Rustle my feathers

Hur var er sommar? Jag tog min examen från lärarlinjen i juni och precis när jag skickade in min mastodontuppsats var jag helt övertygad om att mitt sommar-jag skulle bli pass provocerande avslappnad och ha ett pass fånigt lyckligt leende över näbben att någon förbipasserande bilist skulle känna sig tvungen att ruska om mig med ett välplacerat flaskkast i den Hövding-skyddade nacken.

Examensceremonin bestod av att jag vinkade in i Zoom-verktygets webbkamera och att en handfull människor som jag aldrig någonsin hade träffat vinkade tillbaka ifrån sina varsina små rutor. Den sista timmen, när min examination varit färdig sedan länge och det blivit fysiologiskt omöjligt att behålla fokus på ännu en opponering av en uppsats om representation i läroböcker, så kände jag att jag kunde fira. Jag korkade inte upp champagnen, utan istället firade jag med det jag bevisligen gör när stressen släpper och den härliga känslan av att ha åstadkommit något sköljer över en: jag klickade några tusen gånger med musknappen för att ordna fram ovanstående samling av rörliga självsmädande pixlar.

För jag kände så väldigt starkt att det var ganska precis så där provocerande lycklig jag skulle se ut under den kommande sommaren. Jag kände det så starkt att jag inte kunde vänta på att illustrera fånflinet och det lätta trampandet (och den oundvikliga nackträffen). Jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle cykla med så provocerande lätta pedaltramp att bilister som bara mått marginellt sämre skulle irritera sig så till den milda grad att de vid ett simpelt förbipasserande känt sig nödgade att luta sig ut från passagerarfönstret med höjd och flaskförsedd näve.

Jag trodde att allt skulle släppa: att min kropp på något tantriskt sätt skulle frigöras från samtliga negativa energier. Att ingen oro eller stress längre skulle existera när uppsatsen nu var inskickad och examen uthämtad.

Det stämde inte riktigt.

Visst har det varit en mycket fin sommar, på många sätt och vis. Jag har blivit med en otroligt fin flickvän, jag har rest till Blekinge i söder och upp till Luleå i norr och jag har gjort ett par vändor hem till Medelpad.

Jag har varit mer ledig än under någon sommar sedan barndomen och jag har mått mycket bra, absolut, men inte varit genomborrat tillfreds och avslappnad och bekymmersfri att en enda människa känt sig manad att hiva sig upp från passagerarsätet för att få Hövdingen att explodera.

Jag var så väldigt stressad under slutet av våren, när jag höll på att slutföra ett mastodontprojekt till examensarbete och samtidigt arbetade halvtid på en högstadieskola. Jag var så väldigt mån om att examensarbetet skulle bli förstklassigt och jag var samtidigt så väldigt mån om att göra bra ifrån mig och bli omtyckt på skolan (som för att inte få den allra första gläntande dörren till den fasta kommunala heltidstjänsten igentryckt i plytet).

Jag var mån på flera fronter samtidigt. Tvåfrontsmån. Och det är en tråkig insikt att ta med sig inför framtiden, men kanske också en nyttig en: att det helt enkelt är inte värt att vara för mån om någonting.

Jag målar alltid upp bilden av att det kommer att vara en så otroligt förlösande känsla när man blir färdig med någonting och stressen och ångesten släpper: att skolavslutningen med niorna och själva den slutgiltiga inlämningen av uppsatsen skulle bli för mig vad aktieförsäljningen blev för den där Klarna-mannen som sommarpratade tidigare i sommar.

Den gamle falskmyntaren beskrev i sitt sommarprat hur han kände att allting bara släppte när han med ett enda klick sålde av alla sina aktier och inkasserade sina välförtjänta miljarder för sin roll som medskapare till ett svenskt kreditmonopol; hur han sedan lät sin kropp förlösas till tonerna av tunga bastoner en hel natt på ett ensamt hotellrum.

Jag tänkte att själva inlämningsklicket i universitets webbverktyg – när den fasta PDF:en slungades iväg bortom räckhåll för ytterligare en genomläsning, ett omformulerande av slutsatsen och ett evigt referenspillande – skulle bli min aktieförsäljning: min känsla av total förlösning som sipprade ner i varenda cell och gjorde att allt jag ville var att ge min plötsligt lealösa kropp hän åt spasmiska och bångstyriga vågrörelser, som vore jag en uppblåsbar bensinmacksgubbe.

»I’m learning som amazing new moves from this guy.«

Men jag slutförde bara min rörliga samling pixlar, gick ut och åt middag och drack öl med min allra närmsta vän, gick och la mig – och sedan vaknade jag upp med nya annalkande stressmoment. Plötsligt låg där tankarna på en stundande opponering, ångesten över att behöva navigera runt på sommarkursernas krånglande webbplattformar och inte minst den konkreta stressen över att plötsligt behöva bli med ett jobb. Och till råga på allt så fyllde jag 30 i början av juli och letade med ljus, lykta och ett rekommendationshäfte från Folkhälsomyndigheten efter en lokal som kunde anordna en fest på rätt sida det pandemiskt tillåtna strecket.

Jag har blivit tvungen att konstatera att ingen förlösande nu-är-jag-klar-med-det-här-känsla verkar vara pass förlösande att det är värt att dessförinnan dra på sig mycket stress och ångest över att det ska bli färdigt och att det ska bli bra. Jag har åtminstone inte hittat någon. Kanske är det för att jag, till skillnad från den sommarpratande Klarna-mannen, (ännu) inte sålt av mitt första enhörningsföretag (Purkt.com).

Det vuxna livet verkar helt sonika vara att byta ut ett akut stressmoment mot ett annat. Om och om igen.

Jag vet inte om den här portalen någonsin stått ouppdaterad i två hela månader tidigare. Det hör inte bara ihop med nya dessa stressmoment, men ganska mycket. Det har varit väldigt svårt att skriva det här inlägget om att jag är klar med mina lärarstudier utan att få det att låta som att man lite, till en viss grad, låter mallig över bedriften och framför allt: utan att få det att låta som att man fiskar efter ett jobb, medan allt man gör är att desperat och fruktlöst söka ett jobb på en arbetsmarknad som under många år beskrivits som konstant mannaregnande.

Det har varit frustrerande, som om något satt sig på tvären i detta avloppsrör där svaga spaningar kommer för att sippra ner i en pöl. Jag har haft idéer (precis lika svaga som tidigare: sånt som hade kastats rakt ut i etern i ett annat skede), men då har jag hållit dem inombords i tanken om att jag först måste ta mig över det här svåra hindret som legat i utkasten och skvalpat.

Nu är det skrivet. Jag är färdig lärare, jag har (åtminstone tillfälligt) lyckas hitta mig ett jobb och jag har bevisligen inte cyklat runt så provocerande mallig och tillfreds över dessa två bedrifter att en enda person känt sig tvungen att ruska om mig och min Hövding med en flaskbotten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *