År noll

Det började ju så dåligt, ty matchen mot Gefle IF blåstes igång.

Runar Sigurjonssons fördelarfot sjönk omgående ner mellan mittbackarna, ytterbackarna smög iväg och så sattes det planenliga bollrullandet igång. Rull, rull, rull – upp, ner, ut: upp, ner, ut – samtidigt som Gefle-spelarna knappt syntes till.

Det hade kunnat tolkas som positiva förstaminuter av ett par medelpadska ögon (»kontroll direkt! det här rullar vi hem!«) – om man bokstavligen var född igår.

Men en vet ju.

Så sent som i våras var jag nämligen på Gavlevallen på invigningsdagen och såg Giffarna ta kommandot på precis samma sätt när laget – som kom med råg i ryggen efter att ha tystat 25 000 grönvita på Tele2 Arena – inledde med att rulla ut ett Gefle-gäng som även då tolkades som väldigt passivt.

Men en vet ju.

Förr eller senare dyker något förlupet ner vid en Johan Bertilsson-tass och ganska snart har man en 1–3-förlust i plytet.

Det här gjorde alltså Gefle på ett formstarkt borta-GIF, som då hade näbbdragit såväl ÖSK som Åtvid och Hammarby på tre poäng; tänk då hur blotta tanken på vad dessa lurpassande gästrikar kunde göra på ett hemmaängsligt GIF-lag som fått se sig dolkhuggna av Åtvidaberg och Falkenberg skrämde!!!

En visste ju. 25 år på jordelivet har lärt en ett och annat om hur det ska gå för GIF Sundsvall mot Gefle IF.

Jag trodde det gällde nyblivna 21-åringar också, att de också lärt sig: de var ju ändå tio fyllda när »Sulan« Westlin skrev regelboken på Strömvallen, våren 2005.

Men icke.

Efter sexton år utan seger över Gefle IF sköt Dennis Olsson oss tillbaka till år noll på bara sex minuter. Den välriktade vänsterkanonen i det första halvkrysset avgjorde inte matchen, men det satte en ton som GIF Sundsvall inte vågat slå an mot gästrikarna på hela 2000-talet.

Om Gefle-supportrar inte räknat tiden efter 2–1-segern på Strömvallen 2005 som år e.DW (efter Daniel Westlin) så är det deras förlust; men dessa gångna år från och med våren är nu i medelpadsk fotbollstideräkning f.DO (före Dennis Olsson).

»Jaha«, tänkte Runar Már efter att ha sett Dennis Olssons projektil, »det går alltså« – och så var även han på vippen från att smaska dit ett långskott bakom en skakat vinglig Emil Hedvall.

Marcus Danielsson bjöd förvisso, med matchens enda miss, på 1–1-kontringen men var majestätisk i övrigt och bevisade i samarbetet med Joakim Nilsson att man med fördel kan skicka iväg missnöjda, spelvägrande isländska kollegor med P15-lynne till den kazakiska tundran så fort någon Freddy Borg-belupen klubb vill matcha dennes lön.

Kallblodstravaren Sebastian Rajalakso verkade gå barfota runt om och ångade på som vore han Järvsöfaks.

Och så denne Pa Dibba.

Han sprang sig till en jättechans, till ännu en och till sist – med den för Pa Dibba låga mål/egenskapad jättechans-ration på 1/3 – så skallade han sig in i historieböckerna.

Han kom som en division 3-spelare för drygt fyra år sedan och han har ramlat, han har famlat och han har dömts ut av mig och många andra – ibland har det känts rättmätigt, ibland orättvist, men till syvende och sist alltid onekligen förhastat.

Bara den här säsongens misskavalkader hade kunnat ta knäcken på de flesta psyken, men Pa Dibba verkar skydda sin anfallsskalle bakom en pannlob av stål; så hård att den kan knacka sönder ett decennium av gästrikländsk totaldominans.

dibbasphett

Foto: Anders Thorsell.

Det är år 0 i fotbolls-Norrland.

Och när vi ändå pratar siffror; visst kan vi börja blicka mot ett trevligt 2016?

En reaktion på “År noll

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *