These streets will never look the same

Jag sitter i en taxi. Lyssna inte på mig. Inga sanna ord har någonsin yppats i en taxi.

Det här kommer slå bakut, jag känner det på mig. Skattmasen kommer ta mig vid anklarna och skala mig ren på polletter inför en grymtande pöbel. ”Fattighjon skola inte åka taxi!”, kommer han gasta och predika om förmånsbeskattningar och om det sura äpplet till mervärdesskatt som alla taxiåkare slutligen ska bita i.

Alla tidigare år har jag varit tvungen att mindervärdesskatta. Vad det nu betyder.

Nåväl. Nu sitter jag här. Ser taxametern rulla på. Jag måste lova mig själv att alldeles oavsett om jag skulle vispa upp mig i det ekonomiska smöret (genom, säg, ett sent Doncaster-mål i Match 12 eller… nej: detta Doncaster-mål är chansen) så får jag aldrig bli bekväm med att se en taxameter rulla på.

Min visstidssnåldom är inte intellektuell, den är själslig. Vad nu det betyder.

Vad betyder någonting genom ett taxifönster?

Det här blir mycket dyrare än jag kunnat tänka mig. Jag håller i detta nu på att sänka hela Schibsted-koncernen. Chauffören måste ha dragit variatorbrickan på taxametern.

Det här gör jag aldrig om. Det blir lördagsnattbuss i morgon. Jag får ta en mosbricka i nacken och ett vedervärdigt fylldomsskränande.

Jag mår dåligt nu. Jag hade kunnat åka jetpack till Sundsvall för de här pengarna. Och bott på Knaust. Och hyrt en bättre ardenner och ridit upp för trappan, och betalat för saneringen av krakens spillning.

Allt detta är lögn. Inga sanningar skrivs härifrån.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *