Bland handskar, benskydd och häxkonster

Tommy Naurin flög upp mot kryss, ner mot stolpar och hans högerben flög upp när det knappt borde ha varit fysiskt möjligt. 

Kanske är det vad folk tar med sig, efter 0–0 borta mot Norrköping: en högtflygande Tommy Naurin som räddade poäng. 

Men viktigare inför framtiden är att även 3-4-3-formationen flyger.

Jag vet att mellanchefer, inte minst i mediebranschen, brukar kunna slänga sig med dylika termer, när de ska sjösätta nya och inte sällan chansartade projekt: »vi får se om det flyger«. Man slänger ut någon beta-version, man kastar fram ett illa genomarbetat manus till nån live-tv.

Joel Cedergren är förvisso ingen mellanchef som kan höfta till med halvfärdiga idéer hipp som happ. Nej,  efter flera år av luddigt delansvar är han är ytterst ansvarig för resultaten i en allsvensk förening med mångmiljonomsättning. Men ändå var känslan när den baktunga 3-5-2-formationen från de inledande omgångarna tweakades till en oprövad 3-4-3-historia lite densamma: »vi får se om den flyger«.

Och kanske är jag tidigt ute nu; men efter måndagskvällens urstarka poäng borta mot IFK Norrköping på Östgötaporten, där så många lag blivit uppätna under de senaste åren, så vill jag nog konstatera att den gör just det.

3-4-3-formationen flyger.

GIF Sundsvall spelar alltså bara med tre renodlade backar och unnar sig samtidigt hela tre forwards i offensiven. Man behöver inte ha disputerat i allsvensk fotbollstaktik för att lyfta frågeställningen ifall det inte borde te sig lite för offensivt balanserat, speciellt i tuffa bortamatcher som mot AIK senast och mot IFK Norrköping nu på måndagskvällen.

Men nej: den på pappret så offensivt lagda formationen fungerar oerhört bra i just defensiven.

Innan tio minuter var spelade så konstaterade jag att Smajl Suljevic vunnit fler bollar än han gjort under sina tidigare GIF-säsonger tillsammans. Gång på gång försökte IFK-mittbacken Andreas Johansson hitta ytor centralt i banan, men gång på gång slutade uppspelen från den bolltrygge – o, så bolltrygge: till och med hans frisyr osar bolltrygghet – Johansson i gapet på en Suljevic som sällan behövde smälla till sig bollen utan bara stod rätt, ofta i ryggen på en för dagen oprecis Daniel Sjölund.

Genomgående så fungerade utgångspressen, när laget kunde stå högt och inte redan tryckts tillbaka, mycket bra. Speciellt i den första halvleken. IFK Norrköping tvingades gång på gång till mycket enkla bolltapp, när vanligtvis kloka spelare som Sjölund, Niklas Bärkroth och även Andreas Johansson tvingades till hafsigt stressade passningar vid mittlinjen.

Men det var när GIF-pressen satt där den skulle högre upp i banan. De gånger motståndarna väl lyckades spela sig igenom och etablerat tryck fanns samma gamla problematik som jag tycker mig ha sett under alla Cedergrenska år – nämligen den väldiga passiviteten på den egna sista-tredjedelen.  Två gånger om fick exempelvis Christopher Telo stå och måtta högerinlägg från vänstersidan – och två gånger om borde Sebastian Andersson, som såg ut att ha dränerats på självförtroende under vintern, ha nickat bollen i nät bakom Tommy Naurin.

Och det var bara två av chanserna i det yviga chansutbyte som var den första halvleken. Ett tag trodde jag att en renrasig birma smugit upp och gömt sig bakom tv-skärmen, då det osade så oerhört mycket katt kring GIF-målet.

Samtidigt skapade sig bortalaget en mycket respektabel mängd chanser, inte sällan via påpassliga och till synes enkla bollvinster från innermittfältsduon Suljevic och Steindorsson. När Kristinn Steindorsson, en av planens allra bästa, drev upp bollen och släppte ut till Dennis Olsson som smackade in bollen på ett tilslag – som vore det 2014! – så borde det till och med ha stått 0–1 på resultattavlan.

Kristinn Freyr Sigurdsson blir bättre och bättre och känns kanske allra mest given i tremannaanfallet, men ska man kunna ha chansen till tre poäng i någon match så kan man inte fläka sig fram och vräka sådana lägen långt utanför.

Det var ett anfall där det gick undan, där det satsades för fullt i djupled – men om vi ska konstatera att 3-4-3-formationen »flyger« i det stora hela så är det fortfarande inte så att GIF-spelarna flyger fram i kontringsspelet. Nu skapade man en hel del chanser i den första halvleken ändå (Larsson provade med en utlandsproffs-osande direktträff, Morsay testade ett par gånger), men jäklar vad många fina omställningslägen som försvann ut i intet för att det kändes som att den offensiva triaden inte vågade tro på det tillräckligt mycket.

Där finns det, ehm, förbättringspotential. GIF Sundsvall spelar med tre anfallare – knappt någon av dem känns konkret farlig. 3-4-3-formationen har lyft en del saker som inte riktigt fungerade med 3-5-2-varianten; men just själva den offensiva numerären i sig kommer inte att få bollarna att hamna i nätet.

Det gäller att något av anfallsalternativen bröstar upp sig snarast.

Nu behövdes det inte just ikväll, då offensiven till slut (efter tio fina minuter i början av andra) blev en icke-fråga. Till slut handlade allt om vad Tommy Naurin kunde slänga i vägen för sitt stackars utsatta GIF-mål (handskar, benskydd, rena häxkonster). Räddningen på David Moberg-Karlssons närskott är den svettigaste jag sett en GIF-målvakt göra sedan en liggande Fredrik Sundfors lyckades få upp en näve och fullborda en mirakulös dubbelräddning för ett och ett halvt decennium sedan (jag tror att det var Malmö FF hemma, kanske 2002).

0–0 borta mot AIK, följt av detsamma borta mot IFK Norrköping. Totalt fyra raka matcher utan förlust, tre hållna nollor på de fyra senaste.

Visst kan en hel del betecknas som tur och slump, men det ska ett rejält medelpadskt kynne till för att inte kunna finna tillförsikt i de siffrorna. Men när flera tilltänkta bottenkonkurrenter öppnat starkt och serien ser så där äckligt jämn ut så måste man få påminna sig om att GIF Sundsvall – laget som avslutade hösten med att förlora tolv av de tio sista matcherna (källa: känsla) – bara har förlorat två av sju matcher hittills: 0–2 borta mot MFF och 1–2-bottennappet mot Häcken.

Och efter två raka nollor mot toppmotstånd måste man, om så bara för en kväll, få beteckna den offensiva uddlösheten och det gapande hålet efter en målskytt som ett hoppingivande förbättringsområde.

Betygen:

Tommy Naurin +++++

David Moberg-Karlsson blir kanske aldrig densamme.

Marcus Danielsson ++++

Jag har sakta börjat acceptera att han är för bra för den här klubben.

Eric Björkander +++

Räddade upp mycket med sitt fina positionsspel i första, blev lite överspelad i andra.

Noah Sonko Sundberg ++++

Utstrålar en helt annan stabilitet och ett helt annat lugn i år, och de få gånger han blev överspelad (som när Sebastian Andersson fick ta ner bakom honom) räddade han upp det med den äran.

Eric Larsson +++

Det är fint att kunna ha så mycket boll och rulla sig till så många halvchanser när Eric Larsson inte har någon toppdag. Sprang mycket, fick ut lite.

Smajl Suljevic +++

Vann rekordmycket boll genom klokt positionsspel. Sedvanligt fin som relativt tempolös temposättare.

Kristinn Steindorsson ++++

En av hans absolut bästa matcher i GIF-tröjan. Vann, precis som Suljevic, en mängd boll (inte via rena dueller utan genom listiga basketliknande steals) samtidigt som han värderade mycket klokt och bjöd på ett par mackor.

Dennis Olsson ++

Fortsatt försiktig, totalt sett – men vid inspelet till Sigurdsson glimtade han till. Det finns ju någonting där, som nästan legat helt gömt sedan senhösten 2014.

Jonathan Morsay +++

Piggare än tidigare och hotade med ett par skott. Lite ytterligare självförtroende i den kroppen och han skulle kunna Wilson-springa in mål i höst.

Peter Wilson ++

Starkare i duellspelet än… någonsin? Men trots det inte särskilt mycket uträttat.

Kristinn Freyr Sigurdsson +++

Borde suttit jätteläget när Olsson smaskade in bollen på ett tillslag – men i själva spelet tycker jag att han växer, match för match.

2 reaktion på “Bland handskar, benskydd och häxkonster

  1. Lägg därtill det tuffa motståndet vi haft hittills så känns resultaten och poängen ännu bättre

    • Ja, det har varit ett jäkla schema. Det blir minst sagt spännande att se J-Södra hemma härnäst. De har ju faktiskt vunnit den enda match de ska ha vunnit hittills, Giffarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *