Fredagsveven: Lockande airbagjeans, morotstuggande och Heimlich-gashäng

Jag kör väldigt sällan bil nu för tiden, men mitt beteende i trafiken är fortfarande djupt påverkat av den tid då jag susade runt i familjens lilla Mazda på Sundsvalls gator. Jag är exempelvis fortfarande väldigt mån om att försöka maximera färdvägens effektivitet när jag cyklar: först och främst gäller det att hitta vägar med så rödljus som möjligt, men sedan handlar det förstås mycket om att få sig så mycket nerförsbacke som möjligt, så lite uppför som det bara är möjligt (allt för att undvika att mitt redan sargade och hudskrynkliga anlete ska förvridas alldeles för mycket åt Marco Pantani-i-sista-klättringen-hållet).

Det är nog ett ganska vanligt och sunt försök till vägmaximering, men jag tror att jag känner ett extra styng av obehag över att ha råkat ta in på en irrväg som leder mig till en onödig uppförsbacke. Inte för att jag är mycket vekare än andra i benen, utan för att jag är en produkt av mitt arv och min ungdomliga miljö. Jag minns det exakta ögonblick då detta fokus på navigationsmässig noggrannhet infann sig. Vi var på väg hem från mina kusiners hus uppe vid Södra Allén och jag styrde med van Mazda-hand (singular, ja: för ett tag snappade jag upp att det kunde anses avslappnat och coolt att bara sitta med en högernäve mitt på ratten) familjens bil hem genom Södermalms snirkliga smågator.

Vi bodde ju uppe på Sidsjön och min ryggmärgsreflex sa åt mig att styra mot den väg jag kände allra bäst till: klassiska Branta vägen. Den är ju precis vad den är, Branta vägen: en jäkligt brant väg som går rakt upp mot Sidsjön. Inga krusiduller eller kringelkrokar, bara en riktigt brant och effektiv väg, rätt upp.

(Under de perioder då inget nöjesfält slagit ner sina kringresande tältpinnar på Midälvas grus fick det lilla sista krönet på Branta vägen – det lilla gupp som får det att kännas som att man flygande-mattan-lättar från marken – fungera som ställföreträdande berg-och-dalbana för oss barn som växte upp på det norra stadsberget.)

Så jag tog beslutet att fortsätta Nygatan ner, mot Branta vägen, istället för att svänga upp på någon av de tidigare gatorna upp mot höjden. Jag tog den väg jag kände mig allra mest trygg med – den jag kört flest gånger hem från ICA Bergsgatan med en liten påse natursnask på passagerarsätet.

Plötsligt hör jag då, precis när bilen fortsatt rulla rakt ner för Nygatan istället för att vridas upp mot höjden, hur en röst gastar för full hals i baksätet. Det är min alltid lika ömme far, måhända något vinfryntlig efter släktkalaset, som plötsligt vrålar ut följande ordalydelse som sedan dess alltid finns lagrat i min trafiknavigerande hjärnbark:

»DU TAPPAR HÖJD!!!«

Trots eventuell vinfryntlighet och den påföljande trötthet som ofta infinner sig när man sätter sig i en bil för att bli skjutsad hemöver så hade min far – som då i tjugo års tid levt uppe på den ena höjden i det som borde kallas »Norrlands La Paz« – sinnesnärvaro nog för att blixtsnabbt analysera att hans förstfödde som var på väg att offra viktiga höjdmetrar genom sitt invanda och icke-optimerade körmönster.

Sedan dess hör jag det överrumplade skriket från min annars så timide fader varje gång jag viker av på en irrväg som leder till förlorade höjdmeter för mig och mina cyklande ben – och sedan dess tar jag aldrig inkörda vägar bara för inkördhetens skull. Under inledningen av den här första hösten som gymnasielärare har jag därför istället försökt maximera effektiviteten i cykelvägen mot skolan vid Hornsbergs strand, dels hemifrån mig, vid KTH, men dels hemifrån min flickvän på de östra delarna av Södermalm. Jag har inte försökt maximera snabbheten på så sätt att jag cyklar om folk i täta och snäva körfält som vissa lycraklädda mellanchefer (vissa seniga och spandexförslutna män skulle gladeligen riskera en Tour d’ France-masskrock via en våghalsig omkörning för den obetalbara känslan av att hinna typ tolv sekunder snabbare till jobbet på deras revisionsbyrå), men maximerat vad gäller navigering för maximalt rullande i lätta nedförslutningar och minimalt med uppförsbackar.

Jag letar hela tiden nya vägar som inte »tappar höjd« och jag tror att jag börjar hitta någonting, men en nackdel med att bo i Stockholm är ju att jag inte har min ömme faders vägledning från baksätet. Jag skulle behöva ha honom bak på pakethållaren när jag viker av från Surbrunnsgatan för att istället ta Frejgatan vidare mot Karlbergsvägen och se ifall han ger ifrån sig sitt »DU TAPPAR HÖJD!!!«-skrik eller ej.

Sett till hur lång tid den tog att skapa så är ju det här en väldigt underanvänd rörlig samling pixlar, som föreställer hur någon skulle kunna tröttna på min muntra uppsyn när jag cyklar omkring under en ledig dag:

Om det skulle bli så att någon ledsnar på att se min belåtna nuna när jag känner mig särskilt nöjd med ett icke-höjd-tappande navigationsbeslut så är jag ju skyddad, inte från själva ölflasketräffen (det är en av nackdelarna med en nackkrage till hjälm) men från det efterföljande fallet via min exploderande Hövding.

Vid två tillfällen har min postmoderna hjälm exploderat i runt mitt kranium och vid åtminstone det första trodde jag att jag blivit vådaskjuten av en älgstudsare, sett till hur det överraskande bara small till i hela kraniet. Men vid båda tillfällena har det känts väldigt tryggt att få se sin enda skallbas omslutas av en vit luftmadrassmössa.

Visst finns det nackdelar med att ha en hakklappsliknande tingest runt halsen…

… men trygghetskänslan har trots allt övervägt dessa, så till den grad att jag säkert skulle kunna vara öppen för fler exploderande säkerhetsprodukter.

Klipp till: veckans upplaga av SVT-serien Draknästet och motorcyklistentreprenören som kommit fram till att även ett par jeans kan explodera på ett säkerhetsfrämjande sätt:

Jag är ju ingen motorcyklist, men med tanke på att jag i min jakt på att inte tappa höjd plötsligt kan stå för halsbrytande svängar i sista sekunden (av PTSD-rädsla för att höra min fars upprörda stämma ljuda genom hörselgångarna) och med tanke på att jag dessutom har fortsatta problem med mitt högra knä så kan det kanske vara läge för mig att investera i ännu en explosionsartad pryl. Speciellt efter att ha fått se hur snabbt airbag-jeansen utvecklas från ingenting till ett…

… rejält gammalt Dominik Hasek-benskydd. Frågan är bara var själva jeanstyget tar vägen när all denna uppblåsningsmekanik sätter högsta fart. Är tanken att man ska bära luftanordningen utanpå jeansen blir det nog ett nej från min sida, eftersom det skulle appellera för mycket till ett av mina allra mest traumatiska idrottsminnen, då jag i åttaårsåldern skulle få följa med min två år äldre och hockeyspelande granne och hans vänner till ishallen för allmänhetens åkning. De kom i sina damasker och sina bröstplattor och Easton-klubbor och såg ut som små Elitserie-spelare, medan min mor hade skickat dit mig i ett par jeans på vilka hon applicerat små skateboard-skydd över båda knäna. Jag minns fortfarande hur jag gled omkring på insidorna av de kobent sluttande skridskorna och försökte gömma mig innan jag plötsligt fick se en stenhård passning komma glidande över isen mot min klubba och hur jag i själva mottagandet av den hårda pucken plötsligt bara föll ihop i en sorglig hög av jeanstyg och skydd och förvisso kalciumrika men likaledes sköra ben.

Om bara airbagsjeansen kan bli något annat än det vid fall kan jag säkerligen se mig själv investera.

Som influerare kan man ägna sig åt mycket, men i veckan blev jag av min flickvän uppmärksammad av att flera influerare varit iväg på en realesefest för något som ändå… skavde. Det handlade inte om någon bok eller film eller ny skönhetsprodukt – utan om… en färg. En kollektion av färger från Bianca Ingrosso-kompisen Melina Criborn, som gjort något så unikt som att designa en egen nyans av en färg.

Jag kan väldigt lite om att välja ut färger, men jag är ganska säker på att alla som vill måla om en vägg eller en gammal byrå nu får välja på alla jordens och universums färger via en enkel färgväljarmaskin som har tillgång till miljontals nyanser av varenda färg en människa kan tänka sig. Alla väljer, så som jag har förstått färgbranschen av idag, en alldeles egen färg: sin egen dataframtagna nyans av mintgrönt eller något gammalt släktrecept på grått. Det är hur enkelt som helst.

Det låter i detta läge osannolikt märkligt att medelst releasefest »släppa« en egen »färg« som andra skulle vilja… nöja sig med?

Vad vet jag: kanske blir »Timeless«, denna unika samling vitfärger, en stor försäljningssuccé (folk är ju till viss del rättmätigt less på valfrihetens gränser, som ibland ter sig yvigare än universums), men jag ser då framför mig hur många män (förlåt för könsstereotyp analys av vilka som tenderar att investera mest energi i väggfärger) kommer att bli Michael Scott när de inser att de inom ett par år lagt stora delar av hushållets ROT-finansierade resurser på att gå från Melina Criborn-färgen »Silky Shell« till Melina Criborn-färgen »Smooth Cream«:

Guess what? White and eggshell white are exactly the same color.

Vi har några klassiska skador i fotbollsvärlden genom tiderna, varav vissa satt sig i öron-näsa-hals-regionen. För oss som har fotbollshjärtat i Medelpad minns vi med fasa hur den förre GIF-spelaren Sebastian Rajalakso plötsligt inte kunde svälja en gurkbit och hur han därefter fick se hela sitt svalgsystem braka ihop fullständigt (något som kan ha haft att göra med de mentala bekymmer som nära nog bör följa efter att man sprungit runt på en friidrottsarena i Polens gråare utkanter och ensam luftnickat låtsasbollar och samtidigt aktat sig för de lokala spjutkastarnas träningskast).

Men nu har det seglat upp en ny favorit bland de näbbrelaterade fotbollsskadorna, då den tidigare Elfsborgs-vänsterspringaren Rami Kaib bitit av mer än han kunnat tugga, för att tala i anglicismer:

Om Sebastian Rajalakso plötsligt behövde ha en närmast personlig hjärtstartare till hands under en period, efter att ha överrumplats av en gurkbit i vrångstrupen, så vill jag inte ens tänka på vad Rami Kaib kan behöva gå igenom för psykodynamisk terapi för att någonsin våga sticka in en fast bit föda i gapet igen.

Än har Kaib i alla fall inte fått se sitt utländska äventyr urarta i den typ av mobbing som Sebastian Rajalakso utsattes för när hans polska klubb ville bryta kontraktet under 2014. Vi avslutar med att citera några klassiska rader från min gode vän Per Bohmans intervju i Sportbladet, där Rajalakso berättar om hur han fått träna individuellt med en gammal polsk gubbe som varje dag bland annat höll fotbollsteoretiska pass på det för Rajalakso okända språket polska:

– ”I dag ska vi träna teknik”, sa gubben. Men vi hade inga bollar, invände jag. ”Spelar ingen roll”, sa han och jag skulle jonglera till 100 i luften. Men utan boll!

Rajalakso tvingades utföra en mängd spökövningar.

– Jag låtsasnickade till 100 med en osynlig boll. Jag ville inte ge dem chansen att bryta avtalet och följde order. Jag gick med på allt. Även när vi körde avslut. Tränaren chippade in osynliga passningar som jag sköt in i mål.

Under hela säsongen har mitt korplag, Gruesome FourFourTwosome, präglats av en sällan skådad identitet framför målet. Vi har kanske helt enkelt tränat för få spökavslut. Ingenting stärker självförtroendet som att se en sträckt spökvrist sitta stenhårt i krysset. Efter tillräckligt många lyckade spökövningar framför mål kan man säkert kliva av planen och ta ett rejält bett på en svalkande gurka.

Vi ska lämna gurkorna och morötterna men fortsätta på svalgtemat.

(Den här upplagan av Fredagsveven känns nästan för symmetrisk, där en längre cykelutläggning följs av en Hövding-byxa och där ett Rajalakso-gurksvälj sömlöst går in i en ny svalgkopplad nyhet.)

I veckan skickade nämligen en av den här portalens allra trognaste läsare och content-bidragsgivare in en nyhet från Aftonbladets Svenska Hjältar-serie till redaktionen. Det handlade om att en gammal känd profil i säkerhetsbranschen, Tom Schuterman, räddat livet på en kvinna på Östermalm med hjälp av den gamla beprövade Heimlich-manövern efter att hon satt något så östermalmskt som en musselbit i vrångstrupen.

Och jag kan först verkligen känna för den man som sitter intill kvinnan och tafatt försöker påbörja en egen variant av den gamle heimlicharen, för att sedan få sin manlighet ifrågasatt av en gammal bufflig profil från säkerhetsbranschen:

Den äkta mannen flyger åt sidan, Tom kliver in i arbetsmode. Och jag kan verkligen se mig själv som den åsidosatte mannen som ifall han lämnats ostörd hade gjort sig skyldig till något form av okunnighets-dråp av sin bättre hälft.

Jag kan verkligen också se hur jag i efterspelet – spoiler alert från Svenska Hjältar-sidan: Tom skickar ut musslan ur strupen på kvinnan – skulle känna både en stor glädje (över den räddade kvinnan) och en stor och personlig sorg (över min otillräcklighet). Det är som en Ruben Östlund-uppföljare till Turist, hur vi skulle lämna musselstället med denna hängande tystnad över oss som par; med säkerhetsprofilens sturska manlighet som en tyst följeslagare in i natten.

Men då blev jag så väldigt glad av att läsa fortsättningen, där den åsidosatte mannen med sin undermåliga Heimlich-teknik ändå fick viss revansch på den bufflige Tom som stulit showen med några rejäla bröstbenstryck.

Några, ja: för Tom nöjer sig nämligen inte med ett.

Och det kan förstås ses som ännu en motgång för den åsidosatte mannen – att han nu måste hantera både sorgen över att ha blivit undanskuffad som en odugling och över att hans fru nu måste rehabilitera ett brutet revben.

Men jag tror ändå att det framför allt var glädjande för honom, mitt i all panik och bedrövelse, att hans Heimlich-överman visade sig drabbas av ett aldrig tidigare skådat Heimlich-gashäng som måste ha lagt lite sordin på Svenska Hjältar-stämningen på restaurangen.

I samma tidning fann jag, vid en snabb vidarescroll, även den här artikeln:

Jag klickade inte – jag är selektiv med mina stödjande klick i dessa mätbara tider – men jag undrar ifall det kan vara så att mångsysslaren Tom (som bland annat slagit sig i slang med personskydd hos kungafamiljen) startat upp en liten frisersalong, haft Carolina Gynning i stolen och plötsligt märkt att han förlagt saxen.

Känner jag Tom och hans iver att få komma in i ett Heimlich-flow (speciellt efter Svenska Hjältar-nomineringen!!!) så lär det inte behövas särskilt lång tystnad från en kanske djupt skvallertidningsförsjunken kund i frisörstolen för att han ska ana saxsvälj och därpå påbörja sitt Heimlich-»flow« några rejäla tryck över revbensområdet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *