Vikten av att göra ett gott intryck på sin praktikplats

Det är alltid viktigt att göra ett gott intryck hos en potentiell framtida arbetsgivare. Många jobb, även inom läraryrket, förmedlas via kontakter och att man råkar få in en fot i rätt springa eller vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Under våren gjorde jag min sista praktik på en stor gymnasieskola i Stockholms innerstad och jag trivdes alldeles utmärkt; eleverna var så väldigt härliga och den stora skolan var just den typ av kommunala koloss jag fortfarande tänker mig är den generellt sätt bästa arbetsplatsen för en lärare. Jag skulle med andra ord väldigt gärna lyckas nästla till mig en tjänst där till hösten, när jag har min ämneslärarexamen i näven.

Men då gäller det förstås att göra ett gott intryck. Inte bara på sin närmaste handledare (han sade sig vara väldigt nöjd och belåten med min insats) utan man bör också försöka se till så att ens namn och gladlynta nuna når personer högre upp i skolledningen, gärna tillsammans med ett par positivt laddade vitsord. Jag skulle säga att jag varit dålig på det tidigare under min tidigare yrkesbana, det där med att sälja sig själv eller beslutsamt armbåga sig fram med ett litet visitkort till rätt mellanchef. Men den här våren, den här sista praktiken inför det som är tänkt att bli starten mitt riktiga yrkesliv, hade jag verkligen ställt in mig på att försöka väcka dammsugarförsäljaren i mig och få in en bestämd fot i den kommunala skolspringan, för att till slut få ett gäng biträdande rektorer att utbrista ett unisont »honom ska vi ha!«.

Så ikväll, omkring halv nio en söndagskväll, så ringde jag upp den allra högsta rektorn för den gymnasieskola jag sedan länge avslutat min praktik på. Efter tre signaler klickade det till och jag hör någon säga ett namn.

Jag andades in. Sedan, på en utandning, uttalade jag följande:

”HEJDETÄRERIKLÖFGRENDUPRATADEMEDMIGIVECKANJAGSITTERFASTPÅSKOLANJAGHARLÅSTINMIGSJÄLVALLTSÅJAGSKULLEHÄMTAENLADDAREOCHNUSITTERJAGFASTKANDURINGANÅNVAKTMÄSTAREELLERNÅNSOMKANÖPPNAJAGSITTERPÅTREDJEVÅNINGENVIDHISSEN.”

Jag stannade upp och väntade, lite oklar kring ifall jag skrek till en faktisk människa eller om den hälsningsfras jag använt som startskott kom från rektorns röstbrevlåda.

Det tog en sekund. Det tog två sekunder.

»Ursäkta, vem sa du att du var?«, frågade en lika förbluffad som söndagsstörd rektor.

Sedan bröts samtalet.  

Redan innan jag ringt upp just hennes nummer så hade min kinesiska mobiltelefon nämligen aviserat att batteriet var urladdat och skulle stängas av inom trettio sekunder. Kineserna kan man lita på. Mobilen dog.

Jag ringde inte för att jag trodde att det bästa för min yrkesmässiga framtid var att störa en stackars rektor i hennes kommunalt sanktionerade sabbat.

Jag ringde för att, som jag skyndsamt försökte förklara under min forcerade tiosekundersberättelse, var inlåst i hennes skola.

Vi tar det från början. Nära släktingar, sätt dig bekvämt.

Klockan halv åtta hade jag bestämt mig för att sätta mig vid datorn och avrunda helgen med lite datorrelaterade sysslor. Döm av min besvikelse när jag – som inte använt datorn på hela helgen – märker att laddaren inte finns i samma väska som jag plockar fram datorn ur. Jag letar runt lite på måfå (jag är en usel letare, det är en Löfgrensk gen som förpassats i rakt nedstigande led ner till mig från min farfar, som letandes efter ett par tofflor kan äntra ett rum, sno ett varv med ögonen i takhöjd, och muttra fram ett »nähäpp«), men jag inser snabbt att datorladdaren måste ha glömts på min gamla praktikskola, där jag satt och jobbade i fredags eftermiddag.

Var det jag tänkt göra viktigt att jag var tvungen att ta mig till skolan och se ifall mitt passerkort tillät mig att hämta en laddare? Nej. Men var det inte så att jag ändå hade behövt hämta laddaren tidigt på måndagsmorgonen? Jo. Var det inte också så att söndagskvällen bjöd på en alldeles otrolig solnedgång, som gjord för en liten stärkande cykeltur? Också jo.  

Så jag cyklade dit. La fram mitt passerkort mot den lille stolpen med sensorn och när den bad mig om min fyrsiffriga kod så lyste hela stolpen grön. Jag knallade glatt in och kunde för mitt inre se hur en härlig datorkväll – med fulladdade batterier – öppnade upp sig framför mig.

Jag testade lägga kortet mot den lille kortläsaren som avgör vem som får åka hiss eller inte. Grönt ljus igen. Skolan låg till synes vidöppen för alla slarviga ex-praktikanter som glömt sina laddare.

Men så kom jag till en tredje lille kortläsare, vid den stängda dörren in till korridoren som sedan skulle leda in till arbetsrummet där jag med största sannolikhet glömt min laddare.

Plötsligt blev det rött ljus. »Tillträde nekat«, sa maskinen bryskt. Hit men inte längre.

För några vänner i en chattgrupp hade jag berättat att jag skulle cykla tvärs över stan för att testa mina hämta-bortglömd-laddare-behörigheter, så därför tog jag upp min mobiltelefon – som bara hade åtta procents batteritid kvar – och Messenger-filmade hur jag förde kortet mot läsaren som gav rött ljus och ett bryskt meddelande.

Vi vet sedan att mobilen ganska snart därefter dog, efter att det datakrävande Messenger-filmandet fått den tillgängliga samtalstiden att rinna ut, och om det faktiskt blivit så att jag inte överlevt natten som instängd på en kommunal gymnasieskola så hade det kunnat stå följande lilla mening på min gravsten:

»Han hade bara åtta procent kvar – men valde att göra live-content«.

 (Nu överlevde jag, men jag står fast vid att det inte är någon gravsten och att den kan bli aktuell igen: eftersom jag oundvikligen kommer ägna den all den lediga tiden jag får efter pensionen – mina sista åtta procent, som jag kallar den – åt att dygnet-runt-live-vlogga åt News55.se.)

Efter nekandet från korridorens kortläsare så kom jag på att det kanske kunde vara så att man kunde gå ner en våning, testa den dörren, sedan gå runt och försöka komma in i korridoren från andra hållet. Jag testade, men nej: rött ljus även där. Jahapp. Nähäpp. Bara att vända hem utan datorladdare, tänkte jag, och tog mig ner för alla våningar, ut ur trapphuset, in i en liten nätt korridor som ledde till en annan utgång än den jag kommit in igenom.

Jag vet inte hur er ljudbild från den perfekta söndagskvällen låter. Kanske är det Micke Leijnegards lena stämma när han förklarar att följande tävling kommer kräva pannben från »mästarna« (befogade citationstecken: snart måste väl alla som någonsin knyckt åt sig en världscuppoäng ha fått åka på solsemester), kanske är det puttrandet från ett långkok på spisen.

Jag vet nu vad som inte är ljudet av en ideal söndagskväll: ka-klonk-ljudet. Ka-klonk-ljudet som uppstår när du vrider om låsvredet på ytterdörren till en större kommunal skola och det är någon typ av sekundär låsning som fortfarande tar emot. Samma ka-klonk-ljud som uppstår när du därför går tillbaka till dörren till trapphuset och känner att den också har låst sig på samma sätt – bakom dig.

Med batterinivån på tre procent försökte jag med febrigt stissiga fingrar googla mig fram till ett journummer till kommunens vaktmästeri, men då det var som förgjort fick jag spela ut de tre kort jag ansåg mig ha kvar på min snart helt urladdade digitala näve: ett samtal till min gamla handledare, ett Facebook-meddelande till den lärarassistent jag kommit allra närmast under min praktik (vi var som ler och långhalm, så till den grad att folk måste trott att jag faktiskt var lärarassistent-praktikant) och så slutligen ett enda långt utandnings-utrop till den rektor som jag pratat med vid ett enda tillfälle, tidigare i veckan, men vars nummer därför låg smidigt högt upp i samtalsloggen.

Inget svar, inget svar, ett »Ursäkta, vem sa du att du var?«. Och så stod jag där, med alla dörrar låsta: fast på en yta av tjugo-nånting kvadrat. Det är jag i och för sig van vid, så här i karantäntider, men här var ytan väldigt kal (jag bor i en av norra Europas plottrigast inredda lägenheter) och i det ena hörnet så hade en av skolans alla kortläsare fått fullkomlig dille och skickade ut ett lågintensivt pipande tinnitus-ljud på grund av att den påstod att jag inte stängt någon dörr (alla dörrar var dock otroligt stängda: aldrig tidigare har jag varit så säker på att alla dörrar omkring mig varit fullkomligt stängda).

Jag ryckte och knyckte, knyckte och ryckte. Ka-klonk. Ka-klonk. Jag gick runt med mitt passerkort och förde det mot alla tillgängliga ytor, som vore jag en samlare av ädelmetaller och passerkortet en metalldetektor, i hopp om att någon typ av filmisk lönndörr skulle öppna sig och släppa ut mig. Inget.

Jag hann tänka att jag skulle vara tvungen att övernatta på det kalla stengolvet, till tonerna av det pipande och det blinkande röda ljudet från kortläsaren i ena änden av korridoren. Jag tänkte inte att det hade varit döden, så klaustrofobiskt lagd är jag inte, men jag tänkte omgående att det hade varit tillräckligt långt ifrån Micke Leijnegard-myset för att jag skulle ta steget och bli fullskaligt galen i hela huvudet.

Jag hade ingen bok med mig, ingen mobil att fippla med, ingen penna och inget papper: det skulle bara vara jag, mina dumma tankar, ett kalt gymnasiegolv och ett molande pip från en kortläsare hela kvällen och natten.

Men jag hade trots allt hunnit skrika orden »sitter fast«, »låst in mig själv« och »skolan« – förvisso som led i en säkert närmast ohörbar svada – till rektorn. Det fanns hopp om att hon uppfattat åtminstone någon central del, att hon kopplat det till den enda skola hon är rektor för, och att hon – i dessa tider när busringandet känns utdött – faktiskt skickat en liten patrull för att se efter vad det är för en skrikig klant som misslyckats så kapitalt i detta storskaliga logistiska intelligenstest.

Och då gick det upp för mig: tänk om de skickar ett par råbarkade väktare. Jag kan ju faktiskt tas för en inbrottstjuv! En taffligt kriminell Dunder-Karlsson-individ som försökt utnyttja mitt låne-passerkort för att stjäla en dator från arbetslaget eller ett par meter kopparrör från metallslöjden.

Och så tittade jag ner på mig själv. Helvete. Av alla färgglada skojar-utstyrslar jag har i garderoben hade jag nu valt ett par svarta jeans, svarta skor och inte minst en svart MC-jacka i tungt läder; en jacka som jag inte använt på åratal men som jag nu – under en söndag där jag både slängt skräp och mekat med cykeln – olämpligt nog hade inlemmat bland mina cykla-genom-stan-utstyrslar. Det såg ganska precis ut som om någon som jag – som inte riktigt vet hur man gör en snabb stöt – hade bestämt sig för att göra en snabb stöt, och klätt sig därefter. Helsvart för anonymiteten, slittåligt jeanstyg för att kunna åla sig igenom eventuella larm-laserstrålar och det tunga jacklädret för att kunna hoppa på en väntande motorcykel och susa iväg i skymningen med ett par kommunala Dell-PC:ar och några tangentbord i en ryggsäck slängd över axeln.

Men jag hade en detalj som talade till min fördel, ifall säkerhetspolis eller specialstyrkor skulle rusa in med dragna vapen: min Hövding runt halsen.

Ingen som någonsin har varit involverat i någon kriminell stöt har väl haft en cykelhjälm på sig. Varken på huvudet, nej, det har alltid varit ett tecken på fullskalig oskyldighet – men heller inte runt halsen: det nya sättet att signalera för din omvärld att du tänker mer på att vara rättskaffens än du tänker på att inte se ut som ett postmodernt fån.

Jag vägrade således ta av min Hövding-halskrage: det enda, förutom min sedvanligt räddhågsna uppsyn, som signalerade att jag hade rent mjöl i söndagspåsen. Ett tag tänkte jag att jag borde koppla in hjälmen och sedan springa huvudstupa in i den bastanta dörren, likt en skumögd blåmes flyger in i ett fönsterglas, och därefter falla bakåt och låta Hövdingen explodera upp i full anti-prakt. Ingen specialstyrka i världen kan komma med dragna vapen och avlossa en salva i bröstet på en befarat kriminell om denne sitter ihopsjunken och utstrålar den typ av helkroppsliga impotens som bara en utfälld Hövding-hjälm kan frambringa.

Jag gjorde inte det. Satt bara där i lång minut efter lång minut, i det molande pipet och det röda signalerandet från kortläsaren, och om det fanns någon övervakningskamera med ljudupptagning riktad åt mitt lilla skrymsle så hann den nog få med tio olika versioner av de första verserna ur Mattias Alkbergs nya singel »Jag är alltid här vars jag än är«, som jag gnydde fram på vad som måste varit autotunead låtsas-norrbottniska, om och om igen: en insats som, om övervakningsbandet nått skolledningen, för all framtid måste ha diskvalificerat mig från arbete på skolans estetiska program.

Tio minuter gick, femton, tjugo, säkert trettio. Sedan, precis när jag stod på vansinnes rand (jag står alltid oroväckande nära den), kom några söndagsflanerande figurer förbi på skolgården, varpå jag vinkade dem till mig och de var så pass trevliga att de inte skrattade åt den vuxne mannen i haklapp som låst in sig själv i en gymnasieskola, utan höll mig sällskap genom att skrik-konversera genom den tjocka glasdörren.

Och ganska tätt därpå hörde jag det till slut rassla i trapphuset, lite längre bort. Fotsteg! Medmänniskor! Kontakt!

Jag skrek »hallå, här är jag!« i trapphuset (kanske borde jag lagt till ett »jag har en Hövding på mig, jag är ofarlig!«) och sekunder senare uppenbarade sig min riddare i blank rustning på en vit springare: en väktare i vikt kepa och bockskägg och med en imponerande nyckelknippa i näven.

Om mitt skärrade och stressade jag haft sinnesnärvaro nog att hälsa ordentligt på honom hade jag kunnat döpa mitt framtida leasing-barnbarn (appen Barnbarnstr kommer att lanseras för alla oss ungkarlar som ändå vill ha någon liten knodd att se efter) efter denne genomtrevlige vaktmästare som ryckte ut i söndagskvällen.

Inte heller han kunde dock rubba den dörr jag stått och givit mig ka-klonk-mottagandet utan vi fick tillsammans nästla oss ut via kulvertar och musiksalar tills vi till slut nådde den ingång där jag en gång lyckats krångla mig in. Eftersom jag var 1) vit och 2) hade en Hövding runt halsen så räckte det att jag visade upp min legitimation, när vi väl var ute ur byggnaden. Erik Löfgren var tydligen rätt namn: samma namn som ringt upp rektorn på sin praktikskola och söndagsskrikit i luren på ett sätt som tydligen fått henne att uppfatta de centrala delarna »inlåst!« och »skolan!« ur den forcerade tiosekunders-svadan.

Klockan var väl kvart över nio, kanske halv tio, solen hade gått ner, men luften var klar och ren och det kändes som om jag givits inte bara söndagskvällen utan livet åter.

Jag ville därför… skriva ett jättelångt inlägg om den uppkomna situationen. Och nu har jag gjort det. Det här var det hela.

Det finns ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia där Charlie och Mac inleder med att berätta en historia som de tror är väldigt engagerande och eggande, men som faller ganska platt.

Resten av scenen är bortklippt, men genom att transkribera dess fortsättning så kan vi se hur den lämpar sig alldeles ypperligt för den typ av dialog som här borde utspela sig mellan de fåtaliga Pirkt.se-läsare som tagit sig hela vägen hit och den slappe Pirkt.se-redaktör som släppt igenom det här väldigt långa inlägget.

Läsare: Okay, so, uh, just so I’m clear on the story that you just told… It was about you guys getting locked in a garage stairwell for 20 or so minutes.

Pirkt.se-redaktör: Yeah.

Läsare: And then a security guard came along, and the security guard let you out…?

Pirkt.se-redaktör: Well, yeah, but, I mean, it’s how you tell the story that makes it good.

Läsare: How you told the story was by far the worst part of the story!

Men nu är den nedskriven. Nu vet min farmor varför hennes förstfödda barnbarn kommer hem till jul utan någon anställning inom det yrke han utbildat sig till, för att han på ett väldigt bokstavligt sätt misslyckades att få in en fot i dörrspringan.

Att spela in massor på band

Förra våren skrev jag en C-uppsats för att slutföra min gamla journalistutbildning (om ni någonsin, exempelvis efter att ha läst en sällsamt svag spaning på den här portalen, vill ha ett bevis för min intellektuella kapacitet så kan ni minnas att det tog mig ganska precis ett decennium att slutföra ett tämligen enkelt och treårigt journalistprogram). Jag skrev en diskursanalys, samlade på mig alla artiklar jag kunde hitta om läraryrket, och när man väl skulle koppla materialet till teorin så sa gamle Foucault till en att »diskursen är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon« och jag försökte göra det bästa av situationen och dumheten och skickade, mitt i paniken, kanske halvvägs in i skrivperioden, in ett utkast till mitt handledare. Hon ringde upp, vi samtalade och jag minns att det första jag antecknade var något i stil med »intressant, bra ingång, rätt typ av material« men att jag en kvart senare, när hon kommit in på de mer metodologiska bekymren i mitt utkast, hade slutat anteckna hennes alla kommentarer utan att jag istället plitade dit den här gamla Mattias Alkberg-låttexten:

Stoppa nåt i pajhålet

Skjut dig i munnen

Gör hål i huvet

Apropå detta har Alkberg släppt en ny singel, »Jag är alltid här vars jag än är«, och jag tror att den är av en typ som gör att den som redan älskar Mattias Alkbergs musik och texter faller pladask och tycker att det är en av hans finare bitar på länge, medan de som inte redan gör det kanske knäpper av efter en halvminut. 

Men framför allt så skriver jag en uppsats igen: min examensuppsats på lärarprogrammet (som egentligen är två och ett halvt år längre än journalistprogrammet, men som det har tagit omkring sex år kortare tid att genomföra). Och precis som förra våren så är jag lika orolig över var studien är på väg eller vad den ens är för något. Om den är något.

Jag har fått ställa om från en planerad och förberedd Chile-resa till att göra en fallstudie kring hur det fungerar med den påtvingade distansundervisningen för samhällskunskapslärare på en gymnasieskola och hittills har jag… mest pratat med olika lärare. Jag tror att det är det jag också borde ha lagt fokus på, att jag prioriterat rätt, men det är trots något som har… skavt. Än så länge är allt bara ljud. Transkriberat ljud, till vissa delar, men likafullt fritt flytande och teori- och analyslöst ljud.

Men så satte jag mig och läste en Torgny Lindgren-roman som jag missat. Det är någon typ av putslustig deckarhistoria han skrivit runt millennieskiftet med Eric Åkerlund och på sidan 204, just när det lilla mordmysteriet ska till att lösas, så hittar jag mig en frände, vad gäller att samla på sig en massa bandat ljud i något typ av »projekt« som är så pass löst i kanterna att det blir närmast ourskiljbart:

Jag tänkte mejla min handledare nu och svara på alla hans frågor om teorianvändning och koppling till tidigare forskning på ungefär samma sätt.

Det finns på en kassett.

Jag tänkte mycket på det. På hur man skulle kunna göra.

Man skulle spela in massor på band.

De bästa kolonisatör-gifarna från SVT-dokumentären »Det vackra spelet«

Nu har jag, som sist av alla som trängs under det breda fotbollssvenska paraplyet, sett SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, som på ett väldigt närgånget sätt skildrar Hammarbys värvning av den unge jättetalangen Odilon Kossounou från Elfenbenskusten.

Det är en historia om många saker, men för mig som gammal misslyckad mittback är det svårt att inte fastna lite för faktumet att den 18-årige ivorianske långskånken inleder sin Hammarby-karriär med att vara vinglig, valpig och rent tafflig (som när han Papphammar-snubblar vid Kalmars mål i den allsvenska premiären) men ändå får chansen till en alldeles otrolig utveckling, där han bara något halvår senare är en spelare på den största internationella scenen. Det brukar ju vara så skört, mittbackslivet. Det är inte lika glättigt som ytter- eller forwardslivet, där du kan hoppa in och vara menlöst chansartad och hoppas på det bästa; nej, ett enda misstag som mittback och du kan vara rökt. Som mittback kan en usel start i en klubb göra att du blir stämplad som en säkerhetsrisk och att du snabbt försvinner iväg på ett låneavtal till IK Frej och göms undan i Täby kyrkby.

Det tänkte jag på. Det fina i att få misslyckas och försöka igen. Få en ny chans, försöka göra sig ett namn trots att man kanske inledningsvis blivit kritiserad och ifrågasatt.

Och så tänkte jag på filmens andra huvudperson: Odilon Kossounous agent Patrick Mörk, som ses puffandes på en cigarr i den inledande gifen.

Han har också rest sig efter en minst sagt skakig start, åtminstone om man ska tro mediearkivet Retriever (och KB:s digitala tidningsarkiv, där jag också dubbelkollat). För en sökning på Patrick Mörks namn i de digitala tidningsarkiven finner att det här är den allra första träffen:

År 1994 hade Patrick Mörk, som på den här tiden dubbelspelade som spelaragent och sportjournalist, trasslat in en då tonårig Mariusz »Marre« Czerkawski i ett åtta år långt avtal som polacken känt sig nödgad att krita på för att Mörk skulle hjälpa honom – som öst in poäng i såväl liga som i hockeyns olika B-VM – med att »förmedla kontakter« till svenska hockeyklubbar.

Väl i Sverige, efter vad vi får anta var väl förmedlade kontakter, gjorde Czerkawski ganska snabbt succé i Djurgården och när polacken blev aktuell för en flytt till NHL-klubben Boston Bruins så var den unge jättetalangen med viss rätt lite gramsen över att han i nära nog ett decennium skulle behöva ge bort tio procent av alla intäkter från spelarkontrakten och ytterligare tjugofem procent av alla PR-intäkter till en fryntlig sportjournalist på Köpings-Posten som en gång gett honom chansen att prata med en sportchef i Djurgården.

Mariusz Czerkawski – som till slut skulle göra över 700 NHL-matcher under en lysande karriär – försökte därför göra sig av med Mörk, som svarade med att dra honom till tingsrätten för kontraktsbrott. Expressen får nys om »slavkontraktet« och gjorde alltså en artikel – en allra första om Patrick Mörks agentkarriär, enligt mediearkivet – där Czerkawskis representant Michael Thelvén inte direkt skrädde med orden om den dubbelspelande sportjournalisten från Köpings-Posten:

– Det är helt oskäligt. Ingen idrottsman betalar 10 respektive 25 procent
under åtta år till en agent. Det handlar normalt om 4 till 6 procent vid
ett enda kontraktstillfälle. Mörk är rena hästhandlaren!

Det är illa att snubbla hemma i premiären mot Kalmar, som ny tilltänkt stjärnback, i sin allra första match. Men det borde vara ännu värre att försöka slå sig in på agentmarknaden – en rätt ljusskygg bransch där du handlar med idrottsliga yrkesmänniskor – och i sin första uppmärksammade artikel i riksmedia bli beskylld för att vara en ren hästhandlare.

Mörk själv vill inte uttala sig när Expressen ringer 1994, men i en uppföljande artikel intervjuas hans svärfar och medarbetare Slobodan Maslanka, som får den mycket raka frågan ifall duon inte är »skojare«.

– Det finns många skojare i den här branschen, men vi är definitivt inga
skojare. Vad som är skäligt eller inte, det får domstolen ta ställning
till.

Till sist slutade det med någon typ av förlikning mellan parterna, där NHL-stjärnan Czerkawski äntligen blev fri från det kontrakt (»författat på dålig engelska«, enligt Expressen) som han tyckt sig lurad att krita på som 18-åring hemma i Polen. För ett par hundra tusen, enligt Expressen, slapp han undan det nästan decennielånga kontrakt som hade kostat honom miljoner.

Men hästhandlare, va. Vilket tillmäle att få stämplat på sig när man tar sina första stapplande steg på sin nya yrkesbana inom spelarhandelns ädla konst. Många hade inte rest sig. Fortsatt på Köpings-Posten, känt sig bränd av att ha hängts ut av Expressen som en ockrare som lurendrejar polska ungdomar på knagglig engelska.

Inte Patrick Mörk. Han lämnade – så vitt jag vet – den polska gärdsgårdshockeyn och specialiserade sig på fotbollsspelare och gick vidare till att initialt bland annat stå för ett antal otroliga lyckträffar, som när Paul Oyuga och Bonaventure Maruti (två fina kenyanska anfallare*) plockades in till till Örebro SK, men också vissa fadäser, som när han lät saluföra amerikanen McKinley Tennyson Jr:s tjänster till halva allsvenskan innan Urban Hagblom högg under ett desperat sommarfönster, varpå det visade sig att den hett efterlängtade transatlanten såg ut att spela fotboll på slöslipade skridskor under sina fåtaliga inhopp i allsvenskan.

*= ÖSK-kenyanen Paul Oyuga var ett tag så pass fin att han vid ett allsvenskt tillfälle lät sitt rent Thierry Henryska självförtroende gå ut över avslutsmetodiken. Kenyanen skulle plötsligt härma Arsenal-stjärnan och bara löst och ledigt, rentav nonchalant, bredsidesböja in en boll i det bortre aviga hörnet – varpå bollen svävade iväg, som en Statoil-köpt badboll, mot den bortre och yttersta aviga hörnflaggan. Jag har sett de här scenerna hemma hos min vän Johan Martinsson i min ungdom, på en samlings-DVD från vad som måste ha varit den allsvenska säsongen 2001 eller 2002, och skulle jag bara kunna få se dessa scener igen så är känslan att jag skulle kunna låta hela min fotbollsintresserade del av min person somna in lycklig.

Hur som helst: år 2003 beskrivs Patrick Mörk som »SOS-agenten« av Expressen (tidningen som nio år tidigare porträtterat honom i grumliga tjuvnadssammanhang): agenten en sportchef ringer när han akut behöver ett namn som kan försöka rädda klubben undan kval- eller Royal League-spel. Mörk har gått från att beskrivas som en ockrande hästhandlare till att omskrivas som den »okände fixaren i svensk fotboll«.

Han reste sig, Patrick Mörk. Precis som Odilon Kossounou reste sig efter snubblandet mot Kalmar i premiären 2019 så reste sig Patrick Mörk efter de potentiellt karriärförstörande hästhandlar-rubrikerna 1994.

När han nu reser ner på scoutingresor till Elfenbenskusten tillsammans med allsvenska sportchefer, vilket skildras i dokumentären »Det vackra spelet«, så gör han det som ett av den svenska fotbollsbranschens mer aktade agenter.

Och i egenskap av vit, europeisk man har han i nära tjugo år ägnat sig åt handel med utländska spelare från i regel fattigare delar av världen. I två decennium har han fått finslipa konsten att försöka smälta in i den lokala omgivningen när han åker till Ghana eller till Sierra Leone eller, som i det här fallet, till Elfenbenskusten. Jag säger inte att han har behövt sätta sig in i hela den postkoloniala idéhistorien, påstår inte ens att han behövt skumma varken Fanon eller Said. Men efter att ha sett dokumentären »Det vackra spelet« så vill jag bestämt hävda att Patrick Mörk åtminstone borde ha kunnat tänka lite mer kring hur han skulle kunna tona ner sina uppenbara kolonisatör-drag.

Simon Bank skrev en mycket bra krönika om det problematiska i SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, en nyanserad text om rasism och strukturer utifrån kommentarer från Hammarbys sportchef och chefsscout. Någon ska göra det och ganska precis alltid är det Simon Bank som gör det.

Jag har dock tyckt att stjärnagenten Patrick Mörk kommit lindrigt undan vad gäller sin blotta… uppenbarelse, och har därför sammanställt de värsta scenerna i ett antal rörliga gifar. Någon kanske inte borde göra det, och ganska ofta är det jag som känner ett behov av att ta mig an att skapa icke-efterfrågat material.

Först vill jag bara lyfta att Patrick Mörk kunde, kanske borde, tänkt tanken att »nu när jag åker för att träffa Odilons familj så kanske jag inte behöver…

…ha på mig just Billabongs shortsmodell Kolonisatör.«

Kortbyxor kan vara problematiska på väldigt många sätt, men sällan riktigt lika problematiska som när de är så där pösigt vida och går precis över knäskålen på en medelålders vit man som besöker en ivoriansk familj vars son han just skickat iväg till en oviss framtid på ett frostbitet Årsta IP.

Och väl inne i matsalen, där familjen dukat upp en finlunch till agenten som har deras sons öde i sina händer, så vill den finkänslige Patrick Mörk lätta på stämningen genom att fråga vad det skulle kosta att köpa loss den hushållerska som lagat den goda maten, genom pekande och gubbigt skrockande på den typ av knagglig engelska som en gång riktades mot Mariusz Czerkawski:

Och hur kan någon som arbetat i tiotals år med att köpa och sälja och kontraktera fotbollsspelare från fattiga afrikanska länder vara så här osmidig när det gäller att sticka åt en fotbollsspelares pappa en hundring?

Det har tisslats och tasslats en stund redan innan (»borde vi ge honom nåt?«, frågar sig den allsvenska delegationen precis innan), men även när alla är överens om att pappan bör åtstickas en liten sedel så uppstår stor kalabalik när Mörk ska stå för den halvt ceremoniella, halvt mjuggdolda överlämningen, varpå en stor tolk och ett än större postkolonialt mörker skyndar till platsen.

Patrick Mörk har antagligen sett flera hundra fotbollsmatcher på plats i Afrika, i egenskap av Den Vite Fotbollsagenten som alla spelare noterar.

Hans sätt att försöka smälta in och göra sig till en osynlig del av miljön?

Att grymtandes och grimaserandes fälla upp ett jätteparaflax, iförd pilotbrillor, brittisk charteruppsyn och en av tidernas mest skevt vinklade Bluetooth-snäckor. Det är för mig helt oförståeligt hur någon som gjort sig en karriär på att resa ner från Köping till Afrika för att studera vilka ungdomar som är värda att få resa med till Europa inte har lagt mer tid på att åtminstone försöka se lite mindre ut som en gammaldags kolonisatör.

Hur är det ens möjligt att ta sig en titt i spegeln vid hotellrummets dörr, titta in i det där trynet (jag brukar överanvända »tryne« som synonym till ansikte, men här tror jag faktiskt att det används korrekt) och kanske på sin höjd rätta till oljebrillorna av pilotmodell innan man känner att »japp, nu är jag redo att gå ut och bedöma afrikanska ungdomar«.

Men trots valet av den problematiska Billabong-modellen, trots det kaosartade överlämnandet av sedeln, trots det problematiska skämtandet om att köpa loss hushållerskan, trots paraflaxöppnandet och bluetoothsnäckandet längsmed sidlinjen… så går det bra till slut.

Odilon blir en supersuccé som märkligt omgående säljs från Hammarby till belgiska storklubben Club Brügge för rekordmånga miljoner och ganska snart spelar han i Champions League. Den unge ivorianen lyckas, pappan hemma i Elfenbenskusten blir stolt och Patrick Mörk (som omgående placerar en ny ivorian i samma klubb och till och med samma lägenhet som den Odilon flyttat ur) kan fira.

Hur han firar? Gissa.

Jo, givetvis genom att dricka den kanske mest klassiska europeisk-man-på-solsemester-drinken som går att få tag på, samtidigt som han undrar ifall samarbetspartnern Marc Benson någonsin hört talas om drinken:

Det finns många problem kopplade till alkoholkonsumtion, men även om det vore så att drinken Patrick Mörk envisas med att alltid beställa in är helt alkoholfri så känner jag att det finns något djupt problematiskt bara i själva faktumet att en vit medelålders man i uppknäppt skjorta grymtar fram sägningen »godaste piña coladan på länge« i en solstol.

Even more of the same content that nobody asked for

Cykelsäsongen är kommen. Och precis som vanligt kände jag en alldeles otrolig frihet när jag tog säsongens första luftiga tramp på min gamla cykel.

Vilken känsla att åter susa fram i den friska och icke-Corona-kontaminerade luften. Vilken upplevelse av att staden åter ligger öppen för en, bortom alla krånglande SL-appar och linjebyten och kollektivtrafikkrånglande; att man aldrig är längre än en »jag är där om tjugo«-kommentar bort om någon föreslår något roligt inom Stockholms stads och Folkhälsomyndighetens gränser.

Visst: nog var det så att jag hade ett ganska bestämt minne av att jag ställde in den i cykelförrådet för vinterförvaring i senhöstas med en tanke om att »när våren kommer måste jag köpa en ny«, på grund av kedjans irriterande sätt att med jämna mellanrum låta trampandet gå på fullskalig tomgång i en tio-femton tramp (vilket ibland, som när man ska svänga över en bilväg, känns direkt hälsovådligt, då man står stilla där mitt i trafiken och idkar något slags menlöst hundsim med hjälp av de tomtrampande tassarna). Och visst har jag redan fått uppleva hur det känns när ett isande kallt aprilregn snärtar mot ens stelfrusna kindparti med en fart av något dussin sekundmeter.

Och framför allt: nog har jag fortfarande den krökta och räddhågsna hållningen av en smällrädd hund på nyårsafton, där jag sitter på min cykel med vetskapen om att inte en utan två Hövding-hjälmar exploderat kring mitt kranium under de senaste två cyklande åren.

Den första explosionen skedde till följd av just det nämnda tom-trampandet, där ett tomt tramp fick mitt stående och stånkande uppförsbacke-jag att falla en aning framåt, och då huvudet föll i någon decimeter i höjdled kändes det som att jag blivit vådaskjuten av älgstudsare. Bara avsaknaden av skallet från en ditskyndande jaktstövare fick mig att inse att det måste ha varit min egen säkerhetsanordning som attackerat mig. All Hövding-reklam som vill framställa det som att den utlösta hjälmen är lämpad för någon typ av parisisk modevecka hade fått sig en ordentlig törn om mitt ihoptryckta och till synes kortisonsprängda nylle hade synts ute i offentligheten och inte, som i det här tacksamma fallet, i en gränd bakom KTH.

Ibland slår det mig, halvvägs in i en text, att »det här har jag redan skrivit om«. Så även denna gång, för snart två år sedan beskrevs allt det här: explosionen, det kortisonsprängda nyllet, till och med hela den långa harangen om att jag förväntat mig att min Hövding skulle explodera av att jag haft den på mig inne på Ica och, via mitt blixtsnabba reflexsystem utvecklat för att identifiera fynd, ryckt till vid åsynen av en rabatterad prästost.

Och det var det jag skulle komma till, att det är märkligt att ingen av de två explosionerna (vid den andra vinglade jag verkligen bara till lite och den exploderade när jag ändå vill hävda att jag hade full kontroll, samma kontroll som en Super-G-åkare lite yvigt och till synes okontrollerat kastar sig in i över branten) har kommit av att jag i min fyndgirighet hållit på att slå mig halvt fördärvad.

Jag tänkte komma till att det var nära att min cykelsäsong 2020 inleddes på exakt det sättet: att den tredje Hövding-explosionen kom av att jag cyklade längsmed Sveavägen, förbi det ganska nya och ganska hyllade stället Folkparken som jag länge har velat testa och som just under denna krisartade Corona-tid ställt ut en skylt om prissänkt take-away. Och trots min eminenta falksyn (som säkert också finns omskriven om man gräver i arkiven, säkert också kopplad till att jag kan identifiera ett rött fyndpris på kilometers håll) så kunde jag inte utläsa ifall de skrivit att take-away-lådan kostade sextiofem eller åttiofem kronor. Deras åtta eller sexa var slarvigt ditritad på den lilla skylten, konturerna var blurriga, strecket inte ifyllt hela vägen igenom och jag kisade och kisade och så–»WHUÖÖÖH«, under loppet av ett gutturalt maggropsläte så hade cykelvägen gått över i en liten avsats, cykelns däck hade vikt in mot kanten och jag höll helt på att tappa balansen och av all min Hövding-erfarenhet att döma så borde vinglandet ha renderat i ett vådaskott av vitt luftslott kring skalpen.

Mitt i all denna postmoderna och explosiva hjälmlogik hade det varit ett faktiskt logiskt utlösande, utlöst av en av mina tydligaste drifter, och kunnat fungera som någon typ av sedelärande historia om att »den som gapar efter sparad slant mister ofta sin tvåtusenkronorshjälm efter att ha cyklat upp på en kant«.

En grå spelare försvinner

När man spelar datorspelet Football Manager, där man har tränar- och sportchefsansvaret för ett lag i valfri liga, så kan det ibland dyka upp situationer där du i din trupp saknar spelare som kan utföra vissa uppgifter. Du kanske har tre målvakter skadade i förstalaget och därmed ingen som kan vakta kassen — då hjälper spelet till genom att automatiskt kasta in en påhittad målvakt i din trupp. En helt grå spelare, som egentligen inte existerar eller har en plats i laget eller ligan, bara för att det ska finnas någon som utför uppdraget. Så att inte simulationen laggar ihop utan att allt kan rulla och serien kan genomföras.

Saknas det någon som kan utföra en syssla så dyker det upp en grå spelare.

Men det är bara i PC-spelet, på datorn, i fantasin. I det verkliga livet finns inga grå spelare, inga magiska gråingar som helt plötsligt bara dyker upp ur intet för att utföra en syssla som den deterministiska datorn vill få utförd.

Men ibland undrar man.

I slutet av oktober månad åkte ett håglöst och omotiverat Helsingborgs IF till IP för att möta ett desperat GIF Sundsvall som akut behövde tre poäng för att kunna klara sig kvar i allsvenskan.

Giffarna tryckte på, skapade chanser och borde — även sett med de allra mest objektiva av fotbollsögon — ha vunnit matchen, men det var som förgjort. Vid ett tillfälle gick ett GIF-skott från nära håll rakt mot det öppna målet, bara för att fastna i ryggen på en intet ont anande spanjor som stoppade den på mållinjen. Det var som om universum bestämt sig för att det skulle gå snett: att Giffarna skulle förlora, att Giffarna skulle åka ur.

Hade jag sett de första avsnitten av HBO-serien Devs hade jag tänkt på den, där jag satt i tevesoffan och nära nog tuggade på kudden av nervositet.

Och så när matchklockan tickat upp över 80, så dök plötsligt en till synes grå spelare upp och involverade sig i handlingen. Han hade dittills bara synts ett par gånger i bild, och varje gång hade jag och min soffgranne alltid brustit ut i skratt eftersom han var på pricken lik tv-kommentatorn Patrik Westberg och att det verkligen i alla aktioner såg ut som att det var just en pressfika-trind 54-åring sprang runt på topp i det sorgsna skånska hopkoket. 

Men så smällde denne »Tobias Mikkelsen« upp 1–0 till Helsingborg i krysset, i en aktion där han tog i så hårt att han drattade på ändan. Antagligen blundade han. Antagligen hade han kunnat sparkat rakt ner i konstgräset eller siktat bort mot den kommunala parkeringen. Den där bollen skulle alldeles oavsett ha hamnat i det första krysset.

Giffarna kvitterade omgående, men sedan gjorde de misstaget att lämna Patrik Westb-, förlåt, Tobias Mikkelsen i den här ytan:

Och därifrån sätter givetvis en hjulbent dansk (som senast nätade vårvintern 2018 för Brisbane Roar) genast allra högsta fart, rakt fram, för att sedan vika sönder båda höftkulorna och distansknorra in 2–1-målet i exakt samma kryssmaska som tidigare.

Och Giffarna var i princip nerskickade till superettan.

Eftersom jag spelat en del Football Manager-säsonger i mina dagar så gick tankarna instinktivt dit: till att simulationen saknade en spelare i ett bottenlöst uselt och omotiverat Helsingborg som skulle kunna sänka Giffarna i slutet av oktober 2019. Och att de skapade en.

Tänk att du är datautvecklare och du behöver ett danskt namn till en grå hitte-på-spelare. Det spelar ingen större roll vad han heter.

Du döper honom till »Tobias Mikkelsen«. Det är inte ens så bra, färre danskar än du tror heter Tobias och Mikkelsen är inte så särskilt vanligt heller, men du rycker på axlarna och det funkar. Den grå spelaren kommer göra jobbet. Och sedan försvinna ur fotbollsvärlden igen.

Döm därför av min icke-förvåning när den här nyheten dök upp i dag:

Efter två mål på »åtta matcher« (det är en sån perfekt siffra att dra till med i efterhand: säg att »han gjorde nog en åtta matcher« om vilken anonym spelare som helst och ingen kommer ifrågasätta dig) så slutar nu »Tobias Mikkelsen«.

Hans jobb här i den fotbollsvärld som ständigt upplevts riggad mot GIF Sundsvall är utfört.

Otillbörligt bloggande: 600 kronor

För vilken gång i ordningen det nu än är så behöver min favoritklubb GIF Sundsvall pengar. Igen. Den här gången beror det dock på en global pandemi och inte lokala svårigheter med biljettförsäljning och sponsorintäkter eller det problematiska faktumet att det ständigt arrangeras gårdsförsäljningar där allsvenska spelare försvinner iväg som vore de barnsålda flaskor med lemonad till priset av det som står på wellpappskylten.

Den här gången går kampanjen ut på att försöka låtsasfylla ett gammaldags låtsas-IP och slå publikrekordet från kvalmatchen mot Högadal 1961. Klubben hoppas slå rekordet på 16 507 åskådare och då det säljs biljetter för femtio kronor stycket så borde det, enligt en snabb slagning på kalkylatorn, inbringa drygt 800 000 kronor i klubbkassan, efter att man räknat bort kostnaderna för att hyra in ett Hollywood-meriterat filmteam för att trickfilma fram sju Urban Hagblom-ribbträffar i rad.

GIF-truppen gör sitt och skänker a-lagets böteskassa direkt till det nya Swish-projektet och på sistone har GIF-spelare efter GIF-spelare tydliggjort på Twitter vilka böter de åkt på och att dessa har skickats in till kampanjen. Och när anfallaren Pontus Engblom gjorde detta så fick han svar från en spelare som en gång frekventerade böteslistor i IP-omklädningsrum men som numera är mångmiljonär och Bundesliga- och landslagsstjärna:

Emil Forsberg går in och slänger in 5 000 kronor för en gammal utebliven böter från den tid då han fortfarande räknade sin valuta i CSN-bidrag och kebabtallrikar.

Varken mina fotbollskunskaper eller mina finansiella muskler har utvecklats i samma takt som Emil Forsbergs sedan den tiden, men en gång i tiden var vi faktiskt lagkamrater och efter bästa förmåga ska jag försöka applicera hans metodik på gammalt förbisett syndande och efterskänka en liten slant.

(När Emil Forsberg skrev på sitt senaste kontrakt med RB Leipzig så dubblade han, enligt tyska uppgifter, sin årslön från 30 till 60 miljoner kronor. När jag skickade in en blankett till CSN med stämpel från kursansvariga på den humanistisk-didaktiska fakulteten på mitt universitet så fick jag plötsligt — helt utan min vetskap — mitt studiestöd ökat till 7284 kronor, för att jag nu läser ett annat och mer snabbspårigt lärarprogram. Vi har alltså båda skapat oss ekonomiskt manöverutrymme nog att kunna hjälpa vår favoritklubb.)

Och även jag har ju varit noterad på GIF Sundsvalls böteslista. Inte för den gången jag som supporter råkade sparka bort en flisa ur en grön plaststol på norra läktaren (när Tobbe Eriksson tofflade en straff utanför, hemma mot Norrköping under nådens allsvenska höst 2008; en äldre herre kom efteråt fram och väste »fy« på det typ av otroligt närgångna sätt som Corona-krisen stulit från äldre män och jag minns att jag kände mig extra dum eftersom Robert Mambo-Mumba ju faktiskt nickat in ett segermål efter den tofflade straffmissen) utan som en ung och inte sällan slarvigt småförsenad medlem i klubbens representationslag.

Vårvintern 2010 fick ju nämligen jag ett a-lagskontrakt med min favoritklubb GIF Sundsvall. Fråga mig inte hur. De billigt hemvävda lösningarna var på modet i den globala finanskrisens efterdyningar, även den lokala finansiella GIF-härdsmältan var i antågande (efter en sällan skådat köpfest inför den allsvenska nylanseringen 2008) och kanske hade dåvarande sportchefen Cain Dotson en speciell typ av starr som gjorde att hans öga misstog en habil division 3-back för någon som skulle kunna göra superettanminuter (det kunde han inte).

Den synd jag tänkt erkänna mig skyldig till, men aldrig tvingats betala för och kanske heller aldrig ens erkänt för någon levande människa, handlar om att jag efter en träning skrev ett blogginlägg (i en då mycket mer framgångsrik blogg, som vid tiden lästes av flera tiotal medelpadska fotbollspappor) om hur ett smålagsspel blivit grinigt och aggressivt och slutat i att en spelare, som ska förbli namnlös, tacklat en annan på ett sätt som enligt nästan alla tillgängliga etiska ramverk skulle ha bedömts som förkastligt. Så jag skrev om det, ganska rakt och ärligt. Jag minns inte exakt, men typ: nånting om att själva momentet spårade ur, om att folk måste bete sig, att vi måste kunna bibehålla lugnet och åtminstone inte göra illa varandra. Ganska hårt, kanske, men rättvist, tyckte jag, efter en situation där en frustrerad spelare låtit frustrationen bubbla ut över en lagkamrat.

Det här var nämligen under en tid då GIF Sundsvalls sportsliga ledning svepts med i en anti-Bosman-våg som snabbt svept in över svenska elitklubbar, som plötsligt skulle straffa stjärnspelare som inte ville förlänga sina kontrakt genom att inte låta dem spela matcher. Spelaren som utdelade tacklingen, som fortsatt ska hållas otroligt namnlös, var en odiskutabel stjärnspelare som GIF-ledningen satsat ett rekordstort miljonbelopp på att få till klubben och han var nu på vårkanten 2010 deklarerad persona non speltids-grata förrän han valt att förlänga det kontrakt som löpte ut efter säsongen. Han var, med ganska stor rätt, därför väldigt ofta väldigt frustrerad. På klubbledningen, på situationen, säkert på hela Medelpads socken. Vilket alltså ibland togs ut på träningsplanen.

Spelaren, som även hädanefter ska vara nafnlaus (som islänningarna uttalar ordet namnlös), var tyvärr också hundranittio centimeter lång, uppskattningsvis nittio kilo tung och hade format denna kropp på ungefär samma sätt som glaciärisen kan pressa samman ett fornnordiskt klippblock; en otroligt olämplig lekamen att springa runt med om man då och då känner för att brinna av i en duell med intet ont anande lagkamrat.

Och det senaste exemplet på hur denna kontraktskokning gett sig tillkänna hade jag nu beskrivit i min blogg. De medelpadska fotbollspapporna slet ju ut sina F5-tangenter för att få veta det senaste om sin favoritklubb.

Dagen efter den fula tacklingen och det beskrivande blogginlägget så sitter vi i omklädingsrummet efter en ny träning. Spelaren tar då emot ett samtal i omklädningsrummet. När han lägger på vänder han sig till mig, som sitter bara några bänkrader bort. Han tittar allvarsamt på mig, spänner ögonen i mina.

»Du…«, började han. »Vad har du skrivit i din blogg om igår?«

(Jag tror väldigt få av de andra spelarna läste bloggen, men jag tror att alla visste om att den där gänglige nittonåringen skrev om laget. Aziz Corr Nyang envisades med att uttala bloggnamnet »Prikt«, med R:et placerat i gambiansk malpåse, medan Daniel Sliper alltid lade sig till med sin grövsta skånska när han uttalade »peaukt punkt blaugspot pounkt com«.)

Jag minns att jag omedelbart frös till och att jag på ett lättgenomskådat sätt försökte köpa mig lite betänketid med ett »va?«.

»Enligt min kompis så hade du skrivit nåt om det som hände igår. Att det var fult, att det inte fick gå till så, att det inte var okej?«, frågade han, samtidigt som mitt dittills klanderfria hårfäste började krypa bakåt av rädsla (nej, så var det inte: en av mina få riktiga fördelar som mittback var att jag redan då såg otroligt rutinerad ut). »Han sa att du skrev att det var typ… ›över gränsen‹?«

Nåt sånt, sa han. Jag minns inte exakt vad jag skrivit och jag minns därför inte exakt vad han sa, men det han rabblade upp: jo, det hade jag på ett ungefär skrivit. Nånting om att det var fult, helt klart, dumt, garanterat, och alla gånger över gränsen.

Om det var så att jag hade en Gainomax-kaka eller en bananbit i munhålan så måste min sväljprocess ha varit identisk med den som Karl-Bertil Jonsson går igenom på juledagsmorgonen, när hans ömma moder undrar om tändstickstavlan: ett tecknat »GULP«-ljud som hörts upp på det norra stadsbergets topp.

»Rakryggat yppa sanningen?«, frågar sig Karl-Bertil Jonsson, och då är han ändå bara en postanställd tonåring. Under den tid som min verklighetsbaserade saga utspelar sig så har jag dessutom genomgått en termins på Mittuniversitetets ansedda journalistutbildning, där jag inpräntats grunderna i såväl tryckfrihetsförordningen som pressfriheten och den journalistiska integriteten. Studierna hade gjort mig helt införstådd med att jag inte fick ta emot mer än en kopp kaffe och en slät fralla från ett intervjuobjekt – men hade inte förberett mig på ifall det var värt att stå upp för sin bloggpost om det riskerade att leda till en förlupen armbåge i trynet vid nästa spelövning där man råkade stå bakom spelaren (som redan tidigare var jobbig nog att stå bakom, eftersom han var grov som en trädstam och nära nog omöjlig att komma runt).

Jag tog ett ögonblickligt beslut. Eller: jag tog ett beslut under den tid det tar att genomföra ett tecknat Karl-Bertil-svälj. Och så ljög jag.

»Nä«, trevade jag, samtidigt som jag i realtid försökte räkna ut huruvida 3G-teknikens utvecklingssprång möjliggjort för honom att ta telefonen och snabbt söka sig fram i webbläsaren, eller om det fortfarande var för mycket krånglande med wappandet. »Det tror jag inte att jag skrev.«

»Jag tror att jag nämnde den, men jag skrev kanske att den var… tuff«, sa jag och blickade in i ett par ögon som var fortsatt inborrade i mina. De var djupa som en glaciärsjö och tittade man riktigt noga in i pupillen så kunde man se att de tillhörde en man som överlevt hierarkiska prövningar i Stoke Citys omklädningsrum och som tuggat i sig en del ängsliga juniorer för att säkra sin ställning som en av de få nordiska bjässar som tillåts åka runt som kringresande och sign-on-bonus-högavlönat granitblock i olika europeiska mellanligor.

Det uppstod någon sekunds tystnad, han lutade sig tillbaka på bänken och varken förr eller senare har jag varit så intresserad av hur det egentligen står till med den svenska IT-branschens landvinningar. »Jaha«, sa han genom fortsatt sammanpressade käkar. En sekunds konstpaus igen, från någon som kanske såg det som en konstform att skrämma upp nyuppflyttade juniorer. »Jag ska läsa det där när jag kommer hem.«

Jag tror att jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka sitta kvar, kanske äta upp min banan, inte skynda av med benskyddstejpen: allt för att inte verka det minsta stressad. Men om scenerna som följde funnits fångade på film hade min väg till duschen sett ut ungefär så här:

Kan det ha varit min allra snabbaste dusch genom historien? Finns det ens en möjlighet att tvål nådde vitala post-tränings-svettiga delar av min kropp? Kan jag ha hastat ifrån omklädningsrummet med bara en strumpa och DubbelDusch-lödder i ena örat?

För plötsligt utkristalliserades en väldigt tydlig kamp mot klockan, för att hinna hem till mitt bloggskrivar-verktyg innan den uppretade spelaren hunnit hem till sitt läsverktyg. Framför mig såg jag ett potentiellt år av illa dolda tjyvarmbågar och bestämda tåkliv (ingen som inte blivit trampad på ens mycket tajt skinnomslutna stortå på en frostbiten träningsplan kan förstå hur ogärna man vill ha någon efter sig som stampar efter ens tassar), om spelaren ifråga kommit hem, hunnit scrolla igenom inlägget och notera att hans nya lagkamrat inte bara hängde ut hans träningstarvligheter offentligt – utan dessutom mötte hans maniska jag-har-varit-i-Championship-gosse-blick och ljög för honom om att inte ha gjort det.

Jag hann hem, slängde upp datorlocket och backspaceade bort hela stycket som kan ha handlat om att tacklingen var över gränsen, att det var dumt, att folk måste »tänka till«, kanske att vi måste »respektera varann«. Allt som var minsta hårt och tufft och som jag föreställde mig kunde utmynna i repressalier för hela min kommande tid i GIF Sundsvalls a-lag. Om det fladdrade runt en liten Nils Funcke-ängel på min axel medan jag skyndsamt drog tillbaka publiceringen så smällde jag till honom med armbågen på det sätt som jag föreställde mig att denne kontraktssituationskrisande jätte skulle kunna göra på mig på efterföljande smålagsspel.

Jag skrev istället att träningsövergreppet från den frustande furustammen varit… »tuff«, kanske sträckte jag mig till »i tuffaste laget«. Sedan publicerade jag om inlägget. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke vred nog på sig där han låg, men nog kände han också hur styggt ont det hade gjort att få en vass armbåge rätt över snoken.

Det erkändes inte till en själ, men livet gick vidare. Den väldige bjässen kom hem, surfade sig fram till det han lärt sig hette antingen »Prikt.se« eller »Peakt.blaugspot.com« och fick till slut läsa om att tacklingen varit »tuff«. Det måste han ha ryckt på axlarna åt. Den var tuff, den benämningen av det veritabla övervåldet kunde nog inte ens han irritera sig på.

Livet gick vidare. Till slut släppte Giffarna på sin tidigare så stenhårda anti-Bosman-policy, spelaren fick spela, han blev nog lagets bäste målskytt och drog sedan vidare ut på nya äventyr. Jag spelade inte en enda minut i superettan, mycket antagligen på grund av just den karaktärslösa vekhet som den farsartade rusningen hem till bloggredigeringen visade prov på.

Jag fick noll superettanminuter, men en hel del böter för små minutlånga förseningar och annat småtjafs. Men på böteslistan saknades kriterier som berörde extensivt bloggande och jag känner att det här övergreppet – på först den helgade inom-lag-sekretessen och sedan på ett par av balkarna i tryckfrihetsförordningen – borde rendera i en efterskottsböter, nu när jag äntligen fått lätta mitt skamsna hjärta.

Det borde ha funnits »Otillbörligt bloggande« på böteslistan. Det hade nog gjort det om jag och min blogg haft nog med inflytande i spelartruppen och inte fört en synnerligen anonym tillvaro utanför alla Call of Duty-konversationer.

Jag ber bara om att GIF Sundsvall ska klara sig ur detta nya ekonomiska krisläge, kanske om en sån fin »Stolt Giffare«-halsduk om det finns några över och framför allt om Nils Funckes och er förlåtelse för de pressetiska övergrepp som gjordes på grund av rädsla för dagliga tjuvnypsrepressalier.

Moist manager 2020

Efter Corona-epidemin har gett med sig kommer det säkert att vara läge för väldigt många saker, men en sak vi som svenskt samhälle inte borde kunna hoppa över är att debattera det här med vad som är att betrakta som samhällsnyttig verksamhet. Vilka som verkligen bidrar i samhället, som gör det bättre, som vi inte hade klarat oss utan.

(Det kanske visar sig att det är affärsbankerna och flygindustrin, men jag har personligen också andra förslag på yrken vars roll i det svenska samhällsbygget kanske borde uppvärderas en aning.)

Jag har funderat på ett inlägg om det där med samhällsnyttigheten hos vissa företag och tjänster och det kommer nog i sinom tid, men vi kan väl bara titta på bilden här ovan och ställa oss frågan: behöver vi i vårt samhälle en eller flera personer som ägnar sitt yrkesliv åt att arbeta fram ett tyg till sportkläder som de kan kalla DryPlus och vars egenskaper de kan sammanfatta som »moisture management«.

»Moisture management«, verkligen? Blir det något i stil med utsöndrings-hanterare på svenska? Är det något som vi vill att människor sitter och ägnar dessa sina enda liv åt att utveckla?

Svaret på just den här specifika kritiska frågan som ställts i riktning mot vårt kapitalistiska samhällsbygge är faktiskt: ja, det behöver vi. Vi måste ha sjuksköterskor, epidemiologer, undersköterskor, hemtjänstpersonal, assistenter men vi behöver nog också människor som utvecklar ett hanterande av utsöndringarna för den funktionsplaggsklädde.

Jag visste det inte förrän jag stod på en Intersport-utförsäljning härom dagen, men »moisture management« är precis vad jag har saknat i detta mitt enda men (i träningslokaler) väldigt svettiga liv. 

SATS har stängt sina gym, men folkliga Friskis & Svettis håller öppet och skänker fortfarande folket stunder av träningsglädje och frånkoppling i denna oroliga och ångestladdade tid. Och jag hoppas verkligen att de fortsätter med det, delvis för att jag skulle bli galen av att inte kunna gå iväg till en träningslokal under denna vårens kommande uppsats-karantän, men framför allt för att jag inte fullt skulle lita på deras skäl till igenstängningen.

För om det skulle vara så att de klappar igen »på grund av Corona« precis i samma veva som jag har börjat frekventera en hel del pass på diverse anläggningar runt om i innerstan så hade jag haft väldigt svårt att inte grubbla över ifall de inte bara passade på att skylla på rådande pandemi, när den egentliga anledningen till nedstängningen var att mina svettningar under de olika passen – åtminstone innan jag fått ordning på mitt »moist management« – helt enkelt trissade upp deras sanitetskostnader till helt ohållbara nivåer.

Det verkliga testet på den sista praktiken

Jag trodde att jag bytte bort min journalistbana och valde läraryrket för att jag ville hitta ett hederligt och samhällsnyttigt yrke, där man fick fokusera på att göra ett habilt jobb och arbeta med människor och där man inte behövde armbåga sig genom en flock hyenor som vittrat fram lukten av ett tremånadersvikariat på Newsner. Jag trodde jag valt ett yrke där man inte behövde fokusera på att framhäva sig själv, profilera sig som någon med en unik spetskompetens och därefter i all evighet slåss med vässade näbbar och långa klor med en massa galna karriärister.

Men nu när förstelärarreformen är lanserad och etablerad i det svenska skolväsendet så är det bara att anpassa sig. Man kan förstås bli det i vanliga ämnen som svenska och matematik, men där är nog konkurrensen tuff och hård, och på sistone har det uppdagats att man också kan bli förstelärare i mycket mer udda inslag i skolvardagen: exempelvis finns det en förstelärare i schack ute i Skärholmen.

Och om man nu ska försöka anpassa sig och sitt lärarskap till rådande verklighet och sträva mot de karriärtjänster så lanserats så har jag gjort mitt allra yttersta under denna min sista praktikperiod för att kunna bli…

… förstelärare i cringe-content. Eleverna ska ut i en verklighet vars grundvalar till mångt och mycket utgörs av riktigt taffligt innehåll, sådant som får det att isa hela vägen in i den innehållsbedömande märgen, och som mina PowerPoints förbereder dem på den.

Bilden ovan var en av bilderna som användes när jag skulle presentera mig för klassen och den rönte precis den ljumma tonåringsrespons som ni kan föreställer er. Sedan dess har flödet av riktigt gammaldags svagt innehåll (det som vana surfare på den här portalen har lärt sig att scrolla förbi) fortsatt skölja som en våg över de stackars TikTok-vana ungdomarna, medan jag tvingats till Jeb Bush-metoder för att tvinga fram respons.

Hur som helst: precis innan sportlovet kom en representant från lärarutbildningen på Stockholms Universitet och inspekterade en av mina lektioner. I mångas ögon är det det stora testet under en praktikperiod och även om hon inte hade några problem vad gäller att ge mig konstruktiv kritik kring vissa delar av lektionen (Mikhail Bachtin och Lev Vygotskij hade gjort ett par saltomortaler i graven över att jag missade ett par elevaktiva dialogtillfällen!!!) så var hon på det hela taget riktigt nöjd och belåten med min lärargärning, vad gäller sjuttiofem minuters lektion där vi följde upp föregående lektion om Kinas sociala kreditsystem med att titta på Googles, Facebooks och de andra tech-jättarnas »övervakningskapitalism« i västvärlden.

Och det var förstås väldigt skönt och roligt att hon var nöjd och belåten och att jag var godkänd, men det var trots allt inte det stora och riktigt skrämmande testet under mina två månader på skolan.

Nej, det testet kom nämligen veckan innan, då jag lurades med på en skidresa till Romme under skolans terminsvisa friluftsdag. Jag minns att något av det sista jag uträttade i en alpin pist skedde under en skidresa till Vemdalen, där jag och en god vän ägnade hela nätterna åt ett FIFA-spel där jag skördade stora framgångar med ett Bolton där den danske bjässen Henke Pedersen nickade ner bollar på Jay-Jay Okocha som låg och lurpassade i det oförsvarbara diamanthål varifrån man kunde utnyttja en av denna årgångs stora buggar: att ungefär nio av tio distansskott, om man bara laddade precis rätt på mätaren, satt otagbart i nätet. Man behöver inte ha tillgång till varken Henke Pedersens eller Jay-Jay Okochas födelseattest för att därmed greppa att det är ett bra tag sedan jag befann mig i en backe.

Då ska det också nämnas att mina sista alpina år i mitten på 00-talet tillbringades på snowboard, vilket gjorde att det var med darrhänt näve jag nu bokade det stora skidpaketet (skidor, pjäxor, stavar, hjälm: allt utom ett par täckbyxor som jag fick köpa på Myrorna dagen innan) på Romme Alpins hemsida, för att för första gången på vad som måste vara 20 år knäppa på mig på ett par slalomskidor.

Den stora dagen började med en bussresa i en otta så pass svinig att en vegan antagligen avstått från att kliva upp, där jag slog mig ner på en av de lärarvigda platserna på den främre raden med en rågfralla som tänjde på gränserna för vad den moderna, post-cro magnon-utvecklade, käkmuskulaturen klarade av och en sponsrad termos med rivigt kaffe.

Väl på plats fick jag dela ut liftkort och räkna in alla elever — men ingenting av den ansvarsbiten, att behöva ha koll på en hel busslast med bångstyriga och våghalsiga ungdomar som skulle kasta sig ner för en pist med sina kalcium-undernärt sköra benstommar, gav mig samma nervositet som vetskapen om att jag alldeles strax skulle klampa i ett par pjäxor, klicka i dessa i ett par slalomskidor och sedan kasta mig utför en pist.

Jag började följaktligen i en backe med det respektingivande namnet…

»Lisas backe«, där Alberto Tomba ska ha tappat VM-guldet 1988 efter att ha kommit fel in i branten, men ganska snabbt så bytte jag knappliften och de femåriga barnens sällskap för att ta bygelliften upp till toppen för att möta upp de coola idrottslärarna: den grupp på en kommunal skolas skidresa som är troligast att dränka en nybörjare i ett moln av pudersnö samtidigt som de ropar något om »bästa svängen — Hökarängen!«.

Då eskalerade nivån förstås väldigt snabbt och innan jag stått för mer än totalt något tjugotal svängar med mina ovana och säkerligen oergonomiska lår-knä-rörelser så hade jag rört mig från de grönaste av de gröna barnbackarna till att plötsligt svassa mig förbi den här typen av respektingivande skyltar, i hopp om att smälta in i det coola idrottsgänget:

»Endast för erfarna och avancerade åkare!«

Jag tror att en del i faktumet att jag vågade accelerera min åkning så pass snabbt var tryggheten i att alla nu för tiden bar hjälm. Alla elever bar hjälm och, ännu viktigare: till och med de coola gamla rutinerade idrottslärar-rävarna hade varsin rejäl hjälm över huvudet. Min känsla är att för tjugo år sedan hade snitt-idrottsläraren på en kommunal gymnasieskola fnyst åt en vuxen hjälmbärare, vilket kanske fått till följd av att jag — en osäker 29-åring som bara vill passa in i sin nygamla alpina miljö — kanske känt mig tvingad att skippa säkerheten för coolheten i att susa nerför de svarta backarna med bara en toppluva och en tunn hinna av spelad kaxighet över huvudet.

Det slapp jag. Jag kunde ha hjälm, precis som alla andra, och det gjorde hela min Romme-upplevelse så mycket roligare då jag vågade utmana mig själv i backar som jag absolut inte vågat testa på under den gamla coola toppluva-eran, av rädsla för att slå i huvudet och skada mig. Nu kunde jag ta mig an de svarta backarna, träna på att försöka svänga även när i de partier där de blev brant och halt och isigt och i de allra flesta fallen gick det mycket bra, mina gamla fotbollslår kunde parera mycket, och bara i ett enda fall så var det så att jag hamnade fel i ett skär och drattade på ändan.

Men jag hade ju som sagt hjälm. Och ingen tyckte det var konstigt.

Till och med idrottslärarna, de allra coolaste av de coola alpina svassarna, var glada över att jag kunde ramla och ändå bibehålla säkerheten.

Det var inte mer med det.

Mappen »SKILSMÄSSA« i Caps Lock via app-webb

Jag trodde Sverige vunnit VM-guld i… allt. Samtidigt. Det var som om Björn Borg och Ingemar Stenmark vunnit en gemensam världscuptävling i alpin parallellracketsport under sent 1970-tal, att döma av jublet som brast ut i en svensk gymnasiekorridor idag, precis innan klockan slog tio.

Jag ryckte till, undrade vad i hela friden som kunde ha hänt, och sedan tittade jag ner på mobilen. En flash från Omni: Regeringens föreslår att alla gymnasieskolor stänger ner och låter eleverna sitta hemma.

Nu ska svenska gymnasielärare blixtsnabbt ställa om till att erbjuda distansundervisning utan att kvaliteten på elevernas garanterade undervisningstid försämras. Och jag vet inte. Låt den som inte suttit i ett arbetsrum där lärare simultant försökt lära sig hur den nya skolplattformens Skype-funktion fungerar (»ser du mig?«, »ser du mig?«, »ser du mig nu?«, »ser du mig nu?«) kasta det första löftet om att allt kommer att gå smärtfritt.

Förra helgen pratade jag med ett par vänner om hur det var på den gamla goda tiden när man laddade ner saker från nätet, via kanaler som DC++ eller Kazaa. Och hur man inte sällan kunde vara ute och leta efter ny musik hos någon stabil leverantör för att plötsligt upptäcka att hos den här användaren låg inte bara en mapp som hette »DJ Mango Greatest Hits« och en som hette »Gårdakvarnar och skit (Rippad av Rosa Mannen)« utan också mappar med uppenbara familjefoton från en semester på Gran Canaria -03 och ett par årsmötesprotokoll för curlingföreningen BK Borsten från Surahammar. I jakt på att snabbare kunna tanka ner nya filmer eller CD-skivor hade användaren således (medvetet eller ej) öppnat upp hela sin PC för användarna nedladdningstjänsten, då den som delade med sig av mycket också fick ökad kräm i den egna nedladdningen. Med digitalkameror och BK Borsten-protokoll och allt.

Och jag vet inte, men jag kan se vissa potentiella problem vad gäller en på sina håll åldrad personalstyrka som blixtsnabbt – från en dag till en annan – förväntas ställa om från att skriva på en whiteboardtavla i ett klassrum till att typ, jag vet inte, sända live på TikTok med huvudet spexigt uppstucket ur en basketkorg eller vad nu digitala förebilder gör.

Jag tänker mig att det kommer vara tvunget att sådana här scener kommer utspela sig för diverse gymnasieelever runtom i Sverige:

För ett par veckor sedan lyfte jag förresten – på samma tema – fram företaget BRAVOLesson, vars digitala lärarlösningar kanske är i framkant, men knappast lika mycket i framkant som deras digitala språkbruk:

Den här tech-svenskan skojar man inte bort:

Eller, man kan ju försöka skoja om att det låter som att en ganska gammal och egentligt analog sol-och-vårar-figur har kommit på att svenska skolor försöker spara in pengar genom digitalisering och därför snabbt, på uppstuds!, försökt lansera ett begrepp som ska locka stressade kommunledningar som med ljus och lykta är på jakt efter något modernt och digitalt. Men ändå: i tider som dessa, när alla inte på uppstuds kan bli Magister Nordström utan vissa måste ha någonting appigt eller webbigt eller videoigt att hålla sig i under dessa skakiga tider, så kan det vara dags att kliva in tungt i en av få sektorer på börsen som lär gå riktigt starkt: app-webb-video-sektorn. Har de bara installerat något skydd mot att råka dela mappen »SKILSMÄSSA« med sina elever så lär aktien gå spikrakt uppåt.

Guiden harkla sig och börja: I have to mention the war

Så här föreställer jag mig att såg det ut hemma hos nästan samtliga av mina manliga vänner under torsdagen och fredagen, då deras arbetsplatser uppmanade dem att sitta hemma och arbeta.

Sportjournalister, byråkrater, sakkunniga hos ideella organisationer: alla stod de och tuggade på ett ostblock i ett par gamla basketshorts på sina respektive hemmakontor.

Bara jag, den praktiserande gymnasieläraren, gick plikttroget till jobbet mitt under rådande pandemi. Vilken potentiell ammunition för de svenska lärarfackförbunden inför nästa kollektivavtalsförhandling med SKR: att kunna argumentera för svenska lärares så uppenbara samhällsbärande funktion. När det blåser styv samhällelig kuling så kliver svensk lärarkår med bestämda steg in och utsätter sig för en snor- och host-bukkake för samhällets allra bästa och håller skolorna öppna, så att inte vårdpersonal tvingas stanna hemma och vakta sina barn utan fokusera på att få den redan sedan innan underfinansierade vården att fungera så bra som möjligt.

(Förra gången jag slängde fram bukkake-referensen ur det misogyna hölstret fick jag höra att en kompis känt sig tvungen att googla begreppet, sittandes mitt bland medmänniskor vid en allmän biblioteksdator, varpå det uppstod pinsamhet och ett par brott mot de kommunala datorernas etiska riktlinjer. Gör inte det. Det är ett ord jag antagligen vet med mig att jag borde sluta använda, men nu är det dels så att det tyvärr är en bra host- och snor-liknelse och dels så är det ju faktiskt så att den avtecknade personen på den här Pontus Lundkvist-bilden…

… är pass lik mig — beteendet!, det förvridna ansiktet!, jeansen som sitter uppdragna mot bröstbenet! — att han måste haft mig som verklig förlaga.)

Jag fick, apropå mitt beteende, en dejt inställd i torsdags, på grund av att personen känt sig tvingad att gå hem från jobbet på grund av förkylningssymptom. En potentiellt Corona-inställd dejt, alltså, men för någon med den nivå självkännedom som jag besitter blir man förstås misstänksam mot att det är lite för lätt att dra Corona-kortet i dagsläget:

Corona-krisen får inte leda till panik i samhället, den får inte leda till överdriven rädsla eller egoism och heller inte till att vi gemensamt tappar insikten kring att det antagligen var vårt svaga innehåll i Tinder-chatten som ställde in vår tänkta dejt.

Nåväl. Jag tror att Corona-krisen har lett till en del insikter redan. Bland annat denna, som den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho satte ord på när han skulle förklara varför hans film Parasite kunde tas emot så pass bra runtom hela jordklotet:

I USA blixtlånade den amerikanska Federal Reserve ut 1,5 biljoner dollar — jag har inte lärt mig att räkna i biljoner, men det är väl ungefär tio gånger fler kronor — till bankerna för att försöka lugna den fritt fallande börsen under veckoslutet.

Det gick så där (en liten 1,5-biljoner-dollar-insats räcker bara så långt), men den uppmärksamme världsmedborgaren i det globala landet Kapitalismen noterade säkerligen hur snabbt det gick att printa ut en biljonsedel ur sedelmaskinen, till skillnad från när någon gammal galen kommunist föreslår att det — för ganska precis samma biljonsumma — vore bra om ett land som USA kunde ta bort alla studieskulder som hänger över en hel generation. Det är inte samma sak, jag förstår också det och jag vill inte heller leva i den värld där allt börsvärde plötsligt går upp i rök (så jag förstår någonstans varför man sprutar med den stora pengasläckaren mot branden), men varje stora kris för världsekonomin är ett så tydligt bevis på att det alltid går att ur intet sedelpressa fram fantasibelopp till det som anses behövas.

För svensk del så vet jag ganska lite om epidemiologi (fan att jag inte var mer uppmärksam under Naturvetenskap A under samhällsprogrammet, då hade jag haft material nog till en längre Twitter-tråd eller en DN-kolumn), så jag har ingen analys kring huruvida Anders Tegnell är en sopa eller en superkommunikatör som borde Resumé-hyllas som allas vår Stefan Hector, men jag har tagit fasta på följande spaning:

Den här nyliberala lean-idén om att ingenting i vår slimmade samtid längre får stå och bara vänta på att eventuellt användas vid behov utan att allt dygnet runt, året om ska vara leant som lacken på en Toyota-huv… det verkar inte gälla längre.

Inte ens Ulf Kristersson tycker att det är klokt…

längre. Han gjorde det nog ganska nyss och med största säkerhet medan han var med och avreglerade apoteken och gav oss den älskvärda friheten som lett till att en gammal videofilmsdistributör kan få ansvar för leveranserna till svensk sjukvård.

Kanske blir det en annan samtid som möter oss på andra sidan krisen. Kanske kan den bli bättre, eller åtminstone mindre dålig. Häromdagen kollade jag igenom elevernas lärobok i samhällskunskap och såg en lista över de tio största företagen i världen, sett till omsättning. Det var bara olja, gas och motorer och jag tänkte direkt att boken var från det tidiga 2010-talet och att en likadan lista inte skulle se likadan ut nu. Nu skulle det vara en massa tech-bolag, tänkte jag: Amazon där man köper grejer, Google där man söker efter grejer, företagshotellet WeWork där man jobbar och juice-press-bolaget Juicero där man beställer sina små juiceförpackningar som man stoppar in i sin wifi-uppkopplade råsaftscentrifu—nej, förlåt, de två sista miljardbyggena kapsejsade, men: jag trodde att en dagsaktuell lista skulle vara mer tech-ig, mer digital, mer modern.

Icke. Även år 2020 är det prylar, olja, gas och motorbilar som gäller. Jag tror att det till mångt och mycket var exakt samma företag på de två listorna.

Igår berättade en god vän att hen skulle ha barn och en total kollaps av dagens världsekonomi, fortfarande byggd på slippriga grundvalar som olja och gas, kanske inte behöver vara det absolut sämsta som kan hända i det lilla livmoderknytets perspektiv — om vi bygger upp något nytt och grönare och rättvisare och jämlikare. Kanske är det av yttersta vikt att Sinopec och Royal Dutch Shell fortsätter klamra sig fast vid sina pallplatser på VM i omsättning, men på något sätt vill jag gärna tro att världen skulle kunna organiseras på ett annat sätt.

Jag har en vecka kvar av praktiken på skolan innan jag ska skriva mitt avslutande examensarbete och sedan väldigt länge har jag varit inställd på att åka till Chile och Santiago för att intervjua chilenska lärare kring om och i så fall hur de har använt sig av de pågående massprotesterna (över en miljon ska ha varit ute på Santiagos gator under kvinnomarchen den 8 mars) i sin undervisning i klassrummen.

Jag har kämpat i flera månader med att knyta kontakter och nu på sistone har jag dessutom börjat göra det med min DuoLingo-upptinade gamla skolspanska, genom att skicka halvt Google Translate-översatta Messenger-meddelanden som med hundraprocentig säkerhet fastnat i den där luddiga sol-och-vårar-fliken i inkorgen där ingen någonsin tittar.

Men det har gått sakta framåt och i måndags var jag bara något klick ifrån att boka min första flygresa på över två år, men dagen därpå kapsejsade halva ekonomin och hela flygindustrin och nu är knappt ett enda lands gränser är öppna längre. Att ens snegla mot att köpa sig en flygresa är inte längre bara skamfullt utifrån ett miljöperspektiv utan helt plötsligt är man den här människogruppen, men minus ungdomen:

Ta hand om er, var hemma om ni är sjuk, köp inte slut på allt toalettpapper så att någon annans farmor — som inte har din snabbhet och bärkraft — står där framför en tom hylla och skriv inget alarmistiskt dravel i din tidning om du är chefredaktör för en stor dagstidning.