Newmanium

Jag brukar kliva upp vid 10-rycket dagar efter nattjobb: brukar kunna kravla mig upp och uträtta någonting, ingenting stort, men någonting!, på dagarna.

Nu under VM, när jag suttit och lajvgynnat kvällarna igenom; inte sällan mellan 17 och 01, så vaknar jag långt senare. Idag efter 12. En dag förra veckan först efter 13. Alltid mörbultad som David Accam efter en gocartkrock.

För att ni ska kunna förstå varför jag numera är så trött så måste jag be er att titta igenom detta halvminutslånga klipp.


Because the läsarkommentarer never stops. 

Jag kan sitta och titta på en fotbollsmatch och samtidigt skriva vad som händer; den sortens fingerfärdighet har en tangentbordsstinn uppväxt givit mig. Det är inga problem.

Men att se en fotbollsmatch, skriva vad som händer – och samtidigt sålla guld–, nåja!!!, sandkornen från vetekliet bland alla de läsarsynpunkter som stötvis formligen väller in i högerspalten; detta är en ohelig allians som framkallar latent åderbrock.

När tre holländare igår snubblade bort ett öppet mål varpå van Persie sköt via costaricanskt ben upp i ribban så kom nog ett tjog virtuella utrop i sekunden.

Och där ska det sållas och silas.

Ingen vill förstås ha en monolog av en ensam, okänd gynnare. Alla ska med, inte bara Kenta Kofots insiktsfullhet.

Vissa blir gramsna när deras sakliga utrop (”NÄRA!!!!!!!!!”) inte kommer mer, andra blir konkret arga; en tredje kategori blir så fullkomligt tokut att de börjar copy-paste-spamma liveflödet med samma inlägg för att fullkomligt kullkasta hela systemet och skapa total flödesanarki.

It. Never. Stops. The more you godkänner, the more it keeps coming in.

Jag fasade inför denna första VM-fria jobbdag på nära en månad; men när den väl kom kändes den som en befrielse. Att bara få sitta och formulera sina meningar på mer än fyra sekunder, att få ringa och intervjua en annan människa, att få skriva om en ingress och tänka i mer än en halvminut på en matchsammanfattning.

Att luta sig tillbaka och uppskatta en misslyckad Patrik Haginge-skarv till inspark.

Detta har aldrig sagts, lajvgynnarfackförbunden är fortsatt svaga: men det är, om man som jag går in i det med någon Voltairesk inställning om att jag gärna dör i hjärtsvikt för att alla ska få göra sin VM-röst hörd, oerhört stressfullt att sitta och moderera ett VM-lajv.

Hur mår ni själva?

(Detta inlägg skrivs från en uppfälld dator på en relativt tätbefolkad nattbuss. Jag vet inte riktigt hur man definierar ifall man har tappat det, men jag har i sanning tappat det.

Men imorgon ska jag äntligen få se Kopparvallen.

Och än har jag inte klivit in på redaktionen och skjutit ner folk.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *