Vakuumförpacka mig oftare

tompa
Foto: Anders Thorsell / Sundsvallsbilder.com.

Är det så här ni haft det, era jävlar?

Den 23 oktober 2005, för ganska precis ett decennium sedan, var senaste gången jag såg en tabellmässigt helt avslagen allsvensk match med GIF Sundsvall.

Då hade Landskronas nigerianske talang Kevin Amuneke (en tonåring man nog inte trodde skulle lira i IS Halmia som 29-åring) redan petat ner klubben i superettan i omgången innan, vilket gjorde säsongsavslutningen mot Örgryte betydelselös.

Vi var ett par tusen som tog oss till IP den eftermiddagen. Vi fick se Giffarna spela riktigt trevligt och rulla sig fram till en 3–2-seger – men jag minns att det inte kändes på riktigt. Det var fotboll som spelades i ett negativt laddat vakuum. Inga Micke Dahlberg-mål i världen kunde ändra på faktumet att Ali Gerba och Jonas Wallerstedt skulle dra till storstan och ersättas av Chris Cleaver och Owen Price.

Sedan dess har man suttit som på nålar genom alla allsvenska minuter, med ena näven knuten och den andra fingrandes på snabbnumret till hjärt- och kärlkliniken. Inte alltid älskat det, kanske, men vant sig: det är inte fotboll man tittar på i slutet av oktober om man inte hyperventilerar.

Men det här, det vi fick se i eftermiddags mot Helsingborg, det skulle jag faktiskt kunna vänja mig vid.

Är det så här ni haft det, era lugna, trygga jävlar som håller på menlösa mittengäng?

Visst fick vi stundtals se konkreta bilder av det tabellmässiga dödlägets innebörd (ja, jag pratar om när Sebastian Rajalakso försökte sig på en rabona-spark men missade bollen som sakteliga rullade ut till inspark), men vi fick också se ett GIF-lag som under långa sjok av första halvlek dels verkligen verkade vilja ge hemmapubliken en avslutande seger och som dels vågade spela en avslappnad, trygg passningsfotboll.

Den ständigt försökande bollblandaren Rúnar Sigurjonsson såg ut att trivas i sin nya Tintin-lugg, Sebastian Rajalakso hoppade mellan världsklassaktioner och knappt division 2-mässiga initiativ och Pa Dibba jagade ett av Cain Dotsons gamla rekord (det för flest gjorda mål under en allsvensk säsong, inte det för flest sålda massagestolar i In-gallerian 2007), men utan lycka.

Av alla som visade att de verkligen ville vara där var det till slut mannen som sågat allt medelpadskt utom Måndagsjazzen, Jon Gudni Fjoluson, som knoppade dit någon extra nolla på sitt nästa (belgiska? kazakiska? medelpadska?) kontrakt.

Strax efter 1–0-målet var Wok-Lars Krogh Gerson nära att lyckas vänsterskruva dit ytterligare en boll i samma kryss, varpå HIF:s hjälmprydde målvakt Matt Pyzdrowski skrek åt sina lagkamrater och pekade mot sin skalle. Det var inte svårt att förstå vad han menade.

»Ta på er skyddshjälmarna, grabbar. Det viner bollar här.«

Det ven ett tag till, det kunde ha blivit två och tre noll i en pigg första halvlek innan Henke Larssons mannar hittade in i matchen igen.

Gästernas vänsterback Jere Uronen spelade matchen igenom som om ordet »tabell« inte fanns i det finska språket; flera gånger sprängde han upp både sig själv och motståndare i fullskaliga cupfinalsdueller på ett sätt som gjorde att man nästan kunde unna honom 1–1-målet med kvarten kvar.

Det gick mot slutsignal i en lugn och ganska trevlig 1–1-historia mellan två oktobernöjda lag, inför en publik som för en gångs skull kunde våga vila mot ryggstödet – men då plockade hemmalaget fram en närmast unik spetskompetens:

Knappt något annat lag i fotbollsvärlden kan väl ha en 33-åring som står på tillväxt? 

shpettet

I säsongens sista hemmamatch fick säsongens viktigaste injektion (jo, jag vidhåller detta) äntligen injicera en strut i nät, efter ännu en känslig smekning från Rúnar Sigurjonssons för dagen EM-mässiga högertass.

Det betydde inte bara att Norrporten Arena fick gå till vintervila som ett vinnarhål; det innebar också att en på sistone märkligt undanskuffad Shpetim Hasani nylanserade sig som ett kort att räkna med när den offensiva leken ska blandas om (Englund, Helg och Chennoufi ut?) inför den allsvenska säsongen 2016.

Den allsvenska säsongen 2016, ja.

Den som hade kommit för GIF Sundsvall oavsett om Johan Eklund hade lyckats få en karaktäristisk offside-tå på Shpetim-styrningen, oavsett om Sebastian Rajalaksos ofrivilligt inställda rabona-spark hade Andres Vasquez-singlat in i bortre gaveln.

Det var en ovan och märklig känsla, den att det inte är på oktoberliv och novemberdöd, men en jag kan tänka mig att vänja mig vid.

Nu är det här ingen Magdalena Ribbing-spalt, men jag förstår ifall många undrar kring hur glad man ska bli över ett sent 2–1-mål, i denna nya (tillfälliga) värld där allt inte spelar lika stor roll som det brukar.

Man får bli glad, vill jag klargöra.

t3tk3

Man får bli mycket glad.

5 thoughts on “Vakuumförpacka mig oftare

  1. Ja det här var något utöver det vanliga att slippa höstångesten, även om jag känner mig mindre levande så känner jag lyckligare än vanligtvis denna tid på året

    • Visst går man med en märkligt stuns i steget; som om man har ställt in promenadsiktet på den allsvenska premiären 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *