Njutningen i att få vara en festförstörare

Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån.

Jag var på fest i lördags kväll.

Jag var kvar ganska länge, dansade och gjorde mitt bästa för att socialisera, precis som vanligt. För jag vill se mig själv som en trevlig person att ha med på en fest.. Jag gillar ju fest, har jag alltid tänkt, precis som alla andra. Jag har alltid sett mig som en medgörlig festperson: sjunger med i födelsedagssånger, följer presentkutym, allt sånt.

Jag tänkte, vid 28 års ålder, att jag visste hur jag ställer mig till fest: att jag gillar fest, att jag gärna går på fest, att jag gärna deltar i festligheter, att jag simmar i festarrangörens utpekade riktning.

Men söndagskvällen fick mig att börja revidera den självbilden. Jag är ju en individ som uppenbarligen älskar när fester förstörs. Tydligen kickar jag igång på alla cylindrar när jag har chansen att få känna mig delaktig i att ha sabbat en festlighet för jättemånga människor. När folk är klädda och redo för firande och när feststämningen är på absolut topp – då njuter jag något oerhört av att bli destruktiv och långsamt och mödosamt kväsa all glädje till dess att den löses upp och folk får lomma hem.

Det var konstigt. Giffarna behövde ju egentligen inte poäng borta mot AIK igår. Men när jag stod på Friends Arenas bortaläktare under söndagskvällen kändes det som om den poäng som laget försvarade så heroiskt var tidernas viktigaste. Jag har varit än brukligt när jag suttit och tv-tittat igenom förluster mot Elfsborg och Hammarby nu på sistone och hur fantastiskt trevligt det varit att ha säkrat nytt allsvenskt kontrakt med flera månader kvar att spela så har jag – och säkert många med mig – känt en viss tomhet i bröstet under den här GIF-hösten, då hjärtat inte haft för vana att på veckovis basis vilja bulta sig ur bröstkorgen av kvalstrecksframkallad nervositet.

Men i söndags kväll, på en fullsmockad nationalarena, var en ny helt typ av nervositet där.

Möjligheten att sabba för 50 000 AIK:are-nervositeten.

Hösten 2013 satt jag på ett nästan lika fullsatt Friends för att se Sveriges kvalavgörande mot Portugal, där Cristiano Ronaldo till slut sprang in ett hattrick mot det Erik Hamrénskt naiva försvaret och tog portugiserna till VM. Och det där med att kliva ut och förstöra en fotbollsfest inför över 50 000 åskådare brukar ju vara förbehållet stora världsartister och internationella stjärnor. Inte ett bottentippat och urfattigt fotbollslag från Norrland, fyllt med spanska division 3-spelare, medelpadska ex-talanger och en ung målvakt som nyss stod för Enskede IK i norrettan.

Joel Cedergren har all rätt att vara väldigt missnöjd med sitt lags spel under söndagen. Det tog ganska precis två inledande bollmottagningar från Pol Moreno (som sammanlagt blev omkring fyra meter långa) för att slå fast att alla Sabadell-meriterade spanjorer inte kan spela innermittfältsspel som saknade David Batanero. Det stod väldigt tidigt klart att det skulle bli helt omöjligt att rulla ut 2018 års hittills bästa svenska fotbollslag på samma sätt som de faktiskt – därom vittnar även alla AIK-spelare – gjorde på IP:s konstgräs i somras, vilket förstås borde fått bortalaget att ändra om en aning.

Nu tappade Giffarna istället mycket boll på egen planhalva, de fortsatte med nätta lyftningar från bakplan istället för rejäla ivägsparkningar och vägrade konsekvent att bara vinst-och-förlust-chippa in bollar bakom den högt stående AIK-backlinjen för seriens hetaste svensk att springa på (en felaktigt avblåst Linus Hallenius höll på att springa in 1–0 på den nära nog enda djupledslöpningen i första). Jag säger inte att det hade gett mål eller ens chanser, men när man är så pass tillbakatryckta som Giffarna var under långa sekvenser är en absolut nyckel att bara få ner bollen på motståndarnas planhalva, för att få vila, omgruppera, ladda om försvarsmaskinen.

Men nej: istället våg på våg på våg på våg.

Guldvittrande AIK slog an tonen direkt, då de efter bara någon minut forsade fram en högoktanig chanskavalkad, men William Eskelinen klev ut och gjorde den första av vad som skulle bli ett närmast oräkneligt antal räddningar. Och fem-sex svartgula bjässar och femtio tusen röster försökte stånga respektive skrika in varenda en av de perfekt slagna Kristoffer Olsson-hörnorna, matchen igenom.

Varenda gång en AIK:are fick vända upp med fart så kändes det farligt, nästan vartenda inspel osade av flera hundra olika kattraser samtidigt och varje gång en hemmaspelare tog sin in i straffområdet var känslan att domaren hade pipan i munnen och lungorna samtidigt sprängfyllda av utandningsluft.

Larsson testade tidigt, Goitom både nickade och sköt, Sundgren träffade stolpen, Rashidi rammade ribban. Jansson, Milosevic, Stefanelli, Elyounoussi, Lindqvist: det fanns knappt en AIK-spelare som inte var framme och testade. Men hela tiden Eskelinen, Eskelinen, Eskelinen.

Det är svårt att få den uppmärksamhet man förtjänar när man spelar i GIF Sundsvall (fråga Eric Larsson), men med hela fotbolls-Sveriges blickar vända mot ett utsålt Friends Arena så bara måste 22-årige Eskelinen ha räddat sig in i det svenska landslagets januariturné.

Efter nittio spelade minuter måste »Expected Goals«-räknaren varit så förvirrad av sin insamlade data att den råkat ut för någon typ av millenniebugg och självdött. Kanske var det den som small redan halvvägs in i den andra halvleken (men eftersom det handlar om Stockholmslag på utsålda arenor gissar jag att det var ett knallskott kastat av någon fullblodsidiot).

Tolv–noll i skott, fjorton–noll i hörnor, men noll-noll på tavlan och uteblivet guldfirande för AIK.

Giffarna höll på ett helt osannolikt sätt undan, med hjälp av rappa och aggressiva Björkander-fötter, Gracia-pannben och, tja, ganska precis hela William Eskelinens kroppsyta var väl involverad vid någon räddningsaktion.

Några hundra Giffare i ena hörnet av den utsålda arenan fick stå kvar och jubla medan 50 000 – femtio tusen!!! – svartgula molokna fick lunka hemåt.

Det var inte vackert, det var inte särdeles spanskinfluerat och det var på inget sätt en särskild talande insats för det här Joel Cedergren-projektet (vilket gjorde honom nästan i överkant besviken) – men för den som vuxit upp med enkla drömmar om att då och då få lugga allsvenska storlag på oförtjänta poänger var det en alldeles berusande känsla att få sabba den här uppdukade guldfesten genom hårt slit, gnetande och en orimligt stor portion tur.

Jag vet inte om jag vid nästa festbjudning kommer ragla in stupfull, sno med mig en uppsättning bordssilver eller ställa till en scen genom att aggressivt skälla ut värdparet för att ha köpt dillchips. Men jag är lite orolig.

För jag har märkt att riktigt förstöra en fest kan vara fantastiskt roligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *