Man älskar ju en riktigt bra Uppdrag Granskning-jakt på någon högt uppsatt individ i vårt samhälle som åkt fast med ena kavajärmen nedpulad i en riktigt illegitim syltbytta.
Ikväll jagade SVT:s grävande reporter en gammal sjukhuschef vid namn Adel Shelabi (jäklar vad pressekreteraren hos avgående socialministern Ardalan Shekarabi lär ha slitit sitt hår när hon insåg att svenska folket absolut inte kommer kunna hålla två så lika namn i huvudet parallellt, utan att svärtan från Adel Shelabi-avslöjandet helt klart kommer att färga av sig även på Ardalan Shekarabis åminnelse i det svenska folkets hjärnbark). Denne Adel Shelabi hade helt uppenbart fått sig en rejäl syltklick på båda kavajens underärmar, då han låtit sig bjudas på lyxmiddagar (förvisso i Jönköping och på en krog jag också ätit på, vilket förtog ganska mycket av lyxvibben) och inte minst också mottagit en liten nätt sidoslant på 200 000 kronor från jätteföretaget Canon som ville säkra en mångmiljonförsäljning av någon nymodighet till apparat.
Adel undvek reporterns frågor på ett beprövat sätt, genom att helt enkelt borra ner huvudet, ilsket muttra ”såhär gör man inte!” och försöka ta sig bort från tv-kameran med hjälp av sina rappaste OS-gång-steg och sedan snabbt kasta sig in i sin Tesla.
Lika bra gick det inte för företagsledaren hos Canon, som efter tre månader av att ha vägrat svara på samtal plötsligt fann sig öga mot öga med SVT-reportern i en monter på ett mässgolv.
Det är förstås ingen lätt uppgift att helt plötsligt stå med en fradgande grävreporter och en SVT-mikrofon framför trynet. För många år sedan redogjorde jag för några starka scener ur Uppdrag Gransknings reportage om ”Panama papers”-läckan, där det framkom att väldigt många väldigt rika människor systematiskt slussade ut pengar via olika snirkliga upplägg (tänk, va!, det känns som så länge sedan, som rika människor tilläts kringgå skattelagstiftningen, men det är bara 2016!).
Där fick vi bland annat se hur det såg ut när den före detta kabinettsekreteraren Fredrik Belfrage, som nog innerst inne vet att han gjort lite fel när han råkat gömma undan 190 miljoner kronor utomlands, tror sig ha undkommit SVT:s grävande reporter med sitt fina tempo uppför trappen – men som sedan lägger på ännu ett litet Charlotte Kalla-i-Tour de Ski-ryck när han får se att det uppe på trappavsatsen står en SVT-medarbetare med en filmkamera:
Den där snabba orienteringen (det lilla rycket med huvudet för att se var motspelarna befinner sig) och det närmast internationella rycket som följer hade kunnat borga för en startplats på ett innermittfält i Janne Anderssons skadeskjutna landslag, men istället var ju Fredrik Belfrage som klippt och skuren för att bli näst högsta höns på utrikesdepartementet (vilket även hans farbror Leif Belfrage faktiskt var, vilket kan te sig lite märkligt i en uttalad meritokrati som vår).
Men ännu mer gillade jag taktiken som skattejuristen Staffan Andersson anammade när han plötsligt fick syn på en SVT-gubbe beväpnad med mikrofon:
Han körde det gamla paraplytricket.
För den uppmärksamme contentkonnässören noteras förstås två olika loggor i nedre bildkant, ty detta var på den tid då en ambitiös innehållsskapare var tvungen att först spela in skärmdumpar med Screenpresso-verktyget för att sedan skapa den rörliga bildrutan på Imgflip-sajten.
Det har hänt mycket på den fronten sedan 2016, men vi verkar fortfarande ha svårt på den front där vi försöker få människor i samhällstoppen att betala sin skatt och inte begå ekonomisk brottslighet.
För om vi ska återvända till kvällens Uppdrag granskning-avsnitt så står ju den stackars Canon-chefen där på mässgolvet med en kamera i trynet och en SVT-vinthund som vädrar blod framför sig. Hon måste ta ett beslut kring hur hon ska hantera situationen. Ska hon välja Fredrik Belfrage-vägen och lägga benen på ryggen eller har hon något typ av teleskop-paraflax i bakfickan som hon snabbt skulle kunna veva fram på gammalt beprövat Staffan Andersson-manér?
Eller har det hänt en hel del vad gäller hur människor i ledande samhällspositioner hanterar näsvisa journalister under de senaste sex åren? Ja, det verkar onekligen så. Enligt ny och uppdaterad krishanteringstaktik verkar det inte längre aktuellt att köra varken paraplytrick eller trappryck (kanske på grund av att mäktiga portalägare utrustade med Screenpresso-verktyg kan göra gif-narr av en!!!). Nej, i stället verkar man ska bemöta frågorna med hjälp av en närmast överdriven vänlighet:
”Det ser ju ut som att det är mutor”, säger SVT-reportern.
”Jättestort tack”, svarar Canon-kvinnan.
Kanske är det det som har skett på de sex år sedan Panama-pappren briserade och Staffan Andersson kände sig tvungen att paraflaxa sig i säkerhet från påflugna journalister: att de rika och lyckade nu för tiden räknar med att vi – som massa, även de kritiska SVT-journalisterna bland oss – kan blända oss genom att bara vara influerande trevliga i alla lägen.
Om någon idag hade stått och ropat på gatan till skattejuristen Staffan Andersson om att ”du har ju hjälpt massa svenskar gömma miljardbelopp i brevlådeföretag utomlands!” så hade han kanske bara vikt ihop paraplyet och sagt ”jättestort tack”, följt av ett varmt leende, för att han numera vågat räkna med att människorna hemma i soffan skulle heja på honom och inte på de ilskna SVT-journalisterna.
Jag vet inte.
Vad jag däremot vet är att det är bra att SVT ägnar månader åt att försöka få svar på varför en sjukhuschef på ett av Sveriges största sjukhus tagit emot 200 papp av en leverantör för att de skulle få slutföra en mångmiljonaffär med sjukhuset. Men vad som vore jättebra, och som renderat i ett jättestort tack från mig, är om SVT och övriga medier också kunde börja jaga och granska alla de före detta politiker som säkerligen låter sig ta emot 200 000 kronor i månaden för att aktivt motarbeta vår samlade folkvilja.
Det är ju knappast någonting nytt, det här med att Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg och allt vad de hetat sätter sig i bolagsstyrelser för att verkligen börja tjäna pengar så fort den snåla tillvaron som statsråd äntligen tagit slut. Andreas Cervenka har ett bra kapitel om det i sin senaste bok Girig-Sverige, minns jag: hur många av våra politiktoppar snabbt tjänat tiotals miljoner så fort de satt igång inom sitt nya skrå i bolag som arbetar med ”Public Relations” och ”Public Affairs”.
Men det är – vågar jag säga – värre än någonsin just nu. Inte bara för att fler expolitiker verkar hoppa direkt över stängslet och börja arbeta för de allra rikaste i samhället i samma stund som de hänger av sig sin folkvalda kepa. Nej, kanske framför allt för att det sker i just dessa tider när den svenska välfärden – den som vi har byggt upp tillsammans och som de flesta, i alla fall vi som trätt ut ur ett sköte på ett skattefinansierat sjukhus, har kunnat finna viss glädje i – håller på att säljas ut en gång för alla.
I samma stund som de välfärdsparasiterande jätteföretagen håller på att växa sig ”too big to fail” inom skolsektorn och vårdsektorn så springer folkvalda tvärs över spelplanen i ett laglöst parti av ”Under hökens vingar kom”, där alla färger förutom mörkröd verkar tillåta fri lejd till närmsta styrelserum eller PR-byrå med näringslivsfinansiering.
Ingen vill ha vinstdriven skola, väldigt få vill ha privatiserad vård och omsorg – men företagen som tjänar miljardbelopp på att sälja in just detta har politikerna i ett välbetalt järngrepp.
Jag skulle därför vilja att den som lyft fram de senaste årens helt uppenbara korruption* inom välfärdssektorn allra bäst, Tankesmedjan Balans-stjärnan Marcus Larsson, också skulle få sig en mikrofon, en videokamera och en sändningstid vid 20.00-rycket på SVT – för att jaga rätt på de riktigt farliga ekonomiska oegentligheterna i Sverige: de som går ut på att före detta politiker tar emot mångmiljonbelopp per år för att aktivt arbeta för att förhindra folkviljan.
*= I alla andra länder än i Sverige hade vi benämnt det här korruption. Redaktionen på Pirkt.se använder sig av en internationell korruptionsparlör.
Till dess, medan SVT fortfarande sväljer sjukhuschefsmygg och sväljer Peje Emilsson-finansierade kameler, så vill jag i alla fall ha meddelat till den pyttelilla del av allmänheten som följer den här portalen att ni borde försöka ta del av det Marcus Larsson gräver fram i sina kanaler.
På Tankesmedjans Balans hemsida har de skrivit två olika inlägg på sistone om hur lobbyorganisationerna arbetar för att säkerställa att den samhälleliga spene de lyckas mjölka inte ska täppas till. Här har ni det första, om friskolebranschens alla kopplingar till ex-politiker som nu säljer ut vårt gemensamma skolsystem, och här finns det andra, som utvecklar ytterligare om hur incestuöst hela vinstlobbyismens nätverk är utformat.
Men framför allt vill jag – som själv försöker lägga allt mindre tid på att hänga på Twitter – rekommendera att ta del av Marcus Larssons långa trådar där han skärmdumpar fingrarna blodiga och kopplar olika PR-byråers hemsidor till aktuella beslut inom politiken. Klicka åtminstone upp den allra senaste, från i måndags, och om ni inte blir upprörda och arga och känner att ni vill välta ett Svenskt Näringsliv-bokbord över ända så kan ni släppa det:
Någon som tagit emot 200 000 kronor i en engångssumma för att någon ska få sälja en sjukhusmackapär är en sak, hur förkastligt det än må vara – men människor som tjänar det tio-, tjugo-, eller hundradubbla på att sälja ut våra gemensamt ägda delar i välfärdssamhället är ett långt mycket värre hot mot vår demokrati.
Det om detta.
Var det här bara ett omständligt sätt att försöka lyfta Marcus Larssons redan väldigt uppmärksammade arbete på en obskyr portal som bara skribentens närmsta familj orkar bry sig om? Det verkar som att det inte riktigt finns någon slutkläm?
Jättestort tack.
Bli först att kommentera