Landet Runt-ortsdateringen

Hemma är inte där du är folkbokförd eller där du hänger din hatt eller ens där du har ditt hjärta; hemma är där du helst skulle vara ortsdaterad ifall du lyckas få in en tittarbild i en Landet Runt-sändning. Något av det som talar emot att man blir kvar i Stockholm för att bilda familj (antingen biologisk sådan eller någon typ av leasinglösning då nästa generations Linda Pira lanserat gig-appen »Barnish!«) är att man inte kommer få chansen att sitta i tv-soffan och skrika rakt ut om Sundsvall syns i en bildruta på den rikstäckande televisionen. Vad håller egentligen en familj samman om inte man tillåts enas i ett »det måste varit Stenstan!«-rop till någon menlös klippbild i ett siffertungt Aktuellt-inslag? 

En gång stod en Aktuellt-reporter i min faktiska port till mitt stockholmska hyreshus och genomförde en prata och jag kände ändå mindre än om den limegröna skylten till In:-gallerian hade skymtat förbi i ett inslag om hur näthandeln urholkar de fysiska butikerna. 

Jag åkte upp till Sundsvall redan den 18 december, sex dagar innan julafton, och vissa elaka tungor kommer mena att jag är den vuxna människa i västvärlden som oftast åker hem och besöker sina föräldrar och andra elaka tungor (jag omger mig bara med sådana) skulle hävda att det var min studentikosa gnidenhet som vägrade betala de ockerpriser som SJ tog för de få kvarvarande biljetterna under torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. 

Men det egentliga skälet var att det inte längre gick att vara i Stockholm. Det är en för dum stad att närma sig julen i. Titt’ vad som möter en så fort man tar steget ner i tunnelbanan:

Klassiskt 2010-talsbekymmer i Stockholm: att ha svårt att veta vad man ska ge i julklapp till ens appmiljonärer till kompisar. Men man kan få för många par nya bländvita sneakers, som tur är. Väl inne i tunnelbanan möts man sedan av detta, där Skärholmen Centrum löst julklappsstressen…

… genom att införa en »julklappscoach«, en Jürgen Klopp vad gäller att formera Lego-skepp och radiostyrda bilar i en kasse.

Det var helt enkelt för dumt att gå runt i denna senkapitalistiska skenutveckling och försöka få julstämningen att infinna sig i ett grådaskiga duggregnet.

Tänk om det tidiga 90-talets människor, som ställde sig sådana här frågor,

hade fått veta att det enda som hunnit ske mellan jularna var att vi utvecklat julklappscoacher som hjälpt en att köpa Årets Julklapp™: en trälåda som ska försöka hjälpa dig att inte använda de senaste decenniernas stora teknologiska landvinning som fångat dig i ett trassligt algoritmiskt nät som får dig att försaka hem och familj och julefrid. 

Bilarna flyger inte. Inte ens de allra tätaste håller tätt.

Men om 90-talets människor gått ner i Östermalmstorgs tunnelbana så hade hen nog stannat till och kliat sig i huvudet med ett par rejäla drag.

Men inte mycket mer än vad jag gjorde, som ändå är en 2010-talsmänniska som är relativt van med senkapitalismens dumheter.

Jag lämnade också, trodde jag, en tidningstillvaro där jag − som student − har tillgång till Dagens Nyheter och därigenom tar del av en del ledartexter av allra mest nyliberala märke. Under hösten har jag bland annat fått ta del av Andreas Berghs alster, där han modigt tagit striden för usla eller hart när existerande arbetsvillkor inom gig-ekonomin, och unnade mig att använda mig av den här tacksamma meme-mallen:

Äntligen skulle man få komma hem till sin historiskt knallröda hemstad, där den svenska strejken slog igenom på bred front 1879, och läsa texter från ledarskribenter som inte helt och fullt slungats upp i det DN-ledarskribents-slungade storstadssmöret och som inte först och främst prioriterar sin egen rätt att kunna beställa hem en halloumiburgare av någon som vinglar fram på en fallfärdig cykel över isiga vägar.

Men vad möts man av, när man slår upp Sundsvalls Tidning och hoppas få läsa någon med fötterna kvar i den medelpadska myllan? 

Detta:

En ledartext där Sundsvalls Tidnings ledarskribent tolkat DN-nyheten om att vårdgivare låter patienter slinka före i vårdkön som någonting positivt: »Försäkringar kapar vårdkön för alla«. Det spelar ingen roll att läkare och forskare säger att den likvärdiga vården i Sverige , där den med störst behov ska gå före, håller på att urholkas via detta system — nej, Sundsvalls Tidnings ledarskribent slår fast följande:

Artikelförfattare Joakim Broman är inte bosatt i Sundsvall utan i julklappscoachandets och möbelstreamandets Stockholm, där han skriver texter åt den närmast extremistiskt nyliberala nyhetsbyrån Liberala Nyhetsbyrån, som ST helt sonika köper sina ledaråsikter från. 

När min gamla tidning Dagbladet gick i graven 2015 så skulle Sundsvalls Tidning absorbera den nedlagda tidningens  och ST skulle därför »också ha ett dagligt utrymme för socialdemokratisk opinionsbildning«.

Det höll i ett par år, som jag förstått det, men nu är det istället bara den blå ledarsidan som är kvar och rätt ofta är det stockholmska skribenter från en nyliberal content-hub som är den enda rösten på morgonen när folket slår upp och läser vad som står i Tidningen med stort T. 

Det finns som alltid mycket att koka kring vad gäller den medelpadska lokaljournalistiken (det första jag noterade när jag bläddrade igenom sportsidorna var att de råkat trycka samma notis på två ställen i samma tidning — igen! — och att de slutat underteckna notiserna med Mittmedias Textrobots byline, som för att försöka låtsas att en gravt förståndshandikappad mänsklig journalist skrivit dem), men om jag flyttat hem hade nog den spritt språngande ledarsidan ändå varit den aspekt som främst fått mig att sätta kaffet i ilskestrupen varje morgon.

Till sist: i själva tidningen fanns härom dagen en bra uppföljning av en tidigare granskning av glädjebetygen i Sundsvalls skolor: 

Samma dag sändes också Skolministeriet i P1 på exakt samma tema: hur glädjebetygen håller på att urholka pålitligheten i den myndighetsutövning som betygssättning är. Där fick Ulla Hamilton, vd för Friskolornas Riksförbund, rida ut till försvar och hävda att omvandlingen av skolgång till en vara på en marknad faktiskt inte alls hade fått till följd att skolorna, vars enda konkurrensmedel är betygen, börjat dela ut glädjebetyg: 

Att dela ut höga betyg utan täckning är nämligen dåligt för affärerna, menar Ulla. Det är inget sätt för ett aktiebolag som systematiskt pressar ner lärarlöner och lärartätheten att lyckas tjäna pengar, menar hon. 

Men så går vi tillbaka till Sundsvalls Tidnings granskning:

Hmmm. Prolympia, säger du…

Känner jag inte igen ägaren till den skolan någonstans ifrån, undrar jag? 

Var det inte så… att Rune Tedfors, mannen som byggde upp John Bauer-imperiet på fri lek, gratis datorer och dopade betyg för att sedan sälja det för hundratals miljoner kronor till riskkapitalister (historien som jag tycker borde bli alla vinstkritikers »Om detta må ni berätta«-mantra), hade ett finger med i den skolkoncernen också?

Jo, jäklar. Det är ju den skolkoncernen han fokuserat på sedan han låtit riskkapitalisterna klappa ihop hans John Bauer-koncern så fort den inte längre genererat tillräckligt stora vinster, vilket fick till följd att även skolans elevers slutbetyg försvann i konkursen

Allt hänger ihop. Allt måste bort.

Enligt nästan alla, förutom ett gäng centerpartister, några leasade Sundsvalls Tidnings-ledarskribenter och de yrkesarbetande människorna på den arbetsplats som jag alltid överraskas över att folk faktiskt kommer och sätter sig och arbetar varje vecka: Friskolornas Riksförbund. 

Varje gång de släpas fram i det mediala ljuset för att försvara något nytt otyg som marknadsskolan och vinstmaximeringen fört med sig så tänker jag på när George Costanza suttit en vecka på sitt kontor utan att ha någon aning om vad han ska göra med den »Penske file« han fått tilldelad sig — och när han till slut tvingas visa upp vad han åstadkommit:

Den gemensamma nämnaren är också att både George och Ulla kommer undan med att inte ha någonting vettigt att presentera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *