Vikten av att göra ett gott intryck på sin praktikplats

Det är alltid viktigt att göra ett gott intryck hos en potentiell framtida arbetsgivare. Många jobb, även inom läraryrket, förmedlas via kontakter och att man råkar få in en fot i rätt springa eller vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Under våren gjorde jag min sista praktik på en stor gymnasieskola i Stockholms innerstad och jag trivdes alldeles utmärkt; eleverna var så väldigt härliga och den stora skolan var just den typ av kommunala koloss jag fortfarande tänker mig är den generellt sätt bästa arbetsplatsen för en lärare. Jag skulle med andra ord väldigt gärna lyckas nästla till mig en tjänst där till hösten, när jag har min ämneslärarexamen i näven.

Men då gäller det förstås att göra ett gott intryck. Inte bara på sin närmaste handledare (han sade sig vara väldigt nöjd och belåten med min insats) utan man bör också försöka se till så att ens namn och gladlynta nuna når personer högre upp i skolledningen, gärna tillsammans med ett par positivt laddade vitsord. Jag skulle säga att jag varit dålig på det tidigare under min tidigare yrkesbana, det där med att sälja sig själv eller beslutsamt armbåga sig fram med ett litet visitkort till rätt mellanchef. Men den här våren, den här sista praktiken inför det som är tänkt att bli starten mitt riktiga yrkesliv, hade jag verkligen ställt in mig på att försöka väcka dammsugarförsäljaren i mig och få in en bestämd fot i den kommunala skolspringan, för att till slut få ett gäng biträdande rektorer att utbrista ett unisont »honom ska vi ha!«.

Så ikväll, omkring halv nio en söndagskväll, så ringde jag upp den allra högsta rektorn för den gymnasieskola jag sedan länge avslutat min praktik på. Efter tre signaler klickade det till och jag hör någon säga ett namn.

Jag andades in. Sedan, på en utandning, uttalade jag följande:

”HEJDETÄRERIKLÖFGRENDUPRATADEMEDMIGIVECKANJAGSITTERFASTPÅSKOLANJAGHARLÅSTINMIGSJÄLVALLTSÅJAGSKULLEHÄMTAENLADDAREOCHNUSITTERJAGFASTKANDURINGANÅNVAKTMÄSTAREELLERNÅNSOMKANÖPPNAJAGSITTERPÅTREDJEVÅNINGENVIDHISSEN.”

Jag stannade upp och väntade, lite oklar kring ifall jag skrek till en faktisk människa eller om den hälsningsfras jag använt som startskott kom från rektorns röstbrevlåda.

Det tog en sekund. Det tog två sekunder.

»Ursäkta, vem sa du att du var?«, frågade en lika förbluffad som söndagsstörd rektor.

Sedan bröts samtalet.  

Redan innan jag ringt upp just hennes nummer så hade min kinesiska mobiltelefon nämligen aviserat att batteriet var urladdat och skulle stängas av inom trettio sekunder. Kineserna kan man lita på. Mobilen dog.

Jag ringde inte för att jag trodde att det bästa för min yrkesmässiga framtid var att störa en stackars rektor i hennes kommunalt sanktionerade sabbat.

Jag ringde för att, som jag skyndsamt försökte förklara under min forcerade tiosekundersberättelse, var inlåst i hennes skola.

Vi tar det från början. Nära släktingar, sätt dig bekvämt.

Klockan halv åtta hade jag bestämt mig för att sätta mig vid datorn och avrunda helgen med lite datorrelaterade sysslor. Döm av min besvikelse när jag – som inte använt datorn på hela helgen – märker att laddaren inte finns i samma väska som jag plockar fram datorn ur. Jag letar runt lite på måfå (jag är en usel letare, det är en Löfgrensk gen som förpassats i rakt nedstigande led ner till mig från min farfar, som letandes efter ett par tofflor kan äntra ett rum, sno ett varv med ögonen i takhöjd, och muttra fram ett »nähäpp«), men jag inser snabbt att datorladdaren måste ha glömts på min gamla praktikskola, där jag satt och jobbade i fredags eftermiddag.

Var det jag tänkt göra viktigt att jag var tvungen att ta mig till skolan och se ifall mitt passerkort tillät mig att hämta en laddare? Nej. Men var det inte så att jag ändå hade behövt hämta laddaren tidigt på måndagsmorgonen? Jo. Var det inte också så att söndagskvällen bjöd på en alldeles otrolig solnedgång, som gjord för en liten stärkande cykeltur? Också jo.  

Så jag cyklade dit. La fram mitt passerkort mot den lille stolpen med sensorn och när den bad mig om min fyrsiffriga kod så lyste hela stolpen grön. Jag knallade glatt in och kunde för mitt inre se hur en härlig datorkväll – med fulladdade batterier – öppnade upp sig framför mig.

Jag testade lägga kortet mot den lille kortläsaren som avgör vem som får åka hiss eller inte. Grönt ljus igen. Skolan låg till synes vidöppen för alla slarviga ex-praktikanter som glömt sina laddare.

Men så kom jag till en tredje lille kortläsare, vid den stängda dörren in till korridoren som sedan skulle leda in till arbetsrummet där jag med största sannolikhet glömt min laddare.

Plötsligt blev det rött ljus. »Tillträde nekat«, sa maskinen bryskt. Hit men inte längre.

För några vänner i en chattgrupp hade jag berättat att jag skulle cykla tvärs över stan för att testa mina hämta-bortglömd-laddare-behörigheter, så därför tog jag upp min mobiltelefon – som bara hade åtta procents batteritid kvar – och Messenger-filmade hur jag förde kortet mot läsaren som gav rött ljus och ett bryskt meddelande.

Vi vet sedan att mobilen ganska snart därefter dog, efter att det datakrävande Messenger-filmandet fått den tillgängliga samtalstiden att rinna ut, och om det faktiskt blivit så att jag inte överlevt natten som instängd på en kommunal gymnasieskola så hade det kunnat stå följande lilla mening på min gravsten:

»Han hade bara åtta procent kvar – men valde att göra live-content«.

 (Nu överlevde jag, men jag står fast vid att det inte är någon gravsten och att den kan bli aktuell igen: eftersom jag oundvikligen kommer ägna den all den lediga tiden jag får efter pensionen – mina sista åtta procent, som jag kallar den – åt att dygnet-runt-live-vlogga åt News55.se.)

Efter nekandet från korridorens kortläsare så kom jag på att det kanske kunde vara så att man kunde gå ner en våning, testa den dörren, sedan gå runt och försöka komma in i korridoren från andra hållet. Jag testade, men nej: rött ljus även där. Jahapp. Nähäpp. Bara att vända hem utan datorladdare, tänkte jag, och tog mig ner för alla våningar, ut ur trapphuset, in i en liten nätt korridor som ledde till en annan utgång än den jag kommit in igenom.

Jag vet inte hur er ljudbild från den perfekta söndagskvällen låter. Kanske är det Micke Leijnegards lena stämma när han förklarar att följande tävling kommer kräva pannben från »mästarna« (befogade citationstecken: snart måste väl alla som någonsin knyckt åt sig en världscuppoäng ha fått åka på solsemester), kanske är det puttrandet från ett långkok på spisen.

Jag vet nu vad som inte är ljudet av en ideal söndagskväll: ka-klonk-ljudet. Ka-klonk-ljudet som uppstår när du vrider om låsvredet på ytterdörren till en större kommunal skola och det är någon typ av sekundär låsning som fortfarande tar emot. Samma ka-klonk-ljud som uppstår när du därför går tillbaka till dörren till trapphuset och känner att den också har låst sig på samma sätt – bakom dig.

Med batterinivån på tre procent försökte jag med febrigt stissiga fingrar googla mig fram till ett journummer till kommunens vaktmästeri, men då det var som förgjort fick jag spela ut de tre kort jag ansåg mig ha kvar på min snart helt urladdade digitala näve: ett samtal till min gamla handledare, ett Facebook-meddelande till den lärarassistent jag kommit allra närmast under min praktik (vi var som ler och långhalm, så till den grad att folk måste trott att jag faktiskt var lärarassistent-praktikant) och så slutligen ett enda långt utandnings-utrop till den rektor som jag pratat med vid ett enda tillfälle, tidigare i veckan, men vars nummer därför låg smidigt högt upp i samtalsloggen.

Inget svar, inget svar, ett »Ursäkta, vem sa du att du var?«. Och så stod jag där, med alla dörrar låsta: fast på en yta av tjugo-nånting kvadrat. Det är jag i och för sig van vid, så här i karantäntider, men här var ytan väldigt kal (jag bor i en av norra Europas plottrigast inredda lägenheter) och i det ena hörnet så hade en av skolans alla kortläsare fått fullkomlig dille och skickade ut ett lågintensivt pipande tinnitus-ljud på grund av att den påstod att jag inte stängt någon dörr (alla dörrar var dock otroligt stängda: aldrig tidigare har jag varit så säker på att alla dörrar omkring mig varit fullkomligt stängda).

Jag ryckte och knyckte, knyckte och ryckte. Ka-klonk. Ka-klonk. Jag gick runt med mitt passerkort och förde det mot alla tillgängliga ytor, som vore jag en samlare av ädelmetaller och passerkortet en metalldetektor, i hopp om att någon typ av filmisk lönndörr skulle öppna sig och släppa ut mig. Inget.

Jag hann tänka att jag skulle vara tvungen att övernatta på det kalla stengolvet, till tonerna av det pipande och det blinkande röda ljudet från kortläsaren i ena änden av korridoren. Jag tänkte inte att det hade varit döden, så klaustrofobiskt lagd är jag inte, men jag tänkte omgående att det hade varit tillräckligt långt ifrån Micke Leijnegard-myset för att jag skulle ta steget och bli fullskaligt galen i hela huvudet.

Jag hade ingen bok med mig, ingen mobil att fippla med, ingen penna och inget papper: det skulle bara vara jag, mina dumma tankar, ett kalt gymnasiegolv och ett molande pip från en kortläsare hela kvällen och natten.

Men jag hade trots allt hunnit skrika orden »sitter fast«, »låst in mig själv« och »skolan« – förvisso som led i en säkert närmast ohörbar svada – till rektorn. Det fanns hopp om att hon uppfattat åtminstone någon central del, att hon kopplat det till den enda skola hon är rektor för, och att hon – i dessa tider när busringandet känns utdött – faktiskt skickat en liten patrull för att se efter vad det är för en skrikig klant som misslyckats så kapitalt i detta storskaliga logistiska intelligenstest.

Och då gick det upp för mig: tänk om de skickar ett par råbarkade väktare. Jag kan ju faktiskt tas för en inbrottstjuv! En taffligt kriminell Dunder-Karlsson-individ som försökt utnyttja mitt låne-passerkort för att stjäla en dator från arbetslaget eller ett par meter kopparrör från metallslöjden.

Och så tittade jag ner på mig själv. Helvete. Av alla färgglada skojar-utstyrslar jag har i garderoben hade jag nu valt ett par svarta jeans, svarta skor och inte minst en svart MC-jacka i tungt läder; en jacka som jag inte använt på åratal men som jag nu – under en söndag där jag både slängt skräp och mekat med cykeln – olämpligt nog hade inlemmat bland mina cykla-genom-stan-utstyrslar. Det såg ganska precis ut som om någon som jag – som inte riktigt vet hur man gör en snabb stöt – hade bestämt sig för att göra en snabb stöt, och klätt sig därefter. Helsvart för anonymiteten, slittåligt jeanstyg för att kunna åla sig igenom eventuella larm-laserstrålar och det tunga jacklädret för att kunna hoppa på en väntande motorcykel och susa iväg i skymningen med ett par kommunala Dell-PC:ar och några tangentbord i en ryggsäck slängd över axeln.

Men jag hade en detalj som talade till min fördel, ifall säkerhetspolis eller specialstyrkor skulle rusa in med dragna vapen: min Hövding runt halsen.

Ingen som någonsin har varit involverat i någon kriminell stöt har väl haft en cykelhjälm på sig. Varken på huvudet, nej, det har alltid varit ett tecken på fullskalig oskyldighet – men heller inte runt halsen: det nya sättet att signalera för din omvärld att du tänker mer på att vara rättskaffens än du tänker på att inte se ut som ett postmodernt fån.

Jag vägrade således ta av min Hövding-halskrage: det enda, förutom min sedvanligt räddhågsna uppsyn, som signalerade att jag hade rent mjöl i söndagspåsen. Ett tag tänkte jag att jag borde koppla in hjälmen och sedan springa huvudstupa in i den bastanta dörren, likt en skumögd blåmes flyger in i ett fönsterglas, och därefter falla bakåt och låta Hövdingen explodera upp i full anti-prakt. Ingen specialstyrka i världen kan komma med dragna vapen och avlossa en salva i bröstet på en befarat kriminell om denne sitter ihopsjunken och utstrålar den typ av helkroppsliga impotens som bara en utfälld Hövding-hjälm kan frambringa.

Jag gjorde inte det. Satt bara där i lång minut efter lång minut, i det molande pipet och det röda signalerandet från kortläsaren, och om det fanns någon övervakningskamera med ljudupptagning riktad åt mitt lilla skrymsle så hann den nog få med tio olika versioner av de första verserna ur Mattias Alkbergs nya singel »Jag är alltid här vars jag än är«, som jag gnydde fram på vad som måste varit autotunead låtsas-norrbottniska, om och om igen: en insats som, om övervakningsbandet nått skolledningen, för all framtid måste ha diskvalificerat mig från arbete på skolans estetiska program.

Tio minuter gick, femton, tjugo, säkert trettio. Sedan, precis när jag stod på vansinnes rand (jag står alltid oroväckande nära den), kom några söndagsflanerande figurer förbi på skolgården, varpå jag vinkade dem till mig och de var så pass trevliga att de inte skrattade åt den vuxne mannen i haklapp som låst in sig själv i en gymnasieskola, utan höll mig sällskap genom att skrik-konversera genom den tjocka glasdörren.

Och ganska tätt därpå hörde jag det till slut rassla i trapphuset, lite längre bort. Fotsteg! Medmänniskor! Kontakt!

Jag skrek »hallå, här är jag!« i trapphuset (kanske borde jag lagt till ett »jag har en Hövding på mig, jag är ofarlig!«) och sekunder senare uppenbarade sig min riddare i blank rustning på en vit springare: en väktare i vikt kepa och bockskägg och med en imponerande nyckelknippa i näven.

Om mitt skärrade och stressade jag haft sinnesnärvaro nog att hälsa ordentligt på honom hade jag kunnat döpa mitt framtida leasing-barnbarn (appen Barnbarnstr kommer att lanseras för alla oss ungkarlar som ändå vill ha någon liten knodd att se efter) efter denne genomtrevlige vaktmästare som ryckte ut i söndagskvällen.

Inte heller han kunde dock rubba den dörr jag stått och givit mig ka-klonk-mottagandet utan vi fick tillsammans nästla oss ut via kulvertar och musiksalar tills vi till slut nådde den ingång där jag en gång lyckats krångla mig in. Eftersom jag var 1) vit och 2) hade en Hövding runt halsen så räckte det att jag visade upp min legitimation, när vi väl var ute ur byggnaden. Erik Löfgren var tydligen rätt namn: samma namn som ringt upp rektorn på sin praktikskola och söndagsskrikit i luren på ett sätt som tydligen fått henne att uppfatta de centrala delarna »inlåst!« och »skolan!« ur den forcerade tiosekunders-svadan.

Klockan var väl kvart över nio, kanske halv tio, solen hade gått ner, men luften var klar och ren och det kändes som om jag givits inte bara söndagskvällen utan livet åter.

Jag ville därför… skriva ett jättelångt inlägg om den uppkomna situationen. Och nu har jag gjort det. Det här var det hela.

Det finns ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia där Charlie och Mac inleder med att berätta en historia som de tror är väldigt engagerande och eggande, men som faller ganska platt.

Resten av scenen är bortklippt, men genom att transkribera dess fortsättning så kan vi se hur den lämpar sig alldeles ypperligt för den typ av dialog som här borde utspela sig mellan de fåtaliga Pirkt.se-läsare som tagit sig hela vägen hit och den slappe Pirkt.se-redaktör som släppt igenom det här väldigt långa inlägget.

Läsare: Okay, so, uh, just so I’m clear on the story that you just told… It was about you guys getting locked in a garage stairwell for 20 or so minutes.

Pirkt.se-redaktör: Yeah.

Läsare: And then a security guard came along, and the security guard let you out…?

Pirkt.se-redaktör: Well, yeah, but, I mean, it’s how you tell the story that makes it good.

Läsare: How you told the story was by far the worst part of the story!

Men nu är den nedskriven. Nu vet min farmor varför hennes förstfödda barnbarn kommer hem till jul utan någon anställning inom det yrke han utbildat sig till, för att han på ett väldigt bokstavligt sätt misslyckades att få in en fot i dörrspringan.

En reaktion på “Vikten av att göra ett gott intryck på sin praktikplats

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *