Fredagsveven

Diabetes är sannerligen ingenting att skoja om, men med det sagt så tycker jag att 30 Rock lyckades väldigt, väldigt bra här:

diabetes1

diabetes2

Så nog ska även Pirkt.se:s succékoncept »Fredagsveven« kunna ta oss an temat, med en kort passus till Peter Jihdes diabetesbok.

TV4-programledaren har hyllats för sitt initiativ, där han Instagram-kartlägger sin sjukdom genom att dokumentera varenda spruta han tar.

Och det är ju väldigt bra och hedervärt att försöka »avdramatisera« sprutorna och att få det dagliga sprutnyttjandet till att »inte bli en stor grej«. Inte tu tal om det.

Det är bara det att den som ansvarat för bokomslaget till Jihdes diabetesbok kanske inte helt lyckats med just den här avdramatiserande aspekten.

jihdesdiabetes1

Det här händelseförloppet är nämligen inte min tolkning av begreppet avdramatisering:

jihdediabetes2 jihdediabetes3

Det är ett omslag som tydliggör de negativa aspekterna med sprutor på samma sätt som de moderna cigarettpaketens bilder på foster baktalar ciggindustrin.

Det första Ryssen hade gjort inför en eventuell militär attack mot Sverige hade varit att tillsätta Peter Jihdes Skriet-förvrängda anlete som ansikte utåt för Blodcentralen, så att den svenska blodreserven skjutits i total sank per omgående.


Jag förvarnar redan nu den Pirkt.se-läsare som tvingats lära sig älska evighetslånga textstycken om att det här inlägget kommer att bli bildtungt.

Men vad gör man inte när Sundsvalls Tidning helt plötsligt levererat Årets Nyhetsbild 2017, inklämd på Ånge-sidorna, en vanlig fredag i slutet av mars?

lutmobil

Sättet som den 69-årige performance-konstnären Leif Jonsson iscensätter sin tolkning av Det Lutande Tornet i Pisa är onekligen mycket stark; så stark att jag inte skulle bli särskilt förvånad om Moderna Muséet ringer den pensionerade Naggen-bon.

Nu dryper detta säkert av flera lager av stinkande landsortsförakt – men borde inte Leif, som nu tvingas leva och anpassa sig till denna täckningslösa verklighet, ha flyttat på tomatplantorna som han nu tvingas snåra in sig i???

Nåväl. Jag brukar vanligtvis inte hylla Sundsvalls Tidning i onödan, men nu har jag dels utsett deras bild till Årets Nyhetsbild och ändå är det riktigt geniala i den här artikeln sättet de porträtterat kommunens ansvarige på.

Han som ansvarar för att Naggen-borna tvingas luta sig över tomatplant för att samtala med sina nära och kära porträtteras med den här bilden:

mobiltäckning

Har ni någonsin sett någon stå så bekvämt samtidigt som den pratar i sin täckningsstinna mobiltelefon? Jag vet inte hur man lyckas porträttera hur någon står med hjälp en enkel bild på personens överkropp – men man ser att Sten-Ove Danielsson står rejält stadigt, med båda fötterna i marken. Det är en man som inte ens reflekterar över hur han står. Han bara står där, närmast demonstrativt självklart i kontexten, när man fortfarande har Leifs balansakt över tomatodlingarna på näthinnan.

Och helvete, vilket okynnessamtal denne Sten-Ove Danielsson ser ut att vara inne i. Han ser ut att lyssna med en sådan mättnad; som att han längtar efter att få lägga på.

Det finns noll procent uppskattning kring undret som är den moderna mobiltelefonin i den utstrålningen. Noll! Det är en bemedlad man av urbant snitt som år efter år har matats med perfekt mobiltäckning i sådan grad att han nu bara är mätt, som om han förätit sig på gräddtårta.

Han gör ju inte särskilt mycket på bilden, rent objektivt: han bara står där med mobilen mot örat. Men läser man bara lite mellan pixlarna så ser man ju tydligt hur han med sin mätta mobillättja bokstavligen pissar på Leif Jonsson i Naggen, som med tyngden över sitt gamla meniskkrånglande knä står och gastar in i fönsterrutan för att få kontakt med omvärlden.

Det är en journalistik som balanserar på en knivsegg mellan objektivt redogörande och ren uppvigling mot den mätte telefontalaren, som tack vare det geniala bildvalet har hela den medelpadska befolkningen emot sig.

Är det kanske glesbygdens räddning? Att glesbygdsfrågan alltid tas upp i anslutning till en bild på en urban man som ser omåttligt däst ut, som om han sondmatats med närhet och lättillgänglighet sedan födseln och nu bara tar allt för givet? Så att läsarna på allvar börjar sympatisera och vurma för den lille mannen, som står med armbågen ner i några tomatsticklingar för att få en plupp* på mobilens täckningsmätare.

*= Snabblektion för lekmän: Ström mäts i ampere, volt mäter spänning och täckning mäts i pluppar.


I torsdags såg jag en väldigt vacker man på tunnelbanan. Han var nog över trettio, kanske trettiofem; ja, i den där svårbedömda Alexander Skarsgårds-åldern som vackra män verkar tillbringa ett par decennium i. Samtliga av hans ansiktsdrag var av så pass knivskarpt Hollywood-snitt att man kunnat kasta en halvmogen tomat mot hans kindparti och den hade slitits i två lika stora delar, delade av ett perfekt snitt genom kärnhuset.

Det var märkligt att se honom där, i trängseln, precis innanför dörrarna som skulle slå igen i morgonrusningen. Jag hann bara se honom i fem-tio sekunder, men ändå var det något som gnagde i mig. Han hörde inte hemma där. Han hörde hemma någon annanstans; kanske i Los Angeles, nämnda New York eller åtminstone på stora affischer över världen. Jag rynkade på näsan. Det var inte rättvist mot honom, men ändå tänkte jag det: vilket misslyckande att han står där. Han var så uppenbart skapt för större städer och större sammanhang, än att trängas med oss vanliga dödliga.

Det kan man finna styrka i, tänkte jag.

Det finns en välsignelse i att vara så pass ful att ingen åtminstone reagerar med besvikelse över att man kliver på röda linjen mot Ropsten.



Och nu jag hör er sucka. »Kan en man aldrig bara få vara en man?«, säger ni, »måste han ständigt dömas efter sitt utseende?«.

Ja, det är tyvärr oket vi bär. Det spelar ingen roll ifall du vevar yvigt och initierat om hur den svenska riksdagen kan ha underarmen kladdig i en sylt som innefattar kloning av tolvåriga barnskådespelare (se: förra Fredagsveven) – nej, eftermälet kommer likafullt att kretsa kring din högerarms skeva proportioner.


Förra Fredagsveven, som kom för två veckor sedan då Torgny Lindgren gick och dog i slutet av förra veckan och gjorde ett glatt, lättlynnigt vevande omöjligt att tänka sig!, tog avstamp i den gamle behavioristen och surpuppan B.F. Skinner, som vill hävda att vi alls inte är fritt tänkande varelser – en tes jag försökte sticka hål på med att peka på det just yviga och fritt flytande tänkande som smattras ner under just Fredagsveven!!!

Sedan dess har vi avverkat både Piaget och Vygotskij i vår kurs – och just kring Jean Piaget så tycker jag mig finna ytterligare ett faktum som går att koppla till Pirkt.se och dess verksamhet.

Piaget var nämligen, som jag förstått det, en vevare av sällan skådat slag. Han bara skrev och skrev och skrev. Uppemot nittio böcker ska han ha vevat iväg, över hundra längre akademiska texter och sedan ska han ha beställt lika många studier av sina undersåtar. Så för att förstå vad han till slut tänkte så behövde man, som jag förstått det, sluka allt. Från början till slut, ty han omvärderade och reviderade det han skrivit tidigare flera gånger. Flera tänkare har ägnat hela yrkesliv bara åt att förstå honom. Folk som försökt skumma hans verk för att sedan tolka honom baktalas inte sällan som rena hädare som inte förstått ett dyft.

Och när jag i veckan smög in den icke-pluslåsta pluslåsta nyheten (världens enda betalvägg som man låser upp via ögonen; genom att traggla sig igenom långa stycken text) om att AIK-backen Noah Sonko Sundberg var aktuell för GIF Sundsvall, undangömd i en liten passus, så tänkte jag på hur Piaget-likt det måste ha blivit.

Sundsvalls Tidning länkade nämligen till min nyheten med det enkla webbdirektivet »Pirkt.se«, och ett klick på den länken gav då inte läsarna de Noah Sonko Sundberg-nyheter som de kanske trott förväntat sig – utan en lång och personlig text om vad Torgny Lindgrens författarskap betytt för mitt läsande.

Man behövde nog bena igenom goda tio tusen tecken text för att komma åt den lilla, lilla kärnan – undangömd i en passus i botten av en matchanalys! – för att förstå vad det handlade om.

Frågan är om det är målet.

Jag skulle ju gärna se att Piaget gick att förklara på ett enkelt sätt, för jag har svårt att se att jag på 7,5 högskolepoäng skulle lyckas förstå vad andra ägnat hela yrkesliv åt att försöka förstå.

Och jag skulle ju någonstans (Fredagsveven borträknad) gärna se att även Pirkt.se var en överblicklig portal, dit man kunde gå och hämta det matnyttigaste. Det har också legat på den underbemannade IT-avdelningens bord att försöka se över möjligheterna till en delad portal: en för rena GIF-nyheter, en för allmänt gynnande om Naggen-gubbar som lutar sig över fönsterbräden i jakt på täckningspluppar.

Klart är i alla fall att Pirkt.se vill vara den här typen av portal:

pirktse

Och närmast på lördag finns tankar på att åka ut till Vikingavallen i Täby för att se GIF Sundsvalls genrep mot IK Frej.

Om det är någon som tänkt åka bil dit så står jag – metaforiskt nu; jag bor i en storstad – lutad med pannloben mot fönsterglaset i hopp om en signal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *