Kvinnliga tränare och underarmar

Vänner och ovänner: allt är inte Stefan Sauk-gifar som glimmar.

Ibland måste man också försöka belysa ojämställdheten på ledarsidan inom svensk fotboll, vilket jag gjort i en debattartikel för Etc.

Det finns fortfarande inga kvinnliga chefstränare i herrallsvenskan. Det finns fortfarande fler svenska män som heter Nanne än kvinnor på tränarposterna i den svenska herrfotbollens högsta division. Nanne!

Den finns också att tillgå i pappersform, i dagens fysiska Etc-tidning; för de enträgna internet-hatare som bara tillgodogör sig denna bloggpost via Pirkt.se-appen, men som i övrigt helt bojkottar den vida webben.

Det mest spännande med min närvaro i själva papperstidningen är kullkastningen av en byline-norm som jag låtit verka i flera år.

Jag skickade nämligen med den här porträttbilden på mig själv:

erikkkkkkk

Och visst kan den ses som ett svek mot den flintifierade kampen, då jag skyler min tunt vegeterade skalp med en huvudbonad (misrepresenting yourself, i facktermer); men det är ett faktum att det är svårare för en ung man med Carsten Jancker-utseende att bli tagen seriöst i rollen som progressiv debattör. Därav mössan.

Men det mest intressanta med denna bylinebild är att jag nu, vid 25 års ålder, äntligen tillåtits ta steget iväg och blivit mer än mina underarmar.

Så sent som igår var jag och registrerade mig på Blodcentralen (det saknas tydligen blod i Stockholm och jag har, typ, flera liter som bara pumpas omkring???) och jag hann knappt börja rulla upp skjortärmen innan jag fick en kommentar om »vilka fina ådror« jag hade.

»Tack«, mumlade jag fram, men inom mig kokade det:

Kan inte en blodlämnande ung man få vara just en blodlämnande ung man? Måste vi alltid reduceras till våra ådror???

Jag vet vad jag pratar om; ty underarms-hysterin har varit med mig hela mitt vuxna byline-liv.

Vi tar oss en titt på hur det såg ut i Västerbottens-Kuriren, under min tid i Umeå FC:

erikbyline4

 

Jag minns inte exakt, men jag vill minnas att VK-fotografen försökte få mig att rulla upp jackärmen – mitt i vintern!, i blåsten på Tegsbron! – även på 2011-bilden, men att jag sade ifrån. Men så fort temperaturen vid fotograferingen översteg nollan så skulle de fram: underarmarna. Hade jag bara kunnat få porträtteras med ansiktsbild hade jag inte behövt ägna samtliga av mina gymtimmar på IKSU åt handleds- och underarmsövningar (inför nästa byline-bild), utan jag hade kunnat lagt lite krut på fotbollsrelaterade övningar som kanske givit mig ett par minuters speltid i superettan.

Fotnot: Den uppmärksamme noterar att jag måste ha tvingat fram en ny byline-fotografering under senvåren 2012, och ja: jag skäms bara nätt och jämnt för det!!!

2 thoughts on “Kvinnliga tränare och underarmar

  1. Menar du att alla manliga journalisternas bresande skrevbylineers också kan vara framtvingade av fotograferna? Underarmar är inte lika patetiska tycker jag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *