Vit t-shirt, blåa jeans, flintifierad James Dean

Jag har ju – genom ett anti-branded content-samarbete med Hövding – klargjort att jag blivit en människa som bär cykelhjälm. Det spelar förstås ingen roll om hjälmen kommer i form av en dyr haklapp: en hjälmbärare är man likafullt.

Ett tag under inledningen av sommaren, när jag precis klivit på mitt tvåmånadersvikariat på TT, så utnyttjade jag min nya cykelhjälmsperson till max (eller nej, inte max: jag cyklar fortfarande – hjälmpersonen till trots – väldigt sakta i nerförsbackarna) då jag tog cykeln in till jobbet vid Slussen varje morgon.

Vilken start på dagen, va. Perfekt för den som–

–vill komma till jobbet och se ut som att hen just beställt för en på tok för stark tallrik Kung Pao till frukost.

Hur som helst: jag bestämde mig för att cykla precis vid klockan åtta varje morgon, för att då kunna lyssna på Ekot och alla de tillhörande sändningarna (det är ju lite som att tugga i sig en gottpåse som någon annan valt ut: en Matador-Mix med torra karamellbitar i form av både finansmarknad och vetenskap) och därigenom skaffa mig lite omvärldskoll mitt under den dagvilla och ostrukturerade sommaren, där varje påslagen Aktuellt-sändning kan avbrytas av att man märker att vädret skiner upp och ens under dagtid solförvägrade sommarpersona känner sig tvungen att planlöst rusa ut i sommarkvällen.

Och det gjorde jag faktiskt. I en vecka, kanske två höll jag i; knäppte min haklapp runt halsen, accepterade att jag såg ut som en futuristisk månfarare, cyklade iväg och motstod frestelsen att lyssna på någonting roligare (som en podcast) eller mer fartfyllt (som en skiva).

Men så kom mitten av juni och hux flux så skickade Lorentz helt oannonserat ut en skiva i etern.

Hur mycket jag än lyssnade på eftermiddagar och kvällar och, ja, hela arbetsdagar så räckte det inte: Ekot och Swedbanks kvartalsrapporter fick tvunget lämna plats även i cykla-till-jobbet-tablån. Det gick inte att värja sig: de sorgsna lägesrapporterna från alla världens just nu trassligaste platser fick stryka på foten – allt, precis allt, jag ville göra var att lyssna på »Lycka till«-skivan från start till mål, en gång till.

Och jag vet inte varför jag plötsligt kände ett sådant behov av att skråla »joina mitt teeeam, joina mitt teeeam, och kom å lev the dreeeam« inombords precis hela tiden. Och även om jag till slut (vi pratar kanske något år efter den släppts) kom att älska den första Lorentz-skivan så hade jag ju själv gått och konkret stört mig på folk som 2014 hyllade Lorentz som en femte och dittills oupptäckt Beatles-medlemmen som kommit för att på nytt revolutionera hela musikvärlden.

»Det är ju bara lite autotunead stockholmska och lite 90-talist-referenser!!!«, minns jag att jag ville skrika.

Nu känner jag att »whoaaah, när han sjunger ›Vit t-shirt, blåa jeans, ser ut som James Dean‹ så är det min sommar-självbild han sjunger om – även om jag skulle få sjunga ›flintifierad James Dean‹ istället!!!« när jag hör någon av hans egentligen ganska enkla texter.

(Min sommar-självbild, ja: Pirkt.se är inte selfiestickans portal och redaktionen har tyvärr heller aldrig haft resurserna att anställa en dagens-outfit-fotograf, vilket gjort att min stilmässiga utveckling har varit gravt underrapporterad. Men det har fallit sig så att jag fastnat i ett stilmässigt sommarfack som helt grundar sig i att jag köper på mig de allra högst sittande byxor jag kan komma över – och sedan bär jag dem hela sommaren.

I försomras köpte jag mig ett par svarta jeans som var så pass höga att de fäste strax under bröstbenet. På samma sätt som jag har svårt att förklara varför jag faller så pladask för Lorentzs musik – det finns säkert en förklaring, jag är bara en för svag musikrecensent – så har jag väldigt svårt att förklara varför jag plötsligt har fått den gamle Väsby United-anfallaren Osman Sow som stilmässig förebild.

Osman Sow?, undrar ni, om ni inte lider av samma unika form av webb-tourettes som jag, som går ut på att man uppstuds-klickar på varje Fotbolltransfers.com-länk som nämner någon gammal division 1-spelare i rubriken.

Jag mötte den med mig jämnårige anfallaren under säsongen 2011 och sedan dess har han – som jag antar är helt okänd för nittiofem procent av den svenska fotbollspubliken – haft den sortens yviga karriär som det anstår en yngling som blir agenthämtad i helikopter från division 1 Norra och nedsläppt i en rumänsk toppklubb i ung ålder. Han har gjort en luddig vända i Crystal Palaces reservlag, gjort succé i Skottland och nu håvar han som så många andra in polletter i den kinesiska ligan.

Men grejen med han var – förutom att han var en fin fotbollsspelare på division 1-nivå – att han såg ut att ha en så oerhört kort överkropp. Jag vet inte om det var ett oortodoxt sätt att bära shorts som lurade ögat i någon form av stilistisk synvilla eller om det faktiskt var så att hans lårben fäste uppe på revbenen; men någonting med hela hans kroppsliga framtoning gör att jag fortfarande minns hans till synes maglösa gestalt.

Är det elakt: att summera en division 1-anfallare med beskrivningen »fin fotbollsspelare, kort överkropp«? Nej, det kan det väl inte vara: jag själv skulle säkerligen – av de få som minns min division 1-gestalt – beskrivas som »svag mittback, ännu svagare hårfäste«.

Nu är det – sex, sju år sedan jag såg honom i verkliga livet – som att jag tagit hans märkliga proportioner till mig och försökt gjort dessa till mina. Höga byxor, kort överkropp.

Byxor som fäster högt upp, ovan magen och hela mellangärdet, och en liten, liten t-shirt-klädd överkropp som tittar ut ovanför den rekordhöga midjan.

Jag vet inte alls hur det ser ut, egentligen, men jag känner mig som ›en flintifierad James Dean‹ varje gång jag sic-nynnar med i Lorentz-låten.

När jag började fila på det här inlägget så var det egentligen den här historien jag ville berätta: den om att min stilmässiga sommarperson anammat den gamle division 1-anfallaren Osman Sows skeva över- och underkroppsproportioner. Jag vet inte varför det bara blev en av portalens längsta paranteser i modern tid.

Av min vän Martinsson [som jobbar på GIF Sundsvalls kansli, vilket man skulle kunna tro innebar att jag fick höra massa snaskigt skvaller om klubben, men icke: idag fick jag chattledes bara följa hur Martinsson – via en tredje vän som jobbar på Telia – försökte hjälpa sportchefen Urban Hagblom att bli av med sin röstbrevlåda, som vi får anta var nedringd av diverse luddiga provspelare och tillhörande agenter] fick jag idag höra ett uttryck som jag tror kan komma att sätta sig i sitt vokabulär. Det är ofta så, det ska erkännas: att hans föredömligt yviga talspråk färgar av sig på mitt skriftspråk.

Uttrycket var »att få gashäng« och användes, i just det här fallet, i stil med att »Kalmar har fått gashäng på värvningar«, varpå han sedan förklarade att han i sin tur hört det av en kompis som använt det om en utekväll där han »tänkt ta ett par öl, men fick gashäng och blev väldigt full«.

Gashäng ger ju vid en googling bara länkar till forum för »svenska offroad-entusiaster« och sajter som EnduroMX.com, men alla som är födda utanför Stockholms innerstad har väl hört talas om när gasen låser sig och fordonet rusar iväg.

Det är ju nästan alltid ett fordon som rusar, men rent språkligt kan det ju – bara man är yvig nog – vara kort sagt vad som helst. Kalmar kan få gashäng när de börjat plocka in spelare (först kom Erton, nu idag anslöt både Philip Hellquist och Mikael Dyrestam), ett par tilltänkta öl på lokal kan råka få gashäng och bli till en helkväll och – här kommer det vackra – Pirkt.se är ju en portal som skulle kunna sägas vara byggd på ett enda gashäng.

Man tänker skriva någonting kort och finurligt och sammanfattande – men får gashäng och det blir långt och osammanhängande och rätt var det är har man gömt undan den tilltänkta huvudpunkten i en parantesförsedd bisats.)

Tillbaka till Lorentz och hans skiva. Jag hade beslutat mig för att åka på Way Out West långt tidigare, förstås. Antagligen bestämde jag mig en gång när Frank Ocean blev presenterad, ytterligare en gång när det stod klart att The XX skulle dit och säkerligen en tredje gång när Lana del Rey presenterades. Och igen och igen och igen när svenska namn som Jonathan Johansson, Säkert!, och Frida Hyvönen adderades till lineupen i strid ström.

Men det var – handen på hjärtat, strax ovan den Osman Sow-sittande byxlinningen – när Lorentz presenterade att hans enda spelning för sommaren skulle ske på Way Out West som jag skred till verket och uppstudsbokade mig en biljett.

Jag ville med det här inlägget egentligen mest berätta att jag ska dit. Jag sitter och skriver på tåget på vägen dit just nu och fick gashäng, säkert på grund av den framåtrotation man upplever när landskapet susar förbi utanför fönstret.

 

Hur som helst: jag gjorde min sista arbetsdag på TT i fredags och tänkte att jag under den lediga måndagen och tisdagen skulle kunna ägna ett par väggar i lägenheten åt att etablera ett A Beatiful Mind-scenario; allt för att kunna få ihop Way Out West-schemat, torsdag till lördag, utan att missa alldeles för många artister man vill se.

Det har jag inte hunnit med. Allt är fortfarande en enda röra. Starttider och artistnamn flimrar runt i ett oöverskådligt virrvarr i hjärnan, men jag ska låna en lägenhet som jag vet har väldigt höga väggar (nästan bisarrt höga; ja, nästan lika höga som mina sommarbyxor), så kanske kan jag få pli på schemaläggningen över dessa kvadratmeter.

Det ska hur som helst bli väldigt, väldigt roligt.

 

(Det enda jag egentligen hade sparat i det här utkastet var en gammal bild på en 2014-ung, späd och till synes skör Lorentz, som jag tänkt använda för att dels jämföra med dagens marginellt plufsigare och mer älskvärda Lorentz-utseende, för att sedan likna honom vid en omvänd Uffe Larsson [den före detta Söndagsöppet-programledaren som under en kort period rasade i vikt: från rund och go’ till räkformad på bara ett år]. Men den spaningen var för svag och ströks.

Det får räcka med att ge sig på Osman Sows kroppsform. Jag ber om ursäkt för det, till både honom och alla andra som kanske känner att jag med mina höga byxor approprierar de mellangärdeslösas kultur.

Ni får också ursäkta gashänget. Men det kan vara här för att stanna. Det kanske till och med alltid har varit här. Kanske, ja, till och med troligtvis, så har hela portalen undermedvetet varit byggd kring detta gashäng.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *