Tröjor med tryck

I helgen skulle jag och Tilde fira hennes lillebror som fyllde elva. Vi skulle därför köpa en present och svassade således runt i Jakobsbergscentrum. Kollade HM, KappAhl, Lindex, alla dom.

Det var intressant. Jag har sällan köpt klädesplagg åt en ung grabb, bara mottagit mängder av klädesplagg i egenskap av ung grabb genom min genomsnittligt födelsedags- och julaftonstäta uppväxt.

Jag vill minnas att snittplagget man fick sig av, säg, en faster såg ut så här:

Skärmavbild 2015-06-10 kl. 10.02.39
Man öppnade och tackade så jättemycket, spände hela ansiktet i ett närmast överkompenserande leende och försökte tafatt, tillsammans med de andra, lösa denna sin nya rubiks kub av olika tryckta budskap: »Classics«, sa nån farbror. »American classics«, försökte någon annan med sydstatsuttal. »27«, sa ingen eftersom inte ens de vuxna förstod varför det alltid skulle finnas med också en siffra. Ens mor noterade att det fanns en »tuff detalj« även på axeln!

»Den var jättefin«, bedyrade man själv. »Nej, nej, ni kan slänga kvittot« och alla log och kvittot var antagligen redan slängt.

Nu stod jag där själv och bläddrade bland budskapströjorna; försökte sålla de helfärgade agnarna från Classics 27–vetet.

Och så tog Tilde fram en tröja som i alla avseenden var fin och till och med lite tuff – med den lilla detaljen att det fanns ett märkligt budskap på den ena ärmen, där någon trendanalytiker på KappAhl varit och kluddat dit något i skissen som någon stackare i Bangladesh blivit tvungen att sy dit med rynkad panna (»Classic 27???«).

»Som mottagare av många presenttröjor med tryck så är jag sunt skeptisk till alla sorters tryck«, sa jag.

Och då sa hon det. Bara sådär.

»Nej, nej. Det tycker han nog bara är tufft.«

Jag stelnade till. Den coolaste, hippaste* och sexigaste 24-åring jag någonsin känt fasterifierades framför mina ögon, på KappAhl i Jakobsberg.

Det fattades bara att hon i nästa andetag skulle kalla någonting för »fränt«.

*= Jag får säga »hipp«, ty jag har sedan länge varit en avpolletterad farbror.

 

Men det löste sig. Tilde hittade efter denna medelåldrade fasterutsvävning snabbt tillbaka till sitt 24-årigt hippa (nu gör jag det igen!!!) jag och vi kunde enas om en smäckert tryckfri skjorta och en förvisso tryckmelerad, men tufft tryckmelerad!!!, keps:

marc
Som mångårigt verksam i konstformen så känner jag igen ett låtsasleende när jag ser ett – och dessa presenter föll i icke-konstlat god jord!!!

Den här gamle farbrorn har fortfarande koll!

(Vilket är precis vad en gammal farbror skulle ha skrockat under min uppväxt, slår det mig!!!, samtidigt som jag hängde in Classic 27-skjortan i på garderobens innersta galge.)

SUPERGYNN: VM-premiär

Live Blog VM i Kanada 2015
 

NAIV STORSATSNING: Liverapporterar VM-sändningarna

Pirkt.se:s ledning har gjort slag i saken och investerat i ett abonnemang för att kunna liverapportera VM i Kanada; fullständiga rättigheter till såväl gif-animationer (både The Office- och Seinfeld-paketet) som Max Grinndal-analyser (alltså inte Max Grinndal-analyser av hur spelarna rör sig på planen utan analyser från soffan om hur Max Grinndal rör sig).

Det är inte bara hemskt trevligt, utan också talande för min mediala karriärutveckling: förra sommaren fick jag betalt för att liverapportera VM – i år får jag betala ur egen ficka för att få göra det.

Vilka publiksegment portalens marknadsmänniskor har tänkt att rikta denna tjänst mot är ännu oklart, men jag tänkte försöka göra Pirkt.se till en brasa att samlas kring i den annars så mörka trollskogen.

Och jag vill så hemskt gärna att ni bidrar med inspel och tillrop. Interaktionen är ju själva fundamentet till en lyckosam liverapportering.

Se det som att jag är en människa med lite för dåligt självförtroende för att skaffa mig en Ask.fm-profil och som nu – genom detta 400-kronors-kryphål! – har köpt mig möjligheten att brygga över ljudet av Ask.fm-frågorna som inte kommer med egna utläggningar om Max Grinndals intervjuteknik.

Jag hade tänkt starta uppsnacket en timme innan match, som brukligt, men TV4 drar inte igång sin VM-studio förrän 21.40 då de upplåtit sin tablå åt någon FBI-gynnare som ska springa runt och basunera ut dödsstraff på måfå.

Men en halvtimme innan, kanske. Vi säger 21.30.

Ett blogginlägg

Det närmast endast positiva var att det till slut lossnade. Äntligen kunde GIF Sundsvall göra mål mot Kalmar FF på hemmaplan – efter tretton års stångande mot den småländska porten.

Det väldigt, väldigt, väldigt negativa? Att det tog två minuter och en liten puff att nollställa.

 

Man kan klara sig kvar i allsvenskan utan bra anfallare. Speciellt i år, det tror jag är helt säkerställt nu efter en vår där division sex-anfallaren Hakeem Araba öser in mål och där den gamle menlöse HBK-inhopparen Marcus Antonsson plötsligt har kunnat göra sex mål på sex allsvenska matcher, som om Peter Swärdh smörjt honom med hästmoderkakor hela våren.

Men man kan nog inte klara sig kvar i allsvenskan utan aktiva anfallare; utan anfallsspelare som faktiskt gör någonting på planen under nittio minuter. Anfallare som bidrar.

När GIF-triaden längst fram knappt mäktat med ett avslut på de senaste matcherna (Dibbas friläge efter fin Fjoluson-lyftning exkluderad) så känner till och med en gammal mittback att han kan unna sig ett höftskott:

Nyp ner Simon Mårtensson från Umeå i sommar.

simpmund
I och med helgens hattrick har han gjort 8 mål på 9 omgångar; ungefärligen samma siffror som han gjorde redan 2011 och som han alltid gör när han är frisk. Jag spelade med honom då och jag vet att den spelaren gått in och bidragit i årets medelpadskt allsvenska anfallsuppsättning.

Det är förstås inte lika mycket en hyllning till Simon Mårtensson som det är en sågning till GIF-uppsättningen. Jag säger inte att han kommer gå in och Nyasha Mushekwi-springa in tio snabba under hösten – jag säger bara att jag tror att han, till skillnad från dagens anfallare, kan fylla en funktion.

Jag säger heller inte att det behöver vara just han; bara att jag skulle se över min livförsäkring både en och två gånger innan jag försökte göra en mollbergare ner i GIF Sundsvalls pengabinge. Det vore en billig lösning:

Åberopa den fria Norrlands Elitfotbolls-handeln, låt Kjelle Lönnås gosskör marschera norrut och börja annektera södra Västerbotten, vad som helst – men gör någonting.

För så här kan det faktiskt inte se ut, om det finns ambitioner att hålla sig kvar i allsvenskan.

 

Alla chanser finns ju i år. Att Giffarna inte är bra hade jag räknat med, men att det finns skulle finnas så väldigt många andra dåliga lag i den här serien har överraskat mig väldigt.

Det känns som ett baktungt år i allsvenskan. Halmstad, Åtvidaberg, Falkenberg och GIF Sundsvall tävlar om att vara allra sämst, men där även lag som Kalmar, Hammarby och Örebro ser nog tråkiga ut för att kunna ryka.

Mot Giffarna stod Halmstad för den kanske sämsta insatsen som någonsin givit ett allsvenskt lag tre poäng. Mot Giffarna gick ett gråblekt Kalmar (som lät en Victor Elm-stjärna springa runt och vara in David Svensson-godkänd) in för att försöka spela 0–0 men fick plötsligt – som en blixt från kal pannlob – ett underläge i trynet i 90:e. Giffarna hade inte gjort ett mål på hemmaplan mot Kalmar på 2000-talet, men när Stefan Ålanders skalle väl letade sig igenom behövdes det bara två minuter och en lättare puff i sidan för att rätta till olycksfallet.

Man får inte frispark för ett lättare David Elm-gnabb i eget straffområde i den nittioandra matchminuten, Stefan Ålander. Hur många varv man än rullar efteråt. Det var något så sorgligt självklart över att 1–1-målet skulle komma; som de där målen bara kommer mot lag som ser ut att förvänta sig dem.

 

Men kanske var det inte främst Elm-puffen som gjorde det: man kan prata om den tafatta Lars Krogh Gerson-rensningen i sidled strax innan, Chennoufis obefintliga presspel vid inlägget, men mest av allt borde det pratas om passiviteten som präglar GIF Sundsvalls försvarsspel kring och i det egna straffområdet.

Det är nog illa mot ett Kalmar som går för 0–0, men det dukar förstås direkt under för tryck. Hade det inte kommit i 92:a hade det nog kommit i 94:e.

Titt’ bara, på hur det brukar se ut generellt, vid 0–0:

kalmar0
Oroväckande situation, helt klart: Jonathan Ring har fått sig ett enkelt inspel framför GIF-backlinjen. Som tur var för hemmalaget är Rúnar Mar Sigurjonsson i rygg på den rödklädde bollhållaren.

kalmar2
Men en enklare Cruyff-vändning senare var Sigurjonsson tillintetgjord, och det som utspelar sig därefter är lika intressant som sorgligt och talande:

kalmar1
Titta på den stillastående, väntande tremannamuren av blåklädda; som om de ställt upp för att försvara en frispark.

kalmar3,7
En chipp (sånt man har tid att unna sig när tre motståndare väljer att agera mur) över triaden och så är de rödklädda två mot en framför målområdet – trots att Giffarna är sex mot tre i området.

kalmar5
Han var bara en påpasslig Lloyd Saxton-arm ifrån att kunna lirka in den där till slut, Marcus Antonsson, på samma sätt som Junes Barny satte 1–0 för HBK i veckan.

Det om det. Jag har tänkt göra den spaningen tidigare (framför allt kring Jon Gudni Fjolusons ständiga fallande, kring hans uppenbara rädsla att bli bortgjord), men nu fanns tid till det.

(Inget ont om Fjoluson igår dock; vilken stundtals majestätisk insats han stod för! Först igår var han den härförare, både med och mot boll, man hade väntat sig att han skulle vara i den här serien.)

Det finns helt klart väldigt mycket att jobba på under uppehållet, när det gäller presspelet. Det är svårare att få till det på konstgräs, bra mycket svårare, men ett lag som spelar och tränar på konstgräs borde inte behöva vara sämst i serien på det.

 

Offensivt så är grundspelet sönderläst, det är bara att konstatera. De verktyg som en gång kunde precisionsskära som en skalpell genom IF Elfsborgs hjärtmuskulatur är nu helt verkningslösa. Jag brukar inte tänka så mycket på ifall mittbackar är höger- eller vänsterfotade. Jag spelade själv gärna till vänster, för att kunna skicka överilade färdballader tvärs över planen (till allmänt lagkamratsjämrande när den träffade avbytarbåstaket).

Men när det kommer till Joakim Nilsson, i just det här GIF-laget, så är det allt jag kan tänka på. Hur han måste vända om, hur han måste rulla hem, hur enkelt det kan sättas press (det ska ha varit det enda IFK Norrköping tryckte på i sin införanalys; pressa honom till höger) och hur snett det blir de gånger han väl får chansen att ta bollen framåt.

Det har, som jag förstått det, gått en turkisk mandatperiod sedan de hårda, krävande uppspelen på felvänd och centrerad ytter resulterade i en snabb skarv ut på framflödande ytterback.

Jag vet inte hur det ska gå att skapas chanser, de kommer att behöva skramlas fram – men Johan Eklund skramlar inte ens längre. Och Pa Dibba har snart skjutit sig in i en fotbollsmedelpadsk skröna om »han som sköt och sköt och… ja, knappt kändes farlig« (det är en ++-skröna).

Klart står redan nu att Leo Englund måste in från start. Det tror jag gick att läsa mellan raderna när han byttes ut efter knappa timmen. I få andra klubbar kan det kännas som ett starkt ställningstagande att byta ut en osynlig anfallare efter sextio minuter, men med Roger Franzéns och Joel Cedergrens generellt försiktiga byteslynne i åtanke det bytet – med ett framtvingat byte gjort dessutom! – som en offentlig stegling.

(Han dräpte inga gamla VM-backar i inhoppet, den store Skellefteåsonen, men han uträttade mer på en minut – en räd och en efterföljande ostskiva! – än Eklund gjorde på knappa timmen.)

Jag trodde inte att jag skulle sitta och vurma för att en bra division 1-anfallare skulle få mer speltid i årets allsvenska GIF-lag, och hade jag försökt sätta mig in i det scenariot inför säsongen hade jag varit övertygad om att det då handlat om en helt avhängd jumbo som jag velat ha förändringar i.

 

Det finns ju chanser, men det måste hända någonting!!! Vad som helst, egentligen. Inte denna uselhetsstiltje i en enda omgång till. Man behöver inte ha läst 15 högskolepoäng WyScout-programmering för att via några enkla knapptryck slå fast att Giffarna (om möjligt) alltid söker uppspel på felvänd, centrerad ytter. Igår skapades två ordentliga chanser, exklusive hörnmålet: en på en lång, svepande Fjoluson-boll tvärs över banan, en efter ett obegripligt KFF-bolltapp halvvägs in på offensiv planhalva.

 

Inför Kalmar-matchen hade åtta GIF-spelare startat alla matcher, och då har Eklund, Sigurjonsson och Jocke Nilsson tvingats till vila. Det är förstås oroväckande, ty det är ju inte så att dessa åtta förtjänat att vara ohotade allsvenska startspelare från vecka till vecka, det är ju så att det helt saknas alternativ.

Skulle Tommy Naurins knä vara ordentligt trassligt (han har ju en historia av knätrassel) så behöver man ju i princip vara Benny Mattsson för att inte sitta som på nålar; Ånge-tränaren som, typ varannan vecka mellan 2010 och 2013, gick ut i lokalpressen och bedyrade att Saxton var ”bättre än Sundfors och Hugosson”.

Det vore hemskt tråkigt att behöva inhandla en målvakt för de fåtaliga slantar som kanske kan skrapas fram, när dessa borde strösslas över den funktionelle division 1-anfallare som gått in och bidragit.

 

Det är inte kört, det finns många dåliga lag och Giffarna gör hörnmål i 90:e.

kramer
Allt är deppigt (så deppigt att jag inte kunde förmå mig att skriva ett enda tecken igår), men allt är också uppenbarligen möjligt.

Fem anledningar till Sepp Blatters avgång

Skärmavbild 2015-06-04 kl. 13.10.13

I tisdags avgick Sepp Blatter från posten som det internationella fotbollsförbundet FIFA:s president.

Efter 17 år på posten gick det inte längre att dölja det smutsiga anti-GIF-konspirerande som pågått bakom de lyckta FIFA-dörrarna.

Pirkt.se har – i samarbete med The Guardian, Edward Snowden och polishunden Zampo – lyckats komma över unikt käll- och bildmaterial som visar de fem största övertrampen under Sepp Blatters tid som president.

 

1. Kidnappningen av Michael Adeyinka

I början av 2000-talet kunde ett Malmö FF plocka Peter Ijeh-frukterna direkt från det nigerianska Julius Berger-trädet. Patrick Mörck hade med fördel skickat ett par kenyaner till Närke och zambierna Edwin Phiri och Boyd Mwila hade gjort succé i Öis.

Till slut, efter en fiasko- och skandalomsusad rekordvärvning av Bala Garba från norska Haugesund, insåg GIF Sundsvalls sportchef att även han kunde kapa mellanhänderna i sin jakt på afrikanska succéspelare. Bala Garba, som flydde hals över huvud till IK Start (som vore deras klubbhus en Jean-Marc Bosman-ortodox kyrka i vilken man kunde springa in, slå dörrarna om sig och vråla »FRIIIISTAAAAD!!!«), hade redan gjort sex säsonger i norsk fotboll innan Giffarna fick upp ögonen för hans målnäsa; ett faktum som inte minst gjorde Bala Garba väldigt dyr att lösa.

Vintern 2005 kom därför den nigerianske U20-landslagsmannen Michael Adeyinka till Sundsvall och efter två veckors provspel värvades den unge innermittfältaren tillsammans med några för denna tid sedvanliga Urban Hagblom-vitsord.

Änt-lig-en. Efter fem år av etablering i allsvenskan skulle nu det riktiga uppsvinget komma; nu skulle Daniel Näsholm-gnuggandet bytas ut, nu skulle klubben få sig en egen internationellt gångbar Atiba Hutchinson-spindel på mittfältet, som skulle kunna mata en av Sveriges mest eftertraktade anfallare, Edib Kurtovic, med djupledsmackor.

Allt var dukat för fest, och precis när Michael Adeyinka börjat acklimatisera sig till den svenska vardagen och fotbollen, precis innan han skulle höstexplodera och på egen hand ta ett sargat GIF-lag på sina axlar och bära de upp ur bottenstridsmyllan – så slår anti-GIF-konspirationen till.

kidnap
Den unge nigerianen förs under sommaren, precis innan det stora genombrottet!, bort av okända krafter under en landslagssamling i Nigeria.

Han kommer aldrig tillbaka till Sundsvall.

Urban Hagblom satt med uppenbar trumf på hand inför höstsäsongen men plötsligt kommer det anti-GIF-konspirerande internationella fotbollsförbundet och kastar sig över spelplanen och vräker ner alla kort på golvet. Han försökte rädda situationen bäst han kunde genom att plocka upp ett Ali Gerba-wildcard ur rockärmen, men det räckte inte.

Efter sex säsonger skickades GIF Sundsvall ut ur allsvenskan – med hjälp av FIFA, ett par rånarluvor och antagligen en större SUV.

Fotnot: Michael Adeyinka tvingades byta namn till Yinka Adedeji för att ens kunna fortsätta sin fotbollskarriär efter det plötsliga och konspiratoriskt arrangerade GIF-uppbrottet. Efter att ha lämnat GIF Sundsvall fick Michael, eller Yinka, den lysande karriär alla räknade med: med spel i både Shooting Stars och Sunshine Stars hemma i Nigeria där han under en period 2010 också lånades ut till den armenska högstaligan. Han gjorde dessutom för Nigerias b-landslag i ett västafrikanskt mästerskap under 2011 och det är således ställt utom allt rimligt tvivel att med honom som härförare under hösten 2005 så hade GIF varit inne på sin sextonde raka allsvenska säsong vid det här laget.

 

2. Öyvind Svennings knäskada

Den store anfallaren Öyvind Svenning skolas om till vänsterback – och i Rikard Norlings spelande lag gör den svårstoppade norrmannen fullkomlig succé längs de allsvenska vänsterflankerna under våren 2004.

Det ryktas om att Southampton är redo att lägga ett mångmiljonbud; den typen av bud som tvivelsutan hade lagt grunden till att GIF Sundsvall så småningom varit en av Skandinaviens allra rikaste klubbar.

Så kan vi inte ha det, tänker FIFA.

seppokonstgräs
Unika, Pirkt.se-framtagna bilder visar hur Sepp Blatter själv besökte Norrporten Arena för att med ett medhavt tillhygge (maskerat som någon sorts grästestare!) göra långa, djupa revor längsmed flankerna för Svenning att dagligdags småstuka sina knä- och fotleder i. Allt för att få honom skadad innan de norrländska hedningarna skulle komma över de Svenning-miljoner som var i färd med att strösslas över klubben; de miljoner som skulle göra klubben till en odiskutabel maktfaktor i nordeuropeisk fotboll.

»Jag vill inte tvingas lägga FIFA-kongresser i Tonhallen«, tänkte Blatter, livrädd inför faktumet att visionären Rikard Norling – »flummaren«, som Blatter kallade honom – höll på att uppfylla alla sina storvulna drömmar om Sundsvall som ett fotbollspolitiskt mecka.

Och visst lyckades Blatters sluga revtaktik; det dagliga hemmaplansnötandet på Svennings knäled ledde ganska snart till att hela korsbandet gav vika, borta mot Djurgården, inför (nu citerar jag TT) »fyra holländska klubbar, däribland Feyenoord«, vars representanter (nu parafraserar jag) »alla stod upp i sina stolar och viftade med sedelbuntarna, villiga att slåss ned till klubbkistans sista öre för att lägga rabarber på den väldige norrmannen och samtidigt trygga GIF Sundsvalls ekonomi för all framtid«.

Öyvind Svenning missade resterande säsongen, kom aldrig riktigt tillbaka och fick – på grund av Blatters revor – byta St Mary’s Stadium-drömmarna mot en sloknäbbad Randaberg IL-tillvaro redan 2007.

Och GIF Sundsvalls ekonomi har mycket riktigt varit trasslig att få ihop sedan Öyvind Svennings mångmiljonknä gav vika.

 

3. Värvningen av Donatas Vencevicius

Såg ni testmatchen mot Gefle i Nordichallen, försäsongen 2005?

Jag kommer aldrig klandra någon i GIF-ledningen för värvningen av Donatas Vencevicius. I det medelpadskt karga februari kom den landslagsmeriterade litauern som en kontinental vårvind som blåste korsdrag genom hela Gärdehov. Det var snurrfinter, det sulades och hans något korpulenta utstrålning sågs där och då – i just den testmatchen! – som en styrka; det gick inte att komma runt honom, han var stört omöjlig att knycka bollen av.

Han klev av i den andra halvleken, ersattes om jag inte missminner mig av Micke Åskoogh, och när han lommade av kändes det som att man fått se ett Scottie Pippen-inhopp i Sporthallen eller ett Magic Johnson-gästspel i M7 Borås. Den där lägger väl till i en ny hamn imorgon, tänkte man, och har en ny show.

Det kändes märkligt att Urban Hagblom helt plötsligt, från ingenstans, fått nys om en FC Köpenhamn-stjärna – och att han ville åka upp till Sundsvall för en testmatch i Nordichallens gula sken.

Och är något för bra för att vara sant, ja, då är det oftast det.

Jag säger inte att FIFA placerade Donatas Vencevicius på den där testmatchen i februari 2005. Jag säger bara att allt tyder på det.

seppo
Sedan gick det som det gick. Någon (jag skriver inte FIFA men jag skriver heller inte inte FIFA) försåg Donatas med en pipeline av filterlösa Prince, den tilltänkte stjärnan blev en bespottad parantes och vissa aktioner tyder till och med på att den litauiske landslagsstjärnan till och med utförde vissa konkreta sabotageuppdrag på planen: minns Donatas övertidspetning till Kingsley Amuneke som på ett sista-sekunden-tillslag kunde hitta brorsan Kevin med en färdballad varpå Landskrona kunde knycka två poäng.

(Jag säger inte heller att FIFA placerade Kevin Amuneke i Landskrona – direkt från FC Porto till en skånsk bottenklubb, hallå??? – bara för att sänka Giffarna [först med 2–2-målet på IP, sedan det match- och säsongsavgörande 1–0-målet nere i Skåne], bara att vi borde kunna diskutera möjligheten att de låg bakom även det.)

 

4. Försäljningen av David Myrestam

Sommaren 2012 är de annars så bespottade skoterraggarna i GIF Sundsvall närmast unisont behandlade kelgrisar i svensk fotboll. Sören Åkeby lyfts upp i en närmast Nanne Bergstrand-liknande position som fotbollsprofet, där han får prata om att den spanska tiki-takan, bollinnehavsfotbollen som redan skördat ett två EM- och ett VM-guld, är fotbollens framtid.

Kevin Walker borde ha pockat på belgiskt mittenlagsintresse för sina Tom Petterssonska dynamo-kvaliteter, Ari Skúlason intill honom borde ha vänstersläggat sig till en allsvensk toppklubb och Fredrik Holster kunde mycket väl ha Andrés Vasquez-rabonasparkat sig till FC Zürich; men nej, allt var lugnt och stilla.

Hur trevlig fotboll GIF Sundsvall än spelar så är det fortfarande 3 timmar och 37 minuter med till IP med snabbtåget från Stockholm för agenter och andra människomånglare. Hasan Cetinkaya har helikopterplatta på Midlanda för att i skymningen, under en uppdragen jacka, forsla habila allsvenska spelare till den turkiska andraligan. Stiltje råder därför på den medelpadska fotbollsmarknaden och GIF Sundsvall går för första gången sedan 2004 mot en höst där laget i lugn och ro kan säkra det allsvenska kontraktet.

Men så kan vi förstås inte ha det, tycker den internationellt organiserade anti-GIF-konspirationen.

davve
Från ingenstans skickar då ett internationellt fotbollsförbund (jag skriver inte FIFA men jag menar FIFA) ut ett massmejl där de av någon outgrundlig anledning auktionerar ut GIF Sundsvalls vänsterback och talar på mäklarspråk om hur gynnsam dennes kontraktssituation ser ut.

Knappt någon klubb svarar förstås. De flesta klubbledare vet vid den här tidpunkten inte ens vem Emil Forsberg är eller att norrländska klubbar ens får spela i allsvenskan eller att de ens använder bindande fotbollskontrakt norr om Dalälven.

En enda klubb svarar på mejlet av ren hövlighet: FK Haugesunds Magdalena Ribbing-skolade rekryteringsansvarige som har för vana att svara på allt från rena Nigeria-brev till mejl med penisförstoringsreklam.

Och så sätts bollarna i rullning. Myrestams agent Nenad Lukic och Haugesunds börjar mejlväxla, men inte intensivare eller personligare än vad Haugesunds rekryteringsansvarige är van med vid en eventuell penispumpsaffär. Anti-GIF-konspiratorikerna på det internationella fotbollsförbundet blir upprörda över att det går så långsamt och gör vad man alltid gör för att sätta fart på saker och ting under svensk fotbolls övergångsfönster: de kopplar in Daniel »Disco« Kristoffersson.

Tumult uppstår. Någon sätter press på klubben via medierna hit, någon twittrar dit, något förhandskontrakt skrivs på, Norrlands Invest börjar gasta* – och så till slut så står David Myrestam där i Haugesunds-tröjan, såld för en spottstyver mitt under sommaren.

*= Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (även om det alltid underlättar) för att ana ugglor i mossen när ett riskbolag som förlorat miljoner och åter miljoner kronor på Hannes Sigurdsson-typer nu plötsligt (som efter ett slag med FIFA-trollstaven) börjar gasta om några tusenlappar.

Sören Åkeby hämtar in en tvärhand hög superettanmittfältare för att ersätta den närmast landslagsaktuelle Myrestam och GIF Sundsvall rasar följaktligen ur allsvenskan senare samma höst.

 

5. Det isländska sparpaketet 2008

2008 står hela Island i ekonomisk brand, närmast bokstavligt. Det eldas på gator och torg, folk som förlorat hem och hus i kraschen går bärsärk på gatorna. Den isländske statsministern Geir H. Haarde hade ingen som helst lösning på den finansiella jättekrisen som drabbat den lilla vulkanön – men då klev FIFA in i bilden.

seppoisland
»Jag vet hur ni ska göra«, säger Blatter till Haarde. »Ni säljer mediokra mittbackar för miljonbelopp till nyallsvenska och investmentsbolagsnyrika fotbollsklubbar.«

»Kan man göra så? Höja priset med tusentals procent?«, frågade Geir H. Haarde oroligt.

»Egentligen inte. Det vore oetiskt«, medgav hedersknyffeln Blatter. »Men vi har en klubb i mellersta Norrland, vi FIFA-pampar, som vi gärna nyttjar i olika konspirationer«

Och så, i februari 2008, landar mångmiljoninvesteringen Sverrir Gardarsson på Midlanda i Sundsvall; en affär som den isländska staten gjorde via skalbolaget FH Hafnarfjördur och som i förlängningen fick den isländska ekonomin på fötter.

Åt helvete med en Plan B

The Confusions i alla ära, men Giffarna borde kanske ha hört av sig till Lilla Sällskapet när det var dags att skriva en passande hymn.

»Åt helvete med en Plan B«, sjunger dem. »Du kan skriva det på min gravsten”.

 

Det blev inget liverapporterande från GIF-matchen. Mina krediter hos leverantören för livetjänsten var slut, samtidigt som jag var bortbjuden till min svärmor.

Precis utanför hennes dörr kom jag på att jag glömt ComHem-kortet hemma. Jag fick således vända; springa till bilen, gasa mig från ort till ort, smash-and-grabba mitt eget hem, och skynda mig tillbaka igen.

Allt för att få… skämmas lite.

»Kan vi dricka kaffet vid teven?«, frågade jag när den sista middagstuggan nätt och jämnt var tuggad. Matchen var ju igång (även om jag hade mjuggsett den på en CSports-uppkopplad laptop, dold bakom en vägg, utom synhåll för resterande middagssällskap).

Sedan satt vi där, allihop, och tittade på Halmstads BK–GIF Sundsvall.

Och jag skämdes lite. »Vad långsamt det går«, sa Tilde. Jag hummade. Det gick långsamt. »Varför springer de inte?«, frågade hon. Jag visste inte. Inte mer än att ingen sprang.

Det är en inget annat än usel produkt, allsvenska bottenmatcher. Man behöver ibland ta till ett par externa ögonpar för att se det (ett ögonpar som inte sitter på en emotionellt involverad hjärtflimmerpatient), men underhållningen är ju stundtals så svag att kioskerna på exempelvis Örjans Vall borde bli av med sina fullständiga popcornrättigheter.

Av två oerhört uddlösa lag i den första halvleken framstod gästerna ett tag i den första halvleken som minst uddlösa, men det var förstås en illusion:

Det finns inget lag i den här serien som är mer uddlöst än GIF Sundsvall. Jag säger inte att Giffarna radade upp chanser ikväll, inte alls, men där fanns något långskott, något klungspel, ett par inlägg som dansade framför Stojan Lukic i HBK-målet. Och jag har sett nog av dessa outnyttjade ströchanser för att konstatera att en, säg, Shpetim Hasani-typ hade räckt för att det här laget varit topp-åtta vid det här laget.

Det är inte en hyllning till den förre Norrköpings- och Örebroanfallaren Hasani; det är en sågning till det här årets allsvenska.

Hakeem Araba gjorde tre mål på sexton matcher i den engelska sjättedivisionen härom året; i årets allsvenska höll han nyligen på att slå tidernas målrekord. Djurgårdens Nyasha Mushekwi har gjort så mycket mål i år att han borde vara högaktuell för den belgiska ligan, om det inte vore för att det var precis den ligan där 27-åringen bara gjorde 2 mål på 20 matcher i fjol.

I denna konkurrens av sjättedivisionsbritter och sista-minuten-zimbabwier ståtar GIF Sundsvall med seriens genomgående klart sämste startanfallare, intill en plötsligt formlös Pa Dibba.

 

Efter timmen ställde sig Junes Barny så där störigt Ruud van Nistelrooy-prejudicerande offside, så som man får stå tills dess att bollen kommer, och höll sig – mest genom att inte stå på Johan Eklund-fel ben – påpassligt framme med en tå.

Det räcker mot detta GIF-lag. Det räcker till poäng och så mycket mer.

De mål- och poängjagande gästerna fortsatte att i sakta gemak plottra på felvänd spelare utanför boxen. Halmstad kunde lägga sig hur lågt de ville, inläggshotet mot Eklund var förstås obefintligt. Anfallen såg regisserade ut; spel upp på felvänd, plotter, plotter, tillbaka, sidled, framåt, stiljte och en naiv men likafullt framtvingad chanslyftning i djupled som en motståndarback enkelt kan täcka ut till inspark.

Det är en sak att inte ha kvalitet nog för en kvittering (mot ett kvalitetslöst Halmstad), men något långt mycket värre är att inte ens vara i närheten av att orka ha desperation nog.

»Jaha, de fick första målet«, verkar GIF-spelare och ledare resonera, »ja, men då är det väl så«.

The Confusions gör Giffarnas inmarschlåt i år. Kanske vore det bättre att man väntade till matchminut sextio när, säg, Omar Colley nickat in 1–0 efter knappa timmen – och att man då brassade på med en annan låt: Lilla Sällskapets singel Plan B: 

»Åt helvete med en Plan B. Du kan skriva det på min gravsten«.  

För det kan mycket väl, om den här trenden håller i sig, bli tvunget att gravera in 2015 på ännu en allsvensk gravsten i höst.

 

Ikväll märktes GIF-desperationen först när HBK-tränaren Janne Jönssons segerintervju med CMore avbröts av ett spelargångsekande »FAAAAAAAN!!! HELVETE!!!«. Då var det lite för sent; då hade sista-minuten-insparkarna redan rullats kort och då hade redan sista-minuts-anfallen rullats runt, runt på egen planhalva.

Jönsson fick frågan »om det har vänt nu« för hans nästjumbo som plötsligt – trots den Pep Clotet-fiaskoartade säsongsinledningen – bara har tre poäng upp till Giffarna helt fast mark.

– Deeeet…, började Janne trevande, har det väl gjort i och med att vi fick en trea.

Ingenting, absolut ingenting!!!, i själva spelet talade för någon vändning, annat än just faktumet att de fick en trea.

Matchhjälten Junes Barnys retorik var av samma sort:

– Vi gör en bra match mot Göteborg, bra match mot Djurgården, en bra arbetsinsats mot Hammarby och nu fick vi tre poäng mot Sundsvall, sade 1–0-skytten.

Jag vet inte om det var menat så; men Halmstads spelmässigt bra prestationer gav ingenting, deras fina kämpainsats mot Bajen gav en poäng och nu… ja, nu fick de helt plötsligt tre poäng av ett passivt, givmilt GIF-lag – utan att på något sätt ha behövt varken spelat eller kämpat till sig dem.

De bara fick dem.

Ragg

Vilken kväll, hörni.

Sepp Blatter har avgått och jag har, på fjärde försöket, lyckats få mina raggmunkar att lyfta till gyllenjämnbruna +++++-höjder:

ragg
(
Det är ingen matblogg, detta, men tipset att man bör riva potatisen direkt ner i den annars färdigvispade smeten – inte låta potätrivet ligga en sekund på skärbräda!!! – är universellt ovärderlig kunskap för gemene en.)

Langos Med Lök-algoritmer

Siffrorna är inne:

Skärmavbild 2015-06-01 kl. 22.03.53
Det är förstås både glädjande och lite oroväckande på samma gång. Framför allt glädjande att så många är så pass intresserade av GIF Sundsvall, men samtidigt ett oroväckande bevis på att den här portalen inte rymmer fler än en liten, liten kärna av hardcore GIF-supportrar.

Inte oroväckande som om det vore något fel på den kärnan, inte alls, utan bara att kärnan är liten. The Confusions ”Det är här vi står idag” har exempelvis bara två popularitetspluppar på Spotify; man blir inte Avicii på att blidka GIF-publiken allena.

Nåväl. Ett GIF-lajvande får väl så småningom läggas i den förstoppade pipelinen.

Apropå The Confusions, förresten. På mitt jobb har jag under de senaste dagarna försökt lyssna på musik genom Spotifys webbspelare, men det spelar ingen roll vilken spellista jag klickar igång: när den första låten är spelad så är det alltid en Linda Sahlberg-låt som drar igång. Så jag klickar på nytt igång en låt från min egen, Linda Sahlberg-fria spellista och så fort den tar slut så tar en annan Linda Sahlberg-dänga vid.

Linda Sahlberg, undrar alla ni som inte valsar runt i en blåvit delfinkostym om söndagseftermiddagarna? Jo, Linda Sahlberg är hon som sjunger ”För Dig Står Jag Kvar (Gefle IF Version)” som jag var tvungen att lyssna på i min grundliga research (jag var till och med och Guldspade-grävde efter Händige Henry!!!) inför det Gefle-inlägg jag skrev härom veckan.

Nu verkar någon Lex Luthor-figur genom gästrikländsk kodknackning ha skapat en algoritm som gör att det finns ett outsinligt nummer av Linda Sahlberg-låtar köade på min jobbdator, för att sakta men säkert – ofrivillig ”Langos med Lök”-igångsättning efter ofrivillig ”Langos med Lök”-igångsättning – driva mig till vansinne.

 

Jag skulle som sagt vilja sätta igång live-vevandet lagom till VM-turneringen i Kanada som drar igång till helgen. Jag tror, delvis baserat på hur jag såg genrepet mot Holland tacklas av mediemyllan, att Pirkt.se-rösten faktiskt skulle kunna fylla en röst-i-natten-funktion där; ett textmässigt Karlavagnen.

Kanske kan jag där och då uppnå den halvvakna dåsighet jag fann när jag smattrade ner inlägg via mobilen om nattbussresorna.

 

Jag har varit mycket nedstämd i helgen.

I veckan gick jag nämligen närmast bokstavligen bet när jag skulle tugga i mig en frukostgröt. Min underläpp följde på något sätt, min snart tjugofemåriga bettrutin till trots, med i gröttuggan och lämnades således öppen och sårbar – varpå min överkäke omgående högg igen käften, likt Suarez mot Chiellini-axel.

Jag måste ha varit relativt nära att göra mig själv harmynt i nederkant; det var ett bett som skar rakt igenom det som man på läkarspråk kallar för läppmärgen.

Sedan dess har det inte gått en sekund utan att jag aktivt tänkt på mina svidande näbbsmärtor. Maten har inte smakat, tankarna har inte varit klara och leenden har känts som onödiga tänjningar på munnen.

ChrisALDRIGGLAD
Apotekaren gav mig en salva till tonerna av 200 kronor. »Applicera den här på en helt torr yta«, sa hen, när jag förklarat att såret var beläget på insidan av min till stora delar salivdränkta mun.

(Kanske är salivdränkt eller torrlagd munhåla en fråga som delar mänskligheten i två läger, likt faktumet att vissa kör med snibb och andra inte på sina öron. Kanske glömde jag informera apotekaren om att jag körde salivdränkt. Men hen kunde ju åtminstone ha frågat: »kör du torr- eller salivnäbb?«)

Så nu har jag suttit och vädrat insidan av min nedre läpp – alltså fysiskt vänt den ut och in och lufttorkat den, som en blöt gammal matta över balkongräcke – flera gånger dagligen i dagarna tre, varpå jag försökt applicera en dyr zinkpasta.

Det är, som The Confusions skulle ha sjungit, här vi står idag.

Och när den tonat ut så, ja, ni vet ju vad som följer den och allt, allt, allt annat:

Skärmavbild 2015-06-01 kl. 23.20.01