Den kontinentala känslan av okända mynt

Jag avslutade den fina delen av första maj (den del då jag inte satt med hjärtat i halsgropen över att sista-minuten-lämna in mitt företags bokföring till Skatteverket) med en mjukglass.

Man vill ju gärna proclaima den här kommande sommaren som sin egen, och oavsett om du är ung eller gammal så tror jag faktiskt att mjukglassen har en fast plats i allas svulstiga sommarplaner. Storvulna sommarplaner må skilja sig på många punkter (de behöver till exempel inte nödvändigtvis kretsa kring just att lära sig spela frolf), men jag tror knappt att den mest tunnhudade av mjölkallergiker kan utesluta mjukglassen ur tankarna om den perfekta sommaren.

Det var kontinentalt att redan i maj månads absoluta begynnelse sitta och lapa glass vid halv-sex-rycket på kvällen, huvud-knä-och-tå-dränkt i ett fortsatt gassande solbad. Det var heller inte icke-kontinentalt att koppen [från: PLATS FÖR BRANDED CONTENT HÄR] innehöll smaker som saltrostade nötter och mynta.

Men det som kändes allra mest kontinentalt med glassavrundningen var när jag skulle till att betala (rätt rejält) för min mynta- och nötpråliga glassbägare. Jag betalade nämligen för första gången på väldigt länge med kontanter; den gamla kvarleva som nu för tiden nästan bara ger sig tillkänna när man besökt kortläsar-befriade barer med bankautomater vid ingången.

Jag sträckte åt glassförsäljaren en hundring och fick tillbaka mynt ett par mynt – som jag inte hade någon aning om vad de var värda!

Man bara pulade ner ett par kopparfärgade småmynt i fickan, liksom rafsade ner pollettblandningen i en obrydd rörelse – precis som man gör när man är utomlands.

På Riksbankens hemsida skriver de om att de nya mynten trycktes upp för att mynten behöver »moderniseras«, att det handlar om »säkerhet« och att nickelallergikerna nu äntligen kommer att kunna Joakim von Anka-dyka huvudstupa ner i valfri binge med nya mynt.

Men nej: jag är ganska säker på att den främsta anledningen till att Sverige tryckt upp nya mynt, som inte en jävel har minsta relation till, är att få till den där älskvärda känslan av att vara utomlands. Riksbanken vill inför sommaren 2017 – den som fler än jag lär försöka proclaima till sin – ge svenskarna chansen att rafsa ner ett gäng penningar i en ficka med den där berusande men samtidigt helt avslappnande känslan av att »vi får se vad det där räcker till sen, om de någonsin kommer fram igen«.

Visst hjälpte den sydeuropeiskt gassande majsolen till och visst såg jag fram emot att trycka trynet ner i en mjukglassbägare – men nog var det de nya, kontinentalt okända tvåkronorna i min ficka som gav mig den där ordentliga framåtrotationen i steget.

2 reaktion på “Den kontinentala känslan av okända mynt

  1. Jag vet att du har det jobbigt men det är ju kulglass på bilden, ingen mjukglass. Nån måtta med gränsöverskridandet för det vara. Det är som att säga att AIK – GIF i söndags var gladfotboll, man blev glad över fotbollen som spelades (eller kanske mest resultatet) men det var ingen gladfotboll för det.

    • Haha, jag gillar den inledande förståelsen – men att din gräns för hur mycket överseende du kan ha går vid att mjukglass-kulglass-felflaggning. Min ursäkt är att jag jobbar åtta timmar per dag och att jag därför verkar som i ett töcken av trötthet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *