Joel Cedergren: »En väldig förmån att få träna Norrlands bästa fotbollslag«

Han är kanske som skarpast vid joggingrundan genom Sundsvall i ottan, men sitter ändå till sent på eftermiddagarna och grunnar på det fotbollstaktiska.

Joel Cedergrens nördiga strävan efter utveckling har fått Giffarna att spela allsvenskans mest hyllade kortpassningsfotboll.

Det vi gjorde förra året var att överträffa det vi egentligen borde klara av att göra, säger 44-åringen.

Klockan är strax före sex, en kulen tisdagskväll i början av mars, och dörren till den barack där Giffarnas sportsliga ledning sitter är låst. Genom en av rutorna ser jag hur Joel Cedergren står och gestikulerar mot en fotbollssekvens på en bildskärm, omsvärmad av sina tränarkollegor. Jag skickar ett sms om att jag är på plats och med raska, gammeldags allsvenskt älgande, steg kommer han och låser upp och släpper in mig med ett leende, innan han snabbt försvinner in till teve-rummet igen.

»Håller ni på fortfarande?«, undrar jag. Och jag tycker verkligen att frågan är berättigad.

För när vi skulle komma fram till en tid för intervjun överraskades jag av att Joel Cedergren föreslog en kvällstid på sin arbetsplats, där han arbetar heltid som allsvensk fotbollstränare. Jag hade tänkt föreslå att vi kunnat ses »efter träningen« eller kanske »efter lunch«. Ett alternativ med inledningen efter, tänkte jag mig hur som helst, för det är fortfarande så jag ser på det allsvenska tränarjobbet. Att man planerar en träning, att man genomför densamma och att man är mer eller mindre klar till lunch och då kan ägna eftermiddagen åt logistiskt småpill av den typ som går att skjuta på för att få plats med en intervju. Men Joel Cedergren ses »efter jobbet« och då är klockan till slut en bra bit efter sex när assisterande tränaren Henrik Åhnstrand släntrat iväg ut genom dörren och vi kan slå igång bandspelaren.

För mig, som haft bilden av att det allsvenska tränaruppdraget är ganska precis lika schemamässigt slappt som för de allsvenska spelarna, är det en anmärkningsvärd upptäckt.

Men i den sms-korrespondens som lett fram till mötet så har det varit svårt för mig att inte reagera starkt på en ytterligare detalj.

Joel Cedergrens sms-svarstider.

Det första meddelandet jag får från GIF-tränaren dimper ner i min inkorg vid 04.38 en onsdagsmorgon. Han kan ju ha vaknat till, tänker jag först. Haft svårt att sova, kollat mobilen, somnat om igen. Men när vi sedermera bekräftar 18.00-tiden på tisdagen så kommer »Yes«-meddelande, följt av en emoji-tumme, vid 04.45.

Joel Cedergren ler.

– Jag går upp tidigt. Där runt femtiden, lite före eller efter. Men det beror bara på att jag vaknar då. Jag är trött på kvällen och går och lägger mig och så vaknar jag vid det snåret, säger han lugnt. 

– Jag är som bäst då. Nu… börjar jag bli mossig. Nu är det inte så mycket kvar, säger han med ett skratt, samtidigt som han bedyrar att han får »ny energi« av att sitta här med mig. 

Som spelare gjorde sig Joel Cedergren sig känd som en fysisk spelare: stor, stark och uthållig. Den typ av spelare som förre förbundskaptenen Tommy Söderberg säkerligen sorterat in som ett fotbollsmässigt »kärnkraftverk«. Varje vinter under det tidiga 00-talet kunde man läsa ett uppslag i Sundsvalls Tidning som förkunnade hur Joel Cedergren vunnit gren efter gren i Giffarnas årliga fystester. Många är därför säkerligen överraskade över hur lite av den Cedergrenskt hårdföra spelstilen som går igen i den gamle kraftkämpens passningsorienterade tränarstil.

Men även om hans eget lag löper väldigt lite utan boll och »nästan aldrig« är i gymmet så har han själv inte släppt på den fysiska disciplin som tog honom till svensk fotbolls finrum. En av de saker Joel Cedergren brukar ägna sina minst sagt arla morgonstunder åt är att ge sig ut på en längre joggingtur, ofta tätt inpå det tidiga uppvaknandet.

– Jag kör inte varje morgon, men ja: det brukar vara då. Eller så gör jag något som jag känner att jag behöver göra, direkt när jag vaknar, att jag jobbar en stund, säger han.

– Imorse blev det så att jag ville kolla klart på de klipp som jag skulle prata om med wingbacks och forwards senare i dag, så då kollade jag på det och fick ordning på det. Sedan gick jag ut och joggade en sväng. 

Arbetsdagen på plats på kontoret börjar vid halv nio, med gemensam frukost för spelarna. Därpå följer ett morgonmöte strax efter nio, där Joel och de assisterande tränarna oftast visar upp videoklipp för spelargruppen och pratar spelmässiga detaljer.

Ibland kläms det även in ett spelarsamtal mellan morgonmötet och träningen. Det var ett sådant som Joel berättade att han klev upp vid femrycket och förberedde: ett samtal med både wingbacks och forwards om vad som är önskvärda rörelsemönster när en wingback får bollen längs kanten, byggt runt videoklipp från senaste matchen.

Annars förbereder de tre tränarna tillsammans de sista detaljerna inför träningen, som börjar vid elva. Efter lunch sitter Joel med »mer långsiktiga saker« (när vi ses har han ägnat eftermiddagen åt att gå igenom vissa spelaranalyser från Soccer Service) samtidigt som Henrik Åhnstrand och Andreas Pettersson sitter med mer kortsiktiga arbetsuppgifter, nästan alltid riktat mot morgondagens träning.

Vid klockan tre på eftermiddagen ses tränartrion alltid för ett möte, där de dels utvärderar dagens träning och blickar mot nästa morgonmöte och träning, där Åhnstrand och Pettersson lanserar morgondagens tilltänkta träningsupplägg i detalj.

– När vi är klara med det diskuterar vi rollfördelningen: vem gör vad? Så att alla tre tränare har en roll, så att vi kan hjälpa laget på bästa sätt, säger Cedergren. 

Han pratar om att maximera värdet av att ha sex tränarögon tillgängliga under en träning: att nu när han fått handplocka sitt eget tränarteam så vill han nyttja det till fullo.

– Det kan vara så att det vi exempelvis tränade på igår, med uppflyttning av backlinjen, kan behöva tittas på av en av oss tränare under träningen därpå – även om det inte är temat för just den här träningen. Så att vi inte tappar det beteendet, för det har vi försökt sätta och det sitter inte riktigt. 

Klart är att han sätter Henrik Åhnstrand, Andreas Pettersson och sig själv i arbete dagarna i ända – men lika klart är att han känner att arbetstiden ofta inte räcker till.

– Om några år kommer jag nog se att jag är ännu bättre på att prioritera kring vad som är viktigast. Det tror jag att duktiga tränare är väldigt skickliga på: att prioritera rätt saker. 

Han fortsätter:

– För det finns så jäkla mycket jag skulle kunna göra… Jag skulle kunna jobba… eller—

Han hejdar sig. Så mycket mer skulle nog inte Joel Cedergren själv kunna jobba på ett dygn.

– Men jag skulle kunna anställa fem tränare till som skulle kunna jobba heltid. Inga problem. Det vore inga problem att ge dem jobb. 

Om du fick anställa bara en till – vad skulle den personen ägna sig åt?  

– Om jag fick ta in en till person som jobbade mot a-laget nu… så skulle den personen jobba tillsammans med Urban (Hagblom, sportchef). Där skulle jag ta in hjälpen. På den rena fotbollssidan skulle jag nog ta in någon som tog hand om de individuella rapporterna (från Soccer Service).

– Men jag är väldigt nöjd med organisationen vi har lyckats bygga. På bara de senaste två åren har det blivit mycket bättre, säger han. 

Jag berättar om hur överraskad jag är över hur långa arbetsdagarna verkar vara och hur detaljerat arbetet ter sig – ja, kort och gott hur professionellt noggrant Joel Cedergren verkar ta sig an sitt heltidsarbete som fotbollstränare. Jag försöker fråga om han ser sig själv som väldigt noggrann, men han skruvar mest på sig.

Jag ställer om frågan: hur tror du att andra skulle beskriva dig som tränare?

– Jag tror att de skulle säga… att jag bryr mig om de jag jobbar med. Att jag gör mitt bästa och att jag vill dem väl. Det tror jag nog att alla skulle säga. Och att jag lägger ner tid för att det ska bli bättre – att jag tycker utveckling är viktigt.  

Så vad är det Giffarna ska utveckla? Efter ett år där hela fotbolls-Sverige lovprisat Joel Cedergrens passningsprojekt och där laget samlat in rekordmånga allsvenska poäng har GIF-tränaren trots identifierat ett par tydliga förbättringsområden: att bättre kunna sätta press på motståndaren (»speciellt att hitta tillbaka in i pressen när vi hamnar lågt«), att släppa in färre mål och att kunna ha en ökad flexibilitet i formationen.

För inför säsongen 2018 tippades Giffarna som jumbo av de allsvenska experterna på den allsvenska upptaktsträffen – men till säsongen 2019 går laget in som upphaussade publikfavoriter. Alla vet precis hur bra skytteligatvåan Linus Hallenius och vänsterfotsvirtousen David Batanero är, alla har sett hur samtliga nyckelspelare stannat kvar genom den medelpadska vintern och hur fjolårets succétrupp ytterligare förstärkts med namn som Pa Konate och Omar Eddhari. 

Hur kommer lag egentligen att ta sig an Giffarna under 2019? Joel Cedergren är redo på att utsättas för taktiskt tjyvspel från motståndarbänkarna, på ett annat sätt än under fjolårets succésäsong:

– Motståndarna kommer försöka olika saker, precis som de gjorde i höstas. Så att kunna spela vårt spel, trots att motståndaren försöker med andra knep, det kan bli en utmaning, säger han och utvecklar:

– Jag tror att det kommer att vara vanligare att man försöker »parera« oss: exempelvis att man speglar oss (Giffarnas uppställning) för att kunna pressa oss. Att de spelar mer man-man. Vi kommer också se lag som kommer backa hem och kontra. Det kommer vara olika. 

Och en sak som inte fanns tillgängligt under 2018, de relativt få gånger då spelet inte stämde, var alternativa taktiker. Giffarna spelade 3-4-3 alla gånger det gick väldigt bra och Giffarna höll kvar vid 3-4-3 de relativt få gånger då spelet låste sig. Det kan det bli ändring på, enligt GIF-tränaren:

– Idag tränade vi fyrbackslinje, till exempel. Vi kommer vara tvungna att kunna använda olika uppställningar, för att använda de ytor som finns men också för att blocka motståndarnas ytor. En flexibilitet kommer vi att behöva. 

När Giffarna spelar som bäst ser kortpassningsfotbollen väldigt fri och kreativt flödande ut. Batanero och Juanjo rullar emellan sig, understödda av spelskicklige mittbacken Erik Björkander, och ibland går bollen ut på en framstormande Jonathan Tamimi (assistkung bland allsvenskans backar i fjol), ibland rullas den runt ett extra varv i den rörliga spanska tvåmanna-triangeln och ibland skickas den i djupled på rivige Linus Hallenius.

I sina bästa stunder ser det ut som att det bara är riktigt skickliga fotbollsspelare som har väldigt roligt tillsammans.

Men hur fritt är det egentligen?

– Det är ganska styrt, berättar Joel Cedergren. Dels var positionerna ska vara och när de ska vara det. Och det är också ganska styrt hur vi väljer att spela bollen. När vi kommer i »yta fyra« och vår wingback har tagit sig förbi deras ytter – vad vill vi då? Vad vill vi om den är i fem? Hur tar vi oss från sex till fem? 

På en taktiktavla på en av mötesrummets dörrar är fotbollsplanen uppstreckad i olika zoner, numrerade från ett till sex, där de lägre numren är närmre motståndarmålet och därigenom farligare och mer eftersträvansvärd.

De flesta tänker nog att erkänt skickliga bollspelare som Pa Konate, Tobias Eriksson och Omar Eddhari kommer gå sömlöst in i det Cedergrenska bygget – men GIF-tränaren är mycket medveten om att det kan ta lite tid för att all styrning ska sätta sig.

– Men det är det vi har träningen till. Om de är helt nya här så sitter de säkert och tänker »ytor, ytor«, säger Cedergren och skådespelar för några sekunder i rollen som stressat nyförvärv. 

– Sedan börjar han [nyförvärvet] träna på det, jag talar om för honom hur betydelsefull bollhållarens situation är och så börjar han förstå mer och mer… Men just i början springer han runt och tänker. Det är bollhållarens situation och det är hans löpningar… Det är lite rörigt.  

– Ta Omar, säger Joel Cedergren och syftar till nyförvärvet med efternamnet Eddhari, som var så väldigt bra då han såg ut att ha en närmast fri roll i AFC Eskilstuna under 2017.

– Omar börjar förstå saker, även om han fortfarande springer runt där och tänker. Men när han går ut till match så vill jag att han spelar fritt. Även om han inte kommer göra som jag vill. Varför? För att han inte lärt sig beteendena än. De har inte satt sig i hans ryggmärg. 

Målet är alltså att spelarna till slut ska göra rätt saker – i förhållande till yta, bollhållares position och egna potentiella löpvägar – utan att ens behöva tänka på det.

– Min önskan är att de inte ska behöva tänka utan att beteendena ska komma automatiskt. 

Beteenden, ja. Letar man ett nyckelord i Joel Cedergrens tränarskap så fastnar man onekligen för just »beteenden«. Det är ett begrepp han återkommer till, gång på gång på gång.

– Allting vi gör är att försöka sätta de beteendena. Vi gör ju ingenting annat, förklarar han bestämt.

– Det är möten på morgonen, det är träningen, det är feedbacken efter träningen, det är de individuella mötena med spelarna, det är mötena med lagdelen… Allting går ut på att sätta de här beteendena: att få spelarna att förstå vad det är de ska göra.  

Han beskriver en träning nyligen där fokus låg på att förflytta bollen i en backlinje, med tillhörande löpningar (»nu är bollen där, spring dit!«). Jag säger att det låter som att det blir mycket ren taktik på träningarna. Att det »låter tråkigt«.

Joel Cedergren nickar.

– Men en spelare då? Han vill ju spela fritt, säger han.

– Säg om jag skulle gå och göra en träning med Sidsjö-Böle [som spelare]… Om tränaren då skulle stå och prata taktik och vad vi skulle göra rent taktiskt så skulle jag tycka att det blev tråkigt. »Jag orkar inte hålla på med det här«, liksom, säger den 44-årige ex-allsvenske mittfältaren. 

– Det är en balansgång. Jag ligger på den där gränsen och tänjer.

Tror du att spelarna är trötta på dig ibland? 

– Nej, säger Joel Cedergren och tar en klunk vatten ur sitt glas.

Nån gång?

– Ja!, utbrister han, mitt i klunken, i något som liknar ett gurgel. Jag tror att vissa blir trötta på det ibland. Men så länge som de ser att det gynnar oss, att vi vinner matcher och att det är bra för dem så tror jag inte att det är någon fara.

GIF Sundsvall är inte världens största fotbollsförening. Klubben brottas med närmast kroniska ekonomiska bekymmer och Joel Cedergren kan inte anställa de »fem till tränare« han hade kunnat sysselsatt för att ytterligare utveckla fotbollslaget. Och Medelpad brukar ju knappast vara slutstation för fotbollsspelare som hyllas för sina framgångar i GIF-blått – så varför skulle det vara det för en fotbollstränare?

– Jag är väldigt glad över att få vara här. Det är en väldig förmån att få chansen att träna Norrlands bästa fotbollslag… säger jag lite kaxigt.

Han skrattar. Lite nervöst. Sedan blir han allvarlig och får något nästan högstämt i tonen.

– Nej, men att ha ett sånt här viktigt uppdrag… för GIF Sundsvall är väldigt viktigt för många människor. Och att då få chansen att glädja så många… eller i alla fall få chansen att glädja – för ibland gör vi väl dem besvikna och ledsna också – men vi har möjligheten att göra dem stolta och glada. Och att GIF Sundsvall har trott att jag är rätt man att leda det här… det är jag väldigt stolt och glad över.

När det gick som allra bäst under fjolåret – då hans bottentippade GIF-lag faktiskt hängde med i kampen om Europaplatserna – så spekulerades det kring hans framtid i de mindre nogräknade delarna av svensk fotbollsmedia.

– Det kom ju någon rubrik där om att »Joel skulle tacka nej till Malmö« eller AIK eller vad det var. Men det var ju inte så jag sa. Jag sa att jag trivs väldigt bra här och att jag inte har någon ambition att vilja iväg, för jag ser inte varför det skulle vara bättre i Malmö eller AIK. För just nu har jag en miljö som jag tycker att jag utvecklas i.  

Men du pratade om att du skulle kunna heltidsanställa fem tränare till – det kanske de har resurser till i andra klubbar?  

– Det är väl det som… om det skulle kunna bli så att jag någon gång ger mig i väg en dag, så… 

Han hejdar sig, ångrar sig, börjar om.

– För det första kan jag få sparken här i sommar – och så är det slut. Det kan hända också. Jag är väldigt ödmjuk inför det. Jag vet hur verkligheten ser ut, säger han med emfas.

Joel Cedergren tror att den professionella tränarkarriären hade kunnat vara över ifall han också fått lämna GIF Sundsvall 2016, när kollegan Roger Franzén fick sparken. »Jag vet inte… vad jag skulle gjort. Jag hoppas jag hade fått jobba med ett spännande jobb och med att utveckla människor. Men jag hoppas att jag fått jobba med fotbollen ändå på något sätt, för jag tycker att det är så spännande.« Foto: Bildbyrån.

 

För bara ett och ett halvt år sedan halades »Avgå Joel«-banderollen fram på Tele2 Arena och året innan dess fick han se sin tränarkollega Roger Franzén bli av med jobbet, när Giffarnas ledning valde att låta Joel Cedergren fortsätta att i eget majestät leda laget under den blytunga hösten 2016.

Han säger att karriären på elitnivå antagligen hade varit över om även han fått lämna i samma veva som Roger Franzén (»med stor risk, ja«). Nu pratas det istället om att 44-åringen skulle vara redo för större uppdrag. Det svänger snabbt inom fotbollen, men Joel Cedergren – vars kontrakt med Giffarna går ut efter säsongen 2019 – har fullt fokus på att »bygga någonting långsiktigt i Sundsvall« och bedyrar att han bara skulle fundera på att lämna ifall han upplevde byggklossarna tog slut.

Om jag nu skulle utvecklas och bli så bra att andra blir intresserade… Det som skulle kunna göra mig intresserad av det är i så fall att jag inte skulle se att vi kunde utveckla det här i Sundsvall någonting mer. Ser jag att det tar stopp så skulle jag fundera att det är rätt ställe att vara på. Om jag skulle känna att »jag kan inte ta det här längre«.

Hur långt känner du att du skulle kunna ta GIF Sundsvall?  

– Det är svårt det där…

Joel Cedergren rynkar på pannan.

– För vi måste vara realistiska och säga att vi är ett av de lagen som verkligen hotar att åka ur i år, om du ser det ekonomiskt. Ekonomiskt är vi, om inte sämst – jag tror Falkenberg kanske är efter oss, så bland de två-tre sämsta. Så vi ska egentligen åka ur. Det vi gjorde förra året var att överträffa det vi egentligen borde klara av att göra. 

Han pausar.

– Kan vi göra det i år igen? Ja, det är ju min tro. Men i längden så går det inte. I längden så åker du ur. Gefle klarade sig inte till slut och så är det för oss också: vi kommer inte kunna överprestera jämt. Vi behöver få till en bas som är ännu starkare ekonomiskt, annars kommer inte det här att gå.  

Han fortsätter utläggningen: pratar om hur väl de lyckats sina värvningar under 2018, hur bra de lyckades sätta spelet och hur pass maximalt klubben lyckades omvandla varenda omsättningskrona till allsvensk fotbollsprestation.

– Nu säger folk att »med de förutsättningar ni har nu, varför skulle ni inte kunna bli topp-fem?«. Och… ja, vi skulle kunna få ihop det så fantastiskt bra, allting, så att vi lyckas med det i ett år. Men över tid så går det inte. Därför måste vi få till mer resurser. 

Riktigt så långt som till att öka intäkterna från biljettförsäljning och sponsorer sträcker sig inte Joel Cedergrens digra lista över arbetsuppgifter, men oavsett vem som tränar GIF Sundsvall de närmsta säsongerna så säger han att just den sportsliga organisationen är välbyggd:

– Det är jag stolt över: att jag varit med och byggt det här. Om jag skulle få sparken nu – ja, jag kanske inte får sparken innan april ändå… Men om jag skulle få sparken så skulle jag faktiskt vara väldigt stolt över det jag gjort. Inte bara för att folk kanske säger att jag gjorde bra resultat med det här laget ett tag, utan för att jag byggt någonting som gör att den som tar över har något klart bättre att arbeta med jämfört med hur det var när jag kom hit.

Joel Cedergren, vänster, tillsammans med nye Andreas Pettersson, mitten, och Henrik Åhnstrand.

Sitter man ner med Joel Cedergren i ett par timmar kommer man att samla på sig mycket material som helt enkelt inte går att använda i en text som är riktad till allmänt fotbollsintresserade läsare. Samtalet blir ofta väldigt fotbollstaktiskt specifikt, innehåller mycket träningsdetaljer och djuplodande beskrivningar av hur Soccer Service-analyserna av GIF-spelarna går till: transkriberat material som inte kan vara »innehåll« för särskilt många läsargrupper än andra ambitiösa fotbollstränare av kortpassningsfilosofiskt snitt.

Har du alltid haft ett fotbollsintresse på den här nördiga nivån?

– Men jag är inte nördig, faktiskt, när det gäller fotboll. Jag tycker inte att jag är det. Jag är ju klart intresserad… och väldigt intresserad av vissa delar.

Vilka delar är det? 

– Framför allt det vi håller på med: hur man bedriver ett passningsspel så att man kan slå ut motståndare och vinna fotbollsmatcher. Äh, jag är intresserad av väldigt många olika delar av spelet – men nördig tycker inte jag att jag är.  

Jag hade Joel Cedergren som tränare under säsongen 2009, då han gick direkt från att vara allsvensk bollvinnare till att ta över GIF Sundsvalls juniorlag, som då brutit sig loss ur TipsElit-systemet och istället tagit Medskogsbrons BK:s plats i det vuxna seriesystemet.

Det blev en högst habil femteplats i Division III Mellersta Norrland den där första säsongen, strax bakom lag som Selånger FK och Kubikenborgs IF; en debutsäsong som tränare som väl allra mest kommer att kommas ihåg för att Joel Cedergren fick en viss Emil Forsberg att till slut välja fotbollen framför innebandyn. Sedan dess har han hunnit vara assisterande tränare till Sören Åkeby, gå upp ur Superettan i ett delat ledarskap med Roger Franzén och balanserat sig kvar i allsvenskan både mol allena och tillsammans med Ferran Sibilla (under 2017: ett år då det medialt var tämligen tyst om den senare så geniförklarade spanjoren).

Om det går att skönja en röd tråd genom hela hans decennium av tränarskap? Det vete klåen.

Men klart är att den mediala bilden av att det spanska tiki-taka-geniet Ferran Sibilla viskat »spela katalanskt kortpassningsspel« i hans öra inför förra säsongen inte riktigt är sanningsenlig. Redan i den allsvenska premiären 2015 försökte den mellannorrländska nykomlingen GIF Sundsvall rulla ut ett Champions League-uppumpat Malmö FF med ett dumdristigt vågat kortpassningsspel från egen straffområdslinje. Det blev fyra insläppta mål på en dryg halvtimme inför en hemmapublik där både en och annan säkerligen bytt ut varenda kortpassning mot en enda »Fimpen« Svensson-kroppstackling mot Jo Inge Berget.

Och nog har det ropats om längre bollar och om Joel Cedergren-stöpta än Erik Granat-formade innermittfältare både en och två och tiofaldigt antal gånger sedan dess, som under hela hösten 2016 eller stora delar av säsongen 2017.

Men Joel Cedergrens tålamod har också resulterat i att han fått skina sig i solen under våren 2016, när Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Stefan Silva 4-4-2-trixade sig upp i toppskiktet av allsvenskan, och under nära nog hela säsongen 2018, när Batanero, Juanjo och Linus Hallenius rullade runt på ganska precis samma sätt, men i 3-4-3-form.

I fyra raka allsvenska säsonger har han haft en grundmurad tro på sin spelmodell och strävat efter att utveckla den – och sig själv som tränare.

Det är nog det som är den röda tråden, genom decenniet av tränarskap: Joel Cedergrens fokus på utveckling.

– Något jag är nästan nördig på, om vi ska prata nördighet, det är ju att utvecklas och att försöka göra saker bättre. Det är jag väldigt intresserad av, nästan åt det nördiga hållet.  

Hur kan det ge sig uttryck?  

– Jag funderar mycket: hur kan jag bli bättre på plan? Hur kan jag öka min förståelse? Jag hade ju exempelvis någon retoriker här och kollade på hur jag håller tal [för spelarna]. Det var någon från universitetet, för jag ringde dit och frågade vem som var den bästa retorikern de hade. Så jag höll tal för honom och så bedömde han mitt upplägg och hela retoriken.

– Så jag söker vägar för att bli bättre. 

– Det som är min största utmaning som matchcoach… dels är det väl fotbollskompetens förstås, att förstå bättre, men annars är det att behålla lugnet och distansen. För jag blir väldigt inne i situationer: uppslukad av det vi håller på med. Så därför har jag tränat på att ta ett steg tillbaka och ta en stund och sortera tankarna bättre:»gör vi det vi ska göra?«. Foto: Bildbyrån.

Han pratar om hur retorikern också analyserat hans presskonferenser och kanske får vi se en yvigare Joel Cedergren framför tv-kamerorna i vår och sommar, då den rådgivande retorikern tyckt att han utstrålat ett mycket större patos framför GIF-truppen än framför pressen. Men han berättar också om hur han funderar på ifall han ska börja filma GIF-träningarna och sätta en mikrofon på sig själv, för att sedan skicka ner inspelningarna till Soccer Service – för att få sina träningar analyserade av deras experter och lära sig om hur han ytterligare kan förbättra sin kommunikation.

Jag ska själv bli gymnasielärare när jag blir stor, Joel Cedergren verkar bestämt vilja bli en väldigt skicklig fotbollstränare. Och inför att man ska ställa sig framför en större grupp, uppta deras tid och kommunicera fram ett budskap så vill man vara förberedd – oavsett om det handlar om skolbarn eller fotbollsproffs.

Min bild av fotbollstränare är att många tar ledarskapet för självklart, medan Joel Cedergrens inställning till att stå framför en grupp och leda den mot utveckling verkar vara lärarens. En lärare studerar flera år på universitetet innan den får sin examen och det slår mig genom hela intervjun att Joel Cedergren verkar ha den typen av respekt för sitt ledaruppdraget.

– Det där med retorikern var bara ett exempel, men jag är intresserad av utveckling och jag vet att om tio år så kommer jag se tillbaka och skratta åt mig själv: »vad fan höll jag på med?«. Så kommer det vara. Och det är ju en del av att växa.  

Klockan börjar närma sig halv åtta. Vi har suttit i en och en halv timme och jag hade flaggat för att det skulle ta omkring fyrtio minuter. Joel Cedergren kväver artigt några gäspningar mellan varven och jag får lite dåligt samvete. Han klev ju upp innan fem imorse, har varit ute och sprungit, jobbat från åttarycket och slutade inte med sitt fotbollsanalyserande förrän efter klockan sex på kvällen.

Det har varit en lång arbetsdag. En av många långa, gissar jag. Han beskriver hur roligt han tycker att tränarjobbet är, hur glad han är över att han tog beslutet att ge sig in i yrket – men också om hur mycket det är att hålla koll på. Att få ihop själva spelet under matcherna är svårt nog, bedyrar han – men samtidigt är han ansvarig för att alla som inte får vara på planen under samma matcher är nöjda och känner sig sedda.

Det blir stundtals mycket, medger Joel Cedergren.

– Det där är någonting jag förmodligen kommer gå en kurs i: hur man sorterar allt innehåll, allt man har att göra, och hur man prioriterar, säger han och utvecklar:

– För det är så här också: när är jag klar med mitt jobb? De flesta har ju en tidsram som säger att de går hem klockan fyra. Eller så har de en ram som säger »när du är färdig med det här och det här så kan du gå hem«. Men jag har ju ingen arbetsbeskrivning, i stort sett. Jag sätter ju allt själv. Jag kan gå hem klockan tolv på dagen… eller jag kan gå hem åtta. 

Klockan börjar som sagt närma sig åtta.

– Det är svårt att sätta ramen för »när är jag färdig?«. Eftersom jag sa att jag kunnat heltidsanställa fem tränare till så finns det alltid jobb där som jag skulle kunna göra och som skulle gynna laget… Det finns alltid där och väntar – och det måste jag välja bort. Och ska jag bli långvarig i det här – om jag ska jobba med det här hela vägen till pensionen – då måste jag bli bättre på det. Annars kommer jag inte att klara det.  

– De där rundorna står för någon sorts balans i livet för mig, säger Joel Cedergren. 

Några väldigt tidiga morgnar i veckan tar sig hans 44-åriga ex-allsvenska ben ut på en runda från Sallyhill, runt Skönsmon och tillbaka. Totalt omkring åtta kilometer som ger honom ny energi under intensiva arbetsveckor.

– Det går mycket energi till jobbet, det gör det. För jag kan till exempel vara helt slut efter en match. Det är så jäkla mycket att koncentrera sig på och hänga med i, så matcherna är väldigt jobbiga för mig och det är viktigt att få återhämtning. Så en del av den återhämtningen för mig är löpningen. 

Du pratar väldigt mycket om utveckling: är det så att du kollar tider och vill kapa minuter på löpningen fortfarande?  

– Ja. Det gör jag. Men jag har ju varit i dålig form. Jag var i bra form för ett par år sedan, när jag sprang halvmaraton, men nu är jag i dålig form, för jag har inte tagit hand om mig så bra som jag skulle vilja göra. Men jag har börjat gjort det nu igen, säger han.

Vid 44 års ålder pekar den fysiska formkurvan uppåt igen.

– Imorse sprang jag faktiskt och tänkte på ett mål. Jag har inte bestämt mig än, men innan födelsedagen – jag fyller år den 22 juni – så skulle jag vilja springa under 40 minuter på milen. Det hade varit häftigt om jag lyckades med det. 

Tänker du på fotboll när du är ute och springer de där rundorna? 

– Ibland fotboll. Men ofta är det kopplat till jobbet, på något sätt. Men de är ofta väldigt osorterade, de där tankarna. De far omkring bara.  

Är det bra tankar? Kan det dyka upp en genial tanke under rundan? 

– Jag tror aldrig jag haft en genial tanke… faktiskt. Jag kopierar i stort sett bara andra. Jag försöker kopiera andra bra idéer och det blir väl mitt hopkok, men jag har ju inte kommit på något nytt inom fotbollen. Tyvärr har jag inte gjort det.

Fotbollsspelaren Joel Cedergren skulle inte peta Juanjo eller Batanero på 2019 års mittfält. »Men jag skulle nog ha mig i truppen«, säger den 44-årige GIF-tränaren om sig själv som spelare. »Jag skulle ge mig en tydlig roll. Vad jag vill ha ut av Joel. Hur viktig han skulle vara för gruppen och för att behålla kvaliteten i träning. Jag tycker att det skulle kunna vara bra med en sån karaktär in i truppen«. Foto: Bildbyrån.

Jag tar Joel Cedergrens hand och tackar.

Han håller fast mitt grepp i någon halvsekund.

– Du… du behöver väl inte skriva något om det där med att jag kliver upp så där tidigt och att jag jobbar så mycket?

I Per Bohmans fina Sportbladet-intervju från förra året berättade GIF-tränaren att han röstade på Vänsterpartiet i riksdagsvalet (»Jag tror på det kollektiva. På att göra saker gemensamt. Att utvecklas som grupp.«) och kanske strävar 44-åringen också efter ett införande av sex timmars arbetsdag i framtiden.

Han verkar hur som helst mån om att jag inte ska porträttera honom som en framgångsrik entreprenörsfigur som gladeligen skrävlar om hur snabbt han joggar och hur långa arbetsdagar han har.

– Jag vill inte när man pratar om att »titta vad hårt jag jobbar«, säger Joel Cedergren.

Och under hela intervjun har han varit mycket noggrann med att påpeka att han inte alltid jobbar så mycket, att han inte varje morgon går ut och springer, att han bara är en del av ett väldigt väloljat tränarmaskineri och att hans idéer på inget sätt är unika utan att han »tror på det här för att andra tränare tror på det här«.

Han jobbar hårt, det gör han: hårdare än vad jag trodde att allsvenska fotbollstränare gjorde om dagarna. Han löper om morgnarna, han bokar in retorikkonsulter om dagarna och han och hans kollegor vrider och vänder på fotbollstaktiska stenar tills den medelpadska solen gått ner.

Ibland kan man fortfarande tycka att den gamle kraftfulle och hårt kämpande fotbollsspelaren Joel Cedergren borde synas mer i den analytiske och tålmodige fotbollstränaren Joel Cedergrens fotbollslag.

Men bakom kulisserna syns den figuren varje dag, i det att han jobbar så hårt det bara är möjligt för det han tror är bäst för GIF Sundsvall.

6 reaktion på “Joel Cedergren: »En väldig förmån att få träna Norrlands bästa fotbollslag«

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *