I huvudet på en GIF-spelare med utgående kontrakt

OBS: Bilden är ett montage. Montage: Oskar Torefeldt.

Han var ytterbacksreserven som extrajobbade med att sälja skjortor – som plötsligt själv blev en het produkt på en pengastinn marknad.

Men Eric Björkander valde att stanna i GIF Sundsvall. Pirkt.se har försökt kartlägga hur tankarna gick i en 22-årig kontraktslös mittbacks hjärna, vintern 2018. 

— Det är klart att man hajade till lite, säger GIF-backen om de lukrativa kontraktserbjudandena från utlandet.

Vi ses på ett café i den stenstad som arkitekterna fortfarande beundrar, men som butiksägarna och kunderna sedan länge vänt ryggen, en snöyrande eftermiddag i mitten av mars. När jag kommer fram är Eric Björkander redan halvvägs igenom sin beställda presskanna med kaffe. Kanske behöver han den varma drycken för att få upp kroppsvärmen igen, tänker jag.

Någon timme tidigare har jag nämligen sett honom och hans lagkamrater genomföra en träning under ymnigt snöfall i minusgrader, på en konstgräsplan som i sista stund fått skottas fram av plogförsedd traktor. Den sista delen av träningen, när planen börjat täckas av ett nytt snölager, så tränade GIF-truppen dessutom på att »försvara defensiva fasta«; alltså på att stå uppställda och vänta på att få nicka undan hörnor som med jämna mellanrum singlades in.

Där, mitt i fotbollsvärldens kanske allra längsta försäsong, stod alltså Eric Björkander. I år igen.

— De här månaderna…, säger Eric Björkander och tittar ut genom fönstret. Hade jag fått välja så… ja, nej, det är inte skitkul.

Men grejen är ju den att han fick välja i vintras. Som jagad och kontraktslös 22-åring hade han kunnat välja att ta första bästa plan till kontinenten, till  Asien, åtminstone till södra Sverige — men istället valde han att skriva på ett nytt kontrakt och stanna i Sundsvall, i Giffarna och i snömodden.

När du stod där på träningen och började tappa känseln i fötterna — gick det inte en enda tanke i huvudet då att »fan, jag kunde ha varit i solen i Bulgarien nu«? 

— Nej. När jag har bestämt mig för någonting – då kör jag på det. Visst hade man kunnat börja tänka så, men jag vill ju verkligen göra något speciellt med Giffarna och det kan jag inte göra om jag inte är här till hundra procent.

Eric Björkander kom till Giffarna redan vintern 2016, som en av de till synes intressanta och smarta budgetvärvningar som fick de första »Adla Urban!«-ropen att studsa mellan de två medelpadska stadsbergen. Som juniorlandslagsman och etablerad i superettanmiljö var det tänkt att 19-årige Björkander skulle vara redo att utmana om den högerbacksplats som Robert Lundström lämnat efter sig ett halvår tidigare, när Lundström dragit till Norge och Vålerengen ungefär då framträdande GIF-backar brukar lämna klubben: i samband med att hans utveckling exploderat och hans GIF-kontrakt närmat sig slutdatum.

Men det blev bara fyra matcher från start längs högerkanten för den Mjällby-värvade talangen, under en säsong där i stället Eric Larsson åkte på den lidnerska knäpp som under de senare åren verkat drabba dittills relativt menlösa GIF-ytterbackar och över en natt förvandla dem till allsvenska stjärnor.

Med högerkanten abonnerad av en av seriens bästa ytterbackar kom Joel Cedergren på andra tankar vad gäller den flyfotade ytterbackstalangen Eric Björkander.

I 2017 års säsongs första träningsmatch, inne i Nordichallen, var det inte bara premiär för ett nytt spelsystem – en 3-4-3-formation med tre mittbackar – utan också för en ny mittback. Den tunne ytterbacken Eric Björkander spelade mitt emellan två av de naturliga mittbackarna. Det såg ofta lite yvigt och spretigt och kanske till och med något onaturligt ut — men den ovane vikarien löste ganska precis varenda uppgift till slut. Han var ettrig och snabb och kompenserade för sin förhållandevis nätta vikt med att komma in i duellerna med fart och kraft.

Många tänkte nog att det var ett väl utfört dagsverke av någon som över en dag tvingats rycka in och göra en ovan syssla, för att sedan gå tillbaka och pyssla med sitt igen.

Joel Cedergren såg det annorlunda. Nästa match fanns den unge högerbacken mellan mittbackarna igen, som defensiv städgubbe och offensiv tempohöjare i passningsspelet. Och i matchen efter det, och efter det, och efter det.

När sommaren 2017 kom hade Eric Björkander – den unge högerbacksreserven som tagit extrajobb på klädesbutiken »Lads« i innerstan för att ha något mer fylla ut dagarna med – plötsligt startat varenda allsvensk match som mittback och fått åka iväg på en svensk U21-landslagssamling.

– Det är ju Joel som har gett mig chansen att utvecklas som spelare. Att han valde mig att starta mig i premiären det är cred till honom att han vågade det. För att låta en oprövad kille starta på en sån typ av position är inte helt självklart, säger Eric Björkander.

Under sensommaren och hösten 2018 började det kontrakt som han en gång tecknat som spenslig 19-årig ytterback rinna mot sitt slut. Där stod nu en spelskicklig, snabb och allsvenskt fullfjädrad mittback i 22-årsåldern, med stora delar av fotbollsvärlden för sina fötter.

– Det fanns väl lite intresse här och var. Det fanns från öststatsländerna, Skandinavien: Norge, Danmark. Det fanns från… Israel. Lite överallt.

Och nog hade han ett par pengastinna kontrakt att ta ställning till, medger han, och summerar att det är »helt andra pengar utomlands«: att så fort du kommer utanför Sveriges gränser – »det räcker med Danmark och Norge« – så ökar lönen drastiskt.

– Pengar är ju en sak. Och det är klart att när du ser ett kontakt framför dig med väldigt mycket pengar så är det klart att man… »oj«, liksom.  

Hade du några sådana »oj«-kontrakt framför dig? 

– Ja, det fanns ju där det var betydligt mer pengar. Och det är klart att man hajade till lite. Men i beslutet nu har jag inte gått på pengar, säger han, sippar på sitt kaffe och fortsätter:

– Min inställning från början var ju att om jag ska lämna Giffarna så ska det vara för någonting riktigt bra.

Vad hade varit något riktigt bra? 

– Nämen det är väl kanske… att man skulle komma utomlands till en klubb som har chans att spela i Europa. Att man får en sportslig utmaning som kan ta en längre. Men när jag tog det här beslutet så har jag gått på var jag tror att jag kan spela min bästa fotboll just nu och var jag kan ta mig längst i slutändan, liksom. Det är väl så jag har resonerat mest. Man ska må bra som människa, känna att man har folk som tror på en – och det känner jag att jag har här. 

I dagens fotbollsvärld känns agenter som väldigt centrala gestalter vid alla typer av övergångar eller ännu hellre rykten om övergångar. Att 22-årige Eric Björkander valde att nobba bulgariska och israeliska sportchefers sign-on-plånböcker för att krita nytt kontrakt med Urban Hagblom kan inte ha varit det mest lukrativa för hans agent: det gamla utlandsproffset Tobias Grahn.

– Nej, det är klart. Även om jag inte riktigt vet hur det där funkar. Men jag kan inte ha en agent som bara vill sälja en och inte tar hänsyn till vad jag vill… Jag ville ju inte gå utomlands bara för att gå utomlands. Och hade jag haft en agent som direkt sagt att »här ska vi inte förlänga« så… varför skulle jag jobba med en sån? Men det är klart… om det blivit något annat hade det kanske blivit mer pengar. 

Det fanns ett konkret intresse från utlandet – ett par »oj«-bud på bordet – och det ryktades om att bland annat Djurgården, dit både Marcus Danielsson och Kevin Walker gått gratis under åren, var intresserade av att plocka in den passningssäkre mittbacken.

Men ingenstans kunde 22-åringen vara lika säker på att få spela det typ av mittbacksspel han fått göra i GIF Sundsvall, bestående av väldigt många bollberöringar och ett passningsspel som växlar mellan tålmodigt och vågat. För klart är att Eric Björkander trivs i sin roll som tempomässig passningspådrivare från bakplan.

– Vi kanske inte alltid spelar den mest effektiva fotbollenkanske, men vi har en väldigt attraktiv fotboll, tycker jag. Och det känns som att vi fick ganska mycket beröm för det ifjol. Folk kom fram till en på stan och bara »fan vad bra ni spelar!« och »det är kul att komma och kolla!«. Då får man ju en go’ känsla i hjärtat, när folk uppskattar det vi gör och att vi kan göra andra glada. 

2019 tror han och många med honom att det ska bli ännu bättre:

 Vi har något riktigt bra på gång här, känns det som. Vi har fått behålla de flesta spelarna och kan vi få ihop det här laget som vi har nu så finns det ingenting som säger att vi inte kan göra det bättre än förra året.  

Och i få andra fotbollslag av svensk eller bulgarisk eller norsk dignitet lär han ha fått spela med mycket mer spelskickliga innermittfältare framför sig, som i David Batanero och Juanjo Ciércoles.

– Att få spela med så duktiga spelare hjälper förstås mig. Man vet att de är skickliga och att det knappt spelar någon roll vilken boll du sätter in på dem – de löser det ändå. Och för mig handlar det om att försöka ge dem tid. Kan jag hålla i bollen och ge dem mer tid så är det bra för oss som lag. För får de mycket tid så är vi väldigt bra. 

Han summerar:

– Det är klart att det vägde in: att jag känt mig trygg i den roll jag spelat. Här vet jag att jag kan leverera från dag ett.

Det dröjde till den 23 januari 2019 innan det nya kontraktet signerades. Innan dess hann Eric Björkander med en hel del samtal med inte bara sin avlönade rådgivare – agenten Tobias Grahn – utan flera oavlönade.

– Jag pratade mycket med Linus [Hallenius], till exempel, och de andra som också hade utgående kontrakt. För det blir ju så att man sitter i samma båt, på ett sätt. Och sen när Linus skrev på så skickade det ju en signal om att »det här är på riktigt«.

För succétruppen från 2018 trivs tillsammans, understryker Björkander:

– Jag och Linus har pratat om det: att man nog aldrig varit i en grupp där man tycker om alla så mycket. Man vill verkligen springa för varandra och vinna för varandra. Det är kul att gå till träningen varje dag.  

– Så när Linus blev kvar, [Jonathan] Tamimi blev kvar, alla blev kvar… då tänkte jag att »vi kan ju göra något riktigt bra här« och fan vad häftigt att få vara med på den resan.  

Han höjer sin högerhand. Han har gjort det ett par gånger redan.

– Och sedan kan man kanske ändå sluta här borta, säger han och nickar mot handen.

Högernäven pekar mot ett fönster som vätter ut mot Trädgårdsgatan i Sundsvall, men ska symbolisera någonting annat: en liga som är större än den bulgariska eller den israeliska.

– Jag vill ju hit: till en bra europeisk liga och spela Europaspel, och då vill jag förhoppningsvis ta de rätta stegen dit. Och just nu känner jag att jag utvecklas som fotbollsspelare här i Sundsvall. Speciellt förra säsongen tog vi jättestora kliv, både som lag och jag individuellt. Och för att ta mig längst i slutändan så känner jag att… varför kan jag inte fortsätta utvecklas här? Gör jag det bra så kommer det komma fler chanser att komma vidare.

Vi tar en svängom på »Lads«: herrbutiken som en gång i tiden öppnade med GIF-anfallaren Jonas Wallerstedt som delägare. De senaste säsongerna har alltså Eric Björkander tagit emot kunder och försökt få dem att mot betalning hoppa in i en dyrare Hugo Boss-kostym. Butikens ägare, den lokale kommersprofilen Per-Erik »Peje« Christensen, är synnerligen snacksalig och innan man vet ordet av har han dragit halva Hugo Boss affärshistoria och nästan hela nutidshistorien om företagets verksamhet i Tyskland innan han sömlöst övergår i något av ett brandtal om varför det är värt att betala för västeuropeisk kostym- och skokvalitet.

Han ter sig som den lugne och eftertänksamme Eric Björkanders raka motpol; 22-åringen som tänkt, funderat och inte velat sälja ut sig själv till högstbjudande.

Och som till slut – till skillnad från David Myrestam (2012), Robert Lundström (2015) samt Eric Larsson och Marcus Danielsson (2018) – valt att som hett eftertraktad försvarsspelare stanna kvar i GIF Sundsvall efter att kontraktet löpt ut.

Men det ska sägas: ingen av ovanstående spelare hade chansen att stanna i ett så pass hyllat och omhuldat lag som GIF Sundsvall blivit i den allmänna fotbollsdebatten efter 2018. Och för Eric Björkander är klubbens alla förlängningar (Linus Hallenius, Jonathan Tamimi, han själv) samt värvningen av spelare som Pa Konate, Omar Eddhari och Alexander Blomqvist tecken på att han skrivit på ett nytt kontrakt med en klubb som är på väg framåt:

– Det säger väl någonting om att det är lite annorlunda att komma till Sundsvall nu: att sådana spelare vill komma till Sundsvall. För det är ju inte pengar man kommer hit för. De pengarna finns inte i Giffarna. Så är det. Men man kommer hit för att det finns bra möjligheter att utvecklas och spela fin fotboll.

– Och jag har ju en stark tro på att vi kan göra det riktigt bra. Annars hade jag inte bestämt mig för att stanna kvar. 

Han extraknäcker inte längre med att sälja skjortor och det nya kontraktet har gjort att han nu kan oftare kan äta sina luncher på det dyrare »Invito«, istället för att nyttja den rabatterade deal som klubben ordnat för spelarna på ett annat lunchetablissemang.

Han går den korta vägen till IP för frukost på morgonen, tränar med laget, går och kör något extra styrkepass på gymmet ibland: försöker balansera upp sin nya mittbackskropp på bästa sätt (»är du för stor och biffig så tappar du ju kanske lite snabbhet«) för att vara redo för nästa allsvenska match. Det är ett inrutat liv i en mellanstor svensk stad i mellersta Norrland.

Och han verkar trivas väldigt bra med det.

Till sist vill jag bara veta exakt hur pass annorlunda livet kunde ha blivit för den lugne och sansade 22-åringen från Blekinge.

Vad var det allra luddigaste intresset du hörde om?

– Hm, inleder han och skrynklar på pannan och funderar ett tag. Nej, inget sånt där sjukt, tror jag. 

– Jo!, utbrister han plötsligt. Just det: jag fick ett erbjudande om att ha ett möte med något thailändskt lag. Någon president där som ville ses.

– Men jag… hoppade det, säger han och ler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *