Den Saknade Nervositeten

Jag var varit nervös alldeles för sällan under de senaste åren.

Under mina fotbollsspelande år kom Den Stora Nervositeten åtminstone en gång i veckan (två under Champions League-matchandet) och jag älskade nog, innerst inne, känslan av en påträngande nervositet som höll sig på precis rätt sida magknipsnivån.

Det var, i alla fall när man tänker tillbaka, någonting närmast sinnligt över att gå runt och ha lite, lite ont i magen över att man så gärna – så sprängande gärna att det bultade ut genom hela det kroppsliga systemet – ville prestera sitt absolut yttersta.

Sedan dess (jag lät min gamla portvinstå vila efter division 1-säsongen 2013) har jag haft det väldigt bra på flera olika sätt, ja, långt bättre än jag någonsin haft det tidigare – men den där nervositeten har i stort sett helt fattats mig.

Men inatt, inför den allra första universitetsdagen, så kom den.

Jag låg klarvaken, tittade i taket, spritt språngande sprallig i tanken, av ganska precis lika stora delar entusiasm som ångest. Hälften »fan, vad kul det ska bli«, hälften »fan, om det går fel«; ganska precis som man kände under fotbollsspelandet. Den där ångesten över att saker och ting skulle kunna gå riktigt fel kanske flyfotade anfallare eller smånätta yttrar slapp. Jag vet inte, jag har aldrig varit varken flyfotad eller smånätt, men om det gick fel för en av dessa dagdrivardribbler så byttes de bara ut efter sjuttio minuter och fick en klapp på ryggen och en kanske en kommentar om att »ta nya tag« – men gick det fel som försvarsspelare kunde man plötsligt, tro mig!!!, ha nickat ner stadens stolthet i division 2.

Nu är det ett tryggare val att säga upp sig för att börja studera till gymnasielärare än att hålla på och mjuggnicka mot egna stolprötter i slutminuter, jag vill ha det sagt, men där fanns bevisligen fortfarande en mycket uppskattad och saknad nerv.

När jag till slut somnade så vaknade jag ganska snart ur en dröm där jag gått omkring hälsat på mina nya klasskamrater iförd en hemstickad, tjock ull-cardigan med en gigantisk häst broderad över halva magen. En sorts ängsligt stockholmsk variant av småstadsdrömmen där du går omkring utan byxor.

Någon hästtröja hade jag inte när det väl begav sig och jag, som var rädd att jag skulle se farbroderligt gammal ut intill en massa coola -97:or, tyckte ändå att jag (hårfästet borträknat) inte såg ut att ligga så långt ifrån den åldersmässiga mittfåran.

Det kommer nog att bli bra det här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *