Närmast obegripligt mycket mer

Det insågs ganska direkt att det var en rejäl arbetsinsats som skulle krävas. En uppgift som alls inte lämpade sig för den som söndagsstrosar omkring i helgskjortan. Så man kavlade upp ärmarna, borrade ner huvudet och slet. Minut för minut, enträget och lojalt.

Till sist insåg man att det inte skulle räcka hela vägen med det lilla och snirkliga utan att man behövde gå rakare mot målet.

Det var i det skedet jag tog övergav de små snäckskalen, tog fram den stora sleven och envetet sörplade i mig de sista decilitrarna av den smaksatta grädden ur min djupa kastrull; den som någon halvtimme tidigare varit fylld med ett helt kilo blåmusslor. Jag hade känningar i alla slev-berörda muskelgrupper i sluttampen. Det var nästan mer av ett arbetspass än en njutbar anrättning.

Jahaja. Jag ser nog era rynkade miner. Här kommer ni inklampandes och tror att Pirkt.se är en portal som uteslutande skriver om GIF Sundsvall; som inte behöver känna sig tvungen att göra material av en fin halvdag i Uppland?

Det är klart att det finns en eller två sportjournalister i det här landet som kan göra riktigt material av att vara på plats i en matchstad några timmar innan match. De kan bakgrundsbygga upp en match med eventuella stämningar i staden, med referenser till relevant lokal historia, med vad de fått ut av att överhöra surret på deras favoritcafé.

Vi andra – och nu talar jag i princip till landets övriga sportjournalister, och till de portalägare som kanske åker iväg med pendeln och som plötsligt kanske finner oss strosandes tillsammans med fyra andra likasinnade unga män som råkar bära svarta kepsar och jackor vilket får en att undra ifall man kanske, kanske kan ha råkat gå med i någon sorts medelpadsk firma! – får försöka begränsa oss. Vi kan inte strosa runt och ta in uppländska intryck åt höger och vänster i tron om att vi ska kunna göra kåserande material av det.

På sin höjd tycker jag att man kan unna sig att blicka ner i sin lunchtallrik och eventuellt försöka använda sig av de referenser som ett enormt berg av vinkokta musslor kan tänkas erbjuda. Så det gjorde jag.

Och ni som kan er fotboll och era blötdjur vet kanske var jag är på väg:

När det inte funkar att snirkla sig fram med de små skalen tar man fram den stora sleven – och när det inte fungerar att snirkla sig fram med kortpassningar från egen planhalva så plockar man fram det rakare spelet mot Linus Hallenius.

Har man ett rejäl arbetsinsats framför sig tar man till slut fram alla de verktyg man behöver. Jag gjorde det och lite senare gjorde GIF Sundsvall det, till slut.

Det enda – ja, enda – som haltar i den här parallellen är att när du kämpat ner en halvliter gräddsky får du lite ont i magen; när du kämpat ner IK Sirius på bortaplan mår du bättre än du gjort på kanske hela GIF-året.

I paus var jag nöjd med den kollektiva arbetsinsatsen, med Carlos Gracias fördomskrossande (en iberisk man vars efternamn typ översätts till »graciös« kan flyga huvudstupa in i nickdueller och spela okomplicerat!) och med den om än passiva (hur många inlägg fick Carl Larson måtta?) men solida försvarsinsatsen.

Och att den rakt igenom lysande Kristinn Steindorsson kom till spel, sin knäskada till trots.

(Visst hade man kunnat uttryckt att det varit »spännande« om laguppställningen visat Carlos Gracia och Juadet Salih på innermittfältet borta mot Sirius, men det hade varit att göra saker med själva uttrycket som jag inte vet om uttrycket varit bekvämt med.)

Men jag muttrade fortfarande – som så många gånger förr – över hur laget inte verkade förstå att de var tvungna och justera spelidén, när naturgräset och den aggressiva och ofta skickligt orkestrerade Sirius-pressen gjorde det så uppenbart tydligt att Giffarna helt enkelt inte skulle kunna rulla ut hemmalaget från egen straffområdslinje.

Boll på boll spelades igång på Noah Sonko Sundberg vid egen hörnflagga – en gång, två gånger, tio gånger – utan något annat resultat än (i bästa fall) en planlös och stressad färdballad eller (i värsta fall) ett bolltapp på egen planhalva.

På topp sög en formfrustande Linus Hallenius ner det mesta av det lilla som kastades direkt mot honom och det som hamnade vid sidan stångades han stenhårt om i den slumpartade vätan.

När bollrullandet gått i baklås borde det ha varit uppenbart att fler bollar behövde gå mot honom. In med de menlösa ytteranfallarna närmre Hallenius, rakare uppspel, löpningar i djupled kring honom. När Sirius tvingades plocka ut Daniel Jarl och sätta in Kim Skoglund så fanns det dessutom konkreta ytor bakom Sirius-backlinjen, då Skoglunds fotisättning är ungefär lika långsam som jag gissar att hans hårvårdsrutin är.

Hade man dessutom sett vad lite fart och fläkt och raka linjer hade gjort med ett Örebro-försvar innan uppehållet – ja, då önskade man sig muttrande lite mindre smånätt bolltrillande i den långa kioskkön i paus.

(Då var ändå kiosken det som var närmast att hålla allsvensk klass på Studenternas IP, där den provisoriska [väl?] bortaläktaren var försedd med bajamajor, där matchklockan var halvtrasig och där halva arenan fortfarande är en byggarbetsplats – utan att någonting alls ser ut att byggas???)

Klipp till: Linus Hallenius sätts i spel med ett instick, spelar direkt ut bollen till David Myrestam som på ett tillslag skickar in bollen till en Eric Larsson som borde ha gjort 1–0 vid bortre.

Klipp till: det kvalitativt sämsta och GIF-känslomässigt bästa videoklipp Pirkt.se någonsin tagit sig friheten att publicera.

Linus Hallenius nickar, precis som i upptakten till 2–1-målet mot Örebro, ner bollen till Kristinn Steindorsson som väntar ut förstarörelsen och får Jesper Arvidsson att tjuva så pass att han bryter mot den mest råbarkade tjuvheder innan han serverar Eric Larsson ett friläge; innan tiden stannar på välfyllda bortastå.

Jag trodde från min synvinkel att Larssons förstatouch nästan förstörde läget; att Sirius-målvakten Joshua Wicks fäbless för att doppa chokladmuffins i chokladmjölk (källa: Offsides intervju från i våras) skulle ha fört med sig att den rejäle amerikanen täckt hela skottvinkeln.

Men nej: Eric Larsson hittar ju nästan alltid ett sätt att lösa situationen.

Bland många bra var han, tillsammans med Kristinn Steindorsson, bäst idag igen och sex av de nio poäng som vi lämnat nedflyttningsstrecket bakom oss med har hans fot direkt skjutit oss till; resterande 16 poäng som laget tagit har hans icke-svettluktande svett varit en nyckelkomponent i.

Jag skulle nog vilja hävda att en högst osannolik* förlängning av hans kontrakt vore det allra bästa som skulle kunna hända den här klubben under hösten.

*= Osannolik, ja: hur många slängkyssar upp mot publiken skickade han egentligen iväg efter sitt mål? Carlos Gracia, som är från Spanien och vet hur nedtonat man bör Raúl-kyssa upp mot läktarna, fick nästan ta ett vaktgrepp om honom för att han skulle sluta. Vi kan ju hoppas att det var det nykära fäktandet från en som hade en ny partner i publikhavet, men nog kändes det som att det var en 26-åring som tog måltillfället i akt att tacka av lite extra.

Sista tjugo minuterna var förstås en ren pina, precis så som det ska vara då ett bottenlag med ovan och tröttkörd hand försöker försvara en ledning. Ett tag tycktes det råda en så fullskalig kalabalik i det nedtryckta GIF-kollektivet att det kändes som att fembackslinjen helt upplöstes i sina konturer, systematiken övergavs och alla som hade ett huvud och lite vilja kallades inför nickmässig tjänstgöring.

Men vem behöver systematik och lugn när man vinner duellerna.

Marcus Danielsson vann (som alltid) sina, Eric Björkander vann (som i våras!) allt och David Myrestam var plötsligt 2012-tryggheten själv när det singlades överlånga bollar mot hans ansvarsområde. Och Carlos Gracia, i egenskap av iberisk innermittfältare, kastade sig helhjärtat in i så många situationer att han höll på att bli av med sitt spanska medborgarskap.

Sirius skapade – med tanke på bollövertaget – »bara« tre riktigt bra chanser och visst trodde jag att två av dem gick in, men vem är jag att bedöma någonting när Giffarna leder på bortaplan: hade du frågat mig hade jag kunnat svära på att sista tio minuterna tog åtminstone en halvtimme att spela.

Jag trodde att jag skrikit sönder min röst när Romain Gall lyckades träffa en liggande Oscar Pehrsson (areal: en kvadratmeter) istället för det öppna målet (areal: 17,8 kvadratmeter) från en meters håll, men nog fanns det lite kräm kvar för ett glädjevrål när Glenn Nyberg sträckte armarna i luften och visslade slut på matchen.

Jag skrek rakt ut, så som man gör när ens lag plötsligt vunnit två raka matcher. Senast GIF Sundsvall gjorde det så hade laget Rúnar Sigurjonsson som spelmotor och en Stefan Silva som fick ordentlig snurr på det som så lätt hade kunnat bli en menlös extraforwardsroll. GIF Sundsvall hade – tro det eller ej (publiksiffran i det efterföljande mötet med Kalmar var dryga 4000) – en serieledning.

Det har man, ehm, inte nu.

Men vi har ett budgetbespottat gäng som äntligen lärt sig kämpa för varje höstruskig kvadratmeter, som tvingats lära sig att den rakaste vägen mot målet inte går via en bakåtpassning – och som plötsligt ser ut att ha en bra chans att klara sig kvar i allsvenskan. Vi har ett allsvenskt lag från Sundsvall som plötsligt ser ut som ett allsvenskt lag från Sundsvall brukar behöva göra.

Det är närmast obegripligt mycket mer än vi hade efter Kalmar-matchen för två omgångar sedan.

Glöm allt jag skrev om att vilja försätta sig i allsvenskt ide inför matchen. Kom an, AFC! Kom och ta oss, J-Södra!

Låt serien rulla på så snabbt det bara går. Och låt för all del Carlos Gracia fortsätta vara ograciös centralt och låt det rakare spelet mot Linus Hallenius räta ut alla snirkliga frågetecken i höst.

Låt inte Kristinn Steindorsson känna av sitt krånglande knä, låt inte Eric Larsson känna av sin onda höft.

Men låt mig fortsätta kunna känna den här stoltheten över årets GIF-upplaga.

En reaktion på “Närmast obegripligt mycket mer

  1. Ja, den där matchklockan som de hade på Studan var inte den bästa och mest precisa… Att den saknade en ”diod” gjorde att jag tappade tiden flera gånger gjorde ju att matchen kändes oääääändligt lång!

    Skön vinst dock!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *