Guldkant

När jag vaknade upp på tisdagsförmiddagen hade jag arbetat 14 av de 15 senaste dagarna.

Slitaget man ådrar sig av en dylik jobbperiod – vars like man sällan ser på den här sidan Sydostasien – reparerar man inte med någon enklare gröttallrik på tisdagsmorgonen.

gamlastan
Jag och Tilde unnade oss istället frukost på lokal. Det var vi inte ensamma om; stället kryllade av skäggbelupna hakor som uppenbarligen tuggar i sig tresiffrigt dyra frukostbräden till vardags. Det kunde man se på hur vant de rörde sig kring de olika bufféerna. Ingen tillstymmelse till oro över hur många ostskivor som ingick i den Stora Frukostbuffén, bara lugn och ro kring den media- eller reklamproducerande macbooken. Inte som min febrigt nervösa uppenbarelse som behandlade varje tafatt ostskivelyft som en eventuell rånkupp.

(null)
Det var väldigt trevligt – men, det vill jag påpeka, ett sällsynt unnande. Sådant man tillåter sig – då och då! inte för ofta!!! – för att ”sätta guldkant” på den annars så folkliga vardagen. Jag skulle mycket hellre skänka bort mina överblivna polletter än äta frukost på lokal veckovis eller, Hossianna förbjude, dagligdags. Håll mig gärna till dessa ord senare, om jag mot all förmodan skulle vispa mig upp i den sociala och mediala smörbyttan.

Men åh, så trevligt det är med guldkant då och då. Bara så sällan att man fortfarande lyfter ostskivorna tafatt, med en orolig blick över axeln.

erikgamlastan
Och guldkanten bara fortsatte.

(null)
Och fortsatte. Titt på’na. Vore jag en skivbolagsmänniska hade jag byggt Sveriges coolaste band kring henne, trots att hon mig veterligen varken spelar något instrument eller sjunger.

Idag skeppade jag, tillsammans med mina två kollegor, ut några tiotusentals tecken av allsvenskt förhandsmateriel och under de senaste jobbhelgerna har jag sett nästan orimligt många av de allsvenska lagens cupmatcher.

Jag var dessutom på ett informationsmöte i veckan där högt uppsatta chefsfigurer pratade mycket om ”skalfördelar” och man behöver inte vara någon större bloggpublicist för att inse att den allsvenska förkunskapen som TT-journalisten Erik Löfgren sitter på skulle kunna nyttjas även av Pirkt.se-redaktören Erik Löfgren.

(Vad jag vill ha sagt – eller: vad jag snart inte kommer vilja ha sagt men ändå har sagt och då känner mig tvingad att fullfölja – är att jag eventuellt siktar på att göra någonting mer än den obligatoriska namnelvan.)

Allt kan inte vara guldkantade frukostfoton.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *