Fredagsveven: Live

Det riktigt fina med att träffas mitt i pallet av en yvigt ivägkastad Werthers Original är att det händer live.

Om man klickar på det här inläggets rubrik kommer man till en eventuellt världsunik live-upplaga av Fredagsveven.

Erik Löfgren 16 juni, 201703:05

Jag såg en kille som hade hörselproppar prydligt instoppade i öronen på flaket. Det hedrade honom.

Erik Löfgren 16 juni, 201703:04

Min kusin har tagit studenten. Han är född 1998.

På flaket spelade de någonting jag aldrig har hört förut. Det var mörkt, liksom grumligt, som om ett gäng läskiga skogstroll från något gammalt 70-tals-barnprogram på SVT skulle besluta sig för att göra 2017-musik. Det hade ockulta förtecken. Trollhouse? Det lät som Nordman i techno-tappning; det bara brummade och liksom gläfste från musiken.

Jag har sällan känt mig så gammal.

Erik Löfgren 16 juni, 201712:08

2011: ++++.

Frihetskänslan i att helt plötsligt vara herre över sitt eget grävlingsgryt!!!

Umeå!!!

Ambitiöst och avlönat bloggvevande på extern portal!!!

Hade jag inte ådragit mig en svårare portvinstå under högsommaren, som till stora delar saboterade fotbollshösten för mig personligen, så hade det här året varit uppe och nosat på +++++.

Erik Löfgren 16 juni, 201709:56

Fredagsvevens kulturdel: Lorentz har släppt nytt!!!

Erik Löfgren 16 juni, 201709:50

2010: ++.

Det var här det skulle ha hänt.

Om man nu bestämt skulle viga nästan tre av livets kanske mest fria och yviga och potentiellt roliga år åt att spela organiserad fotboll så var det här skulle ha hänt.

Och tidigt under vårvintern, ungefär då dåvarande pirkt.blogg.se började slå i en snäv läsarkrets av medelpadska GIF-pappor, så kändes det som att det fanns en chans att det skulle kunna hända.

Jag gjorde en bra träningsmatch mot allsvenska Djurgården på Skytteholm i februari och jag antar att de som såg den här bilden i ST dagen därpå kan ha tänkt att

—det var mycket lovande att jag redan vid 19 års ålder utstrålade rutin som en 45-åring.

I matchen därpå startade jag på nytt, mot Sirius på Strömvallen, och jag var inte konkret dålig, jag var bara inte bra, på ett menlöst alibi-sätt. Hade jag fått göra om ett beslut under 2010 så hade jag nog dragit tillbaka huvudet vid en hemåtnick i slutet av oktober, men hade jag fått ändra två hade jag nog gått in med en annan inställning — ett ”nu ska jag visa dom!”-jävlar-anamma — i den träningsmatchen mot Sirius.

För efter det stod det mer eller mindre klart att det inte skulle hända!!!

Det blev istället en vår av att bussas runt över halva fotbolls-Sverige, där man lärde sig att sova under bussäten och där man blev expert på att okynnesuppvärma längs sidlinjer.

(Det där hemåtnicksbeslutet, ja. Jag avslutade ju året med att ge Östersunds FK den omstart de inte då visste att de behövde, då jag pannlobade ner laget i division 2.

Jag visste inte heller där och då att det var just det klubben behövde. Jag minns att jag satte mig uppe på läktaren i en halvtimme innan jag vågade gå in och möta mina lagkamrater i omklädningsrummet. Och hade jag dittills mått mycket sämre än när jag låg på den där Pensionat Björnen-sängen och stirrade upp i taket?

Tveksamt!!!)

Östersundsvistelsen som helhet under hösten lyfter dock upp året över ++-strecket.

Erik Löfgren 16 juni, 201708:48

Vilken är den smalaste kändisspaning jag gjort?

Kan det vara när ”huvudpersonen i ÖoB-reklamen” satt och sög i sig en uteserveringsöl och jag väste ”kolla, det är han!” till mitt både imponerade och synnerligen icke-imponerade sällskap?

Kanske bjöd jag också på en lätt armbåge i sidan, så att sällskapet inte skulle missa tillfället att se honom. Det var han nog inte värd. Han är ingen armbågskändis.

Erik Löfgren 16 juni, 201708:37

Sticker emellan med en smal kändisspaning: Jag åker samma tåg som Tomas Lundman.

Japp. Precis han.

Fotbollsjonglören som turnerar land och rike runt på olika fotbollsturneringar med sin envetna one-trick-pony-show där han ligger i gräset och jonglerar en fotboll i en halv evighet.

Sveriges kanske enda hederliga gycklare.

(Spaningen underlättades av att han var klädd i sin ikoniska landslagsfärgade mjukisdress, men jag tror att jag haft gluggar nog att nypa honom ändå.)

Erik Löfgren 16 juni, 201708:26

2009: +++.

Vem var jag när jag började plugga journalistik den hösten? Jag kan knappt minnas att jag sa ett ord till någon på hela halvåret. Det kändes troligare att Akombo Ukeyima skulle skjuta Giffarna tillbaka upp i allsvenskan än att jag skulle säga något på en föreläsning den hösten.

Jag minns till och med att när jag en gång jag skulle läsa upp någonting högt inför klassen i en stor hörsal så fick jag, för första och hittills enda gången i mitt liv, total härdsmältande tunghäfta. Jag minns att jag stakade mig och stakade mig och stakade mig tills det tjocknade i halsen och jag med skakande näve lämnade över pappret till min kollega.

Kanske borde jag behållit den personligheten. Det var nog oerhört lätt att känna sympati för den blygnäbbade individen.

Och vem hade jag varit idag ifall jag inte fått kliva upp och provträna med a-laget november igenom? (Var jag ens förtjänt av den chansen? Tveksamt!!!) Och vad hade hänt ifall jag inte gjort ett par riktigt starka, ja, okaraktäristiskt starka!, träningar och överglänst den hårdnackade islänningen Sverrir Gardarsson? Om min fotbollssatsning lagt sig ner för att sakta självdö på en division 3-nivå?

Jag vet inte!!!

Nu blev jag aldrig någon vidare journalist, men jag tror att jag trots allt blev en marginellt bättre än jag hade blivit om jag fortsatt utbildningen där och då, vintern mellan 2009 och 2010, fortsatt bo hemma i Sundsvall och därefter flyttat ner till Stockholm och gått ut i det journalistiska yrkeslivet som… 21-åring?

Jag vet inte vad jag baserar de tre plussen på, men jag antar att det är Sverrir-utmanövreringen. Den gjorde mig nog totalt sett gott.

(Mångmiljonsmittbacken Sverrir Gardarsson är numera, åtminstone senast jag kollade, vänsterpolitiker på Island, så det verkar ha gått åt ett bra håll för honom också.)

Erik Löfgren 16 juni, 201707:23

Bättre ekonomiskt rustade portaler kanske kan slänga iväg noll kronor på en liverapporteringstjänst för att sedan låta den stå och multna bort i något icke-viralt hörn, men inte Pirkt.se.

Och eftersom min fredag, denna heliga dag för de invigda i Fredagsveven-sekten, är fullspäckad med i tur och ordning ett 06.22-tåg mot Sundsvall, där jag är tänkt att göra mig ett arbetsmässigt dagsverke, ett studentutspring av min ömme kusin och en kvällslig studentmottagning hos densammes föräldrar så tänker jag att jag kan passa på att försöka testa gränserna för Fredagsveven-konceptet under dagen.

(Tåg till Sundsvall var en snäll omskrivning av min resa. Jag vill inte go all Po Tidholm här, men man kan ha synpunkter på att det alltså inte går åka tåg mellan Sveriges och Norrlands huvudstad utan att byta till buss sista tiomilasträckan.)

Jag tänker mig små, korta instick under pauserna i arbetet. Snabbt smatter! Hafsigt igenomtänkta tankar! Yvighet utan eftertänksamhetens klokskap! Allt det som Fredagsveven kanske var tänkt att stå för ursprungligen.

Tidigare i veckan fick jag idén att jag, i dessa studenttider, skulle ta och kortfattat utvärdera de åtta år av ångestladdad frihet jag genomlevt sedan jag stod där med Azti-sockrad mule på flaket.

Kanske kan det göras live.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>