ÖFK vann dubbelmötet på teknisk (och taktisk) knock-out

Målmässigt må GIF Sundsvall fortfarande ha allsvensk plusstatistik mot Östersunds FK.

Men spelmässigt var det, över två matcher, en jämtländsk knock-out.

Och även om en derbyförlust är tung nog i sig så är oron inför framtiden än större.

Efter 5–0-segern på hemmaplan tog GIF-tränaren Joel Cedergren sin kollega Graham Potter åt sidan och frågade ifall han inte kunde få komma och hälsa på i Östersund under sommaruppehållet.

Den 42-årige dalmasen ville sitta ner med den 41-årige britten, för att prata fotboll, taktik och lagbygge.

Jag vet inte om den träffen hann bli av under EM-uppehållet, men det lät som en klok idé – för nog finns där uppenbarligen en hel del att lära sig av ÖFK-byggherren.

Inför det andra historiska Norrlandsderbyt hade Östersunds lille allvetande mittfältsguru Fouad Bachirou snällt frågat ifall han fick åka iväg på sin mors bröllop (det fick han) och klubbens nystartade supporterförening Falkarna hade nervöst frågat »alla berörda parter« om lov för att klättra upp på arenataket med ett par bengaler (det fick dem).

Men när matchen väl blåstes igång var det färdigfrågat från jämtländskt håll.

Graham Potter ställde aldrig den här frågan till sina kollegor på bortabänken:

»Hörni, grabbar: nu när vi är två spelförande lag som möts… hur gör vi då med vems matchplan som ska användas?«

Han bara bestämde att det var hans plan som skulle gälla, från matchminut ett.

Trots att Potter skickade ut en elva utan två av sina absolut viktigaste spelare – utöver bröllops-Bachirou var även lagkaptenen Alex Dyer avstängd – och med en anfallstrio som hade kunnat tillhöra ett bättre division 1-lag (en gammal Sandviken-amerikan, en mål-immun nigerian och en Ytterhogdal-britt) så visste han exakt hur han ville att matchen skulle utspela sig.

Han lät sitt lag sjunka ner tidigt, tillät Giffarna rulla lite ofarlig och saktfärdig boll i backlinjen, stängde av Erik Larsson från allt var uppspelsfas heter och varje gång det sjabblades det minsta från de blåklädda – och oj, så ofta det sjabblades – så högg dem.

Ganska snart hade Giffarna (som fick en inledande frisparkschans till skänks av yvige Aly Keita) passat sig trötta, sett att det menlösa bollinnehavet bara ledde till bolltapp och trassel – och så stod de där, avklädda och vilsna.

Erik Granat har säkert en hel del boll i sig, men när spelidén gått i baklås och GIF-backlinjen börjat känt sig tvungna att lyfta raka bollar från bakplan mot forward – ja, då är det inte hans 21 år gamla 61-kiloskropp man vill ha på ett derbymittfält.

Östersund tilläts ta över mittfältet helt när Granat närmast bokstavligen försvann – så till den milda grad att Granats föräldrar kan ha 114 14-ringt in honom saknad i paus – och Lars Krogh Gerson var destruktivt bolltapps-slarvig i det lilla konstruktiva han försökte med, och hade det inte varit för två fina Tommy Naurin-parader hade ÖFK varit i en synnerligen välförtjänt ledning redan i paus.

När Pa Dibba gjorde det förlösande ledningsmålet hemma mot ÖFK så var det på en okaraktäristisk färdballad i en jämn match som stod och vägde – men som, via ytterligare en kontring och en guldsvävarspark från Noah Sonko Sundberg, vobblade över i en historisk 5–0-överkörning.

Det var en match som fick sladd, som körde ner i diket, som spårade ur.

Det vi bevittnade i andra halvlek på Jämtkraft Arena, däremot: det var bara Graham Potter som från första minut följde sin utstakade karta och med van hand styrde sin multifunktionella maskin till seger.

1–0-målet var lika rättvist som symptomatiskt. Den egne produkten Dennis Widgren kom upp i a-laget som sextonåring på den tiden då inhyrda klyktattare nickade ner jämtländska flaggskepp i division två, och efter fem hela säsonger i Graham Potters fotbollsskola så är 22-åringen den enda som alltid dyker upp till start efter att ÖFK-tränaren snurrat på startelve-tombolan.

Och efter femtio lysande Widgren-minuter – där han styrt uppspel, väggat sig ur trängda lägen och helt plockat bort Eric Larsson ur matchen – gavs vänsterbreddaren tid på offensiv planhalva, väntade ut förstarörelsen i djupled och noterade att det fanns åtminstone tio meter för mycket mellan GIF-mittbackarna och satte in bollen distinkt på Andrew Stadlers 1–0-fot.

Om nu Östersund FK bestämt sig för att besegra GIF Sundsvall i en första, historisk allsvensk derbyseger – det hade dem, det syntes direkt vid matchstart – så kan jag tycka att det var fint att det var just 22-årige Dennis Widgren från IFK Östersund som fick ligga bakom den.

Att en egen produkt fick göra det var näppeligen symptomatiskt för den jämtländska framgångssagan – den är inte frukten av »en blandad mix av Ope och gamla IFK«, som ÖFK-låten vill göra gällande – men Widgren har i hela sitt halv- och helvuxna fotbollsliv indoktrinerats i denna Potterska kortpassningsfotboll och efter fem säsonger fick hans vänsterfot (den som inte skulle slå en oberäknad passning ens vid pistolhot) sätta dit den hittills kanske största kronan på ÖFK-verket.

Skärmavbild 2016-08-06 kl. 20.36.56
Foto: Robert Henriksson/TT

Det kan till och med en bister klyktattare någonstans tycka är fint, med några timmars distans.

Det hade kunnat stanna vid två ÖFK-mål, det hade kunnat bli fem, ja kanske sex vid maximal utdelning – men det hade, att döma av spelet, inte kunnat bli en GIF-seger.

Så stor var klasskillnaden, den här gången.

Giffarna må ha resultatmässig plusstatistik efter dubbelmötet och jag kommer aldrig glömma den folkliga 5–0-krossen på IP, men tittar man spelmässigt – på det som är tänkt att ge allsvenska poäng över 30 omgångar – så vann Östersunds FK på knock-out.

Nu ska GIF Sundsvall – klubben som ansågs ha gjort en halvhygglig höst i fjol, då de åtminstone vann två av de åtta sista matcherna – kliva in i ett höstruskigt mörker utan vare sig vägvisare (Rúnar Sigurjonsson), ledstjärna (Pa Dibba har bekräftat att han gjort sin sista match) eller trovärdig karta (»det känns inte som att vi tror på det vi gör«, sa samme Dibba efter matchen idag).

Så hur tungt det än är att förlora ett derby med fyra baljor (väldigt tungt, för er som undrar) så är den kvarhängande känslan framför allt en gnagande oro inför säsongsavslutningen – på grund av den plötsligt akuta spelarbristen och den såväl spelmässiga som organisatoriska förlamningen.

4 thoughts on “ÖFK vann dubbelmötet på teknisk (och taktisk) knock-out

  1. Haha bra analyserat och välskrivet! En sällan skådad fågel bland fotbollsupporters. Inte sämre av att man själv är ÖFK-are :)

    //Henrik J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *