Att kunna ta ut P O ur hyllan

I förra veckan stod jag framför min lilla bokhylla och tittade på titlarna. Där fanns en flera gamla jag aldrig har öppnat, många där jag bara kommit halvvägs igenom, och en hel del nyköpta (men begagnade) böcker som jag tänkt ta mig an.

Men jag nöp ut Livläkarens besök ur hyllan, för vad som måste ha blivit en tredje eller fjärde omläsning. För jag hade dessförinnan gjort något så sällsynt som att jag gått och köpt en faktiskt ny bok till nybokspris (det var världsboksdagen!) och slukat denna unisont hyllade historiesamling i ett enda nafs, utan att stanna upp, utan att känna mycket mer än ett jahapp, då var den läst. Kanske tagit med mig något fiffigt ihopsatt nyord.

Nu ville jag få stanna upp. Nu ville jag ha anteckningsboken bredvid, skriva av långa sjok, stryka under vad som görs och undra över varför. Nu ville jag, som nästan alltid känner att jag har mycket svårt för det här med skrivandet, lära mig på nytt. Var punkterna ska sitta, när frågetecknen kan utebli och när tre lynniga utropstecken från ingenstans kan dyka upp och trycka till en, pang!!!, i solarplexus.

Eller, nej: inte lära mig, men läsa och begrunda. Fascineras och imponeras.

Det är då jag tar fram P O Enquist. För berättelserna, för personporträtten, för känslorna, för bråddjupet och allvaret och humorn, visst: allt det, men framför allt för att försöka lära mig hur man skriver av någon som aldrig någonsin verkar ha satt ett skiljetecken fel.

Det går mycket långsamt att läsa, för jag vill hela tiden lägga ifrån mig boken och anteckna i min lilla bok. Jag får lägga band på mig, ändå är det någon gång varannan sida som jag tvingar ut min yvigt taffliga handstil över pappret.

Jag vet inte om jag borde göra det, men jag går fortfarande ofta på Stadsmissionens olika second hand-butiker i Stockholm. De gör så mycket bra alltid, Stadsmissionen, men inte minst nu när pandemin stänger ner allt som vanligtvis brukar vara öppet för de allra mest utsatta grupperna i samhället. Så sent som i slutet av mars höll Stadsmissionen till och med öppet för de som hostar, läste jag i DN: för de som är sjuka utan sjuksäng att lägga sig i. Så jag vill fortsätta gå dit och stötta med mina kronor. Man kan aldrig få för många par byxor eller jackor eller böcker.

Hur som helst: varje gång jag är på Stadsmissionen så tar jag en lov förbi böckerna och drar alltid med fingret längsmed ryggarna från det att bokstaven E sticker ut till där F tar vid.

Jag har många i bokhyllan, men jag vill ha alla. Jag kan plocka ut Ett annat liv ur hyllan och bara läsa delen om den sluttande fotbollsplanen hemma i Hjoggböle, om de tidiga årens otroliga vristspänst (som är den enda talang vi delar: jag är i total avsaknad av explosiva muskelceller, men tack vare vristspänsten kan jag jämfota mig upp på långt över meterhöga avsatser!) eller om den isande klarheten under alkoholismens tidiga morgnar. Jag kan läsa om inledningen till Musikanternas uttåg, om den socialdemokratiske agitatorn som fastbunden får munnen full i daggmask, jag kan ta fram Sekonden (som känns lite bortglömd, men som jag rekommenderar alldeles otroligt varmt!!!) och unna mig delen om skammen som barnet känner när det uppdagas att fadern är en simpel fuskare, vika upp den lilla pocketupplagan av Magnetisörens femte vinter vid något av hundöronen (man bör kanske inte hundöra, nej, men ibland kanske man ligger i badet och inte har något skrivdon i närheten!!!) och unna mig en formulering om Vävaren, magnetisören Meisners följeslagare som ofta tilltalades »den efterblivne«, som lyder att hans lilla hjärna trots allt var »tillräckligt rymlig för att rymma tilltro, samt svaga ansatser till tvivel«, för att sedan var litterärt mätt och belåten ett par dagar.

Men jag hade otroligt gärna velat kunna läsa om även Legionärerna, som jag en gång la bort på en tunnelbanevagn. Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så imponerad av ett hantverk som av den skildringen av baltutlämningen: en kompott av intervjuer, historiska källor i vad som måste vara bisarra mängder, egenupplevda iscensättningar (när han simmade i bassängen, typ fjorton dagar in på fastan, så kändes det som att ens egen puls , som läsare, gått ner till trettio slag i minuten och helt synkroniserats med den hungerstrejkande författarens tillstånd av vaken dvala) och skönlitterära inslag.

Så därför drar jag med fingret, följer med blicken. Enquist, Enquist, Enquist, mumlar jag, i jakt på att utöka mitt bibliotek med ännu en lärobok att bläddra i, för att på nytt försöka lära sig skriva, hur meningarna ska flyta, hur tecknen ska användas, hur berättelserna bör berättas, vid någon av alla tillfällen då det står helt still.

Idag dog P O Enquist, 85 år gammal och sju år efter att Liknelseboken gavs ut, och otroligt många andra är mycket bättre lämpade att skriva vad han betytt för det svenska kulturlivet, sätta in honom i sitt litterära sammanhang eller beskriva vad som var den egentliga storheten i hans författarskap.

Jag vet bara att han framför allt lärt mig skriva. Om jag tittar tillbaka tio år och försöker urskilja någon typ av utveckling i mitt skrivande så är det för att jag snappat upp lite här, lite där och otroligt mycket hos två västerbottniska mästare: Torgny Lindgren och P O Enquist.

Nu är båda borta. Torgny dog för tre år sedan, P O idag, men varje gång jag vill försöka komma ihåg hur man skriver, egentligen!, när man kan!!!, så kommer jag fortsätta plocka fram någon av dem ur hyllan.

Och eftersom det här är en blogg, och bloggar så vitt jag vet bör komma med konsumistiska uppmaningar till sina läsare, så tycker jag gott att ni kan gå in på Stadsmissionen, hålla avståndet till andra, och när utrymme finns gå fram till det utskjutna E:et i bokhyllan, dra lite med fingret och se ifall ni inte kan komplettera hembiblioteket med någon saknad titel ur ett av tidernas främsta svenska författarskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *