Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

trotvivel

Mina ögon tårades här. När melodin gick igång; innan han ens börjat sjunga.

Jag har inte gått på knä en enda meter i Göteborg, jag har mest flanerat och ätit sushi, men väl så många år i Sundsvall.

Sedan tårades ögonen igen till ”Du kan gå din egen väg”.

Processed with VSCOcam with m3 preset
En sång på mina läppar. 

En k-k-klassiker. 

Och igen till ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”.

Då var vi fem låtar in i konserten.

Processed with VSCOcam with f2 preset
En fem-plus-spelning if I’ve ever seen one.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit där. Håkan Hellström från Västra Frölunda inför ett fullsatt Ullevi; ojvoj, det är väl den marginellt större motsvarigheten till att Erik Löfgren från Sidsjön fått skriva ett GIF-kåseri på mittuppslaget i Sundsvalls Tidning?

Spelningen tappade viss fart efter två tredjedelar, det ska sägas. Jag blev vid ett tillfälle exalterad när Kapten Röd släpades upp på scenen; det behövdes ny energi. Veronica Maggio klev ut och rev av en avgrundsdjup tolkning av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Pånyttvattnade ögongipor.

När Freddie Wadling leende mullrar fram att ”det här är min kompis Håkan”? Nytt tårflöde.

Men jag gillade slutet av konserten allra bäst. Tilde fick ett migränanfall och vi var tvungna att gå iväg.

Hon satte sig på en lastpall och grät och drack vatten och jag satt lutad över henne med vad som skulle bli en mascarabelupen ny skjorta och Håkan Hellström sjöng ”det är så jag säger det, du är det finaste jag vet”.

Det är så han ska konsumeras, Håkan Hellström.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag hatade filmen. ”Nu kan du få mig så lätt” handlar inte om att stå på varsin sida om en fontän och se varandras silhuetter kyssas; det handlar om att sleva i sig ett trött skrovmål och med vitlökssåsmelerad näbb skicka patetiska lurminer över de lysrörsupplysta borden.

I fredags sprang jag och Tilde från Lillebygrillen mot bussen i regnet med en papptallrik strips och en burk vitlökssås. Genom att springa kutryggigt och skyla stripstallriken med överkroppen försökte jag rädda anrättningen.

Jag spillde förstås ner min nyköpta jacka i vitlökssås. En stor fläck mitt på magen: som om jag blivit stucken med en skräpmatsdolk.

Och jag är ganska säker på att Håkan Hellström skrivit en sång om just det.

Vi lämnade Ullevi till tonerna av extranumren. När jag fick ett par snabbverkande värktabletter av en polis ljöd tonerna av ”Känn ingen sorg i mig Göteborg”.

Jag fick ingen konfetti innanför skjortan, jag satt i en taxi när ”Du är snart där”-outrot rullade; men jag fick mig den bästa konsertupplevelsen jag någonsin haft.

Processed with VSCOcam with g3 preset
Det här var, innan igår, en min jag inte visste att jag hade i arsenalen: det är mitt sol-och-rosé-och-snart-Hellström-på-Ullevi-leende.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Tack, Göteborg. Tack, Håkan Hellström.

(Ja, jag sticker alltid ut näbben ur tågrutor. Ja, även om ingen står där utanför med en kamera. Nej, det hade ingenting att göra med att Blå Tåget hade en Instagram-tävling där man kunde vinna ett presentkort.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *