Allt jag önskar mig är en återinförd förmögenhetsskatt

Idag är det den fjärde juli och det kanske inte betyder något särskilt för er, men för en nybliven 27-åring betyder den dagen att man kliver upp extra tidigt, steker på sig en på tok för stor mängd bananpannkakor som man sveper i sig i giriga tuggor tillsammans med en magmunsbrännande mängd kaffe, samtidigt som man förbannat stirrar in i en Facebook-app som ännu inte börjat blinka av »grattis!«-notifikationer.

Sedan lyssnar man lite på P1 och hör att Donald Trump frågat Kim Jong-Un ifall han »inte har nåt bättre att göra med sitt liv« apropå  att han på nytt avfyrat kärnvapenmissiler utanför kusten sin och man tänker liksom »whoa, vänta nu«; den skjutglade diktatorn är antagligen (det verkar lite oklart) bara sex år äldre än mig och ska man nu få kritik för att man slänger bort sitt liv ifall man vid 33 års ålder sitter och fyrar av långdistansmissiler ut på internationellt vatten???

Som det ser ut nu, om jag tittar på min sociala och ekonomiska situation, skaffar jag inte min första långdistansrobot innan jag fyllt 40.

Kanske borde jag ha förberett ett inlägg för min bemärkelsedag för att se vad jag åstadkommit under det tjugosjunde levnadsåret, men nog kan vi snabbt konstatera att det är en del. Den uppbromsande effekt som 27-årsdagen trots allt har (jag har haft en viss ångest eftersom just siffran 27 för mig har symboliserat något sorts definitivt slut på ungdomen) kompenseras till stor del av den framåtrotation jag tycker att jag tillskansat mig genom att hoppa in i det snabbt snurrande hamsterhjul som är en fem-å’t-halvt-årig lärarutbildning.

Hur som helst: det här var mest en liten mjuggdold »gratulationer bedes«-lapp inför det som det här inlägget var tänkt att handla om.

Jag önskar mig inget särskilt i födelsedagsprocent, men som av en händelse så tryckte Länstidningen Östersund min senaste ledarkrönika just idag — så då får vi väl säga att jag önskar mig lite mer beskattning av de allra rikaste.

Jag läste boken »Jakten på skattepengarna« härom veckan och det på-nytt-politiserade mitt synfält; lade till ett skattepolitiskt filter över mina tappar och stavar.

Så här, ungefär, illustrerat genom content-återanvändande från Instagram:

Jag skrev en text med det här filtret för ögonen och ni får hemskt gärna läsa den här.

Och innan invändningarna kommer så vill jag peka på att det är den här individen och hans gelikar som bör beskattas:

Den som sett det klippet och efter det känner att den mannen skattar tillräckligt (jag skulle, enbart genom att skatta hans uppenbara nöjdhet, hans varggrin och hans gungande knäleder uppskatta att han betalar omkring fem procent i skatt) får invända mot artikeln i kommentarsfältet nedan.

2 reaktion på “Allt jag önskar mig är en återinförd förmögenhetsskatt

  1. Om det nu är personer med jetplan du vill öka beskattningen för varför går du då med i ett socialistiskt parti som vill beslagta typ varenda krona varje normal medborgare lyckas tjäna ihop så att det inte längre lönar sig att gå långa utbildningar med höga studieskulder som tack eller jobba några timmar extra? En populist är vad du är som skriver publikfriande krönikor för att plocka billiga poäng.

    • Hmm… du får gärna länka förslagen där V föreslagit en ren konfiskering av vanligt folks intjänade pengar. De är dock de enda som – åtminstone på pappret – driver frågan om återinförd förmögenhetsskatt för folk som med mjuka knäleder dansar ut ur privatchartrade jetflygplan. Och där… kanske… vi kan vara överens om att dessa individer skulle kunna bidra lite mer?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *