GIF, GIF, Giffarna, vart har vi årets Giffarna?

Bara 3096 åskådare tog sig till Norrporten Arena för att se kvalrysaren. 

Redan tidigt stod det alltså klart att den här staden inte förtjänar Allsvenskan. 

Efter nittio minuter? 

Att inte heller laget egentligen förtjänar det. 

Jag hade inga stora förhoppningar på förhand.

Jag tänkte att vi hade ett par GIF-bollar i den Halmstadsdominerade långbollstombola som skulle avgöra vilket av två dåliga lag som skulle försöka spela allsvenskt nästa år.

Men just när tombolan skulle snurras igång så tog Daniel Sliper emot bollen på bröstet, väntade metodiskt ner bollen – och vänstersparkade omkull hela bingokulissen.

sliparn
Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com

Där och då ville jag föda Slipers förstfödde och bosätta oss i ett litet självförsörjande krukmakeri nere i Svalöv.

Det var ett mål som egentligen inte görs.

Och det var framför allt en start som inte fås.

Någon minut senare Premier League-flög Dennis Olsson in i en närkamp så att det nästan small i benpiporna på hans reflexgula motståndare – på precis det där sättet som ingen flög in i dueller i 3–0-förlusten på Örjans Vall ifjol. Och man tänkte att… ja, kanske.

”Så stor skillnad är det inte på ett Halmstad och ett taggat, drömstartande Giffarna”, tänkte man.

Men jo, fan – över nittio minuter så var det trots allt en ganska stor skillnad. 

Jag tycker att Halmstads BK är ett ytterst begränsat allsvenskt lag – men man har ändå ett mycket tydligare grundspel än årets GIF Sundsvall.

Eller… tydligare och tydligare. Man försöker rulla sig runt till yttermittfältare som skickar in inlägg – och fungerar inte det så har man två tunga forwards som jobbar tillsammans (nyckelord i ett 4-4-2-spel) på allt som kommer i deras väg. Man har en tung Andreas Landgren-fyrkant på innermittfältet (att han värvades till Udinese – med en av svensk elitfotbolls allra minst kontinentala kroppsdynamik!).

Halmstads BK har i alla fall något sorts grundspel. Man vet ungefär var man har dem.

Man vet inte vart man har GIF Sundsvall. Inte i kväll, inte i går, inte i år.

Det går inte att skönja en offensiv grundidé i årets GIF-lag. Det är bollrull från ytterback till mittback, mittback till mittback, eventuellt upp till en innermittfältare, tillbaka till mittback, ytterback och så ofrånkomligen – den långa bollen.

Den ganska planlösa, långa bollen: på total chans och Johan Eklund-vinst och Johan Eklund-förlust.

Och intill Eklund så saknas det ju dessutom ett vettigt komplement. Jag var kritisk till att Chenouffi flyttades från innermittfältet – vad gjorde att Maripuu, petad hela senhösten, skulle in igen? – men med facit i hand så ska vi nog vara tacksamma. En Adam Chenouffi som vaknar på dagens bolltappar-sida vill man inte ha på ett defensivt orienterat innermittfält. Han hade en väldigt tung kväll.

Det var förvisso ett overkligt 1–1-mål Gudjón Baldvinsson smällde dit – ett buggmål som om det hänt i ett likande FM-skede fått en att lämna igen spelet – men islänningen hade fått skjuta in sig, redan i den första halvleken. Och då hade ändå Stefan Ålander (framför allt: kaptenen var klart bäst i GIF) och Jon Gúdni Fjóluson (efter en något trög förstahalva) gjort det bra mot Baldvinsson och Boman: klivit in framför vid uppspelen och varit allmänt offensiva och aggressiva i sitt försvarsspel.

eklund
GIF:s styrkor fungerade. Johan Eklund gör en bra match och kämpar på med det han får fördelat sig, och Ålander och Fjóluson rensade undan nästan allt från eget straffområde. 

Det är i det stora hela det faller; i hela grundtanken. 

Nästan hela säsongen har jag känt att jag inte riktigt vet vilken typ av lag jag håller på; framför allt inte efter att Arí Skúlason lämnade.  Lag som låter sitt bollinnehav styras av Ari Skúlason kommer att åtminstone försöka lansera sig som spelande.

I dag är GIF, som jag skrev innan matchen, ett spelande lag som lyfter långt. Som inte spelar ut lag, som inte kämpar ner lag (utan ställer upp med Maripuu eller Chenouffi på innermittfältet) – men som på något sätt skrapat ihop nog poäng för att ta sig till ett kvalspel.

Vi ska vara tacksamma för det – vi har fortfarande, även efter i dag, en chans på Allsvenskan – men vi måste också ifrågasätta det.

Det här är väl inte frågan att ställa i november; men om det här laget tar sig till Allsvenskan, via någon turlig skarv eller ett klungspel (eller en Daniel Sliper-drömvolley: det är tydligen ett alternativ) på Örjans Vall – vad ska vi då göra där? 

Äsch: så kan vi inte avsluta.

Det är nittionånting minuter kvar. Klart vi vill till Allsvenskan. Jag vet inte med vad – men jag vet att jag vill dit. 

Och Stig Wiklund, GIF:s mentala coach, berättar gärna om hur hans klient Johan Olsson stakade hem VM-femmilen trots kramp i båda underarmarna…

Skärmavbild 2013-11-06 kl. 22.18.56
… då kan han väl få Johan Eklund att knoppa dit en liten matchavgörande fotboll.

Trots rejäl uppförsbacke.

En reaktion på “GIF, GIF, Giffarna, vart har vi årets Giffarna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *