”How would I know which one is me?”

Då är vi tillbaka på nattbussen, 591:an mot Livgardet.

Allt är som vanligt, ingenting är som vanligt. Jag ska nämligen inte längre hoppa av i Berghem, strax efter Jakobsbergs station, utan vid… en hållplats intill en lång trappa, strax innan Kallhälls station.

Säger det här er något? Är Ni min mor så är svaret nej: då bor ni i Sundsvall. Är Ni från Stockholm så är väl också svaret nej: jag har lärt mig att gemene stockholmare inte har någon koll längsmed pendeltågslinjen, än mindre längsmed nattbusslinjen.

Vi har hur som helst flyttat, jag och Tilde. Till Vackra Kallhäll. Det är inte Norrlands Huvudstad, men väl Järfällas… andraort?

Jag har nu öppnat alla de digra papp- och plastknyten jag med stor frenesi slog in inför flytten från Sundsvall.

Så mycket omsorg kan aldrig ha lagts på transportsäkerheten för några skåpfull billigt porslin.

Jag hade slagit in ett rivjärn i mången varv. Både tejp och plast, så att inte rivjärnet skulle skadas. Men jag minns att jag tyckte det var så roligt att slå in saker. Jag vevade med plastfilten runt, runt som en salig mumifierare. Jag måste ha någon form av packningsorienterad bokstavsdiagnos.

Inte lika roligt att öppna alltsammans; finna en gammal filtallrik under åtta lager papp. Det var, antar jag, lite som juleafton hos en frikyrklig orienterarfamilj.

I dag träffade jag för första gången Kristoffer Bergström, min kollega som är identiskt lik mig så till den milda grad att vi är en och densamma individ, allt enligt en datagrossist i Sundbyberg.

Jag var förstås lite orolig inför mötet. Worlds were colliding. Jag tänkte en del på det klassiska Karl Pilkington-citatet när de pratar om dubbelgångare och Karl bestämt menar att han inte skulle vilja träffa en exakt kopia av sig själv med motiveringen ”how would I know which one is me?”.

Men det gick bra.

Han är mycket trevlig, Kristoffer Bergström.

Det tog Rasmus Bengtsson 77 sekunder att spela sig ur ett svenskt landslag. Det måste vara något slags rekord. Man kan inte leva på fina fötter allena, meddelade Mevlut Erdinc med all önskvärd tydlighet. Rasmus stod där med det röda skägget i brevlådan, som om sett en Hakan Sükur-vålnad.

Hade det bara handlat om uppspel och välvillig tankekraft här i livet, lille Rasmus, ja, då hade nästan Erik Löfgren kunnat göra 3-4 minuter i Superettan. Men bara nästan.

(En gång ska jag i detta forum yppa anekdoten om n’gästboken. Men inte på en nattbuss genom Bagartorp.)

Jag fick i dag den odiskutabla äran att sammanställa Vi Fem-enkäten på Aftonbladets baksida. Det blev, förstås, en fråga om Ryssen. Kan man i dessa tider fråga medmänniskor om annat än Ryssen?

Fyra okända människor ska kompletteras med en känd. Jag  valde, ja, handplockade!, Jan Johansen.

Han var mycket trevlig, Jan. Han hade aldrig gjort lumpen och ångrade sig lite. Jag borde sagt något till tröst, mågot om hur Se På Mig genom åren lugnat massorna mer än en pansarklädd menig Johansen, men jag fann inte orden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *