Poolkantat

En svensk satte ett knä i näbben på en engelsman – och fullvuxna karlar formligen tjuter av glädje?, upprymdhet?, nationalism?, fördämd aggression? Jag vet inte, men folk älskar knän i ansikten. Jag kan inte alla termer; men jag förstod att allt som The Mauler vidrörde med sitt knä blev till guld för Sportbladet.se.

Jag kan inte heller alla UFC-termer; men man vet ju att ett näbbknä är trassel för mottagaren.

Jag tycker verkligen att man måste må lite dåligt när The Mauler slår de två sista slagen i ansiktet på en liggande, utslagen britt. Man måste, om man ska kunna kategorisera sig som en välmående individ. Annars tjuter varningsklockorna.

En viss kontrast från gårdagens kvinnodags-förstasida till en förstasida som i morgon (antar jag, jag hann inte se den) porträtterar hur en svensk machoman knäar en brittisk machoman i huvudet så att hjärncellerna klyvs i tu.

Ni såg väl att Sportbladet för en dag, Internationella Kvinnodagen, bara innehöll damidrott? Jag tror inte ens att man blev så nedringda av ilskna mansvurmare. Det går framåt, så sakteliga.

Jag tycker att det var fint. Det är förstås ingen lösning, det är förstås ingenting, men man kan välja att göra något eller man kan välja att göra inget. Och Sportbladet gjorde något.

Jublas det, förresten, om någon sätter ett knä i huvudet på en nemesis utanför Bamsegrillen i Munksund, vid halv-fyra-rycket en fredagsnatt? Förmodligen inte. Och då ska man som UFC-lekman veta att det är svårare att få in ett bra knä med en räksalladsmelerad mosbricka i ena näven.

Nej, inte ens längst in i min rakade mittbackssjäl kan jag finna någonting som går igång på UFC.

Annars då? Ludvig Sundström och hans kompanjoner i Hudiksvalls FF – som slog ut Selånger i sommarens förkval! – hade det, hm, tungt i Svenska Cupen i eftermiddags. Bara Robin Söder gjorde fem mål på stackars HuFF. Totalt 0–10, och då ska man veta att förre GIF-målvakten Niclas Larsson stundtals storspelade i kassen.

”Ludde” fick dock fin tv-exponering; sitt namn upprabblat av ingen mindre än David Fjäll samtidigt som kameran zoomade in honom. Exponeringsläget dock inte det allra mest gynnsamma: Sundström hade kramp, HuFF inga byten kvar – och dessutom 0–8 i baken. Men med de tio-femton SVT Play-sekunderna ska väl Innocent Sven eller någon annan oregistrerad gynnare på den nu helt oreglerade gynnarmarknaden kunna gräva fram något poolkantat kontrakt i cypriotiska andraligan.

På tal om agenter: vem fick Niclas Elving, 28, från Gunnilse och Division II Västra Götaland till – Nicaragua? Den agenten vill jag ha korn på.

Det är så lite man vet om samtiden ibland, förresten. Som i dag: då skulle jag ha varit i Örebro. Hela dagen. Men jag satt i Stockholm, på Västra Järnvägsgatan 23. Detta uppdagades efter en dryg period mellan Örebro och Linköpings HC. ”Vem är i Örebro?”, frågade någon. ”Det är… Erik Löfgren”, sa nattchefen.

Eftersom Kristoffer Bergström var utsänd till Holmenkollen så behövde jag inte fäkta med legitimation och födelseattest för att bevisa att det var Erik Löfgren som satt framför dem på redaktionen. Något hade blivit fel och jag kan, då ingen yppat ett ord om Örebro till mig, inte känna mig alltför skyldig. Nog för att jag har vissa krämpor i min sargade kropp – men ”jag-borde-vara-i-Örebro”-ilningen i höftpartiet har aldrig gjort sig påmind.

Får man så här i nattetid, med stolt tonering!!!, påpeka att jag inte såg en enda ruta från årets schlagercirkus? Inte. En. Totalt schlagerembargo. Som vore jag en fientligt inställd anti-mellorobot.

Nu fick jag reda på att min mycket nära vän Rikard, får jag – trots mitt råbarkade mittbacksyttre – kalla honom min bästis?, fyller 26. Tvåa-sexa.

En sådan fräckhet; bara kasta vår snabbt skenande ålderdom i näbben på mig, helt utan förvarning.

Tjugosex. Ojvoj. Det var ju bara i går som han satte sig i bilen på väg till Medskogsträningen  och använde ”hallå, hallå” som öppningsfras, något jag – i egenskap av två år yngre, storögt kid i desperat jakt på ett eget uttryck – tog till mig. Sedan dess hälsade jag med ”hallå, hallå” i säkert tio år.

Det här inlägget är sponsrat av 01.28-fredagsnattspendeln.

Vi avslutar genom att låta Ivor Cutler sjunga några sanningens ord:

3 reaktion på “Poolkantat

  1. ”Samtidigt är en del av lockelsen med MMA att det som sker i buren känns primitivt – trots att det är kontrollerat och (enligt många utövare) lika taktikbaserat som schack. I boken ”MMA – Sweet violence” skriver journalisten Kerstin Fredholm, som följt sporten på nära håll, att blodsutgjutelsen ibland har en upplyftande effekt på henne: ”Som åskådare upplever jag något genuint med en blodig match. Blodet blir ett konkret bevis på modet att våga utsätta sig i vår plastiga och anemiska tillvaro där det är viktigare att undvika döden än att leva. Blodet blir som en hyllning till livet.”
    /Från Strages reportage om The Mauler.

    Fredholm sätter fingret på något! ”Äktheten” eller vad man nu ska kalla det. Och det blir hela tiden fler och fler modiga kvinnor som får uppmärksamhet inom denna sport.

  2. Poängen är väl att det inte modigt inte borde behöva vara kopplat till primitiva våldsutgjutelser. Människan har genom sin historia bevisat att de har ett stort våldskapital som de kan tulla på om de skulle behöva. Vi behöver inte uppmuntra det mer, eller? Och om man nu vill det så har vi otaliga krigshärdar med verkligt våld, men det orkar vi inte ta till oss, det är tryggare med folk i en bur som tar ut våra aggressioner på nån annan.

    • Mod behöver givetvis inte enbart kopplas till våld. Det tror jag inte att någon verkligen påstår.
      Och självklart handlar en stor del av MMA om att få ut aggressioner, men det här är fighters som sekunder efter en match kramar om varandra och alltid hyser största respekt för varandra.

      Jag håller med Fredholm att det finns något primitivt och väldigt äkta i den här sporten och vad ditt svammel om krig har med saken att göra tänker jag inte ens försöka förstå.
      Du har din kropp och enbart din kropp att arbeta med. Under en koncentrerad tidsram går du som mänsklig varelse helt in i nuet där och då. Där i ligger storheten i sporten, precis som med många andra fysiska aktiviteter där du ger allt.

      Det sker på lika villkor. Med många fler regler än folk tycks tro, och med en domare som har två vakande ögon över fighten. Jag ser inte anledningen till att döma ut sporten? Men men.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *