Avbetandets tid är förbi

Det var inte bara en Östersundsresa som uppehöll mig och hindrade mig att smattra portalledes förra veckan. I fredags hade jag dessutom tenta i form av salsskrivning, för första gången sedan senhösten 2013 då jag betade av de sista obligatoriska delarna på journalistikprogrammet på Mittuniversitetet innan den gyllne och upphaussade praktikperioden skulle fördelas.

Betade av, ja. Det är exakt så jag minns mina journalistikstudier; ett ständigt avbetande av tråkiga delkurser som bara skulle klaras för att vid regnbågens slut kunna få in en praktiktass i dörrspringan på någon förnäm redaktion.

Av själva studierna minns jag i princip ingenting. Delvis för att mycket av undervisningen kändes tråkig och oengagerande, som om även lärarna visste att den här lektionen bara något vi fyller ut tiden med innan ni får gå på er praktik, men kanske framför allt för att examinationen var så oerhört märkligt utformad.

De bästa, mest ambitiösa och studiemotiverade eleverna satt och övade på ramsor tillsammans inför tentorna. »Kom bara ihåg den här ramsan«, sa dem och började tralla, typ, »ESS–A–U–PE–VE–KÅ«, där varje bokstav förstås stod för ett specifikt ord. »SAUPVK?«, frågade man med en rynkad panna, »är det det vi ska lära oss av den här kursen?«

Japp, det var det.

Allt var ramsor och memorerande. Kunde man de olika ramsorna utan till så hade man lärt sig det man behövde. Lärandet var ett parti memory.

Och när väl salstentan delades ut så visade det sig snabbt att om man bara hade memorerat bokstavsramsan så klarade man den galant. Det var nämligen bara – som jag minns det – korta, raka frågor om »vem gjorde det?« och »när hände det?«; frågor som fick en att börja tralla ramsan i huvudet och förhoppningsvis stanna på rätt bokstav, typ: »KÅ! DET ÄR DET DÄR PÅ KÅ!«.

Men vem mindes någonting av dessa memory-tricks kvällen efter tentan? Jag tror till och med att det var så att man glömde bort vad det där memorerade K:et stod för i samma sekund som man – i iver att hinna skriva medan man fortfarande mindes!!! – analogsmattrade ner det på papper.

Så minns jag journaliststudierna på Mittuniversitetet och så minns jag – vad än värre är!!! – också att det fungerade på gymnasiet. Precis som många av mina klasskamrater kunde jag alltid skjuta upp pluggandet till absolut sista stund för att sedan – dagen innan provet – sitta uppe hela natten och memorera termer till dess att ögonen i princip blödde och Knight Rider gick igång på sexan.

knightrider

Utan att förta mig särskilt mycket gick jag ur gymnasiet med fina betyg. Och jag skulle väl inte gå så långt som till att säga att jag inte minns någonting av det jag lärde mig – men jag är den förste att erkänna att jag har väldiga kunskapsluckor. Så många ämnen som jag vet att jag gått igenom i skolan – men vars nyckelbegrepp jag nött in under en natt och glömt bort på en eftermiddag.

Men i fredags fick jag känna hur det kan vara att göra ett skriftligt prov som inte är ett parti Memory utan ett som verkligen testade ifall man lärt sig det man skulle under dessa tre-fyra veckor; ifall man verkligen tillgodogjort sig kurslitteraturen och grundligt förstått (inte memorerat! förstått!) de centrala begreppen och teorierna – för att kunna använda dessa i olika sammanhang.

Och jag tyckte det var så väldigt roligt. Jag skrev och skrev och skrev till dess att jag fick kramp i handens lilla köttkudde nedanför pekfingret (finns det något sätt att träna upp denna lilla filébit så att den klarar mer än tio minuters pennvevande åt gången???), sedan skrev jag lite till.

Efter fyra timmars skrivande lämnade jag till slut in en tenta där jag försökt applicera döda, begravna och förmultnade teoretikers teorier på dagens svenska samhälle. Det blev, förstår ni, en tenta så vänstervriden att Lars Beckman kommer löpa amok och spontantutta på Gävlebocken ifall han skulle nås av beskedet att den har godkänts.

Jag fick dessutom en liten inblick i det här med betyg och bedömning när Tilde hade sin andra praktikperiod nu i oktober månad, och det verkar som att det går åt rätt håll även på gymnasieskolorna. Det verkar – åtminstone om lärarna följer betygsmatriserna – krävas så väldigt mycket mer djuplodade kunskaper för att få ett A nu än det gjorde för att få ett MVG när jag satt uppe nätterna innan proven.

(Jag fick dessutom ytterligare en inblick under Tildes praktikperiod; nämligen insikten att hon kommer att bli en fantastiskt duktig gymnasielärare.)

HAR DET HÄR BLIVIT EN LÄRARUTBILDNINGSBLOGG???

Inte riktigt än, kanske, men nog borde jag förvarna medelpadska fotbollspappor och övriga intressenter om att det går åt det hållet!!! Pirkt.se har genom dess stolta historia alltid varit en portal som unnat sig att veva iväg tusentals tecken om dagsaktuella händelser – och just i detta nu är jag så insnöad på att bli en bra lärare att jag under min föreläsningsfria måndag bjöd med Tilde till jättemässan Skolforum!!!

(Mer om det i någon annan kanal, kanske!)

Och när vi ändå är inne på gymnasielärarskapet så måste jag bara passa på att nämna Uppdrag Granskning-avsnittet om betygsinflationen i den svenska skolan, där en lärare summerade situationen så här:

ska%cc%88rmavbild-2016-10-17-kl-11-35-58

Han bara sa det, i ett fikarum intill några gamla lärarkollegor som alla bara fortsatte att knapra finska pinnar och sörpla kaffe i stillhet, när situationen efter den kommentaren borde ha urartat åt det här hållet:

burngif

Men nej: ingen, inte ens någon så svältfödd på engagerande utbildning som jag!, kan hålla denna entusiasm uppe under fem och ett halvt års studier – så nog kommer denna portals paraply även fortsättningsvis vara betydligt bredare än lärarfrågor.

(Det här inlägget började, som så många andra, med att jag slog mig ner vid ett vitt ark, kände att jag inte hade vevat iväg någonting på ett tag och därför började fundera på vad som hänt sedan sist.)

En reaktion på “Avbetandets tid är förbi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *