The thing about the old days

»Fan, Erik, du kanske  inte är helt fel ute ändå«, skrev min kompis i söndags kväll. Jag blev överraskad, eftersom han aldrig någonsin brukar aldrig ge mig rätt utan istället alltid brukar ha en vässad smädelse i ett lättillgängligt hölster på höften. Men nu hade hans favoritfotbollslag i England avslutat säsongen genom att förlora på hemmaplan mot ett redan nedflyttningsklart gäng från Wales.

»Man kanske inte skulle behöva något lag att hålla på utomlands«.

Nej, tack, sa jag: att hålla sig med ett GIF-supporterskap gör att det räcker gott med olycka.

Jag tror att anledningen till att jag kände mig så otroligt tom efter 1–2-förlusten mot Örebro hemma senast var att jag kände mig bortgjord. Man har ju vant sig vid att bli besviken, ledsen, kanske till och med arg under ganska precis två decennier av supporterskap: det är känslor som alltid legat nära till hands när man hängt upp alla sina förhoppningar på att ett budgetgäng från Norrland ska kunna kampera med rikare lag från den del av Sverige som aldrig varit avstängt från allsvenskt spel.

Men inför matchen mot ett på förhand likblekt Örebro SK så läste jag att närkingarna åkte till Sundsvall med bara sjutton spelare i matchtruppen och med bland annat Martin Broberg, Johan Mårtensson, Martin Lorentzson och Daniel Björkman borta.

När ÖSK-tränaren Axel Kjäll fick frågan vad som talade för hans lag, av CMores kommentator inför matchen, så var det som han behövde extra betänketid.

»Vad som talar för oss idag?«, upprepade Kjäll, i ett försök att samla mental och retorisk kraft, som om han blivit ombedd att redogöra för sammansättningen i Higgspartikeln.

Ingenting talade för hans lag. Ingenting.

Jag kände mig helt säker på att Joel Cedergrens lag skulle rulla ut dem. Kände mig inte ens lite orolig över att Viktor Prodell skulle finnas på planen.

The old days, när man fruktade hemmamöten med andra lag som tippats på tabellens nedre halva som Urban Hagblom skydde Bosman, var borta.

Tänkte jag.

Men jag tänkte fel. Och så ville jag initialt skriva någonting om hur fel jag haft och om varför: att det inte går att rulla ut andra allsvenska lag med ett bolltempo som är så lågt att det kan få Nordin Gerzic, 35, att se ut som både en kölappsinnehavare till en dubbel höftledsoperation och planens klart bästa spelare.

Men så tänkte jag också på att om Maic Semas låga avslut inte fantomräddats av Oscar Janssons näve bakom det egna stödjebenet (jag är generellt emot VAR, tror jag, men där skulle jag vilja ha kameror som tittar på ifall Jansson faktiskt inte spelade med en otillåten tredjenäve) efter tio minuters spel så hade det kanske blivit exakt den matchbild jag tänkt mig.

Visst går det att klaga på att innermittfältsparet inte riktigt fått det att fjolårsklicka tillsammans i någon match: efter två alldeles strålande Juanjo-prestationer föll grovjobbaren tillbaka när David Batanero stod för sin främsta insats hittills den här säsongen (när Oscar Jansson motade en frispark från 30 meter så jublade ÖSK-laget som om han nypt en straffspark). Visst är det mer och mer tydligt att hela seriens bästa spelare i april, Linus Hallenius, kan ha haft fog för att säga att han inte alls kände sig i form: mot Örebro SK var han så osynlig att en CMore-klippare, som måste fått höra att »det är runt Giffarnas nummer nio det kommer hända!«, tog med en sekvens när skyttekungen nästan hann upp en boll utanför straffområdet i highlightspaketet från matchen. Man känner ju att det är farligt varenda gång som Hallenius suger in en allsvensk motståndarback i sitt en-mot-en-kraftfält, där han tar sig förbi på större delar beslutsamhet än teknik, och mot begränsade figurer som en åldrad Michael Almebäck borde det hända hela tiden.

Och visst är det uppenbart att Eric Björkander saknas allra längst bak, som mitt-mittback, då Alexander Blomqvist bland annat kunde ha dragit på sig en straff när han snubblade in i Carlos Strandbergs baksidor, i en av flera aktioner där jag tycker att den store skåningen ser ut som jag gjorde som mittback på en fotbollsplan. Och erfarna läsare av denna portal vet att jag menar det på det allra sämsta tänkbara sätt.

Jag kände mig hur som helst bortgjord efter matchen. För en gångs skull hade jag på förhand känt mig helt övertygad om att Giffarna skulle gå ut och rulla ut ett beskedligt bortalag i allsvenskan. Att de skulle vara det klara numret större än ÖSK, kontrollerat säkra tre poäng och hävstånga sig bort från allt vad bottenstrid heter.

Men i stället blev det en låst och tät och tråkig (inte tuff: det här var konstgräsfotboll när den är som tråkigast och dödast) tillställning som avgjordes av en slumpartad retur som styrdes i mål av 2020-talets Patrik Haginge.

The old days.

Och känslan av tomhet, när jag satt glåmögd framför teven mitt i lördagskvällen, kom nog från att allting kändes så slumpartat och meningslöst.

Hade Giffarna bara fått in 1–0 på exempelvis Semas tidiga skott hade jag med största säkerlighet suttit och varit jättenöjd efteråt: hamrat ner ännu en lovprisande text om Joel Cedergrens långsiktiga bygge. Gjort någon svagare meme där han Baloo-höftar ner hela tråg med frukt från något träd, efter att jag efter Häcken-förlusten senast gjort någon svagare liknelse om att han skulle få skörda framöver. Men nu skulle jag istället – på grund av Oscar Janssons eventuella extranäve – plötsligt vara både bortgjord och förlamande besviken.

Jag vet inte. Det är inte lätt att krysta ur sig texter efter varenda match i allsvenska och jag vill bara förvarna att om det inte publiceras så mycket som ett knyst från den här portalen efter en match – som exempelvis kvällens plötsligt potentiella ödesmatch borta mot Sirius – så kan det ha att göra med att dess GIF-skribent helt sonika inte har annat att konstatera än att han är ledsen eller (förhoppningsvis) glad.

När allt hänger på så otroligt små marginaler känns det förmätet att hamra fast saker med en stor hammare efter en uddamålsförlust och plocka fram ett helt annat verktyg för hamrande efter en tvåmålsseger.

Jag vet bara det här, inför Sirius borta: vill Giffarna dansa sig bort från en bottenstrid även i år – vilket vore rätt unikt i klubbens allsvenska historia – och någonsin kunna hävda att the thing about the old days, när precis allt verkligen hängde på sköra och lynniga snedstudsar, är att de är the old days så måste prestationerna över nittio minuter bli klart bättre än mot Örebro senast.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *