Jag minns en Andrev Walden-teckning från den tiden då han tydligen tecknade, där ett litet barn försynt öppnar en kontorsdörr och ser sin pappa sitta hukad över skrivmaskinen: ”tyst!”, vrålar pappan omgående, ”pappa skriver en roman om sin frånvarande pappa”.

Jag tror det var så. Det är i alla fall så jag minns den. Och jag har burit med mig den länge, den lilla nätta fyndigheten. Den har dykt upp då och då i minnet, inte minst vid många av de stunder då jag själv suttit och smattrat ihop texter som enligt all logik och sans inte borde ha prioriterats i detta ens enda jordeliv.

Den teckningen måste vara tio år gammal, känns det som, och först under förrförra året visade det sig att den hade en faktisk koppling till den riktiga världen, då Walden till slut släppte en unisont hyllad roman om just sin frånvarande pappa. Och om det är så att Andrev Walden, som jag anser vara en av Sveriges allra skickligaste stilister, har försakat sina leksugna barn vid något tillfälle för att knattra dit en smäcker formulering om sin frånvarande pappa så må det kanske vara hänt: om det leder till Augustpris är det en sak. (Det är däremot, det vet jag, aldrig okej att försumma sina barn för att podda med Parisa Amiri.)

Det är heller aldrig någonsin okej att försumma så mycket som en enda minut med sin årsgamla dotter för att mata ut lika oönskade som överblivna spaningar från ett av mänsklighetens kanske minst hoppingivande år. Absolut inte okej att göra det på en portal som dessutom bara nås av de närmast obefintliga fåtal som råkat köra sin cyberfarkost in på några av den vida webbens allra mest aviga villovägar.

Men Pirkt.se har gjort det till en tradition att sammanfatta det gångna året genom att dyka ner i mappen med sparade skärmdumpar och höftskjutna kamerabilder för att se vilken gammal oanvänd bråte som går att släpas fram i ljuset. Så här kommer de: likt utgångna gamla gräddkolor ivägfläkta från ett butikstak faller de ner i den lilla krater som bildats just på denna del av internet.

Årets …

… snabbaste beslut:

Finns det någonting Peter Wolodarski gillar mer än att låsa upp sin hemsida? Hans medarbetare kan inte komma längre till ”Hej Pe-” innan han med myndig stämma slår fast att ”Vi låser upp!”.

Portalen Pirkt.se måste räknas som tvärstängd, med alla sina Premium-artiklar, jämfört med Wolodarskis sajt som låses upp vid nästan exakt varenda händelse som kan råka locka in någon på en DN-prenumeration som sedan utan ens vetskap ligger och tickar 149 kronor i månaden resten av livet och sedan antagligen går i arv till dödsboet utan att en hel kvarbliven släkts samlade intellekt kan räkna hur man ska hitta fram till säga-upp-knappen.

… mest utnötta spaning:

Sedan förra sommaren bor jag och min lilla familj alldeles runt knuten från vad som måste vara ett av hela Stockholms mest populära turistattraktioner när det kommer till mat: Meatballs for the People.

Och jag kan nog inte med ord uttrycka hur trött min flickvän är på att höra mig muttra över kön som alltid ringlar lång av köttbullssugna italienare, helt oavsett säsong eller väderlek. (Det är samma nivåer av trötthet som hon upplever över mitt veckovisa suckande och stönande och ”jobbar inte Sveriges skarpaste teve-hjärnor med det här???”-yrande över faktumet att varje På Spåret-avsnitt ska innehålla det saboterande Närmast vinner-inslaget.) Jag kan inte förmå mig att inte muttra.

Vid ett enda tillfälle, under en sommarkväll då kön var längre än jag någonsin tidigare sett den, tog jag mod till mig och gjorde något av mitt eviga muttrande. Jag kände mig till slut tvungen att låta mitt eviga ”man borde säga till dom att gå till Pelikan eller Kvarnen och äta riktiga köttbullar!!!”-muttrande bidra till någonting positivt för en medmänniska, så jag gick längst bak i kön, till de som stod en friidrottsbana ifrån att få sina köttbullar på björnkött, och sa till dessa stackars Tripadvisor-vilseledda själar att de borde gå till Pelikan eller Kvarnen och äta sina köttbullar.

Och min flickvän (och framtida fru, om jag kan tona ner köttbulle-muttrandet tills efter vi har gift oss!!!) får ursäkta, men jag tycker att den här bilden från strax innan jul är talande för hur vår moderna turism fungerar:

Man googlar, i egenskap av snösugen italienare, på ”Stockholm Christmas” och får hela Google-bildfältet fullt av krispiga snölandskap. Man betalar dyrt. Man reser över hela Europa. Man ser framför sig en nordiskt fröjdefull jul. Snöänglar. Pulkabackar. Isande andedräkter som skyndar in för att värma sig vid ångande grytor av svensk husmanskost serverade av någon bondmora.

Och sedan står man där. I plus tre och duggregn. I en regnponcho med våta vintervindar insipprandes in under kragen (ännu en av mina uttjänta spaningar som min flickvän kommer bryta vår förlovning för: mitt eviga tjat om att Stockholm aldrig ”blir kallt på riktigt, med sån torr kyla som i Sundsvall, utan att det alltid är sån fuktig kyla som sipprar in!!!”). Och man står och köar för att få smaka på något av det allra osvenskaste vi har: köttbullar gjorda på björnkött.

… mest tidlösa:

Täbykvinnan Ninni från årets historiska vintersäsong av Gift vid första ögonkastet. Det var något väldigt fint i att se att en modern kvinna på den postmoderna nätdejtingsapp-marknaden kunde fnissa nykär-fnissigt åt en man som vid varje givet tillfälle sa det som en halvdant hemmabyggd AI-generator hade valt att säga. Det var också något fint i att se en kvinna som, i denna tid av migration och internationella smältdeglar och kulturell pluralism, så väldigt tydligt kom helt och hållet från Täby. Man hade kunnat placera henne vart som helst i världen, på ett torg i New Delhi eller på en bergstopp hos ett sydamerikanskt urfolk och alla i sällskapet hade – på deras eget språk – på uppstuds kunnat säga ”den där kvinnan är från Täby strax norr om Stockholm”.

Det liksom osade Täby om henne: hela den svala uppenbarelsen, den lilla knähunden, den fnösketorra huden och det tunna håret och denna blinda längtan efter tvåsamheten tillsammans med en man.

Men allra roligast tyckte jag att det var att hon mitt i denna fullskaliga täbyhet också var helt omöjlig att avkoda åldersmässigt. Hon hade kunnat vara en Täby-kvinna som var 17 men hon skulle också kunnat vara en Täby-kvinna som var 49. Hon hette också Ninni, vilket kvinnor i Täby antagligen gör både när de är 17 och när de är 49.

Och vid vilken ålder inträder svårigheter med att hantera faktumet att en smörkniv har rört brödet under pågående frukost? Om detta vet jag ingenting.

På bilden ovan berättas det alltså om hur denna åldersflytande Täby-kvinna vill sköta sitt smörknivs-game: att varje gång smörkniven nuddat vid smör och en brödbit så ska den – så som jag förstod det (snälla upplys mig om att detta inte stämmer!!!) – direkt läggas i diskmaskinen, varpå en helt ny smörkniv – ännu icke-befläckad av smörkladd och brödsmula – ska användas. Det är, om min förståelse av hur tidlösa Täby-kvinnor hanterar smörknivar är korrekt, något av det märkligaste som yttrats i programmets, ja, kanske hela televisionens historia.

… samtycke:

Man trodde att man hade hört om alla former av samtycke vid det här laget, men så nämnde Täbykvinnans menlöst snälle man Nicklas hur han tände på att se sin Ninni göra axelpressrörelser på gymmet. Han förkunnade att han inte bara där och då tände på sin hurtiga fru Ninni, utan att han brukade stå och mjuggkika på damer vid diverse bicepscurlmaskiner och känna att det rusade till i hans mellangärde:

Det är inte ett bra erkännande från någon som i grunden har den där lite lätt obehagliga vibben hos en gammpojk, typ sjätte sonen i en lantbrukarfamilj som kanske (det är inte utrett!!!) saknar en liten häst i stallet, som blivit kvar i en liten friggebod på gården i alla år. Men han var noga att påpeka att han gjorde detta med erhållet samtycke från motparten som förstås inte hade något emot att en senig gammpojk stod i faggorna och unnade sig en lätt eggande titt på ens bicepscurlande lekamen:

Det var på nytt en ganska tråkig säsong, inte minst då exempelvis Nicklas kändes AI-bot-skedmatad med data om exakt hur man ska uttrycka sig i alla relationella situationer som kan uppstå (det slår aldrig fel med ett ”Jag förstår hur du känner och jag vill finnas här för dig”!!!). Dessutom sker filmandet, sedan fjolårets skandalösa byte av produktionsbolag!!!, väldigt mycket mer ofta i uppstyrda situationer, där deltagarna suttit sig ner för att spela ut en ordnad samtalsscen framför kameran. Det uppstår då väldigt sällan några riktigt dråpliga situationer, där folk i affekt häver ur sig något eller gör något tokigt.

För det är ju den här Nicklas vi vill se, jag och alla andra som genom åren har njutit av programidén. Den Nicklas som sakta smyger fram från sitt gömställe, hukad bakom roddmaskinen, för att med sin sammetslena närkiska stämma spilla ur sig ett försiktigt: ”ursäkta, madame, men har jag ditt samtycke om jag sitter och tittar på dig här borta?”, följt av ett artigt ”jag tycker nämligen att det kan vara väldigt attraktivt att iaktta någon”.

… namn:

Bland allt utdraget berättande i tevevärlden under 2024 uppskattade jag verkligen, som precis varenda annan levande människa, Dan Josefssons välpaketerade dokumentärserie om da Costa-fallet.

Jag undrar hur många procent av uppskattandet som kom av att få höra Josefsson uttala namnet Teet Härm på sin myndiga skånska? Rätt många, skulle jag gissa.

… par:

Nu låter det som att jag bara sett en enda grej på teve under 2024, men något som gjorde ett outplånligt intryck på mig är denna bild på paret i fotoaffären, som på det glada och yviga utpekandets 80-tal pekade ut gärningsmän från höften under da Costa-utredningen:

Det finns någonting i den här sällsynta kombinationen av fullkomlig beslutsamhet och odiskutabla knäppgökighet som är mycket fängslande. Det verkar bara, av Josefssons dokumentär, ha funnits en enda stillbild på paret tillsammans och det är alldeles otroligt tydligt hur de pratat ihop sig om vikten av att ha en enad beslutsam front utåt – och så skenar frun ut i någon typ av grav och dubbelpipig skelning.

… polis:

Okej, en sista Det svenska styckmordet-spaning!!!

Många som står väldigt långt ut på den politiska ytterkanten brukar ha lätt att kasta fram det gamla ACAB-tillmälet: All Cops Are Bastards. Jag tror att man skulle kunna nyansera frågan för även den mest rabiata polishatare genom att – precis när personen är på väg att sula iväg en tegelsten mot ordningsmakten – hala fram sin mobiltelefon och visa denna rörliga gif på förundersökningsledaren Bosse Åström från da Costa-fallet:

Okej, säger stenkastaren samtidigt som hen sänker armen. Inte alla. Inte Bo.

Dan Josefssons journalistiska hantverk var en anledning att känna ett sug inför nästa Det svenska styckmordet-avsnitt, hans sätt att uttala Teet Härm en andra anledning, det luddiga fotohandlarparet en tredje – och så satt jag alltid spänd på när Bosse Åström skulle få kliva in med sin genomsolbrända nuna och sin breda snut-stockholmska och lägga ut texten om utredarnas okunnighet.

… uteblivna skolmeme:

Det var inte mycket som har legat och gonat till sig i mappen ”Content 2024”, då barnalstrande och föräldraledighet lägger en velbehövligt våt filt på all dumscrolla-runt-på-nätet-och-skärmdumpa-verksamhet, men i mappen hittar man i alla fall den här memen på hur svårt det verkar vara att Skolinspektions-jaga vinstsugna frifräsare på skolmarknaden:

Skolminister Lotta Edholm, själv en edsvuren vän av valfriheten i välfärden, försöker slå ner på alla små Raja Thoren-figurer som tittar upp med sitt fifflartryne (villiga att försnilla elevers rätt till en kvalitativ utbildning för att tjäna åt sig någon halvmiljard och en innebandyhall). Men de är överallt. Hela tiden poppar de upp, ur alla möjliga gömmor.

Hur goda intentioner en liberal skolminister än må ha (”jag har redan gjort min tid i en styrelse för en koncern som gjorde sig känd för att sätta lås på kylarna och låta barnen gå hungriga, nu kan vi klappa igen den möjligheten för andra” är en intention så god som någon) så kommer det aldrig gå att hinna banka på vartenda vinstsuget tryne som tittar upp.

Svårighetsgraden på banka-bäver-spelet om marknadsskolans avarter är för högt uppskruvad.

… andra uteblivna skolmeme:

Apropå att hela tiden poppa upp ovälkommet, likt en bäver på ett nöjesfält: ingen har detta gebit till mer uttalad yrkestitel än Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Hans roll i samhällsdebatten är att hela tiden rycka ut till den nyliberala dumhetens försvar varhelst han finner möjligt. Han är i princip den där ”yet you participate in society”-memen förkroppsligad i en näbbmuslik mustaschman anställd av näringslivets ideologiska gren. Om man uttrycker någon som helst tanke om att vi kanske borde försöka förbättra vår situation i den nyliberal dystopi vi lever i så kommer han utryckande för att förflytta debatten till något ett scenario ännu längre in i en mardrömsframtid.

Lägenheter utan fönster? Fredde Kopsch förklarar varför det vore bra. Skolor utan lärare? Fredde är på bollen. Läkare som får betalt per utförda operationer? Freddmund är där och förklarar varför marknadsmekanismernas osynliga hand skulle leda denna reform rätt.

Avskaffa marknadslogiken i svensk skola? Fredde är där på en sekund.

… genomförda skolpolitiska inlägg:

Pirkt.se har gjort många stolta samarbeten genom åren, med anrika företag som det nydanande spelbolaget RiskYourLifeCasino och pedagogik-appen PedDo, men jag undrar om inte det sponsrade samarbetet med Institutet för valfrihetsforskning är någonting att vara extra stolt över.

Jag har varit naiv och enkelspårig i min kritik mot den svenska marknadsskolan genom åren. Jag är svaret skyldig: var ska de hundratusentals barn som just nu faktiskt går i svenska aktiebolagsdrivna skolkoncerner ta vägen? Om vi rubbar nuvarande ordning kan vi stå för inför ett aldrig skådat kaos.

Jag vill också slå ett slag för portalens rapportering om den lokale läraren som såg fram emot att få ta någon mindre påläst pappas barns förskoleplats, om den lokale snickaren som känner sig ångerfull efter att ha fått för goda livschanser efter att inte ha blivit underkänd i dåtidens skola och om nyheten att svensk skolreklam – i sann socialliberal andra – kommer förses med varningstexter liknande de man finner på cigarettpaket, på grund av dess kända skadeverkningar:

… skog:

Båda mina föräldrar är djupt insyltade i olika förgreningar av den svenska skogsindustrin, men nu när pensionen snart står för dörren för de båda så var det glädjande att det finns andra aktörer som är villiga att ta över det stolta svenska arvet med skogsförvaltande:

… erotiska lek:

Dermot Clemenger-rollspelet där man låter en massage sömlöst övergå i fullskalig älskog – i nästan samtliga fall.

Den tidigare ”Let’s Dance”-profilen har alltså erkänt att han köpt sex vid 31 av de 32 fall han varit åtalad, men blånekar alltså till att det 32:a massagebesöket på en sexköpsmisstänkt salong som varit föremål för polisövervakning skulle ha någonting som helst att göra med sexuell njutning. Då mjukade han upp sin vadmuskulatur och så var det bra med det.

Sexleken ”Dermot Clemenger” går ut på att man som par gång på gång på gång låter en inledande massage övergå i ohämmad kärleksakt, med det gemensamma målet att nå upp till 32 gånger — och det riktigt upphetsande för framför allt den masserande parten är att när som helst av dessa gånger så kan Dermot-parten i rollspelet plötsligt välja att spela ut sitt enda ”NEJ!”.

Många par har under vintern skrivit in till Pirkt.se:s sexrådgivningspanel och berättat om hur otroligt eggande det kan vara att spänt vänta på ett Lets Dance-svengelskt ”NÄIMEN VAD HÅULLER DU PAU MEID?” precis när man låtit händerna dansa iväg i en sensuell svängom. Att plötsligt kunna åka på den där 32:a gången, när Dermot-parten i leken bara vill ha en rak liniment-uppluckring av hamstring, ger sexlivet en sällan skådad nerv.

… ”I went to the beach”-vibb:

Det var något med den här bilden i Aftonbladets stora intervju med min gamle lagkamrat Emil Forsberg, den första efter att hans fru kommit med anklagelser om att landslagsstjärnan ska ha ”ghostat sina barn” och hux-flux-packat ihop sina pinaler och bokat en enkelbiljett till New York:

Jag hade svårt att inte tänka på bilderna när George Costanza, även han i New York, berättar om att han ”went to the beach” för att ifrågasätta samtliga av sina livsval:

… ålder:

Det var mycket sorgligt att Sven-Göran Eriksson fick en så aggressiv cancer som kostade honom livet under 2024. Självklart var det det. Men det var någonting väldigt fint i att han, till skillnad från väldigt många som trillar av pinn, hann basunera ut att han snart skulle till att försvinna från jordelivet för gott – så att alla som ville hinna hylla honom för hans insatser på denna planet hann göra det.

För vilket jäkla segertåg det blev, detta det sista levnadsåret. Vilka scener, när han hyllades av alla sina gamla klubbar och sina gamla spelare i sina gamla städer. Vilka runor om sig själv han hann läsa.

Det var fint.

Och så fick han, enligt Sportbladets rubriksättare, iväg en semantiskt spektakulär sista önskan:

Men det som fastnade som en oberättad liten detalj i SVT:s dokumentär om Svennis liv och leverne är ändå det bisarra faktumet att mannen till vänster om Sven-Göran Eriksson här…

… är hans pappa??? Världen har aldrig sett två mer jämngamla individer ha den relationen till varandra.

… politiska ställningskrig:

I tider som dessa, när det känns som att det politiska slagfältet har blivit alltmer präglat av konsensus och anpassning till en allt bredare mittfåra, är det skönt att det finns några få tydliga alternativ kvar, som står kvar i ungefär den ringhörna där de alltid stått.

Varbergsprofilen Lasse Diding är en sådan. I år var den gamle miljardärkommunisten åter igen igång med ett imponerande bygge av ännu en gigantisk Lenin-staty:

Och i brist på konkreta och utmanande utspel från partiet till vänster (det är väldigt viktigt att inte vara för radikala, utan lägga allt fokus på att vara statsmannamässigt urtråkiga i ett läge där de högerextrema håller på att montera ner demokratin och byta ut den mot en polisstat driven av rasism och entreprenöriell ThinkPink-kärnkraft) vågar man inte hoppas på mycket annat än en framtid av olika små Lasse Diding-jabbar i försvar mot högerns tunga njurslag på samhällskroppen.

Högerregeringen lanserar ett utökat RUT-bidrag för hushållsnära sexköp – Lasse Diding kontrar med en tolv meter hög Lenin-staty på torget i Varberg.

Högern inför gårdsförsäljning av surrogatfödda barn – Lasse Diding får speakerbåset på Varbergs BoIS hemmamatcher att bara ropa ut gamla sovjetiska hurrarop.

Högern ger statsapparaten rätt att sätta in militär mot busiga mellanstadieelever – Diding döper om Varbergs kommun till Leningrad.

… överdrift:

Jag har cyklat förbi den här skylten många gånger genom åren, men först nu fick jag fast den på bild.

Det måste sägas: det här stämmer inte. Is gör inte festen.

Aldrig någonsin, sedan tidernas begynnelse, har någon berättat om helgens fest med hjälp av avmätta ordalydelser om att det varit ”lite segt”, att det var ”tråkigt att inte alla som attendat på Facebook dök upp” och att ”musiken var för svår” – för att sedan vända, lysa upp och summera det hela som en succé på grund av att värdparet valt att investera i rikliga mängder party-is i sin frys. Ingen har någonsin tagit orden ”det gjorde verkligen festen” i sin mun och refererat till ett eller flera stycken party-is.

… överdrivna oro:

Den som pratar om en utbredd läskris i Sverige har inte varit på Tranströmer-biblioteket på Södermalm, där skyltar behövts sättas upp då folk helt enkelt inte kan hålla sig från att formligen frossa i sig i lokaltidningsläsning på obscena sätt:

… manliga icke-blick:

Ett citat som kommer fastna hos mig från detta år 2024 är, tyvärr (det borde ju bara finnas plats för hjärtskärande siffror från Gaza!!!), ett citat som Gift vid första ögonkastet-Jim kastade ur sig strax efter att han visat upp sin inredningsstil, som var förvillande lik den som anstalts-inredaren på Kumla besitter:

När hans motpart Linnea tittade in i hans kök, som var helt befriat från köksbord och istället tronade med en öppen jätteyta som Jim ”kanske tänkte göra till gym”, så kom hon med det ödmjuka tipset att kanske ställa dit ett köksbord på den uppenbara köksbordsplatsen. Då kom den:

”Du ser det direkt, liksom?”, med den avundsjuka blicken hos en snubbig Salieri som blivit inredningsutklassad av vad han plötsligt ser som sin generations Pinterest-Mozart.

Jim sabbade gjorde sedan hela GVFÖ-säsongen otittbar på grund av sitt beteende gentemot Linnea (men hade SVT bara inte valt att låta alla par ses från första avsnittet så hade man bara kunnat ta det enda publicistiskt korrekta beslutet att klippa bort Jim-och-Linnea-delarna helt och hållet!!!), men för det yttersta fåtal som brukar titta in på den här portalen ett par gånger årligen för att ta del av GVFÖ-spaningar så hann det komma ut en tippning inför och ett efter tre avsnitt.

… allsvenska saknad:

Det pågår väldigt mycket bra allsvensk journalistik där ute, men det framstår som tydligt att när Pirkt.se vänt bort blicken från den allsvenska fotbollen – då GIF Sundsvall nu balanserar på sköra trådar ovanför Division 1-stup – så finns det en saknad av journalistiskt grävande kring allsvenska fotbollstränares kalufser. De unika analyser från ett flintifierat identitetspolitiskt perspektiv som den här portalen kunde bistå med har helt enkelt tystnat i den allsvenska fotbollsdebatten.

Det räckte med att få en bild på Sirius succétränare Christer Mattiasson skickad till mig för att förstå att någon sovit på sin post. Hur kan den här vackre mannen, skapad i guds silverrävs-beläte, ha fått göra den här transformationen…

… utan att någon hänvisat till det här Always Sunny-klippet i offentligheten?

Jag kunde först inte alls förstå hur Mattiasson, som höll på att ta Sirius till poängrekord i allsvenskan, sparkades efter vad som måste kategoriseras som en ganska bra säsong. Men så såg jag bilderna på hans Lego-hjälm och förstod direkt: att i längden borde man inte kunna bibehålla respekten inför en hel spelartrupp om man då och då kommer tillbaka från frisörstolen med en Stålmannen-frisyr.

Näste man att få gå? Kanske den unisont hyllade Bajen-tränaren Kim Hellberg, efter att jag fått de här bilderna skickade till mig:

Jag tillbringade en hel månad i södra Spanien i september och jag är genuint besviken över att ingen av mina vänner passade på att skoja om att jag var där för att genomföra en hårtransplantation och att jag därigenom behövde en anonym tillvaro på solkusten för att kunna gå runt osedd medan min rödflammiga skalp sakta försågs med nya hårsäckar.

Det ska skojas om. Det är centralt för den flintifierade identitetspolitikens fortlevnad.

Så alldeles oavsett hur skickligt succétränaren kan sätta ett presspel så ska han nu försöka instruera sina spelare om detta presspel iförd turkiskt ditfästa hårsäckar.

… minst givmilda utter:

Jag passade på att åka upp och hälsa på släkt och vänner i Sundsvall lagom till att staden fick chansen att inhysa Musikhjälpen på det som är ett av Sveriges mest påkostade men väldigt ofta också mest ödsliga torg. Och det var fint att se mitt barndoms torg fyllas av folk, på ett gå-man-ur-huse-sätt som man knappt sett sedan Staffan Ling vek in sina Stadskampen-åror. Det var som alltid fint att se kända figurer bjuda på sig själva för den goda sakens skull.

Några av Sveriges allra största kändisar bjöd som brukligt ut sig själva och sin dyrbara tid för att låta helt vanliga vanlisar hänga med dem i timtal. Och Sundsvalls egna kändisar ville inte vara sämre. Charlotte Kalla erbjöd en längdskidåkningskurs under en heldag, Melodie MC skulle komma och spela live en helkväll och även den lokale badhus-maskoten Himlabadet-Uttern ville förstås bjuda på sig själv.

Bland alla dessa unika erbjudanden fanns här alltså chansen att buda hem den gladlynte uttern från det lokala badhuset Himlabadet till ens barns barnkalas. Vilken möjlighet! Det låter nästan för bra för att vara sant, tänker nog någon (som förväntar sig väldigt, väldigt lite av detta sitt enda jordeliv). Tänk vad fint att även det lokala badhuset i Sundsvall gör vad de kan för att kvinnor i fattiga länder ska kunna genomgå en säker graviditet.

Men så scrollade jag – som blev lite, lite intresserad att buda hem en badhus-utter till min dotters tvåårskalas nästa år – ner till det finstilta för att se vad som innefattades i detta generösa erbjudande:

Några av Sveriges allra största kändisar erbjuder alltså timmar och åter timmar av sin tid i sina olika auktioner, men Himlabadets gänglige utter, så gänglig att hen behöver ledsagare!!!, kan på sin höjd stanna i tjugo minuter på detta unikt utvalda barnkalas som hen så nobelt erbjudit sig att besöka.

Och kanske, bara kanske!!!, har hen med sig en överraskning till födelsedagsbarnet, vilket placerar de ömma föräldrarna till det barn som får detta utterbelupna kalas i en omöjlig situation. Ska vi köpa en extra backup-present till ifall uttern inte har med något? Vad gör vi om han bara drar fram en rabattkupong på vågmaskinen? Det är mycket svagt av uttern att inte kunna ge raka besked när någon betalat över en tusenlapp.

Men det kanske allra mest ogina i kråksången är förstås Utterns radie för rörlighet. Stora svenska kändisar som Benjamin Ingrosso och Miryam Bryant gör väldiga hål i sina späckade kalendrar för att ha tid att sitta och ge sitt fulla fokus åt någon lycklig vinnare i timtal – men Himlabadet-uttern kommer inte, under några som helst omständigheter (oavsett hur mycket de gravida kvinnorna världen om lider!!!), sätta sig i bilen och åka hela vägen ut till Stöde. Ute i Stöde har Himlabadet-utterns och dess ledsagares gräns passerats med över två mil. Kanske att han kan sätta sig och åka ut till Matfors, men nåde den som vill få honom att passera Sörfors-bron bara för den goda sakens skull.

2024 var ett år av att inte veta hur mycket som var nog när det gällde att försöka hjälpa till. Hur mycket kan man göra för barnen som strategiskt mördas i Israels systematiska övergrepp på palestinier? Hur mycket kan man skänka? Hur mycket av sin egen dagliga dos energi och livsglädje kan man riskera att lägga på att på håll följa mördandet och det ofattbara lidandet?

Hur mycket är nog? Vi som individer av medkännande natur, som med rätt grundläggande nivåer av empati kan förstå att det där hade kunnat vara jag på de där bilderna eller videorna, har förstås svaret att det aldrig är nog, förrän massakerns dödande och svältande och lidande är över. Men vi som samhälle, som i Sverige röstat fram en regering drivna av helt andra kemiska substanser än empati? Vi som valt bort grundämnet empati för ämnen som uran och 95-oktanig bensin med utlovat men icke-infriat lågt pris vid pump?

I år var året då vi som samhälle åkte som en utklädd Himlabadet-utter mot Vattjom, såg att barnen stod redo på gårdsplanen med ballonger och serpentiner och kalaslyckliga barnaanleten, men i samma stund tittade ner på skåpbilens kilometermätare som precis tickat över 21-kilometersstrecket.

Då är det bara att vända på gårdsplanen och susa hemöver.

Visst är vi som världssamfund rikare än vi någonsin har varit tidigare. Visst finns det egentligen resurser tillgängliga för att inte en enda individ ska behöva leva i armod. Visst kan en Himlabadet-utter avvara ytterligare några minuter från sina övriga sysslor under dagen (fylla på Hot Snacks-maskinen med Hot Snacks?) för att glädja barnkalasbarnen på det sätt som bara en kommunal badhusutter kan.

Men det måste finnas gränser för godheten.