Jag har ingenting, scrolla vidare

Imorse sov jag till klockan 13. Detta efter ett jobbpass, det andra av de fem raka passen.
Det är olikt mig: jag brukar försöka klamra mig upp för den slippriga dagskanten vid tiorycket. Kanske elva. Aldrig ett.

Min kropp håller väl på att kapitulera, antar jag. Vid ettuppvaknande finns heller inte tid för tillagning av både lunch och medhavd middagslåda av folket, därför var jag tvungen att haka på Burger King-tåget.
Det är inte så mycket en metafor som ett faktiskt lemmeltåg från redaktionen.

Det finns fyra skeden i livet då det är riktigt tillfredsställande med ett snabbare skrovmål.
1) Efter fotbollssegern. ”OM jag ska ha extra mozzarella-sticks? Vad är DET ens för en fråga?”-lyckan är inte att underskatta.
2) Vid fylla.
3) Efter eller under en flytt.
Annars är det bara menlös bukfylla.

>20140512-023318.jpg

Min kropp håller helt klart på att kapsejsa. Dess kapten – min hjärna – har redan lämnat in, snabbare än salig Costa Concordia-kapten.

Imorse vaknade jag upp och mindes jag vad jag drömt om: att jag varit på en undersökning av hjärnan där en övertydlig läkare visat min hjärnfrekvens på en skärm. Bara den ena hjärnhalvan fungerade nu, förklarade han, den andra helt upphört med all verksamhet sedan halvannan vecka tillbaka.

Jag vaknade upp och förstod helt logiken i detta: tog det för sanning.
Nu är klockan 02:19 och innerst inne tror (hoppas?) jag tror fortfarande att det har hänt; att det är så, att halva min hjärna bara valt att slockna.

Bara att jag återger drömmar pekar väl också ditåt.

GIF? Ett genidrag, förstås, av firma Cedergren/Franzén att se till att laget inte blev dumdristiga och gick ifrån till 3–0: det misstaget gör man inte om.
Med tryggare 2–1 med sig in i paus blev det aldrig farligt, och man måste imponeras av alla de sätt som det här laget kan göra mål på.
Vilket lag i den här svaga Superettan ska försvara mot 2–0-målets klapp-klapp med tillhörande straffområdsinstormning? Eller hindra Jon Gudni och Johan Eklund att tillsammans vinna nickduellen på en överlång hörnvariant?

Efter den här våren är det något av ett under hur Rúnar Már kunde slängas direkt in i frysfacket ifjol. Men det är väl den isländska startsträckan: landsmannen i GIF-backlinjen behövde ju dryga året på sig att slå ut i full blom*.
*= OBS: Åsyftar ej Sverrir.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *