastade sig raklång – likt en fotbollsmålvakt som sträcker sig efter en välslagen straffspark – för att rycka ut kontakten till familjens dammsugare, som hennes hedning till son dragit igång med full kareta på långfredagens förmiddag.

Därför kommer denna veckas upplaga av Fredagsveven ut på skärtorsdagen, som enligt kristen tradition är den dag då den gudfruktige portalägaren bör samla sina spaningar från den senaste tidens tablå-teve-tittande.

Och den period vi nu lämnar bakom oss har, för min del, inneburit två fasta hållplatser i den reguljära tablån: SVT:s ”Husdrömmar” på måndagskvällarna samt TV4:s ”Sveriges Mästerkock” om onsdagarna.

Jag tänkte först bjuda på tre spaningar i korthet från TV4:s Sveriges Mästerkock, innan vi arbetar oss igenom mer av en mer samtidskommenterande essä (franska för ett jättejättelångt blogginlägg, ibland radbrutet av gråtskrattgubbar, ibland inte) tillsammans:

Tom Sjöstedts sätt att tala: Det är någonting med kändiskocken Tom Sjöstedts sätt att artikulera ord som har förbryllat mig ända sedan han klev in och tog en juryplats i Sveriges Mästerkock. Första året tänkte jag att det var ren nervositet som satt sig på stämbanden och fått hans satsmelodier att dansa schottis i gomseglet. Men när det nu fortsatt under en andra säsong har jag behövt arbeta fram en stödhypotes – och jag har funnit den.

Tom Sjöstedt orala uttryckssätt går att likna vid en höjdhoppare som tajmat ansatsen lite, lite fel, och som inför nästa hopp behöver justera den lilla tejpbiten i mattan som avgör från vilket avstånd ansatsen ska påbörjas. Det är som att han alltid kommer lite, lite fel in i meningen – som om tejpen aldrig riktigt lyckas placeras på exakt rätt ställe – och som att han alltid har lite, lite för mycket luft kvar i struphuvudet när hans tilltänkta sägning är på väg att ta slut. Denna överskottsluft som är på väg upp genom luftrören måste ta vägen någonstans, vilket gör att Tom Sjöstedt väldigt ofta trycker till på sistastavelsen på ett väldigt oortodoxt sätt, som inte sällan framkallar en liten säregen oktavhöjning på sista tonen. Denna lilla språkliga justering (var det Chomsky som talade om ”det talades höjdhoppstejp”, eller var det de Saussure?) hade säkert kunnat avhjälpas med hjälp av en logoped som flyttat på den språkliga tejpbiten och lärt Tom anpassa mängden luft han ansamlar inför en mening – men det hade gjort ”Sveriges Mästerkock” till ett tråkigare program att titta på.

Mästerkock-Sebastian saknar den öländska maten: ”Jag älskar kroppkakor!”

Fjärdeplacerade Sebastian: Har någon i svensk teve någonsin illustrerat ”svensk högstadiekille” på samma distinkta sätt? Vi har alla haft en Sebastian i vår närhet under högstadiet: samma utseende, samma jack i ögonbrynet, samma klädstil (guldkedjan!, de pålimmat tajta jeansen!, t-shirtarna med luddigt tryck!) och inte minst exakt samma uttryckssätt. Har du inte haft en Sebastian-figur i din närhet under din uppväxt har du högst troligt inte gått på högstadiet.

Programmets olidliga köttvurm: Det är år 2022, världen brinner och den industriella kött- och fiskindustrin är en av de allra största bidragande faktorerna – men ändå avgörs Sveriges ledande mattävling till väldigt stor del på vilken deltagare som gröpt ur flest fasaner under sin levnadstid.

”Det ser inte ut som att han någonsin har filéat en nilabborre!”, kan någon domare utbrista i det ena programmet. ”Nämen så där byxar man inte en tjädertupp!”, kan någon säga i det andra. Kanske en gång per säsong förväntas deltagarna laga någonting ”vegetariskt”, bland alla dessa kött- och fiskrätter, vilket inte minst lett till att det under de två senaste säsongerna i princip funnits med en och samma kött-och-bea-pappa vars enda riktiga usp har sagts vara att han kan grilla och steka på en perfekt bit kött:

Framgångarna för både ”Nicke” och ”Alexander” (som jag fortfarande misstänker var Nicke, som kommit tillbaka efter en lätt liten plastikretuschering) var bara möjliga på grund av att ”Sveriges Mästerkock” fortfarande är ett program där rätt innertemperatur på en köttbit kan ta dig till en topplacering.

Det om detta. Nu: Husdrömmar.

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka är ute med en ny bok: Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika. Jag har köpt den och ser mycket fram emot att läsa den, eftersom jag tycker att Cervenka kan förklara komplexa ekonomiska skeenden på nationalekonomiska bönders vis, inte sällan med roliga metaforer och lagom bitska och cyniska pikar mot hela det finansiella systemet.

Och ända sedan jag läste hans redogörelse för vad en modern bank pysslar med under senkapitalismen, i den lilla bokpamfletten med den passande titeln ”Vad gör en bank?”, har jag haft en spaning om framtiden, som jag dryftat till alla som någonsin lånat ut sitt öra till mig: bostadsmarknaden är en enorm bubbla som till slut kommer att krascha. Det är oundvikligt: värden i miljonklassen uppstår helt sonika inte ur intet medan människor går omkring och inte gör annat än att nöta ner parketten och flotta ner kylskåpshandtaget i en innerstadstvåa – men ändå har många gjort miljonvinster under många år på ingenting annat än att… innehava den mänskliga rättigheten ”bostad”.

Det är ju – sett till hur länge jag har gått runt och berättat om den kommande bostadsrättsapokalypsen – hittills den absolut sämsta som jag någonsin kan ha gjort, eftersom inte ens en global smittohärd eller ett invasionskrig i vår absoluta närhet verkar kunna rubba den fortsatta prisstegringen på den svenska bostadsmarknaden.

Den här lilla blänkaren möttes jag av i en lokaltidning härom veckan: sällan har nedflottning av kylskåpshandtag varit så otroligt lukrativt.

Och nu när mina nära vänner börjar köpa lägenheter – allt från ettor för fyra miljoner till fyror för åtta – så försöker jag låta så positiv och glad som möjligt för deras skull (det är ju i regel helt bisarrt fina lägenheter), men inombords vrålar en bestämd Tyko Jonsson-stämma ”FATTAR DU VAD DU HAR GJORT?! DU KAN ÅKA IN PÅ ANSTALT FÖR DET HÄR!!!”.

För det är väl så: kan man inte vara smart (och förutse saker som ska hända), så får man vara bitter (över att saker man trodde skulle hända inte händer). Och allra bittrast blir jag nog när jag tittar på SVT:s serie ”Husdrömmar”, där det visat sig att alla gränser är sprängda för vad en helt vanlig övre medelklassfamilj kan förvänta sig i bostadsväg i det nya nollränte-Sverige.

Tidigare har jag också tittat på Grand Designs på TV4 och fullkomligt kokat över att pengar – som är en bristvara inom precis alla offentligt drivna sektorer i Sverige – verkar växa som på träd för alla som någonsin intresserat sig för att ta ett banklån för att finansiera sitt boende. Ett par som var med lovade dyrt och heligt att de – efter ett halvdussin renoveringar tidigare – nu plöjt ner varenda krona de hade tjänat ihop i ett byggprojekt som beräknades kosta 20 miljoner kronor, men när tv-teamet till sist kom för att följa upp det färdiga bygget så visade det sig hux-flux att det istället kostat hela 40 miljoner kronor, men att det inte varit några större problem i dagens samhälle.

Det gick, det också.

Men sällan har väl kokningen mot ett enskilt par varit större än det unga par (i typ min ålder???) som köpt ett pyttelitet radhus i Enskede för omkring åtta miljoner kronor. I programmet förklarades att husen var byggda så små och otympliga att nästan inga människor under det tidiga 1900-talet ville bo i dem – men nu är de högvilt och att ha lyckats nypa ett för ”bara” ett knappt sjusiffrigt belopp ansågs vara ett fynd. För nu gäller det att jaga sin radhusdröm – till precis varje pris, som SVT förkunnade:

Paret berättade nöjt och stolt att de gjort inte mindre än fem-sex renoveringar sedan tidigare och därigenom lyckats med konststycket att genom den typ av kortsiktiga ”flip the house”-metodik som är beprövad (inte minst av Hugh Honey & Vic Vinegar) för att göra snabba pengar på varan bostad.

Hur som helst: denna tremånadersinsats tärde något ordentligt på krafterna för det unga paret, där mannen fick slita på knä i sina snickarbyxor så till den milda grad att topplocket till slut rykte på den unge fastighetsentreprenören, någonstans här, när det visat sig att den italienska marmorplattan för andra gången visat sig feldimensionerad:

Precis efter de här scenerna – där hans kanske bättre men för tevetittarna helt klart mer irriterande hälft varit inne och klagat på att marmorn, som han till sist fått på plats, haft en för blank yta – så klev mannen ut från sin kaotiska byggarbetsplats för att där finna kvinnan i hans liv sitta och måla om en märklig matta av skumgummi som bara någon med ett otroligt entreprenöriellt självförtroende (det man kanske får efter fem-sex lyckade husflippar) kan betrakta som konst:

Här någonstans – fullskaligt utmattad, hög på energidryck, och med klagandet på marmorskivans bristande matthet ringande i öronen (från en partner som å sin sida lugnt och meditativt unnar sig att måla på en bubblig skumyta) – så blev det till slut någon form av kroppslig kollaps hos den unge ombyggnationsentreprenören.

Hit men inte längre, sa den renoveringsstressade kroppen, och vi som skattebetalare fick veta att mannen lagts in på sjukhus för sina rent husdrömskopplade åkommor:

Det var inte bara en pandemi som påverkade beläggningen i de stockholmskt underfinansierade sjukhusen under den här vintern – de var uppenbarligen också påverkade av den endemi av urspårade husdrömmar som sedan länge härjat inom Sveriges gränser.

Men slutet gott, allting gott. För när Gert Wingårdh och Anne Lundberg kommer på besök bara några veckor senare så är den manlige husflipparen på benen igen. Han har rest sig från den offentligt finansierade sjukhussängen och kan nu glatt meddela alla teve-tittare ute i vårt välfärdsbygge att bygget faktiskt höll sig till budget! Eller, ja, nej: alltså inte egentligen.

Egentligen blev det en dyrare kostnad än det var tänkt, men: slutnotan för det individuella paret landade precis där den skulle landa, förklarar dem. Tack vare oss teve-tittare där hemma!

De hade nämligen inte räknat med att man kunde dra av så mycket via det skattefinansierade ROT-avdraget som man tydligen kunde göra, vilket gjorde att budgeten till slut gick ihop alldeles perfekt.

”Vi gick över lite, men det svaldes då av det här med ROT”, sade mannen som nyligen låg inlagd på sjukhus på grund av att byggprojektet drivit honom in i väggen.

Så själva bygget blev dyrare än det var tänkt, men tack vare våra gemensamma medel – som går in och finansierar delar av dessa husdrömmar – så blev kostnaderna för detta bostadsentreprenöriella par i Enskede inte större. Det är nästan så att man blir tårögd över vad vi som välfärdssamhälle kan göra när vi går samman och finansierar någonting gemensamt:

Nu lovade paret dyrt och heligt att de skulle stanna upp och koppla av och bli bofasta i sitt ombyggda radhus för lång tid framöver. Men om jag fick sätta en liten peng på att förutse framtiden för dessa föredömliga spekulanter i fastighetsbranschen skulle jag nog gissa att de anser sig ha växt ut det fortsatt pyttelilla radhuset i Enskede ganska snart. Då skulle de nog sitta i en alldeles ypperlig position att sälja det för, säg, kanske 15 miljoner och därpå köpa en ordentligt stor villa och klättra vidare på sin bostadskarriäristiska stege. Den villan kan de sedan i sin tur på nytt renovera och göra mer värdefull med kollektivt stöd av våra gemensamma skattemedel.

Jag vet att jag är hela Sveriges kanske allra sämsta spanare vad gäller bostadsmarknaden, men jag tycker verkligen att det är dags att sätta stopp för den här karusellen. Stanna tåget, jag vill hoppa av.

Det är inte så att jag inte kommer sitta och kolla på även nästa säsong av SVT:s ”Husdrömmar” eller TV4:s ”Grand Design”. Men om jag finge en liten önskan så är det att dessa programkoncept i framtiden tagit åtminstone lite intryck av ”En plats i solen”. Nej, jag syftar inte på varken Liza Marklund-romanen…

En plats I solen: Liza Marklund: 9789186067069: Amazon.com: Books

… Kent-skivan…

En plats i solen (Kent album) - Wikipedia

… eller den här härligt skånska bland-CD:n med en cowboyhattsprydd Olle Jönsson:

SkåneSommar -En plats i solen | Köp på Tradera (487755641)

Jag talar om den brittiska tv-serien som handlar om brittiska medelklasspar som under ett fyrtiofyra minuter långt tv-program åker och tittar på ett antal lägenheter på den spanska solkusten för att se ifall något av dessa vore tillräckligt attraktiva för att slå till och köpa:

Jag plockade bara ett program på måfå, men jag är ganska säker på att deltagarna alltid är någon slags hybrid av det här paret Fred och Susan:

Varenda gång jag råkat titta på ”En plats i solen” har det varit det där paret som varit med, i en eller annan form; som om någon i tv-produktionen skapat ett och samma generiska brittiska par i 55-årsåldern med hjälp av ett digitalt The Sims-verktyg där man mellan programmen bara justerar litegrann vad gäller näsform och ögonbrysstorlek men låter grunden vara densamma.

I ”En plats i solen” finns också en husdröm, men en som är hundraprocentigt anpassad till den plånbok (innehållande faktiska pengar, inte fullkomligt urspårade lånelöften) som paret besitter. Därför går de runt i lägenheter som ser ut på det sätt som man kan förvänta sig att helt vanliga lägenheter på den spanska solkusten ser ut:

Har man en normal medelklassinkomst kan man kanske inte förvänta sig mycket snyggare nattduksbord eller sänglampor som sitter perfekt ovanför sängen (de går säkert att vinkla!!!) och jag tycker det är otroligt uppfriskande att få se rum som inte har någon särskild arkitektritad tanke. Det här är ju inte ett rum som skulle få Grand Design-programledaren Mark Isitt att skrika rakt ut:

Det är inte betonggolv, ljus trävägg och ett enormt fönsterparti i hundratusenkronorsklassen (vilket är den kombination som verkar få moderna arkitekter att behöva dubbelkolla kalsongerna efter mindre sekretavlämningar) – utan helt sonika ett funktionellt plastmatterum med en trägarderob och en extra kyl-frys-anordning. Vän av finansiell samhällelig stabilitet vill inte se Gert Wingårdh-skrik i varenda vinkel och vrå; nej, ibland vill man se en icke-exalterad Fred som lufsar in i rummet för att mumla om att ”det kan vara bra med lite extra frysutrymme” innan han lufsar ut ur detsamma.

Så där håller programmet på: de tittar på tre eller fyra ganska likvärdiga alternativ i ganska precis samma prisklass, men där programledaren hela tiden betonar varje prisskillnad på några hundratusen kronor (som om det vore viktigt i denna post-pengar-ekonomi!), och kliver in och ut ur ganska precis lika intetsägande rum i hus byggda enligt ganska precis samma habila ++-arkitektur. Ibland blir de tagna av en havsutsikt, ibland tycker de att köket är för litet för att bjuda ner vänner.

Men favoritdelen av programmet, för oss som värnar om att ett lands ekonomi inte ska överhettas av en bolånebubbla pådriven av affärsbankers kortsiktiga vinstintressen, är förstås slutet, när programledaren slår sig ner med Fred och Susan (som ibland heter något annat, men tämligen ofta heter just Fred och Susan) för att avslöja vad de kommit fram till för beslut.

För det här är det finaste med programidén: det handlar inte enkom om att välja vilket bostadsobjekt de ska köpa – utan framför allt om de ska köpa någonting alls. I just det här programmet som jag såg (och som jag tror är ganska precis identiskt med alla andra) så har Fred och Susan efter fyrtio minuters tv-tid kommit till ett beslut, där de förklarar att de gillade en av bostäderna – men:

De gillade inte det andra sovrummet i radhuset. Och då gör man – i denna parallella verklighet som Storbritannien verkar vara – bäst i att hålla i sina surt förvärvade besparingar:

Det blir inget köp. I fyrtio minuter har tittarna fått följa med när Fred och Susan tittar in i olika generiska spanska lägenheter och radhus – men nu förkunnas det att vi gjort det förgäves. Programmets protagonister kommer aldrig att bosätta sig i något av de halvdassiga bostäder vi såg dem titta in i.

För en som tittat på svenska ”Grand Design” och ”Husdrömmar” i två raka säsonger känns det märkligt. Ska de inte fullfölja sin dröm? Ska de inte köpa ett bostadsobjekt? Hade jag varit helt och fullt indoktrinerad av svensk bostads-teve hade jag ju blivit eld och lågor i soffan och skrikit ”MEN NI KAN JU BYGGA OM!” eller ”HÖJ UPP TAKET!” eller ”SLÅ UT VÄGGEN!” eller ”BYGG EN INFINITY-POOL OM DET ÄR VAD SOM SAKNAS!”, men riktigt där är jag inte: jag har någon form av sans och balans kvar.

Jag stöttar Fred och Susan i deras beslut. Man kan inte få precis allt man pekar på. I egenskap av tänkande subjekt måste man kunna säga nej till ett bostadsobjekt man inte är nöjd med.

Det blev inget köp, men har lärt sig massor. Det räcker gott så.

Det kan tydligen – åtminstone på teve och åtminstone i Storbritannien – bli för dyrt på bostadsmarknaden. Det har Fred och Susan lärt sig. Man kan då reagera med att säga ”nej”: det här vill vi inte betala för det här bostadsobjektet. Vi må ha drömmar om att få ett hus i solen i Spanien, säger Fred och Susan, men det finns också en ekonomiskt krass verklighet att förhålla sig till.

Det spelar ingen roll att tevekamerorna följt oss och producerat ett teve-program om vårt val av spansk bostadsrätt – Fred och Susan kommer inte att köpa bara för köpandets skull.

Mäklargubben som leder programmet (som också verkar vara en man av folket, eftersom han inte kväljs rakt ut av alla heltäckningsmattor och fula färgkombinationer) blev förstås besviken, men inte mycket mer än så:

Det är ett program i Storbritannien, det också: bara att någon är intresserad av att köpa en bostad är stort nog. Det är stora beslut som är spännande att följa, när några som sparat hela yrkeslivet nu ska lägga ut omkring två miljoner kronor (jättemycket pengar, i alla reella världar!) på en bostad.

Det kan räcka så. Fred och Susan var inte redo att ta steget, det blev ingen husdröm i Spanien just nu, men det blev heller inte någon hjärtsnörp åsamkad av renoveringshets och energidryck och påskyndande partner med bestämda åsikter om marmorens matthet. Det gick inte en enda skattekrona.

Och med detta långa inlägg i debatten menar jag inte att det är konkret dumt att köpa bostadsrätt (några av mina närmsta vänner är bostadsrättsinnehavare!!!). Det är ju – rent objektivt – den bästa investering man kan ha gjort under de två senaste decennierna. Men jag tror att om svensk arkitektur-teve vill vara med och arbeta för en hållbar bostadsmarknad och en någorlunda hållbar svensk ekonomi (vi är näst mest belånade i Europa) så skulle man ha mycket att lära av ett modest och diskbänksrealistiskt program som ”En plats i solen”.

Det verkar vara ett program som utspelar sig i en närmast parallell värld där människor faktiskt har kvar uppfattningen att lånefinansierade miljoninvesteringar faktiskt kommer med vissa risker och att man därför inte alltid behöver blåsa på, belåna sig hela vägen upp i tandemaljen och därefter ta några renoveringslån för att kunna ge Gert Wingårdh (en man som inte vill kallas ”morfar” utan ”storpappa”, för att kunna bibehålla sin vitalitet) en ljusinsläpps-halvbånge i en direktsändning.

Jag trivs bäst i den världen, och jag önskar för alla jag känner som har köpt en bostadsrätt (och i princip hela det svenska folket) att vi slutar blåsa upp fullkomligt orimliga förväntningar på vad vanliga människor ska kunna förvänta sig att bo i för bostäder.

Vi är utan tvekan på bestämd väg mot undergången (även om IPCC:s senaste domedagsrapport fick ungefär lika mycket uppmärksamhet som en 4-2-seger för Villa-Lidköping mot Broberg i elitseriebandyns serielunk), men jag tycker att vi borde kunna försöka göra någonting annat än att gemensamt skrika ”DET ÄR FEL MATTHET PÅ MARMORN!” på vår väg in i elden.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.