Ambassadör Hallenius: »Tror det finns en jävla fin framtid här«

Ett helt annat tänk och en helt annan karaktär på gruppen.

GIF Sundsvalls nye härförare lovar att årets GIF-upplaga kommer att kämpa hårt för att bli folkliga – både utanför och på fotbollsplanen.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger lagkapten Linus Hallenius. 

Linus Hallenius slår sig ner på en stol i den loge på tredje våningen som är döpt efter Leif »Lill-Foppa« Forsberg. Han frågar om jag precis satt och åt lunch med ordföranden Johan Nikula. Jag nickar.

»Och grät?«, frågar han.

Jag rynkar på ögonbrynen; knycklar ihop ansiktet till en tydligt oförstående grimas. David Myrestam, som slagit sig ner intill Giffarnas anfallsstjärna, ser också oförstående ut.

»Har du grävt efter nyheter?«, förtydligar Hallenius. Jag har hört fel. Han frågade inte om vi satt och grät tillsammans, jag och Nikula, men det är knappt att jag kan klandra mina hörselgångar. För det är ungefär så jag har uppfattat att spelare och ledare inom GIF Sundsvall tycker att bilden av klubben målats upp under vårvintern 2018: att allt är piss och skit och kört. Ja, att alla som bryr sig om Giffarna bara borde sätta sig ner, luta pannan i handflatan och gråta en skvätt.

Vi landar där i ett missförstånd, men jo: nog är det i den bristande folkligheten och negativiteten vi måste börja. Bilden av Giffarna må vara som allra sämst just nu – men den har aldrig varit folklig och bra, medger Linus Hallenius:

– Nej, så har det väl alltid varit. Det har man säkert varit en del av själv också. Det är väl inte jättemånga som bara tänker positivt om Giffarna och brinner för det, säger han och utvecklar:

– Så är det väl med våra lokala medier med. De väljer ju lite hur de ska vinkla saker och ting och jag tycker att allting har varit åt det dåliga hållet.

David Myrestam, Umeå-sonen som ifjol återvände till klubben efter en längre sejour i norska Haugesund, har inte heller lyckats undgå att GIF Sundsvall inte är »stadens« eller »folkets lag«.

– Nej, det har jag märkt, absolut. Det jag jämför mycket med är Haugesund, där vi var ett mindre lag – men verkligen stadens lag. Folk smällde upp flaggor, gick med stolthet i halsdukar och tröjor. Det ser man knappt här, säger han och utvecklar:

– Där i Haugesund var det verkligen en känsla av ett »vi«. Där kände folk på läktaren att »jag är också en del av den här klubben« – man kommer till läktaren och ser någon annan i halsduk och »fan, det är vi«, liksom. Det är en jävligt härlig känsla, men det är svårt att veta hur man får till den.

Linus Hallenius gör under intervjun själv ingen hemlighet av att han inte heller riktigt höll på klubben under uppväxten och förnekar inte alls att det fanns en rätt ordentlig portion av bitterhet och missnöje gentemot klubben när han lämnade för Hammarby, sommaren 2009. Och på frågan om han kan sätta fingret på varför Giffarna är så märkbart icke-folkliga i sin egen stad så svarar han fortfarande med en väldig bestämdhet – som om hans gamla 20-åriga, besvikna jag sipprar fram – att klubben till stor del har sig själv att skylla.

– Det är väl kanske så att det gjorts för mycket dåliga beslut genom åren. Att man helt enkelt tycker att det är mycket som skötts dåligt. Jag tror att det är många saker som gör att folk har en negativ bild av föreningen, eller att de inte känner något alls för föreningen.

Nu, snart ett decennium senare, är det dock en helt annan Linus Hallenius som representerar GIF Sundsvall. Som centertank, som lagkapten i Tommy Naurins skadefrånvaro – och som sprudlande engagerad ambassadör. Sidsjö-sonen, som fyller 29 dagen innan premiären, formligen lyser när han talar om allt han vill göra för att öka klubbens »folklighet«. Han sprudlar av det engagemang som jag antar att man vanligast finner hos en volontär som känner att den kämpar för en riktigt viktig sak, eller hos en delägare i ett start-up-företag som inte bara jobbar för ett företag, vilket som helst, utan verkligen är personligt investerad i sitt projekt. Och hans projekt är att få GIF Sundsvall att bli folkets lag i Sundsvall.

– Och jag upplever att det kanske faktiskt är på väg att bli en förändring. Jag försöker alltid prata gott om klubben och allt som händer när jag träffar folk – och vi som spelare har ett stort ansvar. Och jag verkligen tror att klubben är på helt rätt väg när man nu vill bli mer »folkliga«, säger Hallenius.

Han berättar om hur han försöker göra precis allt som klubben vill att han ska göra ute i stan (»vi gör vad som helst, hyr ut oss till högstbjudande«) – men att han dessutom tagit sig an ett läxläsningsprojekt med ett gäng unga killar på helt egen hand.

– Jag gör verkligen allt jag hinner med. Och har man många såna spelare så tycker jag det bara är att använda. För ju mer vi syns, inte minst bland yngre som kanske kan se upp till en, så kan det kanske bli coolt att vara Giffare, istället för pinsamt, typ.

Han hänvisar tillbaka till David Myrestams bild av den folkliga fotbollsgemenskapen i Haugesund:

– Tänk om det kunde bli så att man sätter på sig en GIF-keps eller en -halsduk för att det är coolt. Nu är ju stämningen snarare att den som gör det får skämmas.

När vi sitter ner och pratar så kommer jag mycket riktigt från en sittning med Johan Nikula. En sittning där vi inte förvisso inte satt och grät, men där det med rynkade pannor och vissa suckar spekulerades i den uppenbart bristande folkligheten. GIF-ordföranden summerade till sist ett par nycklar för att uppnå folkligheten. En av dessa var mycket riktigt att synas mer ute på stan, vilket både Myrestam och Hallenius betonar att de väldigt gärna gör, men en annan var att ordföranden ville se fler »blodiga knän« på spelarna.

Det kommer han att få. Det var – om vi nu accepterar denna relativt konstgräs-utdaterade omskrivning för hårt arbete – för lite blod på knäna förra säsongen, erkänner båda spelarprofilerna.

– Ja, det var det, säger Linus Hallenius utan att blinka. Det var för lite fokus på att vinna fotbollsmatcherna. Där har alla blivit ett år klokare, både från spelar- och ledarhåll. Man får en jävla skjuts av att vinna fotbollsmatcher, som man kan bygga vidare på, istället för att få höra att »ni spelade rätt bra fotboll« när man inte vunnit eller skapat speciellt många chanser.

Han fortsätter, kanske fortfarande utan att blinka. Han talar hur som helst med en väldig bestämdhet.

– Det är helt solklart: det är ett annat tänk i år. Vi ska vinna fotbollsmatcher och då ska det även fajtas och krigas och vinnas andrabollar och hela den biten.

Skillnaden på 2018 års knäblödande upplaga av spelartruppen och fjolårets variant, som kunde rulla boll men som med få undantag upplevdes lite vek och försiktig? Mängden tydliga ledarfigurer.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger Hallenius. Jag tänkte att de som var lite äldre och viktiga spelare skulle vara sådana som tog mycket plats och hördes och syntes, men förra året var de spelarna – som hade flest matcher och var viktiga inför säsongen – inte riktigt den typen.

David Myrestam tror att höstens kämpasegrar kan ha fått flera spelare att få upp ögonen för att det finns annat i fotbollslivet än imponerande kortpassningsspel.

– Sirius borta var en av de skönaste vinsterna för säsongen och jag spelade inte fotboll för fem öre i den matchen, säger han.

– Och jag tror att folk började känna det då: »fan, mycket hellre vinna så här med 1–0 och en mysig bussresa hem än att åka på en 2–0-torsk där vi är spelmässigt bättre än motståndarna«.

Foto: Johan Löfgren.

Giffarnas tilltänkta mittbacksgeneral blir lite fotbollsfilosofisk för en stund.

– Och det är väl lite det: vad är »attraktiv fotboll«? Är det att spela runt bollen eller är det en stor och stark Giffare?

Han utvecklar:

– Där kan jag kolla på mitt norska lag: vi var inte »sexiga«, vi sparkade och sprang och kämpade hårdare än motståndarna och vi var egentligen säkert ett mittenlag – men tog Europaplats båda åren. Och folk kom på matcherna för att de visste att vi skulle slåss för det och offra oss. En tackling där var ju värd mer än två tunnlar och ett skott i krysset. Och så är det ju: om jag går på match så vill jag ju se folk som slåss och verkligen vill vinna.

Linus Hallenius fyller i:

– Och i år är vi ett lag som jobbar jävligt hårt för varandra. Vi är många som kommer ha blodiga knän: David, Carlos (Moros Gracia), jag hoppas jag får nåt blodigt knä, sedan har vi även lirare som kan dra två tunnlar och ett skott i krysset. Så man ska få lite av varje.

Jag har själv haft Joel Cedergren som tränare och tycker – precis som många andra vittnat om – att han är otroligt bra på att se människor och verkligen oerhört skicklig på att utveckla individer. Men jag har också minnen av att han – märkligt nog, sett till hur han var som spelare – inte var den som fick spelare beredda att offra ett pannben för tre poäng i en match.

De båda GIF-profilerna – som självklart har en väldigt förbättrad och allsvenskt rutinerade upplaga av tränaren Joel Cedergren än den nybakade Tipselit-version jag fick känna på under 2009 och 2010 – lyssnar på min utläggning, skruvar på sig den aning som jag misstänker att man brukar kunna skruva på sig när en spaning inte varit helt ackurat men inte heller helt ute och cyklat, innan diplomaten Linus Hallenius tar till orda.

– Det jag tycker är väldigt bra med vårt ledarteam det är att de också vill utvecklas och lära sig. Och de lärde sig sjukt mycket av förra året, det är jag helt övertygad om. För om vi är äldre spelare som kommer med idéer så tar det till sig det och jag tycker att det blivit tydligare det här året: att det ska vinnas. Vi tränar och spelar för att vi ska vinna. Sedan tror vi att vi ska nå dit genom att ha mer boll än motståndarna och dominera matcherna, men det handlar om att göra fler mål än motståndarna och att vi kanske kan frångå vissa saker ibland för att ta resultaten.

David Myrestam:

– Det är inte alla tränare som skulle sitta där och ta emot tips och råd, men de (Joel Cedergren och Ferran Sibila) är väldigt öppna med att de inte är de perfekta tränarna utan är väldigt öppna kring vad de kan göra bättre för gruppen.

Jag nämner att många GIF-supportrar dessutom blivit väldigt frustrerade genom åren, när laget ligger under och inte skapar några målchanser – men där Joel Cedergren stått och låtit nöjd över, säg, några luddiga passningsmönster i paussnacket.

– Självklart är det de spelmässiga prestationerna som tids nog kommer ge resultaten – men det handlar ju i slutändan om att vinna matcherna. Och där har vi nog vänt på det litegrann. Det har blivit en tydligare kravbild, det har blivit bättre och jag tycker att man känner en förändring. Och det har inte bara att göra med tränarna – det ligger mycket på oss spelare också och där har vi fått en annan grupp i år. Det känns annorlunda – det känns bättre, säger Hallenius.

Två av ledarna i den nya, starkare gruppen är onekligen Linus Hallenius och David Myrestam: två rutinerade herrar som fick tassa in lite på tå i förra årets gruppdynamik, då båda började den allsvenska våren som bänkspelare.

Hallenius förklarar:

– Det blev ju en konstig situation för både mig och David förra våren. Man hamnar ju i en hierarki i ett omklädningsrum utifrån vad man presterar på planen, och både jag och David var ju utanför elvan. Och där blev det nog… lite skevt. Man kan vilja väldigt mycket, som vi gör, men man behöver vara på planen för att nå den nivån i hierarkin som gör att man kan påverka.

Båda beskriver vårsäsongen 2017 som frustrerande – men i efterhand kan Linus Hallenius känna en stor tacksamhet.

– Så här i efterhand så var det nog det bästa som kunde hänt mig. Det här har ju på något sätt varit sista chansen för mig, det har varit jävligt rörigt och jag höll ju ett tag på att skita i allt. Så jag gick in med den inställningen att om inte jag gör det jag ska, rättar in mig i leden mer än jag är känd för att göra – ja, då har jag nog inte så många arbetsgivare kvar.

Den struliga perioden i Helsingborg säger han själv att han inte kunnat göra så mycket åt, men:

– Jag har kunnat göra saker och ting annorlunda, både i Hammarby och även utomlands, där jag varit lite för… egocentrisk och haft skygglappar på och kanske inte sett saker utifrån.

Linus Hallenius brinner för att öppna upp GIF-famnen för folket i Sundsvall. Foto: Johan Löfgren.

Nu kliver han ut till premiären som lagkapten och given »nia« i GIF Sundsvall: en härförare och en eldsjäl till ambassadör för klubben. Han säger att både han och David »startar på en annan platå« den här säsongen, att de kan ställa krav redan från säsongsstart. Och att de två – som är rotade i staden – nu ska göra allt för att få staden rotad i Giffarna.

– Vi jobbar stenhårt på det. Jag tror att det finns en jävla fin framtid för det här. Vi ska bara få de röda siffrorna att bli lite grönare, sen så ska vi få en positiv anda i den här jävla—, säger Hallenius och är nog precis på väg att fyra av en sågning mot det bristande engagemanget bland hans hemstads invånare, när David Myrestam snabbt bryter in:

– Vi tycker att det är svinkul att få spela ett lag där man verkligen brinner för någonting mer än att bara vinna en match. Det är jävligt roligt att känna det.

Linus Hallenius nickar. Han vänder på sin mobiltelefon, utbrister »Shit! Fyra nya sms!«. Det är fyra nya bud som har trillat in på det hus han ska sälja. Sommaren 2015 ringde jag upp honom när hans lägenhet i Stockholm låg ute till försäljning, i tron om att han kanske var på väg hem till Sundsvall.

Det tog ett tag till, men nu är han mer hemma än någonsin.

– Ja, nu vill man ju spela hur länge som helst. Jag börjar för första gången börja tänka på åldern, säger han och sticker upp fingrarna framför sig och räknar. Tjugonio, trettio, trettioett, trettiotvå… fan: ett par år till borde jag ha.

GIF ska bli folkligt – med blodiga knän

Det är en tränares ansvar att ha hand om det taktiska.

Men när hela klubbens existens står på spel kan även en ordförande få önska taktiska justeringar – och Johan Nikula vet vad han tror är nyckeln till »folkligheten«.

– Fler blodiga knän, säger GIF-ordföranden.

Jag reagerar på att när han uttalar »väder« så låter det på hans grötiga skånska att han diskuterar slokörade tamkaniner.
Jag kommer precis från en tågresa som var så norrländskt vykortskrispig att jag mitt under resan – som i ett ny-norrländskt trans – gick iväg och ryckte åt mig en renklämma och betalade för det SJ-prissatta kalaset med en näve som agerade så beslutsamt vid kortterminalen att den knappt längre kan ha tillhört min studentikost prismedvetna person.

Det var någonting i luften under resan som fick mig att smattra ihop en text som glimrade av medelpadsk identitetspolitik och som drog oförsiktiga paralleller till det förhållandevis ur-norrländska sparka-och-spring-gäng som etablerade sig i början av 2000-talet. Här finns ju en norrländsk prägel att bygga på, slog jag fast, tog en ordentlig och kanske kulturellt approprierande tugga av min renklämma och susade vidare igenom det kritvita vinterlandskapet tills jag kom till ett Sundsvall där de meterhöga snödrivorna badade i ett iskallt solljus.

Senare under dagen visste jag att jag hade bokat in en intervju med Linus Hallenius och David Myrestam, där vi skulle prata just norrländsk folklighet, och om jag hade fått fortsätta surfa på den upplevt nynorrländska våg jag ridit på hela vägen från Stockholm till Sundsvall så vet jag inte verkligen inte var den hade hunnit ta mig innan jag nyktrat till; kanske hade jag frusit ihjäl i ett försök att idka polarexpedition upp för det viralt omtalade Nacksta-fjället.

Det är därför säkert bra att jag fick mellanlanda. Att jag fick börja min vistelse i Sundsvall med lite snack om bland annat »väudur« i Idrottsparkens lunchrestaurang med Johan Nikula: den 61-årige skåning vars blotta uppenbarelse blivit en påminnelse om att långt innan någon eventuell norrländsk folklighet kan hinna uppnås kring GIF Sundsvall så är hela fotbollsföreningens existens i akut fara.

Hans gråskäggiga anlete fungerar som en påminnelse över varför jag red hem genom det vintriga landskapet så pass tidigt inför påsk, varför jag tänkt hinna skriva så mycket om Giffarna inför just den här säsongen, varför jag den här gången varit så ambitiös att jag engagerat min kusin som fotograf i detta knapplästa bloggprojekt.

För att det kan vara sista chansen. För att föreningens hela framtid står på spel under 2018.

»Det kallas villkorat kapitaltillskott«

Som ordförande var Johan Nikula ytterst ansvarig för förra årets ekonomiska fiasko, där klubben gick med hela 6,9 miljoner kronor i förlust och försattes i en ekonomisk knipa där 6,3 miljoner kronor måste in under 2018 för att rädda elitlicensen. Han ställde sin plats till förfogande och sitter alltså delvis kvar för att ingen tog chansen att nypa ordförandeklubban – men någon oro för föreningens fortsatta överlevnad känner han inte.

– Nej. Måhända att det är lika delar övertygelse som någon typ av naivitet, jag vet inte, men det finns inte i min världsbild att klubben skulle försvinna. Det finns inte, säger GIF-ordföranden mellan lunchtuggorna.

Den 31 mars ska en handlingsplan in till elitlicensnämnden. För att på egen hand radera ut allt negativt kapital under säsongen 2018 skulle GIF Sundsvall göra ett resultat som var drygt tretton miljoner kronor bättre än under 2017. 6,9 miljoner kronor bättre bara för att hamna på plus-minus noll i budgeten för 2018 – och sedan ytterligare 6,3 miljoner kronor bättre för att radera ut det befintliga underskottet.

Ett resultat som är omkring tretton miljoner kronor bättre än ifjol behöver man vara mer än naiv för att tro på – så planen är en annan. Johan Nikula tar en stor tugga, tar ett andetag och lägger bestämt ut texten:

– Man kan ta in något som kallas »villkorat kapitaltillskott«. Då bokför man det direkt mot det egna kapitalet, pengarna kommer in och man tar bort det negativa egna kapitalet. Sedan när det ska återbetalas till de som har stoppat in pengarna så är det… när föreningen kan göra det, utan att äventyra fortsatt drift av verksamheten. Och det är inte behäftat med någon ränta, utan de som skjuter till kapitalet lånar ut gör det utan någon som helst vinst. Och med en risk också: för tänk om föreningen aldrig kan betala tillbaka.

Men… har ni den typen av långivare under 2018?

– Det… ska vi det ska vi rekrytera, har vi tänkt. Det finns ingenting klart, men vi håller på att jobba på en långsiktig finansieringsplan som vi ska kunna visa för långivare, där vi har framtida intäkter och att det inte är ett stort svart hål.

Härom veckan satt min gode vän Per Bohman och skrev om Giffarna till Aftonbladets allsvenska bibel. Han formulerade där en mening om att »klubben spelar högt och hoppas överleva fram till att de allsvenska klubbarnas intäkter ökar 2020«. Han bad om min åsikt och jag opponerade mig, sa att »nja, så kan man nog inte göra riktigt«; försökte – med den upplevda tyngden av att ha 15 makroekonomiska högskolepoäng i ryggen – förklara att »så fungerar det nog inte«.

Men när jag sitter med Johan Nikula så låter det som att Bohman har ungefär rätt. När klubben låg riktigt illa till under hösten 2014 – minus över fem miljoner kronor i det egna kapitalet – så var de inte tillbaka på plus igen förrän efter säsongen 2016.

Nu, precis som då, verkar siktet vara inställt på ett par år framåt. 2020 ökar tevepengarna rejält, erkänner Nikula, och då ska också storsatsningen på en allsvensk app, som Föreningen Svensk Elitfotboll utvecklat åt klubbarna, vara i fullt bruk.

– Man ska kunna sälja reklamplats på den här nya GIF-appen som kommer, bland annat. Men det där hänger ju på att vi måste vara skickliga på att verkligen få in de intäkterna också, för att det finns en app och att den har en massa funktioner ger ju inga pengar i sig, utan där måste vi vara så kloka och professionella som möjligt.

Klubben har budgeterat för att göra ett positivt resultat på omkring 1,5 miljoner kronor under 2018 – och täcka resten av det negativa egna kapitalet med lån. Nu är den stora frågan om elitlicensnämnden kommer att acceptera det upplägget.

– Det vet vi väl inte, men det är den plan vi har och sedan ska ju den godkännas av elitlicensnämnden, men det har jag svårt att se att de inte skulle godkänna.

– Sedan är det ju upp till oss att vi lyckas genomföra det också.

Snön på IP blästras bort med hetvatten inför premiären. En premiär som det sålts dåligt med biljetter till. »Vi kanske hade haft mer publik om vi spelat uppe i Vemdalen«, säger Johan Nikula skämtsamt om att Sundsvallsborna är iväg till sina fjällstugor. Foto: Johan Löfgren.

En del i en kämpande massa

På längre sikt är det förstås ohållbart att cykliskt, om och om, hamna i lägen där hela föreningens existens är hotad. Och i det längre perspektivet har Nikula varit öppen och tydlig med en ny vision: klubben ska inte sikta på att vinna allsvenskan längre, inte drömma om färöiska cupäventyr – utan helt enkelt fokusera på att bli mer folklig.

Giffarna ska ha som uttalat mål att bli staden Sundsvalls lag.

– Hur vi når dit?, frågar Johan Nikula sig själv.

– Jag tror personligen inte att våra supportrar har några egentliga problem med att vi slår felpassningar eller skjuter utanför eller till och med torskar matcher – så länge spelarnas knän är blodiga och det är lite sönderrivna tröjor när matchen är klar: att vi i nittio minuter i varje match ger hundra procent. Det är att vara folklig; att visa att vi är en av en kämpande massa i den här stan.

Har det varit för få blodiga knän i Giffarna på sistone?

– Understundom… ja. Jo, det har det varit.

Det är ändå någonstans en taktisk fråga, vilken typ av fotboll man vill spela. Kan man som förening ta upp det med tränaren: att man som ordförande vill ha fler blodiga knän på planen?

– Ja. Och det har vi gjort. Och Joel (Cedergren) vill ju naturligtvis också ha fler blodiga knän. Det hänger väl ihop med att vi inte har haft tillräckligt med ledare på plan. Nu har vi Linus (Hallenius) längst fram, (David) Myrestam i backlinjen och Carlos (Moros Gracia) som också driver på. Där har vi tydliga ledare som vill ha blodiga knän.

Johan Nikula lyfter speciellt fram Linus Hallenius, den snart 29-årige hemvändaren som lär få bära kaptensbindeln i premiären, som en nyckel för folkligheten:

– Nu är väl inte blodiga knän så aktuellt längre, det var väl vanligare på grus än konstgräs, men om vi tar det mer metaforiskt så har Linus blodiga knän efter varje match – och han driver ju på de andra också.

Liknar IP vid en ostkupa

I satsningen på folkligheten ingår dock fler parametrar än blodvite på knäskålar. Klubben ska bli bättre på att visa upp att den bedriver mer än elitverksamhet under Idrottsparkens strålkastare.

– Det ska inte kännas som att det är en ostkupa här över, säger han och pekar ut över gräsmattan och läktarna och formar en liten kupa med nävarna som han vevar mot fönstret. Det ska inte vara den känslan: att här spelas det elitfotboll och förs en elitistisk tillvaro, utan vi ska vara en del av folket.  Vi gör ju väldigt mycket bra ute i samhället, men det har vi varit väldigt dåliga på att nå ut med.

Han tänker på sociala projekt i områden som Nacksta, Ljustadalen och Bredsand, på klubbens fotbollslag för funktionsvarierade, på läxläsning. Ja, han tänker på allt det där som gemene idrottsintresserad Sundsvalls-bo – inklusive mig själv – förknippar med en annan idrottsförening från staden: nu nedlagda Sundsvall Dragons.

– Saligt insomnade Sundsvall Dragons hade ju ett PR-geni i (klubbdirektören) Anders Jansson. Vi kunde ibland få bilden av att Dragons räddade inte bara Sundsvall utan hela Sverige och halva den afrikanska kontinenten, säger Nikula.

Saligt insomnade var dock ordet. Trots att SM-guldvinnande Dragons lyckades sprida prångla ut bilden av sitt goda samhällsengagemang till alla och envar så räckte det inte: klubben försattes i konkurs under 2016. Och när jag börjar rabbla fler elitklubbar som gått samma eller ungefär samma möte som Dragons till ödes i idrottsstaden Sundsvall – dambasketlaget, båda elithockeylagen, innebandylaget – så börjar Johan Nikula skrocka något.

– Ja, jag är ju pinsamt medveten om det… och… ja, det kan man ju konstatera. Och tar man det vidare så är det svårt med evenemang också i Sundsvall. Vi har haft Gatufesten och Drakrodd och sånt som inte heller finns längre, utvecklar han.

– Då skulle man kunna dra slutsatsen att Sundsvallspubliken är svårflörtad och… det kanske den är – men vi måste också dra slutsatsen att vi då måste anstränga oss ännu mer.

»Dyrt att vara fattig«

Jag frågar vad Johan Nikula tycker vore ett rimligt publiksnitt för GIF Sundsvall i allsvenskan. Hittills under intervjun har han alltid dröjt något med genmälet – eftertänksamt tuggat sig igenom lunchrestaurangens kycklinglår lite extra noggrant – och sedan trevat sig fram till ett svar. Nu kommer det direkt.

– Sextusen tvåhundra!, säger han och ler, väl medveten om hur överraskande precis han just varit. Jag har nämligen räknat på det där, säger han.

Han går in i en relativt invecklad räknesnurra där han räknat ut snitt baserat på de allsvenska städernas invånarantal – minus ett par storlag och Stockholms-klubbarna – och helt sonika kommit fram till att 6200 åskådare är den matematiskt korrekta siffran. Det skulle placera Giffarnas siffror ganska precis där Örebro SK:s och Kalmar FF:s siffror låg under 2017.

Men även om ökade publiksiffror via ökad folklighet skulle göra mycket för ekonomin så hymlar Johan Nikula inte om att en annan punkt kommer att vara fortsatt väldigt viktig för en klubb på GIF Sundsvalls position i näringskedjan: spelarförsäljningar.

När läget var ekonomiskt becksvart under hösten 2014 så löstes den allra värsta krisen av att klubben sålde en villa och att de flyttade ur kansliet till baracker bakom den norra läktaren. De åtgärderna kan inte tas till igen.

– Ja, det enda vi har kvar att sälja nu… det är ju spelare, då. Det vi har tagit med oss (från läget 2014) är att spelarförsäljningar måste vara en del av verksamheten och de år där de uteblir så blir det… illa. Så vi ska bli väldigt mycket duktigare på det.

I budgeten för 2018 finns en budgetpost på en dryg miljon för spelarförsäljningar.

– Det är mer av en målsättning. Och då kan man få frågan »hur kan ni budgetera med något ni inte vet om ni får in?«, men… vi kan inte veta hur mycket publikintäkter vi får in eller hur mycket sponsorpengar som kommer in, men vi måste ju ha ett mål att försöka nå – för annars händer det ju inget.

I vinter har två GIF-stjärnor lämnat klubben – helt utan kostnad.

Och om Johan Nikula fått önska så hade Eric Larsson och Marcus Danielsson sålts inför säsongen.

– Ja, det är ju två riktiga klasspelare som gick utan att vi fick en krona.

Borde man ha försökt sälja de två inför förra säsongen, när det stod klart att de inte ville förlänga sina kontrakt?

– Jag är övertygad om att Urban försökte sälja dem. Sedan finns det ett uttryck som lyder »det är dyrt att vara fattig«, säger Nikula.

Ja, för Danielsson och Larssons gratis-sortier är inga unika historier. Av de spelare som GIF Sundsvall lyckats sälja det senaste decenniet – efter jätteaffären då Mikael Lustig gick till Rosenborg – så kan jag bara dra mig till minnes att Emil Forsberg, Joakim Nilsson och Stefan Silva haft mer än ett halvår kvar på sina kontrakt.

Spelare som Arí Skulason, Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Robert Lundström har exempelvis alla köpts loss med ett halvår kvar på deras respektive kontrakt, vilket betytt att klubben inte längre kunnat hindra dem att börja förhandla med andra klubbar.

– Med den typen av spelare måste man tidigt försöka förhandla fram ett nytt avtal. Då säger spelaren: »gärna, vad får jag för ny lön och vad får jag för sign-on-bonus?« och det är då Urban varit tvungen att säga »nej, tyvärr, jag har inte riktigt råd«. Då blir det inga nya kontrakt. Man skriver liksom inte på av gammal lojalitet, utan det är en affärstransaktion. Så att inte ha råd att göra de där förlängningarna… det straffar sig i längden.

Då blir det svårt att ta betalt när förädlingen väl har skett.

Han nämner att de allsvenska klubbarna totalt gick back med fyra miljoner under det senast tillgängliga bokslutet för serien, 2016, men att ligans klubbar gått back med hela 180 miljoner om det inte vore för spelarförsäljningar.

– Vi sitter i det där dilemmat allihopa. Och det är en del av fotbollsaffären, att köpa och sälja spelare, och är man så långt ner i näringskedjan som GIF Sundsvall är så måste man bli riktigt bra på det där: att man rekryterar, förädlar och säljer vidare.

På det området har GIF Sundsvall varit för dåliga. Vad gäller att få ut budskapet om allt klubben gör utanför »ostkupan« som omsluter elitverksamheten på Idrottsparken likaså.

Och så har knäna alldeles för ofta varit intakta efter GIF-match.
Långivare med GIF-hjärta tror klubben sig kunna hitta under 2018 – men folkligheten kommer att ta längre tid.

– Vi når självklart inte ett läge där vi är »folkets lag« i slutet av 2018, det kommer säkert att ta flera år, men vi hoppas förstås att det ska vara en märkbar skillnad vid utgången 2018 jämfört med nu.

På väg hem mot min stad, mot mitt lag

Jag promenerade hem från universitetet igår. Jag brukar försöka göra det när solen skiner, men den här gången lurade jag mig fram via en ny liten skogsväg som slingrade sig förbi något luddigt laboratorium utslängt mitt i skogen och som övergick i en grusväg så smal att jag höll på att bli överkörd av en skåpbil som fraktade småsnask till Selecta-automaterna och som till slut letade sig ut till ett vattenbryn. Sedan kunde man bevisligen promenera därifrån, längsmed vattnet och nästan hela vägen hem till mig. Jag vandrade med solen gassande i nyllet och det var som att ännu en liten del av Stockholm öppnade upp sig för min lokalsinneligt begränsade hjärna, som att minnes-synapserna från den gången jag gick där och den gången då jag gick där sammanfogades och bildade någon slags helhetsbild över var det och det och det låg och hur allt hängde samman.

Jag tänkte att när det blir lite varmare, då man inte längre behöver gå och dra axlarna upp mot öronspetsarna för att hindra kylan från att sippra in utan kan unna sig att okynnes-strosa långsamt till skolan – då ska det här bli min väg. I vår och sommar ska gå den varje dag, göra den till min.

Jag tänker ofta så, när jag har solen i trynet, ett leende över näbben och precis lyckats utöka den icke-gråa delen av min personliga Stockholmskarta med någon promilles promille – men i samma sekund som den tanken slår mig så drabbas jag också av insikten att jag aldrig kommer att kunna känna den här staden på det naturliga sätt som jag känner min hemstad.

Jag sköt den här bilden från höften på en halvsekund, lite för att inte vara en sån som sitter och fotograferar ett tågfönster men mycket för att alla bilder – höftskjutna eller noggrant planerade – hade fyllt samma funktion. Det är vitt och det är blått, det är alldeles oerhört krispigt, och det känns nästan oförtjänt mycket som att jag är på väg upp till Norrland.

Jag ska ju bara till Sundsvall. Detta mellannorrländska mellanting som jag alltid känner att jag behöver nyansera bilden av när någon introducerar mig som vore jag först och främst »norrlänning«.

»Ja, jo«, skruvar jag mig, »alltså, jag är från Sundsvall«. Med eftertryck, som att ett Sundsvall sagt med eftertryck skulle säga någonting för gemene stockholmare, som om det direkt skulle nåla dit en röd knappnål 38 mil upp längs kusten i deras inre mentala Sverige-karta.

Det gör det ju inte, för de flesta. För alldeles för många är den övre halvan av den mentala Sverige-kartan i princip avkapad. Precis som den allsvenska fotbollskartan var regelmässigt avkapad en bra bit in på femtiotalet, då fotbollslag från norra Sverige helt enkelt inte fick kvalificera sig för spel i den högsta serien.

GIF Sundsvall var första klubb att bända upp Norrlandsfönstret och genom min och mina jämnårigas uppväxt så satte klubben staden på kartan genom sin allsvenska representation i Sportnytt och Fotbollskväll, så till den milda grad att många i min ålder ändå hasplar ur sig någonting om »Giffarna« när man nämner sin hemstad.

Ja, under det tidiga 2000-talet kablades Sportnytt-bilder efter Sportnytt-bilder ut av Sundsvall som en stad med ett fotbollslag som kämpade stenhårt, som spelade på en veritabel jordåker dit absolut ingen ville åka och där en vänsterback kunde spela allsvenskt med ett närmast snusförvridet anlete och en spelstil som skulle kunna tituleras anti-modern. Om jag flyttat till Stockholm för femton år sedan är det mycket möjligt att jag inte hade skruvat på mig.

»Ja, jag kommer från Norrland«, skulle jag kanske sagt, »såg du inte hur kargt ›Fimpen‹ rensade till inkast igår kväll?«.

Sedan dess har ett antal nyckelfigurer varit med och förvandlat bilden av GIF Sundsvall som fotbollsklubb. Jag tänker på aktörer som Gefle IF, individer som Sören Åkeby, Arí Skulason och inte minst på en omkring 50 000 kvadratmeter stor plastmatta. När Urban Hagblom ska hämta hem yttermittfältare åker han ner till Stockholm och träffar en Simon Helg-figur på ett fik, inte upp till Västerbotten och träffar Jon Ericsson i en bivack.

Det är ett annat lag än det jag började heja på, helt klart.

Men precis som i början av 2000-talet så har laget nu lyckats hålla sig kvar i allsvenskan flera år i rad. Och var det faktumet att laget spelade tufft och hårt som jag föll för? Låg någon del i stoltheten över att vara GIF-supporter i Idrottsparkens Robert Wells-konsert-förstörda grässtrån?

Var inte det som jag var allra mest stolt över var att ett lag från min lilla stad kunde mäta sig med de största klubbarna i Sverige? Att min klubb gjorde det absolut maximala av sina ytterst begränsade resurser? Att den kämpade i en motvind av samma styrka som den snålblåst som alltid tycks vina (i alla riktningar) mellan gränderna i stenstan – men ändå höll sig fast med näbbar och klor?

Jo. Jag vill nog hävda det.

Den som följt fotbollsutvecklingen det senaste decenniet – eller bara noterat att mer än hälften av de allsvenska matcherna spelas på konstgräs – har noterat att det blivit extra svårt att inkast-rensa sig kvar i allsvenskan. GIF Sundsvall har ställt om, byggt isländskt, byggt spanskt, byggt passningsskickligt och spelförande – och det har (med viss nöd och viss näppe) hållit i tre raka säsonger.

Och inför 2018 ser det sportsligt bättre ut än på länge. David Batanero kan – för att tala Urban Hagblomska – bli en attraktion i allsvenskan, Romain Gall har alla möjligheter att explodera, Linus Hallenius lär fortsätta bära offensiven på sina hemvändaraxlar och David Myrestam ser ut att kunna växa ut till en försvarsgigant framför den iranske VM-aspirant som Urban Hagblom hittat i en »bortskänkes mot avhämtning«-annons.

Och alldeles nyss presenterades Maic Sema.

Det finns alla förutsättningar att klara sig kvar för även en femte säsong i allsvenskan.

GIF Sundsvall kämpar fortfarande med ytterst begränsade resurser, spelartruppen är åter igen relativt hemvävd (Dennis Olsson, Jonathan Morsay, Peter Wilson och Linus Hallenius kommer alla att kämpa om startplatser i GIF-ikonen Joel Cedergrens elva) och det är precis samma klubb som förr: den anrika förening som grundades 1903 och som var först av alla att springa igenom Norrlandsfönster och öppna upp vår landhalva för allsvenskt fotbollsspel.

Jag har inte varit riktigt nykter kring GIF Sundsvall sedan senhösten 1999, det ska jag villigt erkänna, men jag tycker att en nykter blick på uppräknade faktorer ovan borde ge vid handen att förutsättningarna är bra och att läget är ljust.

Men det – konstpaus för dramatisk plot-twist-effekt – är det ju inte.

Det är ju kaos, kris, panik. Klubben ser ut att ligga och förblöda ihjäl ekonomiskt. Läget är liksom inte detsamma som på det tidiga 2000-talet – och inte för att mittfältarna nu kommer från Katalonien istället för från Norge, utan för att det diffar 6,3 miljoner kronor i den ekonomiska balansen.

Klubben kan gå i konkurs. Allra minst förlora elitlicensen. Så illa är det, av alla siffror att döma.

Och jag vill så gärna kunna hålla på GIF Sundsvall om femton år också. Jag vill kunna jämföra framtidens upplaga av spelartruppen med denna spanskinfluerade passningsperiods lag.

Snart är tåget framme – snart kommer det att göra kanske hela Sveriges fulaste stadsentré genom att rulla förbi Kubal-skorstenarna – och jag ska i en hel veckas tid få gå på de gator som, till skillnad från nyupptäckta vägar i Stockholms innerstad, alltid kommer att vara mina på riktigt.

Det kommer att blåsa snålt, jag kommer att ha haft med mig en för tunn jacka och jag räknar med att det sitter plywood för ytterligare något butiksfönster i den allt mer spöklika stadskärnan. Kanske kommer jag leta mig ut och bli serverad en öl för 75 kronor av någon som kallar mig »maestro« och med ens förstå varför jag skruvar på mig när någon frågar mig om jag är från Norrland, för ibland är Sundsvall så stockholmskt att även riktiga stockholmare skulle bli illa till mods.

Jag gillar verkligen inte allt med Sundsvall, alltså verk–lig–en inte, men det är min stad.

Och jag gillar verkligen inte allt med hur GIF Sundsvall sköts, är helt med på bilden av att klubben till stor del har sig själv att skylla och har skarp kritik att rikta mot både det ena och det andra – men det är och kommer alltid att vara mitt lag.

De närmsta dagarna ska jag prata med spelare, med ledare och med andra involverade i och runt Giffarna och försöka få svar på varför det inte är hela Sundsvalls lag.

För det börjar bli väldigt bråttom att bli det.

GIF ska bli folkligt – via blodiga knän

Det är en tränares ansvar att ha hand om det taktiska.

Men när hela klubbens existens står på spel kan även en ordförande få önska taktiska justeringar – och Johan Nikula vet vad han tror är nyckeln till »folkligheten«.

– Fler blodiga knän, säger GIF-ordföranden.

Jag reagerar på att när han uttalar »väder« så låter det på hans grötiga skånska att han diskuterar slokörade tamkaniner.

Jag kommer precis från en tågresa som var så norrländskt vykortskrispig att jag mitt under resan – som i ett ny-norrländskt trans – gick iväg och ryckte åt mig en renklämma och betalade för det SJ-prissatta kalaset med en näve som agerade så beslutsamt vid kortterminalen att den knappt längre kan ha tillhört min studentikost prismedvetna person. Det var någonting i luften under resan som fick mig att smattra ihop en text som glimrade av medelpadsk identitetspolitik och som drog oförsiktiga paralleller till det förhållandevis ur-norrländska sparka-och-spring-gäng som etablerade sig i början av 2000-talet. Här finns ju en norrländsk prägel att bygga på, slog jag fast, tog en ordentlig och kanske kulturellt approprierande tugga av min renklämma och susade vidare igenom det kritvita vinterlandskapet tills jag kom till ett Sundsvall där de meterhöga snödrivorna badade i ett iskallt solljus.

Senare under dagen visste jag att jag hade bokat in en intervju med Linus Hallenius och David Myrestam, där vi skulle prata just norrländsk folklighet, och om jag hade fått fortsätta surfa på den upplevt nynorrländska våg jag ridit på hela vägen från Stockholm till Sundsvall så vet jag inte verkligen inte var den hade hunnit ta mig innan jag nyktrat till; kanske hade jag frusit ihjäl i ett försök att idka polarexpedition upp för det viralt omtalade Nacksta-fjället.

Det är därför säkert bra att jag fick mellanlanda. Att jag fick börja min vistelse i Sundsvall med lite snack om bland annat »väudur« i Idrottsparkens lunchrestaurang med Johan Nikula: den 61-årige skåning vars blotta uppenbarelse blivit en påminnelse om att långt innan någon eventuell norrländsk folklighet kan hinna uppnås kring GIF Sundsvall så är hela fotbollsföreningens existens i akut fara.

Hans gråskäggiga anlete fungerar som en påminnelse över varför jag red hem genom det vintriga landskapet så pass tidigt inför påsk, varför jag tänkt hinna skriva så mycket om Giffarna inför just den här säsongen, varför jag den här gången varit så ambitiös att jag engagerat min kusin som fotograf i detta knapplästa bloggprojekt.

För att det kan vara sista chansen. För att föreningens hela framtid står på spel under 2018.

Som ordförande var Johan Nikula ytterst ansvarig för förra årets ekonomiska fiasko, där klubben gick med hela 6,9 miljoner kronor i förlust och försattes i en ekonomisk knipa där 6,3 miljoner kronor måste in under 2018 för att rädda elitlicensen. Han ställde sin plats till förfogande och sitter alltså delvis kvar för att ingen tog chansen att nypa ordförandeklubban – men någon oro för föreningens fortsatta överlevnad känner han inte.

– Nej. Måhända att det är lika delar övertygelse som någon typ av naivitet, jag vet inte, men det finns inte i min världsbild att klubben skulle försvinna. Det finns inte, säger GIF-ordföranden mellan lunchtuggorna.

Den 31 mars ska en handlingsplan in till elitlicensnämnden. För att på egen hand radera ut allt negativt kapital under säsongen 2018 skulle GIF Sundsvall göra ett resultat som var drygt tretton miljoner kronor bättre än under 2017. 6,9 miljoner kronor bättre bara för att hamna på plus-minus noll i budgeten för 2018 – och sedan ytterligare 6,3 miljoner kronor bättre för att radera ut det befintliga underskottet.

Ett resultat som är omkring tretton miljoner kronor bättre än ifjol behöver man vara mer än naiv för att tro på – så planen är en annan. Johan Nikula tar en stor tugga, tar ett andetag och lägger bestämt ut texten:

– Man kan ta in något som kallas »villkorat kapitaltillskott«. Då bokför man det direkt mot det egna kapitalet, pengarna kommer in och man tar bort det negativa egna kapitalet. Sedan när det ska återbetalas till de som har stoppat in pengarna så är det… när föreningen kan göra det, utan att äventyra fortsatt drift av verksamheten. Och det är inte behäftat med någon ränta, utan de som skjuter till kapitalet lånar ut gör det utan någon som helst vinst. Och med en risk också: för tänk om föreningen aldrig kan betala tillbaka.

Men… har ni den typen av långivare under 2018?

– Det… ska vi det ska vi rekrytera, har vi tänkt. Det finns ingenting klart, men vi håller på att jobba på en långsiktig finansieringsplan som vi ska kunna visa för långivare, där vi har framtida intäkter och att det inte är ett stort svart hål.

Härom veckan satt min gode vän Per Bohman och skrev om Giffarna till Aftonbladets allsvenska bibel. Han formulerade där en mening om att »klubben spelar högt och hoppas överleva fram till att de allsvenska klubbarnas intäkter ökar 2020«. Han bad om min åsikt och jag opponerade mig, sa att »nja, så kan man nog inte göra riktigt«; försökte – med den upplevda tyngden av att ha 15 makroekonomiska högskolepoäng i ryggen – förklara att »så fungerar det nog inte«.

Men när jag sitter med Johan Nikula så låter det som att Bohman har ungefär rätt. När klubben låg riktigt illa till under hösten 2014 – minus över fem miljoner kronor i det egna kapitalet – så var de inte tillbaka på plus igen förrän efter säsongen 2016. Nu, precis som då, verkar siktet vara inställt på ett par år framåt. 2020 ökar tevepengarna rejält, erkänner Nikula, och då ska också storsatsningen på en allsvensk app, som Föreningen Svensk Elitfotboll utvecklat åt klubbarna, vara i fullt bruk.

– Man ska kunna sälja reklamplats på den här nya GIF-appen som kommer, bland annat. Men det där hänger ju på att vi måste vara skickliga på att verkligen få in de intäkterna också, för att det finns en app och att den har en massa funktioner ger ju inga pengar i sig, utan där måste vi vara så kloka och professionella som möjligt.

Klubben har budgeterat för att göra ett positivt resultat på omkring 1,5 miljoner kronor under 2018 – och täcka resten av det negativa egna kapitalet med lån. Nu är den stora frågan om elitlicensnämnden kommer att acceptera det upplägget.

– Det vet vi väl inte, men det är den plan vi har och sedan ska ju den godkännas av elitlicensnämnden, men det har jag svårt att se att de inte skulle godkänna.

– Sedan är det ju upp till oss att vi lyckas genomföra det också.

På längre sikt är det förstås ohållbart att cykliskt, om och om, hamna i lägen där hela föreningens existens är hotad. Och i det längre perspektivet har Nikula varit öppen och tydlig med en ny vision: klubben ska inte sikta på att vinna allsvenskan längre, inte drömma om färöiska cupäventyr – utan helt enkelt fokusera på att bli mer folklig.

Giffarna ska ha som uttalat mål att bli staden Sundsvalls lag.

– Hur vi når dit?, frågar Johan Nikula sig själv.

– Jag tror personligen inte att våra supportrar har några egentliga problem med att vi slår felpassningar eller skjuter utanför eller till och med torskar matcher – så länge spelarnas knän är blodiga och det är lite sönderrivna tröjor när matchen är klar: att vi i nittio minuter i varje match ger hundra procent. Det är att vara folklig; att visa att vi är en av en kämpande massa i den här stan.

Har det varit för få blodiga knän i Giffarna på sistone?

– Understundom… ja. Jo, det har det varit.

Det är ändå någonstans en taktisk fråga, vilken typ av fotboll man vill spela. Kan man som förening ta upp det med tränaren: att man som ordförande vill ha fler blodiga knän på planen?

– Ja. Och det har vi gjort. Och Joel vill ju naturligtvis också ha fler blodiga knän. Det hänger väl ihop med att vi inte har haft tillräckligt med ledare på plan. Nu har vi Linus (Hallenius) längst fram, (David) Myrestam i backlinjen och Carlos (Moros Gracia) som också driver på. Där har vi tydliga ledare som vill ha blodiga knän.

Johan Nikula lyfter speciellt fram Linus Hallenius, den snart 29-årige hemvändaren som lär få bära kaptensbindeln i premiären, som en nyckel för folkligheten:

– Nu är väl inte blodiga knän så aktuellt längre, det var väl vanligare på grus än konstgräs, men om vi tar det mer metaforiskt så har Linus blodiga knän efter varje match – och han driver ju på de andra också.

I satsningen på folkligheten ingår dock fler parametrar än blodvite på knäskålar. Klubben ska bli bättre på att visa upp att den bedriver mer än elitverksamhet under Idrottsparkens strålkastare.

– Det ska inte kännas som att det är en ostkupa här över, säger han och pekar ut över gräsmattan och läktarna och formar en liten kupa med nävarna som han vevar mot fönstret. Det ska inte vara den känslan: att här spelas det elitfotboll och förs en elitistisk tillvaro, utan vi ska vara en del av folket.  Vi gör ju väldigt mycket bra ute i samhället, men det har vi varit väldigt dåliga på att nå ut med.

Han tänker på sociala projekt i områden som Nacksta, Ljustadalen och Bredsand, på klubbens fotbollslag för funktionsvarierade, på läxläsning. Ja, han tänker på allt det där som gemene idrottsintresserad Sundsvalls-bo – inklusive mig själv – förknippar med en annan idrottsförening från staden: nu nedlagda Sundsvall Dragons.

– Saligt insomnade Sundsvall Dragons hade ju ett PR-geni i (klubbdirektören) Anders Jansson. Vi kunde ibland få bilden av att Dragons räddade inte bara Sundsvall utan hela Sverige och halva den afrikanska kontinenten, säger Nikula.

Saligt insomnade var dock ordet. Trots att SM-guldvinnande Dragons lyckades sprida prångla ut bilden av sitt goda samhällsengagemang till alla och envar så räckte det inte: klubben försattes i konkurs under 2016. Och när jag börjar rabbla fler elitklubbar som gått samma eller ungefär samma möte som Dragons till ödes i idrottsstaden Sundsvall – dambasketlaget, båda elithockeylagen, innebandylaget – så börjar Johan Nikula skrocka något.

– Ja, jag är ju pinsamt medveten om det… och… ja, det kan man ju konstatera. Och tar man det vidare så är det svårt med evenemang också i Sundsvall. Vi har haft Gatufesten och Drakrodd och sånt som inte heller finns längre, utvecklar han.

– Då skulle man kunna dra slutsatsen att Sundsvallspubliken är svårflörtad och… det kanske den är – men vi måste också dra slutsatsen att vi då måste anstränga oss ännu mer.

Jag frågar vad Johan Nikula tycker vore ett rimligt publiksnitt för GIF Sundsvall i allsvenskan. Hittills under intervjun har han alltid dröjt något med genmälet – eftertänksamt tuggat sig igenom lunchrestaurangens kycklinglår lite extra noggrant – och sedan trevat sig fram till ett svar. Nu kommer det direkt.

– Sextusen tvåhundra!, säger han och ler, väl medveten om hur överraskande precis han just varit. Jag har nämligen räknat på det där, säger han.

Han går in i en relativt invecklad räknesnurra där han räknat ut snitt baserat på de allsvenska städernas invånarantal – minus ett par storlag och Stockholms-klubbarna – och helt sonika kommit fram till att 6200 åskådare är den matematiskt korrekta siffran. Det skulle placera Giffarnas siffror ganska precis där Örebro SK:s och Kalmar FF:s siffror låg under 2017.

Men även om ökade publiksiffror via ökad folklighet skulle göra mycket för ekonomin så hymlar Johan Nikula inte om att en annan punkt kommer att vara fortsatt väldigt viktig för en klubb på GIF Sundsvalls position i näringskedjan:

Spelarförsäljningar.

När läget var ekonomiskt becksvart under hösten 2014 så löstes den allra värsta krisen av att klubben sålde en villa och att de flyttade ur kansliet till baracker bakom den norra läktaren. De åtgärderna kan inte tas till igen.

– Ja, det enda vi har kvar att sälja nu… det är ju spelare, då. Det vi har tagit med oss (från läget 2014) är att spelarförsäljningar måste vara en del av verksamheten och de år där de uteblir så blir det… illa. Så vi ska bli väldigt mycket duktigare på det.

I budgeten för 2018 finns en budgetpost på en dryg miljon för spelarförsäljningar.

– Det är mer av en målsättning. Och då kan man få frågan »hur kan ni budgetera med något ni inte vet om ni får in?«, men… vi kan inte veta hur mycket publikintäkter vi får in eller hur mycket sponsorpengar som kommer in, men vi måste ju ha ett mål att försöka nå – för annars händer det ju inget.

I vinter har två GIF-stjärnor lämnat klubben – helt utan kostnad. Och om Johan Nikula fått önska så hade Eric Larsson och Marcus Danielsson sålts inför säsongen.

– Ja, det är ju två riktiga klasspelare som gick utan att vi fick en krona.

Borde man ha försökt sälja de två inför förra säsongen, när det stod klart att de inte ville förlänga sina kontrakt?

– Jag är övertygad om att Urban försökte sälja dem. Sedan finns det ett uttryck som lyder »det är dyrt att vara fattig«, säger Nikula.

Ja, för Danielsson och Larssons gratis-sortier är inga unika historier. Av de spelare som GIF Sundsvall lyckats sälja det senaste decenniet – efter jätteaffären då Mikael Lustig gick till Rosenborg – så kan jag bara dra mig till minnes att Emil Forsberg, Joakim Nilsson och Stefan Silva haft mer än ett halvår kvar på sina kontrakt.

Spelare som Arí Skulason, Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Robert Lundström har exempelvis alla köpts loss med ett halvår kvar på deras respektive kontrakt, vilket betytt att klubben inte längre kunnat hindra dem att börja förhandla med andra klubbar.

– Med den typen av spelare måste man tidigt försöka förhandla fram ett nytt avtal. Då säger spelaren: »gärna, vad får jag för ny lön och vad får jag för sign-on-bonus?« och det är då Urban varit tvungen att säga »nej, tyvärr, jag har inte riktigt råd«. Då blir det inga nya kontrakt. Man skriver liksom inte på av gammal lojalitet, utan det är en affärstransaktion. Så att inte ha råd att göra de där förlängningarna… det straffar sig i längden.

Då blir det svårt att ta betalt när förädlingen väl har skett.

Han nämner att de allsvenska klubbarna totalt gick back med fyra miljoner under det senast tillgängliga bokslutet för serien, 2016, men att ligans klubbar gått back med hela 180 miljoner om det inte vore för spelarförsäljningar.

– Vi sitter i det där dilemmat allihopa. Och det är en del av fotbollsaffären, att köpa och sälja spelare, och är man så långt ner i näringskedjan som GIF Sundsvall är så måste man bli riktigt bra på det där: att man rekryterar, förädlar och säljer vidare.

På det området har GIF Sundsvall varit för dåliga. Vad gäller att få ut budskapet om allt klubben gör utanför ”ostkupan” som omsluter elitverksamheten på Idrottsparken likaså.

Och så har knäna alldeles för ofta varit intakta efter GIF-match.

Långivare med GIF-hjärta tror klubben sig kunna hitta under 2018 – men folkligheten kommer att ta längre tid.

– Vi når självklart inte ett läge där vi är »folkets lag« i slutet av 2018, det kommer säkert att ta flera år, men vi hoppas förstås att det ska vara en märkbar skillnad vid utgången 2018 jämfört med nu.

Fredagsveven: Cutting down on small joys

Det är dags. Dags att sätta sig ner och smattra ihop ännu en rykande färsk upplaga av Fredagsveven™: medie-Sveriges nästan odiskutabelt minst uppskattade veckovisa tradition.

För trots att fenomenet »blogg« anses dött och begravet sedan många år så kan jag verkligen rekommendera att ha sig en portal där man lägger ut sina tankar, om man – som jag – vill ha ett rykte om sig att vara en riktigt yvig spanare. En ny vän som jag lärt känna det senaste halvåret tog nämligen upp ämnet ungefär så här, när han upptäckte att jag hade en bottenlös www-källa där jag bara hällde ner tankar och slappa spaningar: »du, jag la märke till din blogg«, sa han trevande, »och att du gör nån lista varje fredag?«. Jag nickade nervöst, så som jag alltid gör när någon för den här portalen på tal, och han fortsatte med att »det var… väldigt mycket text« och att det »gav lite rättshaverist-vibbar«.

Mycket yvigare intryck än så kan man inte göra på en ny bekantskap. Vi pratar Creed i The Office-yvighet:

Och rättshaverist är ju, enligt akademiens ordlista, en person som alltid hävdar sin rätt och… ja, jo, när jag i veckan fick chansen att ställa upp i TV4 i egenskap av »lärarstudent« för att prata pension så var ju jag – en rätt icke-påläst ung man som har fyrtio år till pensionen och som hatar att öppna brev, inte minst orangea – inte sen med att ställa upp och skjuta iväg bestämda pensions-spaningar från höften.

TV4-reportern [i telefon]: H—

Jag [gastandes, redan med ena handen nere i make-up-väskan för att pudra på mig det teve-smink jag alltid bär med mig]: JAG STÄLLER UPP!!!

Innan inslaget till slut sändes – precis innan den evighetslånga och reklambelupna 22-sändningen tog slut – så hann jag bli väldigt nervös över att ha blivit helt bortklippt. Jag hade ju nämligen sagt till min farmor att hon skulle sitta uppe för att få se sitt förstfödda barnbarn i teve och ångesten över att ha i onödan tvingat henne vaken till elva-rycket var betänklig. Ytterligare ångest tillkom dessutom vid tanken på att min farmor i sin tur kunde ha utlyst en TV-mässig skallgångskedja via några snabba samtal till damerna i hennes syjunta – och därmed tvingat ett koppel andra medelpadska tanter att hålla sig vakna – och tids nog skrek jag »MEN KLIPP BORT ROBERT COLLIN!!!« hemma i soffan när Aftonbladets gamle bilexpert knyckte tid genom att intervjuas om någon dieselfråga.

Men vid 22.57-bläcket, precis när hoppet höll på att lämna mig, så sändes det till slut.

Och om inslaget inte gav världen någonting annat så gav den åtminstone den här portalen en bra rättshaveristisk gif till Fredagsveven™:

Smatter-smatter-smatter, om och om igen, till dess att textmassor rejäla nog att fylla ut ett par hemtentor har vevats ihop till ett osammanhängande inlägg.

Nej, TV4-inslaget var inte svartvitt, utan svart-vit-görandet är ett publicistiskt beslut av den typ som flintifierade män brukar ta då belysningen är skarp och ens glåmighet påminner om Håkan Hemlins på precis det albumomslag där Håkan Hemlin själv kände sig så pass självmedveten kring sin egen vintriga glåmighet att han ställde sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Jag märkte under själva intervjun att jag inte uttryckte mig så kort och koncist som TV4-reportern ville; det märktes tydligt att hon ville att jag skulle säga »det är dåligt« om att min generation (enligt en Skandia-ekonom) kommer att behöva jobba tills vi stupar av ålderdom och dessutom spara en massa pengar i månaden i privat pensionssparande, medan jag mer ville uttrycka mig på det här viset: »NU SKA JAG BERÄTTA OM DE ARTON SKÄLEN TILL ATT REFORMERA PENSIONSSYSTEMET. ETT!«, och så vidare.

Till slut klipptes min med teve icke-kompatibla agitator-persona ner till tio-femton sekunder, där det starkaste citatet var detta, då TV4 kom och träffade mig i min skolmiljö, där jag i princip bara studerar med yngre individer och därför är livrädd för att verka gammal:

Åldern post-tjufem. Det är min ålder. När någon ung, hipp 96:a på universitetet frågar framöver så ska jag fortsättningsvis svara så: »huuur gammal jag är…? Euhm… post-tjufem? Såg ni förresten när Jockiboi gjorde det där sjuka på Youtube? LOL!«. 

Inslaget finns att se i sin helhet här, vilket jag rekommenderar främst för att uppleva min egentliga vithet, när den inte räddats hjälpligt av Giphy-verktygets svartvita filter. Hade TV4-kameramannen varit lika klipsk som min vän Erik Häggström så hade han kunnat ställa in vitbalansen mot min A4-ark-vita hud.

(Det är också en start på en vänskap: hur man upplever att en klasskamrat på journalistlinjen börjar ty sig till en och man tolkar det som ett vänskapligt närmande, men bakom ens rygg så pratar denne norrbottniske utilitarist vitt och brett om hur bra det är att välja samma TV-grupp som mig för att man – just det – kan ställa in vitbalansen på skalpen min.)

Glöm kanelbullarnas, semlornas eller våfflornas dag.

Idag, fredagen den 23:e mars, är det min dag. Det är dagen för alla oss som identifierar oss med den här satirartikelns huvudperson:

Det är matlådans dag.

Och visst: man ska vara kritisk mot vilka som ligger bakom det ena och det andra* och den här dagen verkar ICA ha ett rejält finger med i spelet kring (de skriver dessutom på hemsidan att 70 procent av allt matsvinn sker i hemmet vilket jag… har svårt att tro? Att en kvarglömd yoghurtförpackning längst in i kylskåpet nu och då skulle trumfa matbutikernas systematiska supersvinn), men som bespottad matlåde-entusiast så får man ta sina chanser att fira.

*= I veckan såg jag »forskning« finansierad av Svenskt Näringsliv som visade på vikten av »fler enkla jobb«, till underförstått lägre löner, vilket i princip måste vara motsvarigheten till mina forskningsrapporter om att ölen på Stockholms redan väldigt billiga krogar borde bli ännu billigare.

ICA släppte inför förra årets premiärupplaga av matlådans dag en liten SIFO-undersökning om matlådevanor och jag noterade en ofta bortglömd men likafullt utsatt grupp i vårt samhälle:

De femton procent av den svenska befolkningen som tvingas följa med sina kollegor till diverse olika +++-hak för att sleva i sig någon oombedd gräddstuvning. Så stark är ute-lunch-kulturen i Sverige, att vi har en förtryckt minoritetsgrupp som tvingas in i en lunchmässig tvångströja; individer som varje dag vid 11.30-rycket tänker att »idag är dagen då jag stålsätter mig och mular i mig min medhavda rest-wrap«, men som tvingas ge upp planerna så fort någon snidare i säljarskjorta kommer förbi och börjar hetsa upp hela kontorshörnan så till den milda grad att alla medarbetare till slut står vid deras stå-upp-skrivbord och bankar i den höj- och sänkbara bordsskivan och mässar »thai! thai! thai!«, varpå de moloket svassar iväg och sörplar ner några röd curry-frästa cashewnötter på en nudelbädd.

Kring lunch på torsdagen noterade jag en Facebook-uppdatering i flödet, om en man som påstod sig ha blivit påkörd med en spritt språngande häst med tillhörande sulky – vid en rondell mitt i Sundsvalls centrum.

Det hela bekräftades senare av Sundsvalls Tidning, kraken hade fått djuriskt gashäng, men för den påkörda personen ifråga måste det kring lunch ha varit ett, hm, svårt samtal till dennes försäkringsbolag: att förklara att en travhäst i fullskalig mundering helt sonika kört på honom i full kareta mitt i centrala Sundsvall.

Jag har i veckan ansökt om att få göra min kommande lärarpraktik utomlands till hösten. Jag fick välja favoritdestination av ett antal alternativ och som etta valde jag den svenska skolan i Nairobi i Kenya, som andraalternativ den i Maputo i Moçambique.

Så om ni vill komma i kontakt med mig i sommar, så leta inte efter den glåmige Nordman-figur ni såg svart-vit-ifierad längre upp i inlägget. Nej, som för att förbereda mig för den (eventuella) praktiken lär jag ge Putto (snart känd som grundare av Puttoportalen.se) rätt i sin spaning från i vintras:

Hopp om sparkel

Det har gått att kritisera den relativt färske allsvenske huvudtränaren Joel Cedergren, 43, på en del punkter genom åren. Ett av skälen har helt klart varit hans relativa oförmåga att ändra på matchbilder, den frustrerande synen av att han bara står där och ser matchen rinna iväg, en annan att han ofta gett ett… ganska håglöst intryck i intervjuer. Det har aldrig verkat som att han ens haft minsta intresse av att sälja klubben och varumärket GIF Sundsvall på något sätt,  när tevekameror har riggats och mikrofoner stuckits fram. Det har inte sällan varit ganska slätstruket, mjäkigt och – som det heter på journalistspråk – svårrubbat.

Sedan kom upptaktsträffen 2018. Joel var ju på plats, klubben skickade ingen »Human Urber« (jag fick vidarebefordrat mig en skärmdump på att GIF-intresserade individer kokade mot den satiren???), och han var på plats med en nyinstasllerad och rapp citatnäbb.

Vad sägs om den här sågningen av den allsvenska mediekåren, som han bjöd Sundsvalls Tidning på???

Jag tyckte också att det var konstigt att Giffarna placerades sist i tipptabellen (bara en av de tre raka säsongerna i allsvenskan har det väl känts bättre inför en säsong – och den säsongen hakade klubben på i toppen fram till Rúnar-försäljningen), men jag tyckte inte att det var konstigare att föreställa sig än den här scenen:

Att Joel Cedergren plötsligt kallas in för att bli utfrågad om amerikansk inrikespolitik av CNN-ankaret Wolf Blitzer.

Jag tyckte också att citatet om spanjorernas emoji-ilska mot bottentippandet hade något.

Vi har en whatsapp-grupp i laget. När tabellen kom så kom alla spanjorer vi har med arga gubbar, knivar och yxor. Så tack för det alla journalister.

Först och främst ska jag erkänna att jag har svårt att inte hänfalla åt rasistiska Tjuren Ferdinand-stereotyper när man ser hur ett gäng spanjorer brister ut i fullskalig kokning hemma framför en webb-teve-sändning:

Men det är en fin insikt att emojis kan skapa språkliga bryggor mellan spanjorer (där bara Carlos Moros Gracia, som jag förstått det?, pratar vettig engelska av de fyra spelarna) och medelpadingar. Och även om jag tycker att det ser helt okej ut, spelartruppsmässigt, inför säsongen så lär det behövas en kniv-, yx- och arg gubbe-inställning för att kriga sig kvar i allsvenskan ytterligare ett år.

Jag är ingen tifoskapare och sannerligen ingen grafiker, men Pirkt.se:s Paint-redaktion har slängt ihop ett förslag till inför-ÖSK-tifo vars själva idé väl ändå hade varit +++-skoj:

Och apropå det spelartruppsmässiga så blev truppen onekligen än starkare idag, då det stod klart att den iranske landslagsmålvakten Alireza Haghighi ansluter för att utmana William Eskeleinen om förstaspaden under våren.

En värvning som inte bara förstärker försvaret utan—

—otvivelaktigt även folkligheten.

Den iranska folkligheten, förvisso, men ändå: en folklighet.

GIF Sundsvalls instagram-konto exploderade under måndagen med iranska lyckönskningar och hyllningar:

Det är mycket som är märkligt med dessa sociala medier-tider, men att det finns flera olika rena fan-konton för en iransk andra- eller tredjemålvakt i landslaget är ändå extra speciellt. Det är svårt att föreställa sig att det bara skulle vara tekniska landvinningar som hindrade att Magnus Kihlstedt fick sig ett antal egna hyllningskonton under tidigt 00-tal.

Men all folklighet är onekligen bra folklighet.

Och jag hoppas också att både Haghighi och Giffarna ska sparkla i vår.

Lösningen i krisen: Skickar »Human Urber«

På onsdag genomförs den allsvenska upptaktsträffen.

Men efter tuffa kritiken mot klubbens Spanien-resa tar ekonomiskt krisande GIF Sundsvall beslutet att inte flyga ner någon fysisk representant till Stockholm.

Pirkt.se kan avslöja att klubben istället kommer att skicka två exemplar av klubbens nya satsning: »Human Urber«.

Urban Hagblom och Joel Cedergren »på plats« på upptaktsträffen via Human Urbers.

Efter att privatpersoner börjat köra taxi i sina egna bilar, hyrt ut sina lägenheter till främlingar och cyklat omkring på glashala vägar med värmeskåp på ryggarna så har delningsekonomin nu nått nästa steg i utvecklingen.

Den allra nyaste tekniken har möjliggjort en tjänst där människor ska kunna vara på plats – utan att behöva vara på fysisk plats. Genom att andra människor lånar ut sin egen fysiska kropp mot betalning och helt sonika snörar på sig en hjälm med en surfplatta framför ansiktet så kan du koppla upp dig via webbkamera på huvudet och därmed använda deras fysiska kropp.

Idén har utvecklats på ett universitet i Japan och har fått viss spridning i olika teknikmagasin, men tekniken är fortfarande relativt oprövad och ännu har varumärket »Human Uber« inte registrerats hos det svenska patentverket.

Därför har ekonomiskt pressade GIF Sundsvall slagit till — och lanserat »Human Urber« lagom till den allsvenska upptaktsträffen på Clarion Hotel vid Arlanda på onsdagen.

– Det vore entreprenöriellt självmord att inte slå till. Vi har ett starkt ansikte utåt i Urban Hagblom, »Urb« kallad, och samtidigt så får vi bannor för att vi gör för dyra resor när ekonomin ser ut som den gör. Nu slår vi två flugor i en smäll: vi slipper resekostnaderna – men vi kan fortfarande erbjuda en liveversion av Urban via »Human Urber« , säger klubbens ordförande Johan Nikula till Pirkt.se.

»Fan: Urban är ju här… eller… där«

Under vintern har »Giffarna« fått motta svidande kritik för att klubben valt att genomföra en försäsongsresa till Spanien – mitt i den akuta ekonomiska krisen. GIF Sundsvall gick med rejäl förlust förra säsongen och med ett negativt kapital på hela 6,3 miljoner kronor behöver klubben inte bara spara in pengar utan också öka intäkterna drastiskt.

– Här tror vi att satsningen på »Human Urber« kan hjälpa till med både och. Urban kommer nu inte själv kånka runt längsmed hela Norrlandskusten för att scouta spelare i sommar, utan vi kommer att kunna ha lokala kroppar som står där längsmed räckena, i Junsele och Ytterhogdal och var det nu är, men ändå med Urbans ansikte på plats bland de fotbollsintresserade norrlänningarna. Det tror jag är viktigt för den här folkligheten som vi har pratat om.

Blir det en särskilt folklig känsla med ett webcam-nuna applicerad på en motorcykelhjälm?

– Vi har ju nått den nivån i utvecklingen nu att det digitala nästan är mer folkligt än det analoga. Där gäller det att vi som fotbollsförening hänger med. Jag tror det kan vara riktigt bra för vår norrländska förankring att fotbollsintresserade människor kan titta på vår utsända »Human Urber« och tänka att »fan, Giffarna bryr sig om vår match och våra spelare« och liksom peka på skärmen, på det glada Urban-ansiktet som kanske vinkar in i kameran, och så kan de säga att »Urban är ju här!, eller… ja, åtminstone… där«.

Enligt Johan Nikula så ska den nya tekniken redan ha testats, då en »Human Urber« ska ha skött förhandlingarna med den nye mittfältaren Christian Rubio Sidovedov, 20, på plats i Norge:

– Men för dagens ungdomar är gränsen mellan digitalt och analogt så utsuddad att jag inte är helt säker på om han märkte att Urban inte var fysiskt på plats.

Jämför med Flaminis levulinsyra

Men den allsvenska upptaktsträffen blir den officiella lanseringen för produkten, inför skribenter från såväl Fotbolltransfers.com som Fotbolldirekt.se, och Johan Nikula erkänner att han är nervös – men tror på potentialen i »Human Urber«-satsningen, inte minst vad gäller nya intäkter.

– Kan Mathieu Flamini (fransk mittfältare, tidigare i bland annat Arsenal, reds anm.) grunda ett kemiföretag som kan komma att rädda världen från den globala uppvärmningen genom att producera nån luddig levulinsyra så ska väl en medelpadsk fotbollsklubb kunna vara först med att lansera nästa miljard-app inom delningsekonomin.

Är inte namnet »Human Urber«, med dess subtila anspelning på Urban Hagbloms smeknamn, lite väl svårtytt för att kunna leda till kommersiell succé? 

– Då har du inte varit i Sundsvall på länge. Var jag än går på stan så är det människor som ropar »säg åt Urb att urba in en till mittfältare!« hit och »nu urbar ni iväg den där olyckan i nästa övergångsfönster!« dit. Jag tror verkligen att »Urb«-varumärket håller på att sätta sig och att det här lanseras i precis rätt tid.

Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu? 

– Att wifi-uppkopplingen på upptaktsträffen är så pass stark att våra iPad-ansikten av Urban Hagblom och Joel Cedergren fortfarande, trots ett avstånd på 38 mil, inte behöver vara mindre färgstarka på scenen än exempelvis Trelleborg, Kalmar, Sirius och Brommapojkarna.

Tre slappa spaningar från GIF-Gefle:

1. Radera allt rörligt material på David Batanero

Förra säsongen behövde allsvenska klubbar knappast ens ladda ner dyra scoutingprogram till sina dataanalytikers datorer för att ha järnkoll på att det var Eric Larssons högerkant man behövde se upp med inför ett möte med GIF Sundsvall. Det räckte liksom med att kasta ett getöga på Sportnytt då och då för att det skulle vara uppenbart att man som motståndarlag gjorde bäst i att ställa upp defensiven så att den pekade GIF-uppspelen åt vänster med en tydlighet som fått Sven Wolter att verka vag:

I år är 2017 års version av Eric Larsson ersatt av vad som ser ut att motsvara ungefär 2014 års upplaga, i den något försiktige och oprövade Jonathan Tamimi. Och tilltron till att årets ytterbacksutbud ska kunna Eric Larsson-äga varsina wingback-kanter är bevisligen så pass låg att den inspelade 3-4-3-formationen verkar hänga löst inför premiären.

4-1-4-1-försöket är säkerligen tänkt att istället öppna upp ytterligare för den spelare i truppen som kan sitta på den där Eric Larsson-oktaniga spetsen: David Batanero. Med två man intill sig på innermittfältet, där städkarlen Juanjo ligger och trålar efter bollvinster i kölvattnet, så ska Bataneros vänsterfot kunna fokusera ännu mer på att breda smörslungade mackor till sina medspelare.

(Fördelen med att få Batanero högre upp i planen kompenserades dock till viss del av att nackdelen i att behöva se tredjeinnermittfältaren Kim Skoglund behandla en fotboll omkring mittcirkeln. Skoglunds förstatouchar under lördagen var ett systematiskt misshandlande av läder som gjort att han kunnat få hela den internationella djurrättslobbyn efter sig.)

För det är de mackorna som ska lösa upp knutarna, det var nästan smärtsamt tydligt under lördagen. Utan Romain Galls trixighet på ena flanken och utan Linus Hallenius rivighet (även om Chidi Omeje på nytt såg intressant ut) så fanns där bara David Bataneros vänsterfot att ty sig till, vad gällde kreativitet och offensivlusta.

En scen från en NBA-match blev viral relativt nyligen, då samtliga spelare börjar löpa i exakt samma milisekund, vilket gör att matchsekvensen ser ut att vara tagen ur ett binärt gammalt tevespel:

Scenen hade dock nästan kunnat vara hämtad från Idrottsparken, för så där ser det ut när David Batanero får vrida upp rättvänd med bollen vid vänstertassen: fyra-fem man som genast ger sig av, springer i blindo och hoppas bli träffade av Bataneros fotbollsmässiga alley-oop-kast.

Det är förstås bra med djupledslöpningar, gudarna ska veta att Joel Cedergrens lag hade för lite av sådana i fjol, men det finns förstås en fara i att precis hela anfallsspelet ska bygga på att David Batanero har förmågan att prickskjuta en bröstkorg från fyrtiofem meter.

På samma sätt som lag kunde Sven Wolter-peka hela GIF-spelet åt vänster i fjol, för att förvägra Eric Larsson boll och yta, så borde varenda motståndartränare kunna identifiera det gäller att ligga tätt på Batanero för att stanna upp »NBA 97«-animationerna som GIF-offensiven bygger på.

Och utan hans briljans så går det ofta lite för långsamt, rullas lite för mycket i sidled. Medelpadsk allsvensk fotboll tenderar, för att parafrasera Gary Lineker, att vara ett spel där elva GIF-spelare rullar runt bollen i sextio minuter innan David Batanero okynneslyfter i en boll från halvplan.

Det vore fint om vi kunde rensa nätet från allt rörligt material på David Batanero innan seriestart, så att motståndare fortsätter bli överraskade att det finns en spelare på planen som verkar spela enligt andra regler än de övriga, vad gäller bollmässig precision; likt en klasskamrat som fått tillåtelse att kasta på brännbollen och med enkelhet vevar varenda boll upp på gymnastikhallens tak.

Men nåväl: främst ska vi väl glädjas åt att 29-åringen ser ut att vara i ett helt annat fysiskt slag den här säsongen. Kvickare, rappare i steget och ännu mer bolltrygg. Och hans kompanjon Juanjo visade ju faktiskt, vid 2–0-målet, att han också — precis som mot Norrby — kan servera fram djupledsbollar av finaste märke.

2. Hur långt kastar »Samu«?

Kan den spanske vänsterbacken kanske utmana om ett DM-tecken i diskus uppe på Baldershov? Det är nästan den nivån han måste upp på, kastmässigt, för att hans beryktat långa inkast ska kompensera för hans fotbollsform så till den milda grad att han ska ha sig en startplats i allsvenskan när säsongen drar igång.

För rent fotbollsmässigt imponerade han inte alls mot Gefle (där unge MFF-talangen Anton Kralj, som ska ha varit ett lånealternativ för Giffarna under vintern, såg mycket mer intressant ut).

Han ska ju vara så väldigt offensiv, denne meriterade »Samu«, men han har då ett väldigt märkligt sätt att uttrycka sin offensivlusta. Det är lite som att säga »jag älskar att träffa nya människor!« för att sedan mjuggtassa längsmed väggen på ett mingel. Han ser så väldigt försiktig ut med allt han företar sig, bollberöringarna ser stela ut och det råder inget tvivel om att han har en bra bit till matchformen.

Han kan säkert komma igång (har man spelat hundra matcher i spanska andraligan bör man hålla en viss kvalitet) men trist då upplägget är sådant att kontraktet bara sträcker sig fram till sommaren – då det just nu ser ut som att han kan behöver fram till sommaren på sig att komma in i gängorna.

3. Runar-försäljnings-hoppet lever inför sommaren!

Matchen mot Gefle var inte intressant nog att borga för tre punkter (Rubio såg helt okej ut, men hann inte visa jättemycket); inte i en tid och en verklighet där klubben håller på att gå under av ekonomiska skäl.

Då hände en mer intressant grej nere i Schweiz, där ex-giffaren Runar Mar Sigurjonsson daskade på en boll från i princip stillastående position:

Det innebär att den från Grasshoppers utlånade islänningen nu gjort tre mål och ett assist för sitt St. Gallen på de fyra senaste matcherna i den schweiziska ligan.

Och jag vet inte med er, ni kanske litar helhjärtat på att en klubb som gått back nästan sju miljoner under 2017 plötsligt inte bara ska sluta gå back utan också tjäna in motsvarande summa under 2018. För oss som har vissa tvivel om att det kommer att gå som en dans genom lite justeringar i budgeten så finns ju nödräddningen att någon gammal spelare säljs.

En försäljning av Emil Forsberg är förstås drömmen, men GIF Sundsvall ska också ha fått in vidareförsäljningsprocent– som borde ligga i storleksordningen femton-tjugo? – vid försäljningen av Sigurjonsson till Grasshoppers.

Och en het 27-årig storskytt borde väl någon halvrik alpklubb kunna haspla ur sig ett par tiotal miljoner för i sommar? Varpå några stycken av dessa trickle downar ner till GIF-kansliet? Det tycker jag att man i dessa karga tider kan få hoppas på utan att låta för naivt drömsk.

Jag vet inte. Ett långskott i Schweiz har väl allt och ingenting att göra med det som utspelar sig ungefär samtidigt på ett frostbitet IP i Sundsvall. Det är jobbigt nog att behöva tänka på bara alla fotbollsmässiga bestyr runt GIF Sundsvall; i år kommer man behöva parallellplugga en negativt laddad grundkurs i föreningsekonomi.

Jag har hur som helst tänkt åka hem till Sundsvall nästa vecka, måndagen den 26:e mars siktar jag på, och ta ett grepp om situationen runt klubben inför nådens säsong 2018. Intervjua folk, försöka analysera läget, såväl fotbollsmässigt som ekonomiskt och bjuda på en och annan långläsning. Tanken är att det, för första gången i Pirkt.se-historien, ska bli ambitiöst på riktigt. Jag har till och med börjat småtalla lite på ett WordPress-format tema anpassat för »längre content«.

Det är dags nu, både av gamla vanliga anledningar (jag har rätt lite att göra i skolan, min familj blir glad om jag kommer hem) och nya (nästa år kanske det inte finns någon förening att greppa tag om).

Detta sammanfaller (tyvärr) med att det inte skett något GIF-relaterat vevande i kommentarfältet sedan Joel begick höjdhoppskram i november, men om det är så att det skulle finnas önskemål om viss läsning, om ni sitter på intressanta uppslag eller vinklar eller bara har en idé om en rolig rörlig gif så är alla kommentarsfält och svårförklarade mejladresser öppna (om jag fått en krona för varje gång jag skamset sagt »tre pee:n, i, err, kå, te… ja, jo, det ska se ut så där« så hade jag nästan på egen hand kunnat pynta upp och löst den ekonomiska GIF-krisen).

Fredagsveven: Världens mest uppkopplade

På torsdagskvällen gick jag på ett yogapass på Friskis och Svettis, för att — som jag uttryckte det för en av de få läsarna av denna medie-Sveriges mest ouppskattade tradition – försöka »hitta mig själv inför Fredagsveven«.

Och det var ett mycket bra pass för att hitta sig själv. Det var lugnt, avslappnat och hade det där »fokuset på andningen« som man faktiskt kan uppskatta efter ett tag, när man tvingats acceptera faktumet att man djupandas ljudligt och rossligt som en kolsjuk valross. Det avslutades med en sån där tjugo minuter lång viloperiod där man bara ligger på rygg, omstoppad med en filt, och vaggas till sömns av en berättarröst som får en att bli märkligt medveten om kroppens tyngd och som gör en känslig för hur varenda kroppsdel som rör vid golvet faktiskt rör vid golvet. Närvarande i tröttheten, skulle man kunna säga.

Samma sak slår mig varje gång jag reser mig upp från en sådan avslutning på ett kvällspass yoga (nu låter det som att jag gör det väldigt ofta, men så är det inte, för då hade jag inte haft en höftmobilitet i klass med Tommy Söderbergs): så här skulle man avsluta varje kväll.

Varje gång jag lämnar en yogasal om kvällen med den där känslan av att vara helt uppe i avslappningen – både psykiskt fri från ångest och fysiskt lealös, som om någon hällt kaustiksoda i både ens kropp och själ – så bestämmer jag mig.

Hädanefter ska jag alltid koppla ner på vardagskvällarna, bestämmer jag. Efter klockan 20.00 ska jag aldrig bära ett enda klädesplagg som inte är gjort av vallmo eller hampa, tänker jag, och efter klockan 21.00 ska det inte få förekomma ett enda mobil-pling, teve-skrän eller podcast-skrattande i en enda hörlur. Nej, när klockan slår nio så ska ingenting få ljuda i min lägenhet förutom tonerna från valsång, ursprungsbefolknings-flöjtmusik köpt på CD-rom eller ljudet av en yogainstruktör som – med den lugna stämman hos någon som man hör gillar ett riktigt grönt te – berättar om hur ens lemmar en efter en domnar bort.

Notifikationerna ska stängas av, den själsliga närvaron ska slås på och varje natt ska jag falla i den avgrundsdjupt kvalitativa sömn som gör att man vaknar av sig själv i den arla gryningen, som en pensionär eller som en ny människa.

Så tänker jag. Så tänkte jag senast idag, vid 21.00.

Sedan går det lite tid. Nu har det gått ett par timmar.

Och nu är klockan halv tolv, det är läggdags – och det här är jag:

Världens mest uppkopplade människa.

De rörliga bilderna har jag lånat från en Youtube-video som Chris Dancy, mannen som ett tag blev känd som just »världens mest uppkopplade människa«, frivilligt har försett den vida webben med. Jag vet inte om gräddan av internets meme-makare redan har gjort sig lustiga till leda över denne stolte Google Glass-bärare (brill-blippet på den andra gifen är för starkt!), men det finns en del som tyder på att denne Dancy kan bli en framtida favorit på den här portalen.

Att havremjölkslobbyn är stark i Sverige är ingen nyhet. Att bo i Stockholm är som att bo i tredjehand i en lägenhet där ägaren tagit det enhälliga beslutet om att varannan vägg ska vara täckta av fondtapeter med text om havremjölkens överlägsenhet över komjölken.

Men trots alla de miljoner som Oatly måste plöja ner i sin PR-budget så har de missat sin allra bästa chans till att en gång för alla sänka kossornas vita guld.

Den chansen finns på ICA Maxi Lindhagen, där jag hittade denna mjölkmaskin ståendes rakt upp och ner i mejerigången:

För vill man en gång för alla visa på hur skev svenskarnas inställning till att bälja i sig enorma mängder mjölk är (jag har själv skrivit en stark uppväxtskildring, där jag i princip låg i en Matrix-tank full av mellanmjölk) så borde man ta en närbild på den här maskinen, som alltså ska bistå mjölksugna med ett glas kall mjölk under storhandlingen.

För visst, bara det, att den tjänsten finns (att någon skulle kånka sig fram, släppa sina tunga bärkassar och stanna till, ignorera barnaskrik och stress för en stund och unna sig lite läskande gårdsmjölk) säger antagligen något om den märkliga mjölkfixeringen i det här landet, men riktigt starkt blir det först när man tar en närmre titt på mjölkmaskinen:

Den har en nödstopp-knapp.

Visst står det någonting om att man ska stoppa in en hel och ren mjölkflaska i luckan där mjölken forsar ner (kanske förväntas man i mjölklandet Sverige alltid bära med sig en egen sån, i en svängrem om halsen), men det är svårt att inte föreställa sig att nödknappen antagligen kommit dit av att mjölkfanatiska svenskar valt ett snabbare färdmedel för mjölken att leta sig ner i kistan.

Jag syftar förstås på att ett antal människor helt sonika måste ha placerat näbben under spenen och sedan pumpat sig själva så fulla i gårdsmjölk att de åkt på mejerimässiga överdoser.

Jag kan bara tänka mig hur det skulle kunna se ut när en rejäl bondson – med axelbredden hos en individ som får gå sidledes genom en balkongdörr och med självförtroendet hos någon uppvuxen i en svensk grundskola där mjölkmaskinernas spenar sprutade ur sig mjölk med en kraft och frekvens att de borde åkt på prostatabekymmer – bestämmer sig för att luta in i luckan med näbben först för att »testa sig själv«. Han skulle pressa ner »Start«-knappen med ett rejält tumtryck och mjölken skulle pumpa ner i strupen till dess att varenda laktosnedbrytande enzym var upptagen och varenda en av kroppens celler hade fått sina mejerireceptorer fyllda. Mjölk skulle sippra upp genom näsväggarna, antagligen ner i lungorna och leda till en total kortslutning i hela svalgsystemet.

Bondsonen själv skulle, mitt i den lamslagna paniken, inte kunna förmå sin tumme att släppa det rejäla trycket mot »Start«-knappen utan skulle vara sekunder ifrån en ofrivillig självdrunkning när någon i butikspersonalen skulle rusa dit och med båda tummarna pressa in den röda nödstoppsknappen.

Bilden av en rejäl bondson som faller till marken, chippandes efter andan med pipande lungor fulla i laktosstinn vätska, samtidigt som en myndig butiksanställd står med handen på nödstoppsknappen och skakar på huvudet — det är den som Oatly-reklamarna borde försöka få in i folkmedvetandet.

Hela världen: Nu kan det väl inte finnas så mycket mer man kan göra för att ytterligare utveckla dagens mobiltelefoner.

Thomas Ravelli: Håll min lilla Audioline Champion-fotboll i din målvaktshandske.

Sverige har fått internationellt toppbesök. Och visst är det tänkt att samtalen ska fungera som någon sorts Sverige-neutral medling mellan USA och Nordkorea, som jag förstått det, men det är svårt att tänka sig att Margot Wallström inte passar på att ta upp en annan grej med sin nordkoreanske utrikesministerkollega.

Faktumet att Nordkorea är skyldig den svenska staten ganska rejält med pengar.

Tidigare har vi aldrig varit i närheten att kunna kräva in pengarna av den kommunistiska diktaturen. Och även om vi fortfarande räknar på räntan och har skulden uppskriven på en liten lapp så har de flesta på utrikesdepartementet säkerligen sedan länge gett upp hoppet om att få tillbaka pengarna och accepterat att vi blivit näbbdragna på någon miljard.

Men nu har vi ett vapen som vi aldrig tidigare haft tillgång till. Ett mäktigt vapen, ja, något som får liknas vid ett kärnvapen för svensk indrivar-industri.

Vi har ju Klarna-grabbarna. Kajsa Ekis Ekman skrev veckans bästa text om det Kronofogds-stödda skuldimperium som den gamle rikskupongsförfalskaren Niklas Adalberth och hans vänner från Handels har dragit igång och spritt som en indrivande löpeld över Europa.

Jag tror inte ens någon som försöker stå helt utanför det kapitalistiska samhället är helt immun mot skräcken att åka på en betalningsanmärkning.

Syntolkning: Klarna-grundaren Niklas Adalberth ankelskakar Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-ho i hopp om att nordkoreanska småmynt ska falla ur fickorna.

Manspread-stående bilbarnstolsbärare

Imorse fick jag frågan om jag kunde vakta ett barn.

En tjejkompis (eller det kanske heter »kvinnlig vän« i samma stund som någon får barn, jag vet inte?) skulle hålla i en presentation på universitetet, hennes sambo låg orörlig i svårartad nackspärr och hon behövde kunna lämna ifrån sig det ettåriga barnet i en kvart.

Hon hörde av sig till den ena och den andra vännen, alla långt före mig i rangordningen, men ingen kunde – och till slut var nöden alltså så påtaglig att hon hörde av sig till mig.

Mig. 

Jag som alls inte tagit det som någon förolämpning om någon lämnat över sitt barn till mig i en krocksäker barnstol. Jag som bara hade sett det som en rimlig försiktighetsåtgärd som var alla involverade till gagn.

Jag blir relativt sällan riktigt nervös, men hela promenaden till universitetet urartade till ett enda långt Any Given Sunday-tal till mig själv, fast ett där talaren istället för att försöka få folk att kämpa för varje »inch« på planen försökte få sig själv att använda varje »inch« av sitt ansikte för att tona ner alla mina icke-mysiga och o-gosiga anletesdrag. Det var tjugofem minuters promenad där jag gav mig själv en taktisk genomgång om hur man på bästa sätt får ett rynkigt ägg av hud att se så pass välkomnande ut att en bebis kan le åt det.

När jag stod utanför seminariesalen och väntade på den kvinnliga vännen och hennes ettåring var jag nog nervösare än vad jag tror att jag kunnat bli inför vilket Tinder-möte som helst (jag har inte gett mig ut på de dejtmässiga farvattnen, så jag vet inte).

Jag stod rakt upp och ner och det var som att fotsulorna mina plötsligt blev självmedvetna och kände hur hårt stengolvet under mig var. Jag förde handen över skalpen och kände ifall ens min 27-åriga fontanell var helt och fullt igenväxt.

Skulle ettåringen komma i en bekvämt liggande ställning i en gedigen och krocksäker barnvagn? Eller skulle den – ve och fasa – överlämnas famn-till-famn – och hade i så fall den kvinnliga vännen vett nog att ha med sig en rejälare bilbarnstol som jag kunde greppa runt?

Ettåringen kom i barnvagn. Sovandes. Jag fick också – då seminarieledaren kört ihop schemat och då den kvinnliga vännens presentation förflyttades i schemat – bara ensamansvar över det slumrande kidet i vad som kändes som en kvart (av mumlande »snälla vakna inte, snälla vakna inte«-besvärjelser) men som säkert bara var fem minuter.

Det gick jättebra. Men jag slogs ändå av hur jag – som rör mig in i en pappa-kompatibel vuxendom, rent ålderssiffermässigt – blev så otroligt nervös över att underhålla ett barn i en kvart.

Speciellt i kontrast till hur lugn och avslappnad jag istället var på eftermiddagen, när jag blev ombedd av TV4 att i egenskap av lärarstudent prata på om pensionssystemet i ett nationellt nyhetsinslag.

På måndag kväll ska man tydligen kunna se mig såga (hoppas jag, det beror väl som alltid på hur det klipps) en ny Skandia-rapport om att svenska akademiker kommer att behöva jobba fram till 70 års ålder och dessutom lägga undan en rejäl portion av lönen för att kunna hålla hungern från dörren på ålderns höst.

(De kom över mitt namn via Lärarförbundet Student, men jag är inte helt säker på att TV4-reportern ville ha en fackligt engagerad agitator som vevade om reformerande av hela pensionssystemet. Jag antar att vissa längre drapor nog kan ha klippts bort för kortare »jag vill inte lägga undan så mycket pengar!«-kommentarer.)

Jag kan förstås ingenting om min individuella pension – jag yrade någonting om att man behöver vara elevrådsordförande i själ och hjärta för att öppna det orangea kuvertet och sätta sig in i de summorna – men jag orerade trots detta på med en mycket myndig och självsäker stämma.

Hur det kom sig? Jo, jag har kommit på en ny taktik där jag tar det sittande manspreadandet – känt från såväl kollektivtrafik-säten som tv-soffor – med mig till en stående position:

(Nej, jag vill ha sagt att de ville att jag skulle göra mig kortare för kameran. Men nog gav stå-manspreaden en viss råg i ryggen.)

Så passa på att läsa Pirkt.se nu, för efter måndagens nationella TV4-genomslag så tänker jag mig att jag under resten av våren kommer att vara ute på en utsåld efter-deltagande-i-Så Mycket Bättre-turné igenom Sverige.

Det var dagens insikt: att jag är en 27-åring som är livrädd för reellt ansvarstagande – som att vaka över ett litet barn – men som gladeligen manspread-skuttar sig fram till en tv-kamera för att veva iväg yviga pensionsspaningar på skakiga grunder.

Kanske skulle någon kunna få det till att det säger någonting om dagens generation av ny-vuxna, men antagligen säger det bara någonting om mig.

Jag tar i alla fall med mig tanken att om man står manspread-brett med benen så kan man nog vara stadigare på handen när man håller i en bilbarnstol.