Innelistan och Kasslerlistan, vecka 42:

innelistan

1. Tilde Jansson (ÅT)

Det damp för ovanlighetens skull ner en kommentar i kommentarsfältet i veckan – på ett gammalt inlägg.

Jag lyssnar alltid ivrigt och lyhört till eventuella synpunkter – speciellt om kommentaren kommer från ett respektingivande nick; som, i det här fallet, DeathSlayer94:

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 23.25.47
Om nu en udd kan förlora sin spets så är det precis det som har hänt Pirkt.se.

Pirkt.se:s udd har förlorat sin spets.

Det som bara för något halvår sedan var ett tillförlitligt vattenhål för grånad och misär – ett ändlöst Festivus-gästabud med ”Airing of Grievances” – har på något sätt, märkbart eller icke märkbart, förändrats i dess grundvalar.

hej2
Allt på grund av den här damen.

Och visst, jag har ett par grävande journalistiska bloggidéer liggande som kanske hade kunnat generera ett par guldspadar vid det här laget om jag haft mer egentid – men hon är värd det försakandet och så mycket mer.

”Du är värd mer än utredande blogggräv om Fredrik ’Fredrik’ Söderströms artistnamn” – ojvoj: är det inte vad alla unga möer drömmer om att få höra?

Jag är, för att travestera den gode – men ack, så lidande – Werther, glad och lycklig och följaktligen en usel bloggare.

(Genom att jag just refererade till ett 1700-talsverk är jag också, märker jag, en usel människa.)

2. Lukas Moodysson (NY)

moodysson
Vi måste gå samman och stötta – inte svensk film!: utan bra svensk film.

Vi kan för all del piratkopiera Colin Nutleys alla verk, skriva ut filmerna på CD-ROM och sedan tapetsera staden med dem – men vi måste betala och stötta de få bra svenska filmer som släpps.

Jag gillade verkligen ”Vi är bäst!”, Lukas Moodyssons fina, upplyftande film om tre tolv-trettonåriga tjejer som startar ett punkband.

Fyra plus. ++++. Jag älskar, älskar!!!, hur pappan säger ”här var det kyckling!” vid middagsbordet, efter åratal på vift. Jag älskar hur den ene 12-årige punksnubben ser ut: hur mycket forntid det är över hans näbb. Det görs inte sådana ansikten längre.

Allt är så genomarbetat, alla detaljer, alla små dialoger; och vi njöt i fulla drag – alla vi fyra i publiken.

IMG_20131016_202025
Visst; det var en onsdagskväll, men vi var fyra stycken – jag och Tilde och ett annat par, strax bakom (å, så roligt om min resliga skalp skymde deras sikt) i Sundsvalls stads största biosalong, med 360 platser.

En beläggning på dryga 1%.

Lukas – och hans lilla ytterfil av den svenska deckar- och Colin Nutley-dominerade filmindustrin – är värd mer än så.

Gå och se den.

3. Thomas Hundertpfund (NY)

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.30.04
Hur kan detta ha undgått mitt vakande öga; det som rullar, likt Saurons över Mordor, genom sportsändningar och över laguppställningar i ständig jakt på bra namn.

Thomas Hundertpfund i Timrå IK, alltså. Hundert! Pfund! Sammanslaget!

Thomas är österrikare och förutom att han spräckte sin målnolla för Timrå IK i onsdags så är han innehavare av en av länets allra mest mjölkvita näbbar.

Och ett av hela seriens läckraste efternamn.

4. Mikael Grill Pettersson (NY)

mickegrill
Så här ska en journalist se ut. Vem som helst kan sitta och dra fabler in i mitt aningslösa, naiva nylle; men försök dra en vals när du stirrar in i ovanstående näbb, den som kan.

Vi hade SVT Rapports Mikael Grill Pettersson som gästföreläsare i en hel vecka.

Och det var bra och givande och så, absolut – men det är inte det allena som borgar för en fjärdeplats på innelistan.

Nej: Mikael är med på liknande premisser som österrikaren Hundertpfund (Hundert! Och! Pfund!) ovan. Mikael Grill Pettersson lever nämligen i ett namnmässig drömvärld.

En drömvärld där han aldrig, under en hel vecka av föreläsningar, anser det nödvändigt att redogöra varför han har en grill som mellannamn – och där man helt i förbifarten kan referera till ”min vän Backa Elias Bondpä”.

Jag vill leva i Mikaels värld.

5. Erik Häggström (5)

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.56.19
Här, till höger, har vi en ung Erik Häggström tillsammans med sin sprejmålade ren, som han kärleksfullt valt att döpa till ”149”.

Och utöver avslöjandet av sitt samiska arv så har han under veckan hunnit berätta om hur hans klasskamrat ”doppade kuken i lärarens kaffekopp och åkte hem på sin skoter” – en anekdot som för alltid omvänt mig till en termosdrickande lärare.

Under torsdagen fick han, som grädde på moset, avrunda webb-tv-veckan med att intervjua succéförfattaren och jokern Henrik Fexéus…

IMG_20131017_102248
… och Häggström hade nog klättrat ytterligare på denna innelista om det inte vore för att han vägrade följa instruktioner och kickstarta intervjun med den nu kostymprydde, framgångsrike författaren genom att yppa den bevingade inledningen: ”Henrik, du som är sprungen ur en gycklarkultur…”

Henrik Fexéus har nämligen jobbat som både trollkarl och discjockey – den luddigaste bakgrund en människa kan ha – innan han började göra en förmögenhet på att påstå att han kan läsa tankar.

kassler
1. Erik Hamrén (ÅT)

hamren
En av mina fåtaliga egenskaper på fotbollsplanen – månne min enda – lägger jag grund i tevesoffan.

Jag studerar noggrant hur bättre, så mycket bättre, fotbollsspelare gör i olika situationer och försöker att lära mig.

I går, i början av den andra halvleken, så vände Sverige på spelet i backlinjen. Martin Olsson spelade upp på en felvänd Rasmus Elm som genskjöt den tyske anfallaren Kruses höga press genom att passa bollen diagonalt bakåt till Per Nilsson, som stod helt fri – med tjugo-. tjugofem meter till närmsta tysk.

Min uppmärksamhet skärptes.

Hur gör en mittback i ett tillbakapressat – totalt underlägset! – lag när man för en stund får låna bollen i en opressad situation?

Hur ska en mittback göra?

Tar han några steg fram och slår en väl avvägd färdballad mot en kant? Rullar han bollen kort och överlåter uppspelsansvaret till en innermittfältare?

Per Nilsson tog bollen framåt, trevande – rakt mot en tysk.

Jag blev ännu mer skärpt i min tevesoffa. Tänker att ”så där hade inte jag vågat göra”. Han går alltså rakt emot en motståndare, med boll, som mittback – kortar alla spelavstånd till innermittfältet, avskärmar den enkla passningen till ytterbacken.

Screen shot 2013-10-16 at 12.59.50 PM
Till och med det enkla rullet till mittbackskollegan – det som vi enkla mittbackar överanvänder så oerhört – avskärmas helt.

”Spännande”, tänkte jag, ”och vågat”.

”Det är därför han är där – och jag är matematiskt ute ur Division I med två omgångar kvar.”

Sedan går det som det går.

pelle
Visst: Rasmus Elm ska sjunka ner och avlasta bättre, ta sitt mittfältiga ansvar, men Per Nilsson sätter självmant sina svenskfostrade mittbacksfötter i en situation som Thiago Silva känt sig obekväm i.

Jag tror inte att han gör så i det tyska ligaspelet – det är ju ett frapperande juniormisstag – utan jag tror att någonting har inpräntats i honom.

”Shining!, grabbar, shining!”, itutat av en scarfprydd populist.

Några minuter senare:

Mikael Antonsson slår knut på sig själv med bollen, snubblar till – han har hittat rytmen hos en vådaskjuten älgtjur – samtidigt som ett par tyskar skyndar till.

Men så hittar han styrsel på sin kropp igen, med någon meter tillgodo på tyskarna, vänd mot det egna målet.

Istället för att vara överlycklig över att ha återfått balansen och fått chansen att skicka iväg bollen (eller rulla hem den så att målvakten kan skicka iväg en färdballad) och undvika denna fadäsernas fadäs så lyssnar Mikael Antonsson till det som ringer i hans öron.

”Shining!, grabbar, shining!”

Skärmavbild 2013-10-18 kl. 08.00.01
Den 32-årige mittbacken väljer att – i en nyck av total omdömeslöshet och brist på självinsikt – att trotsa sin ryggmärgs ”bort med bollen”-reflex för att istället, någon minut efter Pelle Nilsson-fadäsen, försöka dribbla sig runt den marginellt mer rappfotade Mario Götze.

bigmistake

Men ganska logiskt.

Ingen tränare i världen kan få mittbackar att så uppenbart tappa fattningen om sig själva och sin mittbacksuppgift som Erik Hamrén.

Det spelar ingen roll hur mycket Jonas Olsson imponerar i WBA, hur stabil Pelle är i Tyskland – svenska mittbackar tappas på all form och allt självförtroende när man får på sig ett landslagsemblem.

Inte av tradition – nej, vi är av tradition ett landslag där en Andreas Jakobsson har kunnat kastas in med några minuters varsel för att växa ut till en vägg – men av Erik Hamréns shining-ledarskap.

Denna oförlåtliga mittbacksinsats och -samarbete måste alltså förlåtas till playoff-spelet.

Det är där vi sitter.

2. Dagbladet (ÅT)

Efter åratal som trogen prenumerant sa så slutligen min far upp prenumerationen av Dagbladet.

Och jag kan inte klandra honom.

I veckan (i onsdags, tror jag att det var) tog jag med en fysisk upplaga av Dagbladet till skolan, för att i lugn och ro läsa på förmiddagskvisten – tillsammans med mitt Erik Häggström-försedda Zoega-kaffe.

Jag bläddrade mig så sakteliga fram till sportsidorna och möttes av 1 (EN!) redaktionell nyhetssida om en innebandytränare som återvänt till Sundsvall (en Sundsvalls Tidnings-artikel). Därefter var andra halvan av det första sportuppslaget fyllt av en Bosse Eklöf-krönika (där man kan läsa allt om hur Bosses hästar gått i veckan och om Rutger Palema går med helstängt huvudlag till helgen), och på det efterföljande uppslaget var det någon form av spel- och resultatbörs.

En sportsida.

Jag kan inte klandra min far.

Jag kan nämligen inte se vilka människor som ska behålla båda dagstidningarna.

Och om man nu är tvungen att välja bort någon av dem så ser jag inte vilken människa, hur genomröd man än må vara i själen, som bestämmer sig för att ha kvar Dagbladet.

Tyvärr.

3. Avicii (NY)

avicii
Jag har förstås stört mig på den här countryosande housedängan sedan första gången jag hörde den.

Förstås, ty jag är inte mer än människa.

Men jag har aldrig bemödat mig att googla på vem som ligger bakom bedrövelsen.

Jag har hela tiden antagit att Rednex släppt någon gammal outgiven B-sida – eller att låten är en del i lanseringen av Stiftelsens nya engelskspråkiga avdelning.

I veckan fick jag dock reda på att det är Avicii som är upphovsman till detta depraverade musikstycke. Denne Avicii som hyllats unisont världen över, som toppat alla listor och som prydde det omslag av Café som jag möttes av när min mor sa att ”du har fått en tidning” och jag förväntade mig den senaste Offside-luntan (jag har sällan blivit så besviken).

Kära medmänniskor: vad är det här? Är det det här ni vill ha?

Avicii – heter han så? Hoppas. Typ Ulf Avicii? – är barnet som fått gå lös på glassbuffén och naivt blandat alla smaker man gillar i en strut. ”Åh! House som är så gott! Å country!”

Barn kombinerar dåliga strutar världen över, året om – utan att världen påverkas nämnvärt.

Nu dansar hela världen efter denne Aviciis bedrövligt komponerade pipa.

Allvarligt, världen, vi är bättre än så här: en enkel datornörd med mössa ska inte få jordens hela befolkning att leka cowboys. När refrängen går igång är det som att någon kickar till ett kreatur i sidan med båda ormskinnsskornas klackar – och galopperar iväg på en skenande ko.

Och så ropar hela världen ett unisont ”yiiiha!”.

Fy fan.

4. Kockarnas Kamp (NY)

Jag har den största förståelse för boomen av matlagningsprogram av tävlingskaraktär.

Men att samla Sveriges absolut bästa kockar? Och låta dem tävla?

Å, så spännande! Ska det bli ”superduperdupergott” eller bara ”superdupergott”?

Lägg därtill faktumet att programmet bistår landets samlade rubriksättartrojka med dylika icke-ord att kasta i våra plyten:

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.44.50

5. Tobias Hysén (ÅT)

tobbe
Noll mål mot Mattias Hugosson. Noll mål mot Stojan Lukic.

Och så – förstås! – två mål mot Manuel Neuer.

Efter att jag förlade en polletthög på påståendet att Tobias Hysén skulle vinna den allsvenska skytteligan så den gode Tobias agerat isskulptur framför mål; men när motståndet är bytt från Olof Mård till Mats Hummels så stänker förstås Tobias Hysén dit kliniska mellan-benen-avslut och klingande rena helvolleyträffar bakom världens bästa målvakt.

Till ingen resultatmässig nytta, förstås, annat än att visa upp att han (efter att ha maskat målformen en hel höst) helt uppenbart är en spjutspets och målskytt av absolut yttersta världsklass – och för att reta mig till total kokning.

Min medfödda motrigg har väl sällan blivit så konkret uppvisad som när en het allsvensk skytteligaledare blir iskall, ganska exakt när jag klickar på ”Placera pollett”, för att sedan bli världens hetaste avslutare så fort han tävlar utanför min spel-och-dobbel-mässiga jurisdiktion.

Har jag glömt något?

Ja, jo, just det – i sista minuten slet Tobias, som ännu leder skytteligan, sönder sin baksida och missar ganska precis den resterande allsvenska säsongen.

Men misströsta inte; precis när Allsvenskan är slut så är han tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *