Jämtland Calling

Skärmavbild 2015-10-19 kl. 14.12.36
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Jag var i Jönköping i lördags.

Minnesanteckning: E4:an går hela vägen från Stockholm till Jönköping. Det betyder inte bara att jag nästa år har en gratis inför-vinkel till de allsvenska mötena mellan J-Södra och AIK, Hammarby eller Djurgården (»E4-derbyt!!!«); nej, redan i lördags betydde det också att jag som geografisk analfabet kunde unna mig att slå av den vägvisande Google Maps-rösten på telefonen.

Väl på plats på Stadsparksvallen hade det släpats fram en teve till pressrummet, där tabelltrean Sirius mötte Varberg på bortaplan, och jag fick uppleva spektaklet som är »att titta på fotboll med ett TV4-gäng«.

De hade skickat hela sin superetta-trojka, TV4, och de höll gemensamt hov redan framför Sirius-matchen, intill nervösa J-Södra-figurer i halsduk.

Det var imitationer från den lille i kostym och det var ett evigt branschtuggs-gafflande när TV4-gänget höll låda: som om de värmde upp – en låda-hållnings-uppvärmning!!! – inför den kommande, tevesända lådahållningen i seriefinalen. Jag tror att de kände att de, som den kommersiella fotbollens Grotesco-gäng, bidrog med mervärde för de stackars nervösa J-Södra-supportrar som bara ville försöka följa den nervkittlande upplösningen mellan Niklas Holmgren-imitationerna; deras klubb var ju ett enda Varberg-mål ifrån allsvenskan.

»Att de inte beställt fler bullar till idag…«, muttrade en av de pressfika-ansvariga tanterna när hon lade ett skyddande papphölje över kanelkringlorna med två timmar kvar till match. Kort därefter drog Elias Andersson – den unge Helsingborgstalangen – upp en volley i kryssregionen för Varberg hemma mot Sirius på Påskbergsvallen. Målet betydde att Varberg, tabellfyran som inte kunde bli bättre än fyra, kvitterade till 1–1 och kanske betydde det också att Andersson själv, född 1996, får en ännu liten bättre chans att etablera sig i HIF:s trupp nästa säsong.

Men framför allt betydde hans drömmål att Jönköping Södra var en allsvensk fotbollsförening igen, efter 46 års väntan.

Det jublades från de grönvita halsdukshalsarna i Stadsparksvallens pressrum och snart jublades det också i omklädningsrummet, när spelarna lommat in till match med kostymer pressade på kroppen och leenden pressade över näbbgiporna.

Det blev förstås en märklig match som följde och då de allsvenskt klara J-Södra-spelarnas laddning bestod av omklädningsrumsjubel och ärevarvsuppvärmning var det ingen större överraskning att de laddade jämtarna passade på att klämma in sin tass i den allsvenska dörrspringan via en 1–0-seger.

Han måste vara svensk elitfotbolls ansikte utåt för begreppet »aktiv coaching«, ÖFK-tränaren Graham Potter. Efter tjugofem minuters spel och ledning 1–0 gick han, via några snabba nävrörelser och ett par skrik, över från en 4–3–3-formation till en lynnig 5–2–3-rackare med lösa kanter.

Brwa Nouri, som måste tittat bort när nävkommandot delades ut, vände sig frågande till bänken efter ett tag och fick två fingrar i plytet.

De skulle klara det där på två, han och den PSG-fostrade superetta-yodan Fouad Bachirou. Och de gjorde de ju också.

Innermittfältsstädaren Douglas Bergqvist klev ner i backlinjen intill Dennis Widgren. Samme Bergqvist som aldrig var nära att få kontrakt när han provtränade med mig i Umeå FC som nittonårigt League 2-proffs, sommaren 2012, och samme Widgren som klev upp i a-truppen redan som tanig men teknisk 16-åring, på den tiden då Östersunds FK hade ett division 1-bottenlags självbild.

Widgren, ja.

Jag började skriva på en lång harang här – något om Widgren, om 2010, om resan uppåt – men jag strök det. Det här vill jag skriva långt om någon gång, känner jag, helst på någon form av tryckt papper framöver.

Och om jag skulle få skriva långt (typ i ett Pirkt.se-finansierat fanzine om norrländsk elitfotboll) om denna osannolika ÖFK-resa så vet jag vem jag bygga historien kring.

Han är förstås en intressant figur, ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg. Mycket intressant.

(Jag pratade med honom efter segern i seriefinalen och han pratade konsekvent inte om hur många poäng som saknades till det allsvenska avancemanget (1) utan bara om hur många poäng de nu hade upp på serieledande J-Södra.

Han verkade, en poäng från allsvenskan, på riktigt mena att det enda som räknades var att vinna superettan. Efter att Kindberg berömt J-Södra och sagt hur mycket han unnade dem att gå upp så frågade jag ifall det skulle bli roligt att följa med dem upp.

– De får följa med oss upp, log Kindberg.)

Men Daniel Kindberg var på plats även 2010, när laget var ett lindansargäng i division 1 som efter fyra år på lina satte en medelpadskt inlånad hjässa fel och störtade ner i tvåan.

Det här klättringen hade förstås inte kunnat göras utan Graham Potter, engelsmannen som handplockades in inför division 2-säsongen 2011 där snart allsvenska Östersund skulle ställas mot lag som IF Älgarna och Moröns BK.

Man ska inte underskatta Kindbergs brittiska kontakter (redan 2010, i norrettan, var ju Callum McManaman, nu Premier League-ytter i WBA, så gott som klar för en lånesejour i ett på spelarmarknaden lynnigt höftskjutande ÖFK), men det var knappast han som våren 2012 hittade Jamie Hopcutt i den engelska niondedivisionen och som sedan sakta men säkert fostrade honom till en allsvenskt redo poängspruta (13 superettamål i år). Det var knappast Kindberg som snabbacklimatiserade ghananen David Accam eller sydkoreanen Seon-Min Moon till att direktproducera i svensk fotboll, knappast han som gjort ÖFK till svensk fotbolls taktiskt mest svårförstådda, mest intressanta lag. Knappast han som handplockar Brwa Nouri för att sedan sträcka upp två fingrar emot honom i en seriefinal.

Har vi läst något långt och bra om Graham Potter; svensk fotbolls kanske bäste tränare de senaste två-tre åren?

Gör mig en tjänst och länka gärna dit, i sådana fall.

Minnesanteckning: Starta fanzine.

Minnesanteckning: Gör någonting.

2 thoughts on “Jämtland Calling

  1. JA! Jag får rysningar av vad ÖFK gör och hela historien som de har. Drömmen vore ju att läsa om de senaste 5-7 åren som en sån där roman med tre-fyra omväxlande berättarperspektiv. Potter, Kindberg, Widgren/Sollander och kanske Brwa eller Seon-Min Moon eller någon annan spelare som kom in utifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *