Jag gillar inte din fembackslinje och jag är knappt villig att dö för din rätt att försvara den i ST efteråt

Jag har alltid ansett mig vara grundmurad i min tro på yttrandefriheten.

Alltid tyckt att man ska ha rätt att säga nästan vad som helst.

Men när Joel Cedergren summerar 1–3-insatsen mot AIK – en av de allra svagaste jag någonsin sett ett GIF-lag stå för – som »ett godkänt betyg för systemet« så börjar jag nästan vackla.

»Det finns tid för GIF Sundsvall«, sa kommentatorn, en halvtimme in i matchen vid AIK-ledning med 2–0. Och jag förstår att det var tänkt som ett försök till uppmuntran av medelpadska tittare, men det gjorde mig bara ännu mer ledsen.

Jag vill inte längre att Giffarna ska ha tid på en allsvensk fotbollsplan.

För inte så länge sedan kunde den tiden innehålla beslutsamma Runar Sigurjonsson-genombrott, fina Pa Dibba– och Stefan Silva-samarbeten och ibland också ramstarka försvarsinsatser ledda av mittbacksgeneralen Marcus Danielsson.

Men sedan i sensomras är GIF Sundsvalls tid på en allsvensk fotbollsplan enbart negativt laddad. Tid är nu bara någonting som ska försöka betas av, helt utan ambitioner om att åstadkomma någonting – bara helst utan att Helsingborg tar fler poäng på sitt håll.

Hade det sammanställts en namninsamling för att blåsa av 2016 års allsvenska efter två spelade tredjedelar hade jag skrivit dit mig själv överst på den listan – men det verkar tyvärr finnas god chans att mitt namn efterföljts av ett tjugotal namn på spelare i GIF Sundsvalls a-trupp.

För ingenting tyder på att det här laget vill spela fotboll just nu.

Samla Sveriges elva främsta skådespelare och be dem gestalta »uppgivenhet« och jag tror inte att de hade lyckats göra det lika bra som GIF Sundsvalls startelva har gjort under de senaste matcherna.

Precis all, ALL!, den tro som genomsyrade det stundtals väldigt vägvinnande kortpassningsspelet tidigare under säsongen blev kirurgiskt bortopererad under sommaren. Den tidigare så kärnfriska och välmående GIF-kroppen lades frikostligt upp på ett operationsbord och plockades isär av ett lynnigt kirurgteam, lett av Mats Jingblad och ett gäng schweizare, och det vi ser nu är hur den deppiga kvarlåtenskapen sakta förblöder.

Någonting behövde kanske göras för att väcka laget ur den fotbollsmässiga depressionen, men just en helg då laget bara hade en enda riktig mittback tillgänglig så var nog inte det som behövdes att laget plötsligt – för första gången sedan, om inte staden, så åtminstone O’Learys brann – skulle spela med tre mittbackar.

Vi har sett många olika varianter på fembackslinjen under de senaste fotbollsåren, men en byggd på fullständigt onaturliga mittbackar, stillastående och initiativlösa ytterbackar, två centralt belägna fjäderviktsyttrar samt en anfallare som i varje anfall smyger ner och dubblar på vänsterbacksplatsen – nej, det hade nog fotbollsvärlden förskonats ifrån, fram tills idag.

Giffarna lyckades med konststycket att skapa mycket mer utrymme för AIK-anfallarna i eget straffområde trots att de på pappret stoppat ner fler försvarsspelare.

Den defensiva aggressiviteten var lika med noll och AIK kunde enkelt, helt utan att förta sig, inlägga sig till ett opressat styrskjuta sig till ett annat och kombinera sig till ett tredje i en förstahalvlek som inte var någonting annat än pinsam.

Det sades att det hade räknat till femtio raka AIK-passningar – FEMMA, NOLLA – innan Eero Markkanen väggade bollen i nät till förnedrande 3–0 och ett passivt, håglöst och till synes förhandsuppgivet GIF-lag lät ett decimerat AIK, som bland annat saknade sin finaste passningsstrateg, se ut som Barcelona när de ville.

Misslyckas kan man göra, det har även GIF-tränare och -spelare rätt till, och det här försöket med en tafatt, oinspelad och stundtals pinsamt osynkad 5–3–2-formation var förstås inget annat än ett kapitalt misslyckande. Och det var i allra högsta grad oroande att det såg så oerhört håglöst och hopplöst ut, men jag hade gärna försökt fästa mig vid tanken på att det här bara var en match, ett unikt misslyckande, en dag då det inte stämde, en dag då väckarklockan (bokstavligen) inte ringde för GIF-spelarna.

Men när Joel Cedergren efter matchen står och säger att dagens insats, den som hela fotbolls-Sverige unisont dömt ut, bör ses som »ett godkänt betyg« för det nya systemet, ja, då går det inte att låtsas att problemen inte är mer strukturella.

Håglösheten och den plötsliga uppgivenheten kring den egna kollektiva förmågan har kanske aldrig lyst lika klart som idag – men synts tydligt mot såväl Elfsborg som Malmö.

Det här är ett lag som inte verkar tro på det de håller på med längre; det är ett lag som av allt att döma bara skulle vilja avsluta säsongen här och nu, med nuvarande tabellställning.

Dessutom ett lag som numera, det får vi inte glömma i all taktisk kalabalik, startar med ett par spelare som förvisso är egenproducerade (vilket är roligt!) men som inte med säkerhet hade gått in och gjort avtryck i division 1 (vilket är mindre roligt!).

Och som om inte det vore nog har vi nu blivit med fembackslinje också.

Och till råga på allt verkar vi sitta relativt nöjda i den sakta men säkert sjunkande båten.

Fotnot: vi är några som bryr oss om GIF som inte var så nöjda idag, utan snarare krypa-upp-i-fosterställnings-i-soffan-missnöjda.

Och säga vad man vill om det här anletet…

urbmund

… men det utstrålar inte mycket mindre uppgivenhet än ansiktena hos flera av dagens GIF-spelare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *