Det enda man vill ha av livet är ett riktigt bra förkylningsknep

Jag säger inte att jag har skäl att dra serietecknaren Pontus Lundkvist inför rätta.

Jag undrar bara.

Får han porträttera mig utan min aktiva tillåtelse?

Jag tog mig till biblioteket i Sundbyberg idag, för att lämna igen hans (mycket roliga) seriealbum innan bötesbeloppen skulle börjat ticka in: som ett vandrande bevis på att snålheten trumfar hälsan.

Halsen brann nämligen imorse. Inte som en eldsvåda, inte som en skogsbrand som river och sliter med sig allt i sin väg, utan som ett litet värmeljus. En litet retlig låga mitt bland halsmandlarna.

Jag har länge – säkert sedan jag råkat snubbla över någon Familjeliv.se-länk – trott på taktiken att varva hett och iskallt, när det gäller halsont. Att utsätta hela struphuvudet för en chockdoktrin av ömsom hetvatten, ömsom isvatten.

Jag har trott på detta utan större lycka och när jag dessutom varit tvungen att tro på denna teori till tonerna av diverse smädelser från vänner, som dömt ut den som både ovetenskaplig och nästan direkt farlig (»halsen behöver lugn och ro för att återhämta sig!!!«, bölar dem), så är jag inte mindre av en mjukisbyxeklädd vindflöjel än att jag är villig att överge den.

Idag gurglade jag istället halsen i saltat hetvatten, allt på inrådan från en vän som av ganska oklara anledningar – då han själv känns minst lika förkylningsbenägen som mig – självutnämnt som någon form av expert vad gäller sjukdomsreducering.

Till ingen nytta, ska sägas. Ingen! Det äckliga saltvattnet hade inte ens den svalkande placeboeffekt som något riktigt kallt åtminstone unnar struphuvudet.

(Är det här verkligen content, undrar du, men då har du inte ont i halsen just nu. När man däremot har ont i halsen är precis allt content man vill ha sådant som berättar för en vad som fungerar och inte fungerar när man ska reducera sitt halsont. Nästa gång en Pirkt.se-läsare får halsont – vilket kan eller till och med lär sammanfalla med att jag smittat dem på en släktmiddag – så ska den kunna gå hit och åtminstone få reda på vad som inte fungerar.

Kanske är det allt man vill ha av livet: ett riktigt bra förkylningsknep.

Just nu känns det så.)

Men jag tog mig alltså till Sundbyberg. Jag hade på mig den utstyrsel jag nu för tiden alltid har på mig när jag är sjuk och lämnar hemmet. Jag måste först ha haft den på mig under en förkylning, känt att »den här kombinationen av kläder balanserar perfekt på gränsen mellan pösig hemmasittare och samhällsnyttig medborgare« och sedan bara bestämt mig för att det är så jag ska se ut; för nu rycker jag den bara åt mig via muskelminnet så fort halsen bränner.

Ens kläder är dock inte det största problemet med att visa sig ute när man är sjuk (så svårt är det inte att balansera på rätt sida soffpotätgränsen), nej, det är ansiktet.

Det händer någonting i ansiktet. Jag har inte tittat tillräckligt noggrant på tv-reklamerna för ansiktskrämer för att veta vad det är de varnar för: är det matt hud man inte vill ha? Är det fet hud man ska passa sig för? Trött hud???

Vad de än varnar för: så ser jag ut när jag är sjuk. Man ser på långt håll att någonting är fel. Det spelar ingen roll om jag ler, om jag skrattar eller hur jag än försöker dölja det: vid sjukdom är jag ansiktet utåt för icke-välmående. Huden liksom både blänker och är torr på samma gång. Det är som att den lilla värmeljuslågan i halsen värmt upp hela den köttklump som är mitt ansikte och att min nysjuka hud är för dålig på att hantera den nya värmen, som vore huden en billig polyestertröja.

Jag tänkte på det när jag tog bussen hem, att jag kanske borde bli bättre på att lyssna på reklamerna om diverse hudkrämer. Huden är ju, tänkte jag (och känn er inte oroliga för om det knakar i bakhuvudet; det är bara er hjärnkapacitet som vidgas av att få tänka samma stora tankar som jag gör), både mitt ansikte och mitt hår. Eller åtminstone substitut för mitt hår.

All den tid och kraft och inte minst ekonomi som andra lägger på sitt hår borde jag förstås addera till tiden, kraften och ekonomin jag lägger på min hudvård. Vi pratar väl schampo, balsam, oljor?, ja, kanske till och med krämer??? Min hudvårdsbudget borde vara enorm. Jag borde ha en salva för varje problem: en för för fet hud, en för för torr hud, en för för trött hud.

Till och med en för sjuk hud borde jag ha.

Jag lånade hem alla Bodil Malmstens bloggböcker nu. Bibliotek, va. Vilken grej. Så fort man känner att man har lite svårt att skriva – så fort inspirationen tryter och man känner sig dålig, liksom trög i tangentfingrarna och ännu trögare i tanken – så kan vi i Sverige gå till ett bibliotek och med bara sitt personnummer som pant plocka åt sig böcker av människor som man tänker ska inspirera en till stordåd (men som man efter en–två–max tre sidor inser kommer att få en att aldrig ens försöka sig på att skriva igen, för att man bevisligen inte kan).

Jag har hunnit läsa en av dem, hunnit se tre olika SVT Play-dokumentärer och en film, hunnit bada. Ändå är det som att jag inte hunnit någonting. Som om jag simulerat hela dagen, så som man simulerade matcher när man spelade en karriär på något gammalt FIFA-spel.

Jag tror att det är för att det knappt går att räkna dagen i tid när man är sjuk. Timmarna och minuterna fungerar inte som de ska. Tiden går för sakta och för fort.

Den som har ont i halsen och som köpt sig ett paket små Magnum-glassar får räkna tiden i glass.

Jag har nu bara en jordnötsbelupen Magnum-glass kvar av den här dagen.

4 reaktion på “Det enda man vill ha av livet är ett riktigt bra förkylningsknep

  1. Hej på dig, Erik.
    Som ung var jag förkyld relativt ofta och försökte stävja detta med sedvanliga huskurer. Förgäves. Men en kväll i december 2004 innan en viktig träning i Nordichallen hände DET. Jag drack en av de äckligaste drycker som Edward Blom smakat, nämligen vitlöksmjölk. Sedan den dagen har jag inte varit förkyld.

    Recept:
    2 klyftor vitlök
    2 dl mellanmjölk

    Gör såhär:
    *Skala vitlöken och krossa klyftorna i handen.
    *Värm dessa med mjölken.
    * Det är färdigt när mjölken sjuder.

    Krya på dig!

    • Stora tack för tips!!! Jag vet inte om det här ter sig alldeles för desperat, men jag har en lunchbjudning imorgon som jag ogärna skulle ställa in, så jag ska genast ställa mig och koka mig en liten kastrull. Återkommer med rapport.
      Förresten: kommer min andedräkt ha återhämtat sig till lunch imorgon? ”How much garlic milk is too much garlic milk?”, liksom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *