En skinkskånk på styret

Ingen lobbar så hårt för att jag ska flytta hem till Sundsvall som min ömma moder. Men då och då kan till och med hon uttrycka uppskattning över att hennes förstfödde son har bosatt sig i huvudstaden. Detta bland annat för att det ger mina föräldrar en förstärkt anledning att åka ner och hälsa på mig och i samma veva ofta dra nytta av ett kulturliv som inte låter sig sammanfattas av den lilla två-sekunders-tystnad som reportern låter uppstå i det här klippet, när gamle festfixar-nestorn Anders Tjacka förklarar att E-Type, Markoolio och Drömhus är de tre dragplåster som ska få farten och fläkten på Sundsvalls torg att återuppstå efter Gatufestens död.

Men också för att hennes son kan fungera som bulvan vid olika typer av inköp som bara låter sig göras i en stad av Stockholms storlek. I lördags, när jag satt och arbetade i lugn och ro, så damp exempelvis det här meddelandet in i inkorgen:

Det här är typiskt för den typ av ++-innehåll jag prånglar ut i Instagrams flyktiga story-funktion, men detta utköp av skinkstånk ger mig ett ypperligt och länge eftersökt tillfälle att Pirkt.se-skryta om att jag numera inte äter kött.

Eller, rättelse: jag äter inte kött hemma. Jag ser på mig själv som en »ojobbig vegetarian« som äter det jag bjuds på och alls inte ställer till en scen om någon serverar mig kött, men hemmavid så har jag inte köpt hem en köttslamsa sedan ett avlagt nyårslöfte inför 2018. Denna veka semi-vegetarianism har framför allt fått två av mina sundsvallska vänner – som båda verkligen gillar kött: en så mycket att han en längre tid titulerades »Ibericomularn« för sitt sätt att formligen mula i sig skinkslattar från frigående sydspanska grisar – att häckla mig för mitt hyckleri, så till den milda grad att de döpt mig till det långlivade smeknamnet »Den Köttätande Vegetarianen« i vår chattgrupp. En chattgrupp som ständigt fylls med nya anti-vegetariska smädelser:

(Den lilla gapflabbaren längst ute på flanken visar på ett tydligt sätt hur jag har gett upp försöken att försvara mig, hur jag sänkt jabben och nu helt sonika bara tar slagen i solarplexus och unnar det ett snabbt och enkelt tryck med gapflabbsknappen.)

Jag själv försöker skaka av mig de haglande smädelserna och tycker nog trots allt att min vinglande hållning hållit ändå hållit en ganska rak kurs genom hela 2018 och halva 2019. Visst: min tidigare så ståtliga proteinpumpade mittbackskropp har förstås förtvinat och min libido är sedan länge vissnad på grund av all sojabaserad föda, men jag tycker ändå att det gått väldigt bra att etablera bilden av mig själv som någon som försöker dra ner på sitt köttätande till ett relativt minimum.

Ja, fram tills min ömma moders beställning av en skinkskånk från den italienska delikatessaffären.

För en »skinkskånk« skulle visa sig vara en veritabel köttklubba som vägde in på närmre åtta kilo och som såldes i en händig liten kvadratmetrisk förpackning som inte riktigt var optimerad för cykeltransport:

I ett och ett halvt års tid har alla vänner, klasskamrater och annat löst folk som jag kan tänkas ha bjudit på mat i mitt lilla krypin fått smaka på vegetariska anrättningar. All personal i alla matbutikernas kassor har mötts av en kundkorg som varit tomma på skinkbitar och kycklingben.

Och jag har någonstans hoppats att ett och ett halvt år av min egenstöpta hemma-vegetarianism har skänkt mig en någorlunda medveten utstrålning i detta mitt nya område – men så kom alltså gårdagens promenad hem med den här anordningen över styret:

Jag har skrivit om kokgubben förut – den som gör sitt allra yttersta för att försöka dölja att topplocket rykt på den mentala reaktorhärden – och det var ganska precis den minen jag lade som en mask över det ägg av hud jag kallar mitt huvud.

För en rakad man som går genom 2019 års Stockholm med en åtta kilo tung köttklubba på sitt cykelstyre kan inte tolkas som så mycket annat än en reaktionär köttvurmare som paraderar genom huvudstadens gator för att irritera de medvetna vegme-ätande massorna. Folk vände sig om på uteserveringarna, lät huvudena snurra över sina vegetariska anrättningar, och hur jag än spände och vred på ansiktets muskulatur så tror jag inte att jag med mina ansiktsdrag lyckades förmedla budskapet om att »den här gigantiska köttklubban är inte till mig, det är inte jag som ska placera den som centralgestalt i mitt lilla kök och jag ska heller inte lösa alla sommarens känslor av hunger genom att ta mig ett snabbt hugg utmed fläskbenet«.

Jag må ha många rynkor att spela med – det är som en större ansiktsorgel; en som tagit plats i ett The Real Group med instrumentet »ansikte« istället för röst – men ett riktigt så snirkligt budskap lyckades jag nog inte förmedla med bara utgjutelserna i huden.

Så nu när halva området känner mig som stenåldersmänniskan som paleo-gnager i mig köttslamsor från en jättelik lårbenshals kanske det är lika bra att ge upp sitt projekt, börja mula kött igen, och i samma veva äntligen få höra mobilen tystna från sitt ständiga plingande från anti-vegetarianska smädelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *