Should we be writing this down?

Vi har nu lämnat både hösten och senhösten bakom oss och övergått till höstens tredje och absolut sista fas:

Råg/dinkelhösten. Den kommer alltid så snabbt. Man hinner aldrig göra sig riktigt redo; plötsligt är den här och då är det bara för varje bagare att skyndsamt klistra upp en brandgul handskriven skylt på sitt fönster.

För oss andra är det inte lika lätt att veta hur vi ska förhålla oss.

Vad ska man göra av detta sitt enda liv och vad ska man göra av detta sin enda portal.

Jag scrollade i Pirkt.se-arkivet och noterade att jag inte skrivit ett enda inlägg som primärt rör mig själv och mitt liv sedan mitten av augusti, när jag redogjorde för mina föräldrars behov av en faktisk halmgubbe: inte en sådan man tillverkar för att vinna en argumentation genom retoriskt fulspel utan en halmgubbe som man skaffar sig för att kunna tillgodose sina nya behov som hönsfarmare på deltid.

I ungefär samma veva som det inlägget kom till – i slutet av sommaren – så öppnade jag nämligen ett Word-dokument och började skriva någonting som får betecknas som dagboksanteckningar. Det är där allt som kan tolkas som personligt och privat och självutlämnande har hamnat. Bakom digitalt lås och bom, dubbla lösenord och förvillande mappnamn har jag kunnat unna mig att skriva om ämnen som jag inte alls hade vågat eller velat skriva om ifall det kunnat läsas av helt okända människor med vilka jag kanske bara delar allsvenskt favoritlag.

Det har varit skrivande för skrivandets egna skull och det har varit väldigt roligt.

När jag upplever någonting som lustigt så är nästan det absolut första jag vill göra att slå mig ner och försöka skriva om vad jag upplevt som roligt. Det är som om jag vill testa ifall det går att formulera det roliga eller om det till och med går att förstärka i skrift. Eller det är klart att det någonstans går, rent teoretiskt: att många roliga människor och duktiga skribenter skulle klara det – men frågan jag ställer mig är om jag klarar det.

Det är nästan som att jag i realtid kan tycka att någon jag umgås med sagt eller gjort någonting roligt och att jag därför vill stanna upp hela situationen och fråga »should we be writing this down?«:

Det går oftast inte, nästan aldrig blir det som man vill när man väl fått slå sig ner vid tangentbordet, för ingenting jag provat på genom åren är svårare än att försöka vara rolig i skrift (och då har jag ändå varit uppe i två olika superettantrupper och misslyckats med att få mig en enda spelminut). Men vad än värre är: många gånger slår jag mig inte ens ner och försöker. Detta då det jag tyckt varit roligt har varit av så pass privat eller svåröverförbar natur att det inte passerar det här obligatoriska stadiet för en skribent som bara ser offentligt publicerade blogginlägg framför sig:

Det gamla gallringssteget har jag tänkt kunna hoppa över via mitt nya Word-smattrande utan publiceringstankar. Bakom lyckta Word Online-dörrar kan varje tankes eller situations upplevda rolighet testas i skrift. Jag hävdar ju med en dåres envishet att jag inte bryr mig om fler än min farmor och min mor loggar in och läser det jag skriver (hade till och med de slutat läsa hade jag nog blivit lite ledsen!) och sedan Den Stora Nylanseringen 2013™ — där tryggheten hos blogg.se lämnades för en offensiv och riskfylld satsning på egen portal — så har jag inte haft tillgång till något typ av statistikverktyg. Det har ju i princip redan varit ett rent Creed Bratton-vevande i blindo, där rent utomstående och främmande människor bara i undantagsfall råkat snubbla in i någon text (kanske samma typ av människor som går och letar i åar och vattendrag efter kringflytande flaskor som skulle kunna innehålla post), men ändå har jag lagt band på mig.

Och jag menar verkligen att jag inte bryr mig om ifall det är särskilt många läser. Jag tycker att det ofta är allra roligast att lyckas formulera någonting roligt om något väldigt specifikt som hänt i ens absoluta närhet. Den här säsongen har jag vid ett antal tillfällen slagit mig ner för att skriva matchrapporter från våra Korpen-matcher, som jag skickat in i vårt lags slutna Facebookgrupp. Det är texter som jag vet bara kommer att läsas av som allra mest fjorton personer, men hur stressad jag varit i övrigt (vilket brukar lamslå allt vad formuleringsglädje heter) så har det alltid varit ren skrivlycka att försöka snirkla fram formuleringar som på sin höjd skulle kunna tänkas locka fram ett och annat mjuggleende från en lagkamrat.

Det är så jag skulle vilja skriva ännu oftare: smalt, nischat och på sin höjd semioffentligt.

Jag insåg det i somras, när jag läste en kokbok som byggde på en till synes organiskt framvuxen brevväxling mellan min absoluta favoritförfattare Torgny Lindgren och Ella Nilsson: den svenska televisionens första tv-kock. De två norrländska profilerna skrev till varandra om den västerbottniska maten: om recept, barndomsminnen av köksdofter och om faktum som att de norrländska pölsarecepten »är otaliga som sanden på havets strand«. Men gång efter annan svävade framför allt Torgny Lindgren ut i vad som måste beskrivas som ren och skär berättarglädje. Han skrev små delikata och genomarbetade historier som han (innan någon i efterhand fick för sig att sammanställa brevväxlingen i en kokbok) inte kan ha tänkt sig ha någon annan målgrupp än en enda Ella Nilsson.

Gång på gång verkar helt sonika bara drabbas av skrivglädjens gashäng.

Den här utläggningen snubblar han in i när han ska beskriva hur han hämtat hennes senaste brev från hallmattan:

»… varje gång jag tömmer brevlådan överfalls jag av en obehaglig förnimmelse att det allra viktigaste brevet saknas. Att det av outgrundlig anledning har försvunnit på vägen. Jag vet inte vad det är för brev, det kan jag ju inte veta förrän det har kommit. Men det skulle säkert kunna lägga om och rätta till mitt liv. Det är sannolikt likadant för de allra flesta. De hämtar sin post med stora förhoppningar. Men det där avgörande brevet som i grunden skulle förändra tillvaron kommer aldrig.

Det är skälet till att Posten snart går i konkurs. Folket har tappat förtroendet för företaget.

Varför kan inte regeringen, för att stödja Posten, åtminstone en gång per liv sända sådana där överväldigande brev till var och en av oss?«

Det är så klart inte konkurrensutsättningen som kommer rädda den industri som skickar saker mellan människor (fråga anställda i de landsting som på sistone beställt tungspatlar men vid öppnandet av paketen mötts av en trave VHS-kassetter med »Beck — Enslingen«, utskickat av den gamla filmdistributören Apotekstjänst som vunnit upphandlingen): det är faktumet att det aldrig skickas någonting av överväldigande vikt.

Tänk att lägga den formuleringsglädjen på något som bara är tänkt att glädja en enda brevöppnande person.

Det blev förvisso en bok utgiven till slut, men det kan han ju inte ha vetat när han handskrev det där stycket. Eller delen där han påpekar oväsentligheten i att känna till Chopins tarminnehåll vid skapandet av dennes preludier. Eller formuleringen om att hela moderniteten är ett enda långt uppror mot syltefläsket.

Varenda formulering: bara tänkt för en enda mottagare av brevet.

Sedan blev känslan ännu värre och ännu tydligare, för under hösten lånade jag hem Gun-Britt Sundströms dagbok, Skrivliv: från första boken till första barnet, och då ville man plötsligt inte visa upp en enda av de texter man knypplat ihop på sedvanligt sätt: genom att lägga sin hjärnas enkla nervtrådar som i en enda lång comb-over över alla ens kunskapsluckor.

Hon är bara drygt tjugo när dagboken tar sin början och redan då skriver hon på ett sätt som får en att inse att jag nu, vid 29 och med x antal miljoner tecken på mitt samvete, måste ligga en Malcolm Gladwell-mängd timmar efter var hon som tidig 20-åring befann sig i sitt skrivande.

Jäklar vad hon kunde skriva. Och som hon skrev. Sida upp och ner om nära nog alla sina känslor. Inga dumma Always Sunny-gifar om känslan av att alltid vilja sätta ord på pränt, utan formuleringar som denna:

När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. 

Hon verkar inte ha givit ut mer än en bok vartannat eller vart tredje år i snitt, under en tioårsperiod mellan mitten av 60- och 70-talet, och sedan skrivit ett par kåserier i DN per halvår. Resterande del av tiden pysslar hon med annat än skrivandet. Redigerar sidor. Pluggar. Läser. Funderar på om hon ska doktorera. »Jag skriver precis så mycket som jag kan utan att behöva skriva dåligt, är inte det den största lyx en skribent kan unna sig?«, summerar hon på ett ställe.

Men hon skriver samtidigt hela tiden i sin dagbok. Hon provar nya tankar, velar, vrider och vänder på livsval och situationer; blir ledsen, blir glad, blir allt däremellan.

Och om jag inte visste det redan vid läsningen av Torgny Lindgrens brev så insåg jag det bara ett par sidor in i Gun-Britt Sundströms dagbok (som på ett så nästan övertydligt sätt har kunnat fungera som hennes manuskript för det slutgiltiga mästerverket »Maken«): att det är förstås man borde ha börjat skriva.

För sig själv, helst, eller för en enda mottagare. Tusen gånger om ungefär, innan man sedan eventuellt underarmskastar sin flaskpost rätt upp mot cyberrymdens hölje.

Jag har helt klart börjat i fel ände. Jag har i princip publicerat mig själv sedan sedan jag blev varse om att det gick att göra på internet; sedan jag blev medveten om att det fanns ett stort ingentingskynke av www-trådar att kasta slappa spaningar mot för att försöka få dem ta fäste.

Så med den nya insikten: vad göra med detta sin enda portal i detta sitt enda liv? 

Jag tänker att så länge ens skrivande inte skadar någon det allra minsta och så länge texterna som publiceras är fullkomligt oförargliga mot den stora allmänheten så borde det vara okej att vända på ordningen.

Då kan jag leva med att jag inte helt och fullt övergår till ett smattrande bakom lyckta Word Online-dörrar utan fortsätter hala ut flaskpost på skakig och offentlig WordPress-lina.

Hur skriver man då texter som inte skadar?

Enligt mig, under just denna nådens råg- och dinkelhöst 2019, så är det inlägg som inte är med och skönmålar den värld vi inte äger (det gör  väl riskkapitalisterna?) utan på sin höjd lånar av de barn som vi i framtiden ser ut att behöva skicka till EU-gränsen för att skjuta migranter, om samhällsutvecklingen rör sig i tangentens riktning.

Jag mår totalt sett bra, tror jag. Så bra man kan må så här långt in i ett jämngrått november: månaden vars kalendariska fackföreningskämpar måste ha förhandlat fram åtta timmars total grånad, åtta timmars fullkomligt beckmörker och åtta timmars usel sömn.

Men jag vill inte förmedla att jag mår bra via just det här verktyget. Det kan jag ringa och meddela min mor och min farmor, det kan jag skriva till mina nära vänner.

Jag vill inte visa upp bilder från lyckliga och glada stunder, inte prångla ut bilder på öldrickande eller sällsynta utemiddagar. De som var med vet att de var där, de som verkligen undrat vad jag gjort för kul på sistone frågar.

Jag tyckte att jag i stora drag försökte applicera samma tankesätt på Instagram och andra sociala medier: att jag försökte att inte menlöst panorera fina solnedgångar eller härliga samkväm utan i stället bjuda på mörkare innehåll från det studentikosa 29-årslivets alla baksidor i den flyktiga storyfunktionen. Men tittar jag igenom mitt eget flöde av publicerat bildmaterial så är det ju en sedvanlig matta av, typ, glädje-resa-resa-resa-glädje-putslustighet-resa-lycka-selfie-resa-kärlek-vänskap–tvåsamhet-resa-resa-resa-resa-resa.

Det är knappast något tvärsnitt av hur mitt liv ser ut. Inte heller ger det minsta insikt i mitt svajiga mående.

Härom månaden tog jag beslutet att radera alla dessa appar från telefonen.

Jag har alltid trivts med att umgås mycket med mig själv, exempelvis att sitta hemma och fnula på en text eller läsa en godare bok. Men att ha haft den direkta vetskapen om hur så många andra samtidigt har så mycket roligare bara ett enda knapptryck bort gjorde mig ofta konkret rastlös.

Och ledsen.

Jag tycker att jag gör saker, antagligen till och med nog med saker för min egen del. Om någon artist jag verkligen vill se kommer hit till Stockholm så köper jag i regel alltid en biljett (tips: Angel Olsen på Vasateatern i februari!). Ibland testar jag någon restaurang jag läst om, ganska ofta dricker jag öl på lokal.

Det är nog inte det att jag gör för lite. Det är andra som gör för mycket. Eller: det är att jag ser att andra gör så väldigt mycket, har så roligt, lever ett så mycket mer vuxet och, ja, kort sagt mer framgångsrikt och färdigt liv än vad jag själv gör, enligt samtliga av dagens tillgängliga måttstockar.

Nära nog varenda kväll i somras och höstas cyklade jag förbi kråssmörjarna som satt längs uteserveringarna längs Birger Jarlsgatan för att komma hem till min lilla lägenhet där jag ställde mig och diskade. Jag tänkte förut, när jag hade diskmaskin, att diskande eller tankar på att »jag måste ta hand om disken« upptog ungefär trettio procent av min vakna tid då jag saknade diskmaskin – men nu kan jag avslöja att det var en underdrift: vi pratar femtio-sextio procent.

När jag bodde i en källarlägenhet i Umeå kunde jag alltid likna mitt bohag vid ett gryt, tillhörandes grävling eller annat mårddjur, men för min nästan lika trånga Stockholmslägenhet (som förvisso har både balkong och något så luxuöst som ovan-jord-ljusinsläpp) har jag ännu inte hittat liknelsen. Den kanske bäst beskrivs som en Fångarna på Fortet-cell. För så fort jag under sommarhalvåret ser kvällssolen glödga himlen brandgul utanför fönstret så är det som att någon TV4-anlitad ingenjör fått väggarna att börja krympa ihop runt omkring mig, så till den grad att jag hör en Gunde Svan-röst utanför ytterdörren som ropar »skynda, skynda, du måste ut« – och så släpper jag det jag har för händerna (vilket förstås nästan alltid är disk) och rusar ut genom dörren, highfivear någon imaginär kortväxt nyckelbärare och fortsätter planlöst ut för att »ta tillvara på« skymningen.

Inte så mycket för att jag vill, utan för att jag tycker att det förväntas av mig.

Alla andra har säkert roligt, tänker jag. Eller åtminstone roligare än mig.

»Fan, jag borde också—«, tänker jag.

»Jag gör för lite av—«, »alla andra gör—«.

Det enda jag vill är att den här portalen ska kunna fungera som dessa känslors motpol. Att den här portalen ska stå upp för att man inte behöver ha det så Instagram-vänligt härligt i den grådaskiga novembereftermiddagens 14.45-begynnande mörker.

Jag vill att i den mån den här portalen lyfter fram vardagliga anekdoter så ska den bara, eller åtminstone till en klart övervägande majoritet, belysa vardagliga händelser som går i moll.

Som om hur man försöker utnyttja faktumet att ens Fångarna på Fortet-cell innehåller ett av norra Europas allra djupaste badkar (när min vän Per Bohman inspekterade min lägenhet utbrast han korrekt att »det är ett sånt badkar där folk dränker sig själva på film!«) och unna sig ett bad, med bok, tända ljus och ett glas rödpang balanserat på en liten pallanordning — och utfallet…

… är att man får plocka fram sina gamla Boda Borg-kunskaper* för att inte-nudda-golva-sig ut ur badrummet, dyblöt och spritt språngande naken, för att hämta dammsugaren för en halvtimmes nogsamt detaljsugande.

*= Boda Borg är glesbygdska för det som på modern stockholmska kallas för »Escape Room«, med den lilla men väsentliga skillnaden att ungefär hälften av ens uppväxts Boda Borg-rum hade någon liten defekt som omöjliggjorde hela utmaningen. Många är de företag vars teambuilding slutat i att gruppen moloket lommar därifrån med en (korrekt) känsla av att vissa uppgifter helt sonika inte går att lösa, även med de klokaste och peppigaste av intentioner (på grund av att en knapp fastnat i intryckt läge eller att en sensor slutat fungera).

Eller som när man är sen till skolan och i all hast försöker bända upp cykelförrådet, varpå nyckeln gör det som hela ens novembertrötta lekamen velat göra under lång tid:

Bara ger upp.

Eller hur ens ena sko väljer att göra precis detsamma, en abrupt nedläggning av all verksamhet, när man glad i hågen är på väg hem från universitetet för att ta helg tillsammans med några hundra andra:

Så att man istället för att marschera in i helgen med tryck i steget får hasa den ena foten efter den andra, släpandes längsmed marken, som vore man en luttrad krigsveteran med granatsplitter längsmed den ena lårbenshalsen. Allt till tonerna av att ens klasskamrater kiknar i dubbelvikta skratt över faktumet att man inte kunnat köpa sig ett par dyra Doc Martens-lågskor utan Emmaus-köpt sig ett par brittiska begagnade trotjänare av vad som skulle visa sig vara tvivelaktig kvalitet.

Jag vill skriva om hur det enda surdegsbakade levainbröd man anser sig kunna unna sig i detta ens 29-åriga studentliv är det som man betalat för—

—genom att nasa ut sitt eget blod på tapp.

(Apropå blodgivning: skulle staten någonsin behöva ha in ett register på potentiella psykopater så skulle de kunna sammanställa vilka som nu för tiden plockar hem fysiska gåvor från Blodcentralen, sedan de – åtminstone i Stockholm – börjat med att berätta att »nu kan du välja att skänka ett mjukisdjur till ett cancersjukt barn på sjukhus« samtidigt som de hållit upp en jättegullig liten kramkrabat framför näbben på en. Att i det läget säga »jag tar det där blåfärgade Ittala-glaset, tack« och utan darr på fingret peka på något funktionellt dryckesglas i prisskåpet kräver sin känslokyla.)

Summa summarum: det ska bli mindre vardagligt innehåll på den här portalen, är tanken.

På någon bild ovan syntes en tub Sensodyne, vilket lätt hade kunnat leda mig in på en utsvävning om mitt senaste tandläkarbesök. Jag hade kunnat Pirkt.se-skriva ett längre om hur jag trodde att den unga tandhygienisten uppskattade mina +++-fyndigheter om tandkrämsreklamer och dylikt så till den milda grad att hon blev lite inställsamt flörtig och bjöd på extratips och tricks, bara för att vid utcheckningen se att hon på fakturan adderat en nätt liten extrasumma på 160 kronor extra för att hon gjort sig ofoget att berätta om fördelarna med en eltandborste.

Dylika avhandlingar som till fullo kartlägger den megalomaniska utvecklingen av min personlighet (som plötsligt tror att varenda tandhygienist faller för mina slappa spaningar) ligger dock i sin fulla längd bakom lås, bom och förvillande mappnamn. Och i den mån personliga utsvävningar fortfarande ska vevas ut i den offentliga etern så ska de alltså inte kunna göda något som helst avund hos den lilla läsarskaran och heller inte bidra till en ökad influencerifierande glorifiering av samtiden.

Jag vill skriva om hur det är att klara sig igenom november månad i en Fångarna på Fortet-cell där en imaginär Gunde inte kanske skriver att man borde ta sig ut, men att göra ett mer diffust någonting. Om att aktivt försöka ignorera faktumet att ens gamla kyl låter som en smärre partikelaccelerator. Om att alla ens fina och kära och ombesörjda växter börjar tappa blad i lägenhetens enda fönster. Om att aldrig våga sig sitt vinterbleka själv riktigt ordentligt i spegeln, utan alltid försöka stå lite dold i mjugg, på samma sätt som Nordman valde att göra på sitt eget skivomslag en gång när han måste ha känt sig alldeles extra glåmig:

(Även om jag, med min otroligt svaga skäggväxt, alltid sett mig som mer av en Mats Wester i den flintifierade Nordman-dikotomin, där man antingen identifierar sig som en Nordman eller som dennes sidekick).

Det här inlägget var tänkt att förklara någonting (kanske att jag helt [Instagram] eller delvis [Twitter] försvunnit från alla sociala plattformar och att jag börjat låsa in integritetskänsligt skrivande bakom lyckta internetdörrar) och eftersom det var svårt att få en »hallå vi mår inte bra av att följa alla framgångsrika liv på Instagram!!!«-spaning att inte låta direkt pinsamt platt har legat som en stoppkloss i Pirkt.se-produktionen.

Men nu ska produktionen vara igång igen.

Vi ses i den lagom personliga glåmigheten.

En reaktion på “Should we be writing this down?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *