Will the real Jeppe Damgaard please stand up

Jag har varit väldigt besviken på kändisbeståndet sedan jag flyttade till Stockholm.

Detta kan dock, insåg jag idag, bero på att mitt storstadsliv hittills endast bestått av skytteltrafik mellan Kallhälls station och Stockholms centralstation, följt av en kortare promenad längsmed Västra Järnvägsgatan.

Idag var min vän Sven (i vissa sammanhang ”Rille”) på besök. Han är, tillsammans med sin bandyentusiastiska familj, nere för morgondagens SM-final och vi flanerade genom först Åhléns och sedan NK: syndikalisternas syndikathak.

Och vem mötte man i gången på NK om inte statsministern. Fredrik Reinfeldt i egen hög person. Han passerade mig utan en blick, såg mig inte, hade väl ett sjätte  jobbskatteavdrag för ögonen.

Det var väl tur. Tänk om han sett mig, tagit tag i min jackärm, tallat ovarsamt på tyget mellan sitt majestätiska pek- och tumfinger, tittat mig djupt i ögonen och sagt följande:

”Din sjuttioprocentiga rea-stil smutsar ner så mycket av det folk tycker är bra med NK.”

Jag sitter på en buss, en nattbuss, på en lördag.

Just nu rullar ”Kungen bestämmer” med Alkberg igång.

”Två meter av ert starkaste rep tack”, öppnar han i den mest rak-på-saliga inledningen på en svensk skiva i mannaminne.

Passande.

Jag missade sista pendeln hem (01:28) och fick således vänta i knappa timmen (02:19) på första nattbussen.

Efter en halvtimme inne på McDonalds var jag tvungen att titta mig själv (!) innanför kragen för att se ifall någon snabb, klinisk näbb hunnit vomega mig inpå bara skinnet; den doften hade restaurangen.

I Torgny Lindgrens Minnen beskrivs hur ett sovjetiskt blomsterarrangemang levereras mitt under Thomas Manns begravning. Den sovjetiska delegationen kommer med lastbilar fulla av blomster och formerar dessa i en lager-på-lager-konstellation som reser sig högt, högt!, mot himlen.

Vid nattbusshållplatsen på Vasagatan hade någon med samma celebra metodik placerat ut en hög, cirkulär form av sitt utbytliga innanmäte. Det var något av det värsta jag någonsin sett i sanitär väg; som en ugnsfast form av klappgröt.

Nu sjunger Alkberg om att leda in avgasrörsslangar i bilfönstermynningar.

Han är mycket bra, Alkberg, om ni mot förmodan har missat det. Jag vill här och nu också utlova att om jag någonsin startar en podcast så ska den i så fall heta ”Vi Är Apor Ett Gäng Som Mest Gapar På Varann Ingen Levande Kan Vilja Va Med Oss”.

Förkortning: VÄAEGSMGPVILKVVMO. Glasklart.

(Detta förstås om det nuvarande arbetsnamnet ”Erik Löfgren Pratar Med Donatas Vencevicius Om Petningen Till Kingsley Amuneke Varje Vecka” faller igenom.)

Folk är mer pratglada på helgernas nattbussar, det kan jag slå fast direkt. Jag diskuterade precis bakverk med en framförvarande medelålders kvinna av folket.

Min lördagskväll gick delvis åt till att finna den riktige Jesper Damgaard Facebookledes. Man ska ha sådana lördagar också, det sa alltid min mor. Imorgon ska jag på bandyfinalen. Det ska bli mycket festligt.

Jag sitter för första gången baklänges på nattbussen. Skyddad från ovälkommen vomering i nackpartiet, förvisso, men jag ser heller inte tavlan. Jag ser inte vad stationerna vi passerar heter; vet inte var jag är.

Lite rädd att missa Kallhäll. Bara passera. Det är nog ganska lätt att passera Kallhäll, om man inte är vaksam, eller bara inte införstådd i charmen intill atletklubben och spel- och tobaksbutiken.

Nog nu. Måste finnas några tecken kvar till bandyn imorgon.

Naken på nätet

nakenpånätet
Jag tror att jag känner min läsarskara så pass väl att jag kan slå fast att ni är endera 1) min mor eller far eller 2) en person som väljer en inför-Champions League-studio med Bosse Petersons solmelerade nuna före Uppdrag Granskning.

Därför vill jag starkt rekommendera veckans avsnitt av just Uppdrag Granskning, som handlade om de samhällets avskum som sitter i sina glåmiga laptopsken och knycker identiteter för att utpressa barn (barn!!!) på nakenbilder, fler och fler, dygnet runt tills – ja, barnen (barnen!!!) i värsta fall tar sina liv.

Jag minns att jag i tio-, kanske elvaårsåldern låg i en säng med näbben gömd in mot väggen, med min ömma moder på sängkanten, och hulkade i gråt. Jag skulle just av egen fri vilja erkänna en sak jag gjort, något jag ställt till med!, eftersom det dåliga samvetet gnagde upp mitt innanmäte.

I gråten fick jag så sakteliga fram vad jag gjort, vad jag ställt till med!, vad jag trodde skulle bli min tidiga undergång; en tidig vägvisare rakt ner i det slutgiltiga fördärvet.

Jag hade nämligen på familjens stationära dator öppnat Internet Explorer, letat mig in på Google (alternativt Altavista!) och sedan i Googles (eller Altavistas!!!) bildsökfält skrivit ”Pamela Anderson”.

Eller var det ”Victoria Silvstedt”? Jag minns inte. Kanske var det egentligen båda sökorden, men jag trodde mig bara ha förlåtelsekapital för att erkänna en. Jag, en tio-, kanske elvaårig grabb med på tok för många tänder per näbbcapita och Billy Landsdowne-uttal, skulle just förklara för min ömma moder att jag nu visste att det fanns annat i livet än bandy på garageuppfarten och för stora Real Madrid-matchtröjor.

Och jag minns att jag skälvde av rädsla. Huttrade. Lite förstås för att jag var relativt säker på att IT-polisen när som helst skulle slå in ytterdörren och slå mig i bojor, alternativt stämma mig på mångmiljonbelopp för vad jag antog att Svea Rikes Lag rubricerade som Upphovsrättsskyddad Bröstrelaterad Bildsökning. Kanske skulle min far, som stod på 56K-modemet, också dras ner i mitt fall.

Men mest rädd var jag för vad min mot skulle tycka, eller säga.

Det var en googling. En googling efter små bilder där man med jämna mellanrum kunde urskilja någon pixlig bröstkontur.

Tänk då att stega in till sina föräldrar som 13-åring och behöva berätta att ”mamma och pappa, jag har råkat visa mig naken i en webcam för en 44-årig fluktare från Allingsås”.

Det finns ju inte. Det går ju inte.

Det är så ofattbart starkt av unga tjejer att våga anmäla dessa ruttna män.

Och det är, som Uppdrag Granskning visar i reportaget, så oförsvarligt svagt av den svenska polisen att inte ta dessa brott på allvar.

Jag önskar förstås att vi någon gång får verka i ett samhälle där en ung tjejs hela uppväxt inte behöver förstöras av att det kan spridas nakenbilder på henne – men tills vidare borde UG:s ”Naken på nätet” visas i alla skolor, för alla.

Är ni redo? Ni var inte redo.

Det har rådit en relativt akut bildbrist på den här portalen sedan… senhösten –08, antar jag.

Men den har om möjligt konkretiserats på sistone. Det tänkte jag åtgärda: inte genom att pö om pö portionera ut en bild per framtida inlägg, nej, utan att kasta ut en bildkavalkad (kavalkad!!!) i edert plyte.

Redo? Inte? Sätt två fingrar på er laptops musmatta och tryck ifrån uppåt – och du kommer att effektivt ha scrollat förbi detta inlägg och kan snart vältra dig i massiva, bildlösa textstycken igen.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Denna kallar jag ”Skymning över orten” och den är fotad alldeles vid Kallhälls Spel & Tobak och Kallhälls Atletklubb.

Det är där vi bor. Det är, får man säga, ett läge av folket.

Jag har under de senaste veckorna varit på IKEA fler gånger än någon ung man ska behöva vara (två gånger).

Var köper man dåsighetssprayen som Ingvar besprutar sina ta-själv-lager med? Att vi ännu under 2014 söver patienter medelst narkos när det helt uppenbart finns dåsighet på flaska där ute.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Men IKEA har sina lusglimtar; som när man, som diagnostiserat fattighjon, får lämna fyndhörnan med fylld kundvagn.


Ingen bankdirektör i världen kommer någonsin åt känslan att i början av mars – efter en månad där man får ut en halv praktiklön (som i sin tur är hälften av en ingångslön?) – få skjuta ifrån och lämna en fyndhörna ståendes på en fyndbelupen kundvagn.

Men allt är inte medellöst. Ibland är mina föräldrar på besök.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Efter det här tapaskalaset – som urartade i vad spanjorerna kallar för ett ”taberas” – så tittade jag i min glykogenkalender (snart på ett kvällstidningslöp nära dig!) ifall jag hade utrymme för en måltid framåt vårkanten 2018.

Det verkade knappt.

Min syster var också på besök. Det hela var mycket trevligt.

(Min släkt har sedan gammalt tagit direkt avstånd från medverkan med namn och bild på den här portalen. Min mor går så långt i sitt avståndstagande att hon börjat trolla portalens kommentarsfält under fingerade husdjursnamn.)

Tilde var med också, även om hon inte fastnade med tapas i näbb.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Men här fastnade hon, som ingen annan kan fastna.

gabe
”Yes, we are still dating. Why are you asking me so often if we’re still dating?” 

Processed with VSCOcam with t1 preset
Här på Bauhaus bejakar hon sin inre medelåld… nej, här blir hon – med sin genusmedvetenhet – den nya, moderna medelålders trebarnspappan.

Vi går åt fel håll här, den kronologiska ordningen är bakvänd – men hela flyttprojektet började med att TV4 Sport ringde mig och berättade att man inte längre skulle sända Ice Road Truckers. Man ville, som nischad sportkanal, ge ett mer seriöst intryck och hade därför köpt upp rättigheterna till…

Processed with VSCOcam with f2 preset
… Heavy Rental Släp Truckers. I höst kommer jag att synas i ett rafflande avsnitt där jag under långsam och försiktig gemak åker mellan Järfälla och Ekerö.

Processed with VSCOcam with p6 preset
Eftersom jag, som varje väluppfostrad norrlänning, indoktrinerats att Stockholmstrafiken är ”som i New Dehli” så var jag extra orolig över att manövrera ett tyngre släp i den svåra filkörningen.

Men det kändes lite, lite tryggare när jag vid ett trafikljus fick syn på denna…

Processed with VSCOcam with f2 preset
… vänsterextremist. Hon, en tant på dryga sjuttio vårar, noterade helt sonika att det fanns en lucka till vänster om den långa bilkön – och åkte och ställde sig och väntade på grönt i en egen gräddfil. Något som verkade väldigt förmånligt tills dess att den motsatta trafiken kom i rörelse och gjorde anspråk på grädden.

Är det någonstans vi har en för smal åsiktskorridor så är det bland folk som inte vågar ta av sina äldre släktingar deras körkort. Denna smala åsiktskorridor leder – uppebarligen! – till att vi får allt bredare och långt mycket både luddigare och farligare fordonskorridorer.

Processed with VSCOcam with m5 preset
Det är varje kristen människas plikt att källsortera sina grövre sopor. Detta står mycket klart. För hade så inte varit fallet så hade inte Gud, Hosianna eller annan ytterst ansvarig gjort det så oerhört roligt att slänga ner exempelvis en bordsskiva ner i den djupa träcontainern.

Pannkaksfrukost?

Processed with VSCOcam with f2 preset
Check. Känner du igen morgonrocken? Inte konstigt.

Den var senaste mode bara härom året.

Processed with VSCOcam with c1 preset
Jag har blivit varse att Kallhäll, tyvärr!, har en väldig båtklubb nere vid Mälaren. Det lär inte vara några män-av-folket-ekor som skvalpar där i sommar – mini-yachterna stod uppradade, redo att så snart försommaren är kommen sätta tänderna i ortens folklighet.

Processed with VSCOcam with c1 preset
V
i var på kalas också. Tildes pappa fyllde 60. Det var mycket trevligt. Jag åt någon halvmeter smörgåstårta och uppskattade mycket när Tildes farfar tog ton. Han sjöng en födelsedagssång jag aldrig någonsin hört – och när det var dags för hurrandet så skulle det bestämt vara trefaldigt.

Det var – för en konventionell födelsedagsfirare som mig, uppvuxen min familjs smala födelsedagskorridor – mycket roligt: det påminde mig om det klassiska (?) Kvarteret Skatan-klippet där Ulf för första gången firar jul hos sina svärföräldrar.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Vi har ett väldigt solgass i lägenheten. Mörkläggningsgardinen i vardagsrummet räcker inte – ljuset, detta evinnerliga ljus!!!, tränger in genom köksfönstret och tvingar stackars nattarbetare till att kliva upp i den otta vi känner som ”innan Malou börjat veva om sol-och-vårare och hennes nya joggingvanor”.

Lösningen? Ett draperi – mellan sängen och vardagsrumssoffan. En alkovlösning i tyll.

Och eftersom utvecklingen för häftmassan – det blåa kluddet vars uppfinnare under sent 90-tal spåddes bli den nye Bill Gates – helt avstannat sedan man flyttade huvudkontoret till Silicon Valley så var jag tvungen att ta till det tunga artilleriet.

Slagborren.

Är ni redo?

2014-03-12 14.35.01-1
Ni var inte redo.

Jag borrade inte i bar överkropp enkom i egenskap av nischad douche – jag gjorde det delvis av grava svettningar (på den nivån att grannarna lär ha slagit i elementen för att ”det luktar för mycket svett” innan de slagit i elementen för att ”det låter för mycket från borren”) men framför allt för att jag förutsåg att så fort jag satte borren till taket så skulle ett vattenfyllt badkar från våningen över rasa genom ovanboende grannes golv och ner i näbben på mig.

Då vill man inte blöta ner sin tröja.

Imorgon eftermiddag kliver jag på ett femdagars nattskift. Då är vi tillbaka i bildlöst nattbussvevande. Tills vidare: tack för ert överseende.

Uppmuntran till kontorslandskapet

Jag skulle säga att det är vårens första riktiga solgassardag idag.

Det blåser inte och det, inte hettar, men värmer mot näbben (se: näbbvärme).

Jag läser en godare bok och får simultant en längre sprutnål med d-vitamin injicerat i kind- och pannpartiet, via en naturklinik som ännu inte är privatiserad.

Det är, antar jag, lätt att sitta i kontorslandskapet och förbanna sitt 8-till-5-jobb just i dag, därför vill jag påminna om hur väldigt ful och chockartat blek man är som solgassare under vårkanten:

image

Dessutom kliver jag imorgon på ett fredag-till-tisdagsnattpass.

KAH

Min iPhone rättar alldeles för mycket när jag skriver. Nyss, när jag skulle snapchatta min kontaktlista grön av avund från en solbelupen parkbänk, blev solnäbb till speleman.

Men ibland, när det är väldigt uppenbart att det ska in ett ”jag” men jag råkar skriva det på tangentbordet närbesläktade kah!, så rättar den inte alls. Kah blir inte ens rödmarkerat i efterhand.

Detta gör mig väldigt glad; som att min telefon lärt känna mig som människa och helt sonika känner att jag skulle kunna vara en Pa Modou Kah som skriver om sig själv i tredje person.

(Eftersom detta inte bara är de värdelösa anekdoternas portal utan även en upplysningens källa så kan vi flika in att Pa Modou nu spelar i Portland Timbers, efter ett par lukrativa år i Qatar.)

World Wide Web: Här lever jag lycklig, här finns ingen stress

Jag har idkat gammaldags, genusomedveten manlighet i dagarna tre.

Senast kopplade jag i en router (raoter eller rooter? det har hållit språkvetare och filosofer upptagna i decennier).

Nu har jag internet hemma igen.

Jag tänkte fira detta faktum med att – i strid med portalens publicistiska linje – lägga upp oklädsamt många bilder.

Och visst saknar vi en Inne- och Kasslerlista? Inte saknar som i saknar, förstås – men som i att den inte finns ännu.

Den ska finnas, det är dess funktion här i trasselbruset.

SVT Nyheter: Man fick sin själ utsugen i bråk mellan höger- och vänsterextremister

dementor
En ung man fick sent i går kväll sin själ utsugen ur sin kropp i närheten av Private Drive, London. 

Det finns information om att bråket ska ha varit mellan högerextrema och vänsterextrema grupper. 

– Det finns uppgifter som tyder på att det rör sig om personer från olika politiska ytterkanter på höger- och vänsterskalan men resten återstår att utreda. Det finns förmodligen många olika versioner om vad som hände där, säger mugglarpolisens presstalesman till SVT Nyheter

 

Två individer är gripna och misstänkta för själastöld och mordförsök.

– Det är oklart exakt hur det har gått till, och var, säger polisen.

Det polisen vet så här långt är att en grupp människor på väg från en lekplats stötte ihop med en annan grupp.

Vad som sedan gör att mötet urartar i ett bråk säger sig polisen ännu inte veta.

Däremot finns information om att bråket ska ha varit mellan högerextrema och vänsterextrema grupper.

– Det finns uppgifter som tyder på att det rör sig om personer från olika politiska ytterkanter på höger- och vänsterskalan men resten återstår att utreda. Det finns förmodligen många olika versioner om vad som hände där, säger polisens presstalesman.

Han bekräftar också att de två anhållna individerna har kopplingar till högerextrema grupper. Däremot vill ingen polis vi talar med bekräfta medieuppgifterna att det rör sig om uttalade dementorer.

Polisen kommer att hålla förhör med de inblandade under dagen.

– Vittnen på platsen var inte särskilt glada över att tala med polisen. De inblandades relation är oklar, säger polisens presstalesman.

WordPressens under

image

Jag kan nu ladda upp högoktaniga (källa?) bilder via min mobiltelefon.

Proceduren tar bara 35-40 minuter för mig och tillskänker er ytterst marginell glädje; en klassisk lose-lose-situation som ligger precis i portalens publicistiska linje. Hela affärsidén, som hittills inbringat totalt noll kronor (motsvarande 0.00 € eller 0.00 $), bygger på ett fundament av ömsesidig bedrövelse.

Men det är ju sedan gammalt. Nytt dock: bilder via mobilen.

Poolkantat

En svensk satte ett knä i näbben på en engelsman – och fullvuxna karlar formligen tjuter av glädje?, upprymdhet?, nationalism?, fördämd aggression? Jag vet inte, men folk älskar knän i ansikten. Jag kan inte alla termer; men jag förstod att allt som The Mauler vidrörde med sitt knä blev till guld för Sportbladet.se.

Jag kan inte heller alla UFC-termer; men man vet ju att ett näbbknä är trassel för mottagaren.

Jag tycker verkligen att man måste må lite dåligt när The Mauler slår de två sista slagen i ansiktet på en liggande, utslagen britt. Man måste, om man ska kunna kategorisera sig som en välmående individ. Annars tjuter varningsklockorna.

En viss kontrast från gårdagens kvinnodags-förstasida till en förstasida som i morgon (antar jag, jag hann inte se den) porträtterar hur en svensk machoman knäar en brittisk machoman i huvudet så att hjärncellerna klyvs i tu.

Ni såg väl att Sportbladet för en dag, Internationella Kvinnodagen, bara innehöll damidrott? Jag tror inte ens att man blev så nedringda av ilskna mansvurmare. Det går framåt, så sakteliga.

Jag tycker att det var fint. Det är förstås ingen lösning, det är förstås ingenting, men man kan välja att göra något eller man kan välja att göra inget. Och Sportbladet gjorde något.

Jublas det, förresten, om någon sätter ett knä i huvudet på en nemesis utanför Bamsegrillen i Munksund, vid halv-fyra-rycket en fredagsnatt? Förmodligen inte. Och då ska man som UFC-lekman veta att det är svårare att få in ett bra knä med en räksalladsmelerad mosbricka i ena näven.

Nej, inte ens längst in i min rakade mittbackssjäl kan jag finna någonting som går igång på UFC.

Annars då? Ludvig Sundström och hans kompanjoner i Hudiksvalls FF – som slog ut Selånger i sommarens förkval! – hade det, hm, tungt i Svenska Cupen i eftermiddags. Bara Robin Söder gjorde fem mål på stackars HuFF. Totalt 0–10, och då ska man veta att förre GIF-målvakten Niclas Larsson stundtals storspelade i kassen.

”Ludde” fick dock fin tv-exponering; sitt namn upprabblat av ingen mindre än David Fjäll samtidigt som kameran zoomade in honom. Exponeringsläget dock inte det allra mest gynnsamma: Sundström hade kramp, HuFF inga byten kvar – och dessutom 0–8 i baken. Men med de tio-femton SVT Play-sekunderna ska väl Innocent Sven eller någon annan oregistrerad gynnare på den nu helt oreglerade gynnarmarknaden kunna gräva fram något poolkantat kontrakt i cypriotiska andraligan.

På tal om agenter: vem fick Niclas Elving, 28, från Gunnilse och Division II Västra Götaland till – Nicaragua? Den agenten vill jag ha korn på.

Det är så lite man vet om samtiden ibland, förresten. Som i dag: då skulle jag ha varit i Örebro. Hela dagen. Men jag satt i Stockholm, på Västra Järnvägsgatan 23. Detta uppdagades efter en dryg period mellan Örebro och Linköpings HC. ”Vem är i Örebro?”, frågade någon. ”Det är… Erik Löfgren”, sa nattchefen.

Eftersom Kristoffer Bergström var utsänd till Holmenkollen så behövde jag inte fäkta med legitimation och födelseattest för att bevisa att det var Erik Löfgren som satt framför dem på redaktionen. Något hade blivit fel och jag kan, då ingen yppat ett ord om Örebro till mig, inte känna mig alltför skyldig. Nog för att jag har vissa krämpor i min sargade kropp – men ”jag-borde-vara-i-Örebro”-ilningen i höftpartiet har aldrig gjort sig påmind.

Får man så här i nattetid, med stolt tonering!!!, påpeka att jag inte såg en enda ruta från årets schlagercirkus? Inte. En. Totalt schlagerembargo. Som vore jag en fientligt inställd anti-mellorobot.

Nu fick jag reda på att min mycket nära vän Rikard, får jag – trots mitt råbarkade mittbacksyttre – kalla honom min bästis?, fyller 26. Tvåa-sexa.

En sådan fräckhet; bara kasta vår snabbt skenande ålderdom i näbben på mig, helt utan förvarning.

Tjugosex. Ojvoj. Det var ju bara i går som han satte sig i bilen på väg till Medskogsträningen  och använde ”hallå, hallå” som öppningsfras, något jag – i egenskap av två år yngre, storögt kid i desperat jakt på ett eget uttryck – tog till mig. Sedan dess hälsade jag med ”hallå, hallå” i säkert tio år.

Det här inlägget är sponsrat av 01.28-fredagsnattspendeln.

Vi avslutar genom att låta Ivor Cutler sjunga några sanningens ord:

These streets will never look the same

Jag sitter i en taxi. Lyssna inte på mig. Inga sanna ord har någonsin yppats i en taxi.

Det här kommer slå bakut, jag känner det på mig. Skattmasen kommer ta mig vid anklarna och skala mig ren på polletter inför en grymtande pöbel. ”Fattighjon skola inte åka taxi!”, kommer han gasta och predika om förmånsbeskattningar och om det sura äpplet till mervärdesskatt som alla taxiåkare slutligen ska bita i.

Alla tidigare år har jag varit tvungen att mindervärdesskatta. Vad det nu betyder.

Nåväl. Nu sitter jag här. Ser taxametern rulla på. Jag måste lova mig själv att alldeles oavsett om jag skulle vispa upp mig i det ekonomiska smöret (genom, säg, ett sent Doncaster-mål i Match 12 eller… nej: detta Doncaster-mål är chansen) så får jag aldrig bli bekväm med att se en taxameter rulla på.

Min visstidssnåldom är inte intellektuell, den är själslig. Vad nu det betyder.

Vad betyder någonting genom ett taxifönster?

Det här blir mycket dyrare än jag kunnat tänka mig. Jag håller i detta nu på att sänka hela Schibsted-koncernen. Chauffören måste ha dragit variatorbrickan på taxametern.

Det här gör jag aldrig om. Det blir lördagsnattbuss i morgon. Jag får ta en mosbricka i nacken och ett vedervärdigt fylldomsskränande.

Jag mår dåligt nu. Jag hade kunnat åka jetpack till Sundsvall för de här pengarna. Och bott på Knaust. Och hyrt en bättre ardenner och ridit upp för trappan, och betalat för saneringen av krakens spillning.

Allt detta är lögn. Inga sanningar skrivs härifrån.