De bästa kolonisatör-gifarna från SVT-dokumentären »Det vackra spelet«

Nu har jag, som sist av alla som trängs under det breda fotbollssvenska paraplyet, sett SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, som på ett väldigt närgånget sätt skildrar Hammarbys värvning av den unge jättetalangen Odilon Kossounou från Elfenbenskusten.

Det är en historia om många saker, men för mig som gammal misslyckad mittback är det svårt att inte fastna lite för faktumet att den 18-årige ivorianske långskånken inleder sin Hammarby-karriär med att vara vinglig, valpig och rent tafflig (som när han Papphammar-snubblar vid Kalmars mål i den allsvenska premiären) men ändå får chansen till en alldeles otrolig utveckling, där han bara något halvår senare är en spelare på den största internationella scenen. Det brukar ju vara så skört, mittbackslivet. Det är inte lika glättigt som ytter- eller forwardslivet, där du kan hoppa in och vara menlöst chansartad och hoppas på det bästa; nej, ett enda misstag som mittback och du kan vara rökt. Som mittback kan en usel start i en klubb göra att du blir stämplad som en säkerhetsrisk och att du snabbt försvinner iväg på ett låneavtal till IK Frej och göms undan i Täby kyrkby.

Det tänkte jag på. Det fina i att få misslyckas och försöka igen. Få en ny chans, försöka göra sig ett namn trots att man kanske inledningsvis blivit kritiserad och ifrågasatt.

Och så tänkte jag på filmens andra huvudperson: Odilon Kossounous agent Patrick Mörk, som ses puffandes på en cigarr i den inledande gifen.

Han har också rest sig efter en minst sagt skakig start, åtminstone om man ska tro mediearkivet Retriever (och KB:s digitala tidningsarkiv, där jag också dubbelkollat). För en sökning på Patrick Mörks namn i de digitala tidningsarkiven finner att det här är den allra första träffen:

År 1994 hade Patrick Mörk, som på den här tiden dubbelspelade som spelaragent och sportjournalist, trasslat in en då tonårig Mariusz »Marre« Czerkawski i ett åtta år långt avtal som polacken känt sig nödgad att krita på för att Mörk skulle hjälpa honom – som öst in poäng i såväl liga som i hockeyns olika B-VM – med att »förmedla kontakter« till svenska hockeyklubbar.

Väl i Sverige, efter vad vi får anta var väl förmedlade kontakter, gjorde Czerkawski ganska snabbt succé i Djurgården och när polacken blev aktuell för en flytt till NHL-klubben Boston Bruins så var den unge jättetalangen med viss rätt lite gramsen över att han i nära nog ett decennium skulle behöva ge bort tio procent av alla intäkter från spelarkontrakten och ytterligare tjugofem procent av alla PR-intäkter till en fryntlig sportjournalist på Köpings-Posten som en gång gett honom chansen att prata med en sportchef i Djurgården.

Mariusz Czerkawski – som till slut skulle göra över 700 NHL-matcher under en lysande karriär – försökte därför göra sig av med Mörk, som svarade med att dra honom till tingsrätten för kontraktsbrott. Expressen får nys om »slavkontraktet« och gjorde alltså en artikel – en allra första om Patrick Mörks agentkarriär, enligt mediearkivet – där Czerkawskis representant Michael Thelvén inte direkt skrädde med orden om den dubbelspelande sportjournalisten från Köpings-Posten:

– Det är helt oskäligt. Ingen idrottsman betalar 10 respektive 25 procent
under åtta år till en agent. Det handlar normalt om 4 till 6 procent vid
ett enda kontraktstillfälle. Mörk är rena hästhandlaren!

Det är illa att snubbla hemma i premiären mot Kalmar, som ny tilltänkt stjärnback, i sin allra första match. Men det borde vara ännu värre att försöka slå sig in på agentmarknaden – en rätt ljusskygg bransch där du handlar med idrottsliga yrkesmänniskor – och i sin första uppmärksammade artikel i riksmedia bli beskylld för att vara en ren hästhandlare.

Mörk själv vill inte uttala sig när Expressen ringer 1994, men i en uppföljande artikel intervjuas hans svärfar och medarbetare Slobodan Maslanka, som får den mycket raka frågan ifall duon inte är »skojare«.

– Det finns många skojare i den här branschen, men vi är definitivt inga
skojare. Vad som är skäligt eller inte, det får domstolen ta ställning
till.

Till sist slutade det med någon typ av förlikning mellan parterna, där NHL-stjärnan Czerkawski äntligen blev fri från det kontrakt (»författat på dålig engelska«, enligt Expressen) som han tyckt sig lurad att krita på som 18-åring hemma i Polen. För ett par hundra tusen, enligt Expressen, slapp han undan det nästan decennielånga kontrakt som hade kostat honom miljoner.

Men hästhandlare, va. Vilket tillmäle att få stämplat på sig när man tar sina första stapplande steg på sin nya yrkesbana inom spelarhandelns ädla konst. Många hade inte rest sig. Fortsatt på Köpings-Posten, känt sig bränd av att ha hängts ut av Expressen som en ockrare som lurendrejar polska ungdomar på knagglig engelska.

Inte Patrick Mörk. Han lämnade – så vitt jag vet – den polska gärdsgårdshockeyn och specialiserade sig på fotbollsspelare och gick vidare till att initialt bland annat stå för ett antal otroliga lyckträffar, som när Paul Oyuga och Bonaventure Maruti (två fina kenyanska anfallare*) plockades in till till Örebro SK, men också vissa fadäser, som när han lät saluföra amerikanen McKinley Tennyson Jr:s tjänster till halva allsvenskan innan Urban Hagblom högg under ett desperat sommarfönster, varpå det visade sig att den hett efterlängtade transatlanten såg ut att spela fotboll på slöslipade skridskor under sina fåtaliga inhopp i allsvenskan.

*= ÖSK-kenyanen Paul Oyuga var ett tag så pass fin att han vid ett allsvenskt tillfälle lät sitt rent Thierry Henryska självförtroende gå ut över avslutsmetodiken. Kenyanen skulle plötsligt härma Arsenal-stjärnan och bara löst och ledigt, rentav nonchalant, bredsidesböja in en boll i det bortre aviga hörnet – varpå bollen svävade iväg, som en Statoil-köpt badboll, mot den bortre och yttersta aviga hörnflaggan. Jag har sett de här scenerna hemma hos min vän Johan Martinsson i min ungdom, på en samlings-DVD från vad som måste ha varit den allsvenska säsongen 2001 eller 2002, och skulle jag bara kunna få se dessa scener igen så är känslan att jag skulle kunna låta hela min fotbollsintresserade del av min person somna in lycklig.

Hur som helst: år 2003 beskrivs Patrick Mörk som »SOS-agenten« av Expressen (tidningen som nio år tidigare porträtterat honom i grumliga tjuvnadssammanhang): agenten en sportchef ringer när han akut behöver ett namn som kan försöka rädda klubben undan kval- eller Royal League-spel. Mörk har gått från att beskrivas som en ockrande hästhandlare till att omskrivas som den »okände fixaren i svensk fotboll«.

Han reste sig, Patrick Mörk. Precis som Odilon Kossounou reste sig efter snubblandet mot Kalmar i premiären 2019 så reste sig Patrick Mörk efter de potentiellt karriärförstörande hästhandlar-rubrikerna 1994.

När han nu reser ner på scoutingresor till Elfenbenskusten tillsammans med allsvenska sportchefer, vilket skildras i dokumentären »Det vackra spelet«, så gör han det som ett av den svenska fotbollsbranschens mer aktade agenter.

Och i egenskap av vit, europeisk man har han i nära tjugo år ägnat sig åt handel med utländska spelare från i regel fattigare delar av världen. I två decennium har han fått finslipa konsten att försöka smälta in i den lokala omgivningen när han åker till Ghana eller till Sierra Leone eller, som i det här fallet, till Elfenbenskusten. Jag säger inte att han har behövt sätta sig in i hela den postkoloniala idéhistorien, påstår inte ens att han behövt skumma varken Fanon eller Said. Men efter att ha sett dokumentären »Det vackra spelet« så vill jag bestämt hävda att Patrick Mörk åtminstone borde ha kunnat tänka lite mer kring hur han skulle kunna tona ner sina uppenbara kolonisatör-drag.

Simon Bank skrev en mycket bra krönika om det problematiska i SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, en nyanserad text om rasism och strukturer utifrån kommentarer från Hammarbys sportchef och chefsscout. Någon ska göra det och ganska precis alltid är det Simon Bank som gör det.

Jag har dock tyckt att stjärnagenten Patrick Mörk kommit lindrigt undan vad gäller sin blotta… uppenbarelse, och har därför sammanställt de värsta scenerna i ett antal rörliga gifar. Någon kanske inte borde göra det, och ganska ofta är det jag som känner ett behov av att ta mig an att skapa icke-efterfrågat material.

Först vill jag bara lyfta att Patrick Mörk kunde, kanske borde, tänkt tanken att »nu när jag åker för att träffa Odilons familj så kanske jag inte behöver…

…ha på mig just Billabongs shortsmodell Kolonisatör.«

Kortbyxor kan vara problematiska på väldigt många sätt, men sällan riktigt lika problematiska som när de är så där pösigt vida och går precis över knäskålen på en medelålders vit man som besöker en ivoriansk familj vars son han just skickat iväg till en oviss framtid på ett frostbitet Årsta IP.

Och väl inne i matsalen, där familjen dukat upp en finlunch till agenten som har deras sons öde i sina händer, så vill den finkänslige Patrick Mörk lätta på stämningen genom att fråga vad det skulle kosta att köpa loss den hushållerska som lagat den goda maten, genom pekande och gubbigt skrockande på den typ av knagglig engelska som en gång riktades mot Mariusz Czerkawski:

Och hur kan någon som arbetat i tiotals år med att köpa och sälja och kontraktera fotbollsspelare från fattiga afrikanska länder vara så här osmidig när det gäller att sticka åt en fotbollsspelares pappa en hundring?

Det har tisslats och tasslats en stund redan innan (»borde vi ge honom nåt?«, frågar sig den allsvenska delegationen precis innan), men även när alla är överens om att pappan bör åtstickas en liten sedel så uppstår stor kalabalik när Mörk ska stå för den halvt ceremoniella, halvt mjuggdolda överlämningen, varpå en stor tolk och ett än större postkolonialt mörker skyndar till platsen.

Patrick Mörk har antagligen sett flera hundra fotbollsmatcher på plats i Afrika, i egenskap av Den Vite Fotbollsagenten som alla spelare noterar.

Hans sätt att försöka smälta in och göra sig till en osynlig del av miljön?

Att grymtandes och grimaserandes fälla upp ett jätteparaflax, iförd pilotbrillor, brittisk charteruppsyn och en av tidernas mest skevt vinklade Bluetooth-snäckor. Det är för mig helt oförståeligt hur någon som gjort sig en karriär på att resa ner från Köping till Afrika för att studera vilka ungdomar som är värda att få resa med till Europa inte har lagt mer tid på att åtminstone försöka se lite mindre ut som en gammaldags kolonisatör.

Hur är det ens möjligt att ta sig en titt i spegeln vid hotellrummets dörr, titta in i det där trynet (jag brukar överanvända »tryne« som synonym till ansikte, men här tror jag faktiskt att det används korrekt) och kanske på sin höjd rätta till oljebrillorna av pilotmodell innan man känner att »japp, nu är jag redo att gå ut och bedöma afrikanska ungdomar«.

Men trots valet av den problematiska Billabong-modellen, trots det kaosartade överlämnandet av sedeln, trots det problematiska skämtandet om att köpa loss hushållerskan, trots paraflaxöppnandet och bluetoothsnäckandet längsmed sidlinjen… så går det bra till slut.

Odilon blir en supersuccé som märkligt omgående säljs från Hammarby till belgiska storklubben Club Brügge för rekordmånga miljoner och ganska snart spelar han i Champions League. Den unge ivorianen lyckas, pappan hemma i Elfenbenskusten blir stolt och Patrick Mörk (som omgående placerar en ny ivorian i samma klubb och till och med samma lägenhet som den Odilon flyttat ur) kan fira.

Hur han firar? Gissa.

Jo, givetvis genom att dricka den kanske mest klassiska europeisk-man-på-solsemester-drinken som går att få tag på, samtidigt som han undrar ifall samarbetspartnern Marc Benson någonsin hört talas om drinken:

Det finns många problem kopplade till alkoholkonsumtion, men även om det vore så att drinken Patrick Mörk envisas med att alltid beställa in är helt alkoholfri så känner jag att det finns något djupt problematiskt bara i själva faktumet att en vit medelålders man i uppknäppt skjorta grymtar fram sägningen »godaste piña coladan på länge« i en solstol.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *