Harlem Globegiffers

Jag satt och hade rollen som vakthavande redaktör för hela den svenska sporttelegrambranschen under torsdagskvällen, vilket hindrade mig och min fram- och tillbakaflackande blick ifrån att göra några större taktiska analysutsvävningar.

Men det hindrade mig inte från att bli väldigt, väldigt glad över 3-2-segern borta mot Åtvidaberg.

Adam Chennoufi gjorde äntligen det jag trodde att han skulle ägna sig åt dagligdags i GIF-blått redan från när han värvades; nämligen att kringelkrångla fram målchanser kring straffområdet.

Hans Ålidhemssnickrade trollkarlslåda – som jag alltid tyckt ha varit stor nog för att kunna bli en allsvensk utslagsgivare – har formligen låsts in i en skrubb i två års tid, nära nog glömts bort!, men lagom till den allsvenska bortapremiären så smögs den så äntligen fram. Johan Eklunds fot hade kunnat vara bruten på tre ställen; han hade ändå förpassat bollen i mål efter det medvetna och Sellin-omedvetena mönstersnickrandet.

Roar Hansen erkände på förhand på sitt fryntliga, svårogillade sätt att det första målet skulle bli ”väldigt avgörande”. Och ja: plötsligt fick Joakim Nilsson något tyskt i blick och rörelsemönster när han – med en beslutsamhet som vore han född i ett seniorfotbollsstraffområde – distinkt språngade hem tvåan i sin andra allsvenska match.

Sedan trillades det ett tag boll på ett sätt som fick Kristian Bergström att se ut som en 41-åring.

Med lite ytterligare skärpa i sista tredjedelen och med lite mer styrka i de isländska mittbacksbuggarna hade Giffarna kunnat haft med sig 3-0 in till pausvilan. Laget rullade boll som om naivitetskollapsande Malmö-förnedringen aldrig ägt rum, och även de mest bollrullskritiska rösterna föll till föga:

Pa Dibba sprang och sprang och sprang och hans skottfintande vid öppna lägen kommer att bli min för tidiga hjärtklaffsdöd – men till slut betalade det sig välförtjänt.

Atletico-kroatens 3–2-reducering (efter superslapphänt markeringsspel) rörde mig förstås inte i ryggen: det var ju inte som att vi någon gång hade haft ledningen med 3–0. Då är man på det torra.

harlem2
10 måls omsättning på två allsvenska matcher i återkomsten; det svänger ju om Harlem GlobeGiffers.

Vilken kväll det här var med GIF-ögon, hörrni. Giffarna visade sig kapabla att stundtals rulla sig igenom ett allsvenskt motstånd på bortaplan! MFF-oron som hängde kvar första fem, tio – när Martin Christensen höll hov mot Eric Larsson längs den så tvivelomsusade GIF-vänsterflanken – förbyttes helt i odelad positivism. Vi duger!

Och i samband med att Giffarna fick positiva besked om sina utsikter fick vi lika negativa om några av de tilltänkta bottenkonkurrenterna. Både Åtvidaberg och Halmstad – som togs upp som goda premiärexempel av någon oefterhärmlig kålsupare häromsistens – visade sig oerhört svaga när det skulle levereras fotboll; när det inte längre gick att spela defensiv blockpolitik på bortaplan.

Vi kan definitivt ha lag bakom oss i den här allsvenska tabellen. Det ni.

Nu kunde jag inte se den här matchen med hundraprocentigt fokus (med det inte sagt att jag inte jublade högt vid alla mål), så bidra gärna med egna analyser i det – tro det eller ej – existerande (!) kommentarsfältet.

3 reaktion på “Harlem Globegiffers

  1. Jag känner mig – precis som Andreas Lindman, hemma mot MFF 2004, när någon i klacken frågar ifall man inte ska sjunga ”Mattias Asper är homosexuell” istället för den redan rullande ramsan ”Mattias Asper har aldrig haft en tjej” – manad att ryta ”INGA HÅRDA ORD!” här. I Pirkt.se:s kommentarsfält får man stava som man vill; det är det minsta vi kan bjuda på för att få liv i denna tomt gapande lucka.
    Min favoritsport är fotboll, Läckberg, tackar som frågar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *