Fem tusen stulna sommarnätter

Inte ens i en stad utan nattklubbar kan det vara okej att sno åt sig folks sommarnätter på det här sättet.

Att det finns många viktiga samarbeten mellan olika delar och roller i en fotbollsförening visste jag sedan gammalt. Det är viktigt att sportchef och tränare har samma syn på truppbygget och att en wingback och en forward tänker fotboll på ungefär samma sätt är något GIF-tränaren Joel Cedergren berättat om att han fokuserar mycket på.

Jag hade dock aldrig tänkt på kopplingen mellan säljavdelning och spelartrupp – förrän i lördags natt.

Med en knapp halvtimme kvar till match ringlade kön bakom den östra läktaren längre än jag nog någonsin sett den, de dyra »Stolt Giffare«-halsdukarna hängde som statussymboler runt var och varannan nacke längsmed Storgatan och äntligen kändes det som att staden Sundsvall omfamnade faktumet att den har svensk elitfotbolls mest centralt belägna arena.

Den delen av nattmatchen får faktiskt sägas vara en succé. Inte sedan Gatufestens fornstora dagar, när Giffarna kunde valla folkmassorna från torget till IP för en lördagsmatch, har jag upplevt en festligare stämning runt en GIF-match.

Ett tag, när jag var framme vid grindarna och såg kön ringla fortsatt längsmed hela kortsidan, tänkte jag ifall folk verkligen skulle hinna in till matchstart – eller om en tusenhövdad skara Sundsvallsbor skulle bli stående utanför. »Det hade varit väldigt mycket Giffarna«, sa jag till min vän: att sjabbla bort folkfesten och förvandla den till ilska och upprördhet över strul och saktfärdighet vid insläppen.

Men det gick vägen. Folk kom in, folk satte sig i sina plaststolar och inte ens de mest förfriskade individerna (för sådana fanns det gott om: en gammal gymnasiekompis jag mötte vid Selångersån var dimögd så till den milda grad att han måste haft ledsyn som en mullvad) ställde till några scener.

Men det hade nog nästan varit att föredra att folk blev stående utanför, under den vackra rosa skymningen, fria att göra vad som helst annat än att stirra ner på IP:s konstgräs.

För om nu Giffarnas säljavdelning får ett märkligt ryck och schemalägger hemmamatchen mot profillösa bottenlaget AFC Eskilstuna mitt i natten och slår på stora trumman om somrig folkfest och hålligång – då är det bäst att det sportsliga åtminstone är på det klara med att de förväntas bjuda upp till något som kan likna ett partaj.

Men på IP under lördagsnatten fanns knappt en enda blåklädd spelare som verkligen visade att han brann för att vinna matchen. Och där fanns inte en enda tränare som orkade plocka upp händerna ur byxfickorna för att försöka ge sitt lag chansen att ta tre poäng mot seriens mest formlösa lag.

Nära fem tusen Sundsvallsbor offrade sin lördagsnatt och gavs vad som kan ha varit en av allsvenskans allra tråkigaste fotbollsmatcher genom tiderna, serverat av ett hemmalag som inte alls verkade särskilt måna om att besegra tabelljumbon på hemmaplan.

Man får ha en dålig dag, man får till och med sjabbla bort sig i försvaret och 0–1-förlora (GIF-gudarna ska veta att den här föreningen förstört folkfester förr) – men man måste försöka.

I paus hade det i princip hänt ingenting (annat än en jätteparad av William Eskelinen) och jag konstaterade att det kändes som en väldigt avslagen efterfest: en sån där det börjar bli oklart ifall ens värden vill att man ska vara kvar, där det spelas sömniga ballader från ett Spotify-gratiskonto som med jämna mellanrum avbryter listan med reklam.

I den andra halvleken ställde jag mig längre upp på läktaren, och därmed längre bort från klacken (som gjorde sitt bästa för att lura i resterande åskådare att de fortfarande befann sig på en fest), så blev det långt mycket värre. Klockan tickade, elva orangeklädda spelare bara stod på egen planhalva och det enda som stod mer fast än deras utgångspositioner var 0–0-resultatet.

Absolut ingenting hände. Ingenting gjordes för att ens försöka bryta dödläget. Fotbollsintresserade vänner i andra städer sade sig vara tvungna att stänga av teven och gå och lägga sig. Folk jag aldrig hört lämna en GIF-match innan slutvisslan protestpromenerade hem i förtid.

Nej, det här var inte bara sömniga ballader, tänkte jag. Det här GIF-spelet är fotbollens motsvarighet till »Nefertitis Fjord«.

Jag kom nämligen att tänka på en scen ur Parks and Recreation, där en svårt kulturprogram på radion spelar olyssningsbar fjordfunk av rent identitetspolitiska skäl:

Det var så tråkigt att det gjorde ont att titta på.

Jag brukar med jämna mellanrum kritisera Sundsvallspubliken för dess ovilja att både ta sig till IP och ta till sig GIF Sundsvall.

Men i lördags natt kunde jag verkligen inte ens försöka försvara att Giffarna under festförevändningar lurat åt sig medelpadingarnas somriga helgnatt för att sedan lunka runt och dela nedflyttningsbroderligt på poängen med AFC.

Ingen kamp, ingen vilja, inga dueller, inget skönspel, inget tempo: ing–en–ting försvarade varför fem tusen Sundsvallsbor skulle betala inträde till ett pop-up-uteställe vars huvudakt inte verkade vilja vara där.

Varför nära fem tusen höll sig vakna och kvar i sina plastsäten till 01–rycket?

Det måste krävas lite mer än så.

Det här var – och härom råder absolut inga tvivel – två lag som åker ur direkt i år, om de fortsätter spela på sina varsina sätt under höstsäsongen.

17-årige startdebutanten Albin Palmlöf sprang så mycket han förmådde, Pa Konate försökte faktiskt till dess att han såg ut att översträcka knäleden och Chidi Omeje kompenserade gott och väl för obefintlig matchform med en sprudlande spelglädje. Och just det: William Eskelinen räddade laget från förlust mot ett av de sämsta motstånd som kommit till IP på väldigt länge.

(Och för en vars GIF-intresse kommer hålla sig intakt oavsett om det skulle bli bottenstrid i superettan finns det onekligen något hoppfullt i att klubben – som bevisligen inte kan finansiera ens en väldigt billigt ihopvärvad allsvensk trupp – ställer upp med norrländska inslag i såväl allsvensk backlinje (Myrestam) som på mittfält (Eriksson) och på topp (Wilson och Palmlöf). Emil Forsberg satt på läktaren och såg sin gamla 33:a hänga över en ny skör pojkrygg och tidigare under kvällen hade Hanna Glas – 26-åringen som av allt att döma gjort fler korsbandsoperationer än misstag i karriären – visat att man kan hålla absoluta världsnivå och vara fotbollsfostrad i Medelpad.)

Men i övrigt? I övrigt finns ingenting alls snällt att säga om den här GIF-kvällen.

På bänken fanns sannerligen inte mycket (det är oklart ifall Jesper Carström fanns kvar på bänken i slutet, då det måste varit långt efter läggningsdags) men där satt en av hela seriens bästa temposättande mittbackar: han som tidigare Pirkt.se-pekats ut som en absolut nyckel för att Giffarnas passningsspel ska ha fart nog att slå ut samlade bottenlag.

Men nej: Joel Cedergren kallade till Eric Björkander-byte först när Pa Konates knä tvingade fram det. Han stod med händerna i fickorna och verkade nöjd och belåten med matchbilden.

Jag har hyllat Joel Cedergren för hans spelfilosofi och tålamod tidigare (få har skrivit fler spaltmeter om just detta) och det är sannerligen inte en fotbollstränares roll att få säljchefens idé om nattlig folkfest att flyga – men det är en tränares ansvar att gestikulera, ropa, byta, ja, göra någonting för att kräva långt mycket mer av sitt lag än det vi fick se igår.

För om man inte aktivt går för seger hemma mot ett lag som hade tagit tre poäng på de elva senaste omgångarna så vet jag inte vilka poäng man tänkt sikta in sig på under denna nådens GIF-höst.

Det här var tyvärr inte bara ett bevis på att Giffarna absolut kan åka ur i år – utan måste också fungerat som ett aktivt skrämselförsök mot alla medelpadska marginalåskådare. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *